Arkitekturgalan 2014

Facebook Twitter Pinterest

Stora salen i Aula Medica

 

 

Det var ett tag sedan jag var uppe i Stockholm och minglade runt på Arkitekturdagen (sedan några år omdöpt till Arkitekturglan för mer flärd, typ) men det brukar vara ett bra tillfälle att ta pulsen på hur det är ställt med arkitekturen (och arkitekterna) i landet. Och så är det ju trevligt att träffa gamla kompisar och kollegor också.

 

I år hade Sveriges Arkitekter förlagt Arkitekturdagen till Aula Medica vid Karolinska institutet. En på alla sätt ståndsmässig inramning (den som vill kan med fördel läsa Fredrik Rosenhalls text om byggnaden här) för den professionella och “uppstyrda” konferens som Arkitekturdagen utvecklats till uner senare år.

 

 

 

Moderator för dagen var Jenny Strömstedt, som med andan i halsen efter att ha hastat från Nyhetsmorgonstudion snabbt fann sig i att stå framför 850 (nytt publikrekord) representanter från den svenska arkitektkåren. Under hela dagen levererade hon sedan vassa och pålästa följdfrågor till de många inbjudna föreläsarna och paneldebattdeltagarna. Svaren hon fick kändes även de insatta och i de olika panelerna rådde allt som oftast en gränsöverskridande samstämmighet, oavsett om det var byggherrar eller politiker som intagit scenen, kring vilka vår tids stora utmaningar är och vad som borde göras.

 

När jag arbetade på Sveriges Arkitekter 2009-2011 präglades allt som oftast samtalet i arkitektkåren av frustration. Självbilden var den av missförstådda väktare av holistiska visioner och mjuka värden redo att på allvar axla framtida utmaningar, men med litet gehör från övriga aktörer. 2014 är läget ett helt annat. Politiken är i djup kris och nya visioner för samhällets framtida utveckling lyser med sin frånvaro. Bostadsbristen fortsätter att öka och likaså svenskarnas ekologiska fotavtryck. Arkitektur och stadsbyggnad erbjuder lösningar till dessa problem och det verkar vara en insikt som nu landat även utanför det egna skrået. Det finns förväntningar och förhoppningar på arkitekterna. Kanske är tiden mogen för kåren att erövra en del av det förlorade inflytande som modernismens backlash inneburit? En insatt beställare är i vart fall en god start.

 

Något som säkerligen kommer att göra skillnad är utredningen Gestaltad Livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson leder arbetet och presenterade utredningen som bland annat skall:

 

 föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden,

 

 

 analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och vid behov föreslå nya mål.

 

Det hela skall presenteras i oktober 2015. Motsvarande dokument i de nordiska grannländerna har visat sig vara effektiva verktyg för politisk uppslutning kring frågorna och har av många lyfts som helt avgörande för att höja digniteten på arkitektur, design och form som värdeskapande discipliner med central roll i samhällets omställningsarbete.

 

Samtidigt är inte detta något som kommer utan motprestation. I en paneldebatt på temat makt (med den något gnälliga rubriken Varför blir det inte alltid så bra som vi vill) manades snarast till självransakan. Sara Westin, forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala Universitet har i sin avhandling Planerat, alltför planerat använt sig av psykonanalys för att gå på djupet med arkitekters komplexa förhållande till modernismen (no pun intended). Även om språket och idealen ändrats på ytan finns många av modernismens värderingar och arbetsmetoder kvar inom kåren. Samtidigt menar Westin att hon, fyra år efter att ha publicerat Planerat, alltför planerat, i konsumismens tidevarv ser ett behov av mer planering. När Jane Jacobs skrev sina texter var de reaktioner på den likriktning dåtidens planeringen skapade. Idag är det snarast bristen på planering som resulterar i densamma.

