Thinking out of the box

Facebook Twitter Pinterest

Här är KI igen. Undertiteln till denna seminariedel är ”learning from the corporate sector”. Kul. Att akademin ska kunna lära från någon annan än sig själv, eller andra akademiska partner. För det är väl vice-versa som det ska fungera eller?

 

 

Kort, något om förmiddagens rundabordssamtal. En, för mig viktig insikt var att IPE hindras av hur de olika professionsrollerna beskrivs i kurslitteraturen. Att IPE kan hindras av organisatoriska och lokalmässiga frågor är självklart. Om man inte vill eller inte kan använda en miljö på det sätt som behövs för att uppnå IPE så är det självklart att det inte fungerar. Men om skolböckerna pratar om rolluppdelning, så sätter man detta i medvetandet på de som man vill ska lära sig IPE (jfr. diskussionen kring skolböcker och genus). En annan sak som togs upp var detta med att kunna mäta resultatet av en förändring. Kort sagt, det finns ingen som har något särskilt bra att komma med angående detta.

 

 

Innovations in the corporate workplace: using design to drive organizational performance; implications for interprofessional education environments

 

 

 

Andrew Laing, DEGW North America, USA

 

 

 

Vad gick fel? På 60-talet förstod vi hur vi skapade dynamiska arbetsplatser för kreativ samverkan. Detta förstördes när datorn gjorde sin intåg på 80-talet. Var och en skulle ha sin dator, och de öppna arbetsplatserna ersattes av qubicals.

 

 

Arbetsplatsutvecklingen har drivits av två postulat, att arbetet ska vara synkroniserat och det ska ske på samma plats. Ny teknik luckrar upp detta. Vi är inte beroende av plats eller tid. Vi kan sitta och arbeta på kaféer, precis som man gjorde i Wien för hundra år sedan…

 

 

”Work is complex, fluid, interdependent, looslely coupled indivudals and teams.” Man har skapat en situation där alla är överlastade med arbete och fulla kalendrar. Man försöker hantera informationsflöden. Bump-faktorn har försvunnit. Dvs. platser där man bumpar in i varandra. Sådana platser där man möts och kan uppehålla sig, både för formella och informella diskussioner.

 

 

Därefter följer en genomgång av olika platser som löser ovanstående bump-problem. Jag menar att bilderna talar för sig själva (GSK, Google)

 

 

 

Okej, sammanfattar findingsen.:

 

 

1. Utforma platser för flexibilitet och kreativitet. Tillåtande och föränderliga.

– Interaktion, sammanlänkning och kommunikation

– ”Ativity based working”

 

 

2. Bygg in valfrihet kring canadian casino vilken miljö man vill använda sig av

– Använd tomytor till andra saker, hyr ut vakum till andra

– Använd teknik för att stärka face-en-face möten (men ersätt inte det personliga mötet)

– Virtuella arbetet/kontakter och fysiska platsen påverkar varandra

 

 

3. Formge ”an urban architecture of learning”

– Landar tillbaks i DEGW:s klassiska fyrfältare, som nu utvecklats med nytt innehåll (rör sig kring privathet och aktivitetsgrad)

– Mellanrummen har blivit alltmer värdefull, inte längre något nödvändigt ont för kommunikation eller kaffeintag

– Skapa städer och byggnader som tillåter flöden och olika nivåer av interaktionen (de medeltida städerna förstod detta, mängder av platser för möten, men också platser som är semi-publika eller privata).

 

 

 

Superheroes of the collaborative learning environment of the future

 

 

 

Mark Kelly, Woods Bagot, Australia

 

 

 

Samverkan handlar om interaktion mellan människor. Betyder också att extroverta personer har lättare att känna sig bekväma i samverkan än vad introverta människor känner sig.

 

 

Mark menar att vi är på väg in i Conceptual age, konceptens tidsålder, det som ska komma efter informationsåldern. Nytt begrepp för den tid vi befinner oss i (jfr Demklers definition från detta blogginlägg). Richard Florida har sagt att: ”Human creativity is ultimate economic reosurce” Men hur ser morgondagens superhjältar ut, vilka är deras karaktäristik?

 

 

När land var den huvudsakliga ekonomiska resursen så var det detta som länder krigade om. Nu pågår kriget om de best and the brightest. Mark Kelly lyfter fram ett antal superhjältar (Gates, Buffet etc.) som gjort sig stora pengar och som nu donerar allt, eller nästan allt till välgörenhet. Är de framtidens superhjältar? Eller finns det något annat.

 

 

Sen blir det en racersnabb genomgång av olika organisationsstrukturer. Sammanfattar med att nätverk is da shit. Hierarkiska organisation finns inte längre. Kunskap värderas högre än formell makt och den som kan använda sig av och förstå ny teknik har ett enormt försprång.

 

 

Det finns så klart existerande strukturer som vi behöver förhålla oss till. Byggda och organisatoriska. De senare är lätta att bryta ner, medan dess de byggda strukturerna och de förväntningar vi har på dem spelar in, hus finns och de får vi leva med. Vi tycker om en vacker utsikt och ett luftigt rum (i rätt sammanhang så klart). Vi gillar att vara sociala, vi gillar att träffa andra människor även på fysiska platser. På Marks arkitekturskola har man satt relationen mellan formella och informella studieytor (ritsalar v/s lunchrum) till 50 – 50. Och det fungerar utmärkt. Relationen verkar riktig.

 

 

Sist, i än högre tempo, beskrev Mark vilka krafter morgondagens superhjältar bör ha.

 

 

– Mobabitiy, förmågan att kunna arbeta i stora grupper, att kunna organisera och samarbeta med många samtidigt

– Influency – förmågan att övertala, förmågan att kunna förstå kontexten och vad den vill ha

– Ping Quotient, du bedöms utgående från din förmåga att respondera i ditt nätverk (svara på mail etc.)

– Multi-capitalism, att inte bara se det ekonomiska kapitalet, utan även intellektuellt, sociala etc.

– Protovation, oförskrämd innovation i snabba repetitiva cykler

– Open Authtorship, ge bort kunskap i ett öppet system, för att kunna ta del av andras landvinnigar i samma system

– Emergensight, förmåga att hantera oväntade resultat och komplexiteter

– Signal/Noise Management, kunna filtrera ut meningsfull information och mönster snabbt

– Cooperation radar, förmågan att hitta samarbeten och samverkansparter