 

Mycel

 

Carl Mossfelt, tidigare VD på Tällberg foundation, använde en mycket träffande liknelse från naturens värld för att illustrera sin syn på arkitekternas problem. Enligt Mossfelt är samhället lite som svamp i en skog. Arkitekter är besatta av svampar – deras form, färg i vart fall. Problemet är bara att vilken svamp som dyker upp är framförallt avhängigt mycelet – det vill säga det underliggande rotsystemet. Mossfelt menar att nyliberalismen har lett till en decentralisering av makten i samhället och att arkitekter (och politiker) inte lärt sig att hantera denna förändring. “Ni stirrar er blinda på svampens form, men ni måste förstå att det är ett nytt sorts mycel!” förkunnade han med allvar i rösten. Det blir inte som arkitekterna och politikerna vill. Det blir som mycelet vill, och det är ekonomerna och juristerna som behärskar mycelet. När får vi se det första arkitektontoret gå samman med en advokatbyrå och en investmentbank (helst i stiftelseform med politiker ii styrelsen)? Helt klart en viktig tankeställare, även om allt fler arkitektkontor börjar släppa taget om “svampen”.

 

AVA-Tower, Manuel Gautrand

 

 

Arkitekturgalan bjöd även på en rad föreläsningar från internationella gäster. Manuelle Gautrand talade om att bygga högt i Paris (något som blivit stört omöjligt) och i Göteborg (verkar vara lättare, även om just hennes förslag inte vann tävlingen om Karlvagnsplatsen).

 

Ann McAfee, gillar också torn, men är mer känd för att  i rollen som (idag pensionerad) stadsbyggnadsdirektör i Vancouver ha varit en av de drivande krafterna i arbetet med att ta staden till toppen av Most Liveable Cities (etta 2006). För att sammanfatta består framgångsreceptet av en kombianation av politiskt ledarskap (set directions and stick to them – for the long run), inkluderande medborgardialog, stöd till medborgarinitiativ, förhandlingar mellan olika intressen med fokus på lösning och en vilja att uppfinna och utveckla egna lösningar som svar på de egna utmaningarna (exempelvis de typiska Vancouverskraporna som med sin plint av låga bostadshus skapar gaturum samtidigt som de erbjuder utsikter och hög exploatering). Samtiigt har framgången också inneburit helt andra utmaningar. Downtown Vanccouver är inte bara most liveable utan också en av de dyrate platserna att bo på i hela Kanada. Samma problematik som återkommer i städer med most liveable stadskärnor över hela världen. lösningen ligger, för att spinna vidare på Mossfelts analogi, nog snarare i mycelet än i svampens form.

 

En som kunde kombinera både form och samhällsengagemang var Ralph Erskine (1914-2005).som i år skulle i fyllt 100 år. The Ruth and Ralph Erskine Award delas ut var tredje år till en eller flera arkitekter som verkar i Erskines anda. I år gick priset till John Lin och Joshua Bolchover som genom non-profit verksamheten Rural-Urban Framework (RUF) i samverkan med University of Hong-Kong under 8 år arbetat med projekt på den Kinesiska landsbygden. Deras inställning och framtoning genomsyras av ödmjukhet inför traditionella byggnadstraditioner och det lokala kontextet, men resultatet angriper globala frågor med ett samtida formspråk.

 

Mulan primary school, RUF

 

 

Dagen avslutades med en Pecha Kucha där ett antal unga arkitekter fick presentera sina respektive verksamheter. Jag inspireras av Andreas Martin-Lööf som med stort självförtroende ingår samarbeten där hans kompetens genererar arkitektur med stora värden för både beställare och brukare. Även om Junior Living inte är det optimala svaret på ungas bostadsbrist (det lämnar en hel del att önska i form av blandning av lägenhetsstorlekar eller möjlighet till levande bottenvåningar) så är det en idé som realiserats och faktiskt visat sig fungera på bostadsmarknaden. Visst bör vi som arkitekter engagera oss i att påverka politiken och övriga aktörer i byggbranschen, men efter Arkitekturgalan 2014 känns det som att manegen äntligen ligger krattad och det nu är hög tid att släppa sargen och hitta rätt samarbetspartners och projekt där en progressiv arkitektur kan åstadkommas. För det är endast genom de realiserade projekten som vi på allvar visar att arkitekter har något att tillföra samhället.