Verklighetsbild och form

Under olika ismer har det funnits ett samband mellan hur arkitekturteorier formulerats och hur byggnader formgivits. Men arkitekturteorierna är inte bara rena formgivningsteorier utan hänger ihop med olika sätt att betrakta, eller åtminstone beskriva verkligheten på.

En ny tidsålder

Under 1920-talet inspirerades Le Corbusier av den tidens produktdesign och ingenjörskonst. Av saker som telefoner, bilar och flygplan. Dessa underverk var gjorda med en uträknad precision där varje detalj – stänkskärmarna och lyktorna på en bil till exempel – fanns där av en anledning och gav samtidigt upphov till sinnliga upplevelser.

Samtidigt saknades en sådan klarhet i arkitekturen. Inte minst i människors hem, som även bland de mest kultiverade bestod av trånga utrymmen fyllda med ett mischmasch av disparata och oanvändbara saker.

Trots att Le Corbusier skrivit att ”arkitektur är konst, ett emotionernas fenomen bortom det tekniska”, så hamnade de sinnliga aspekterna i skymundan. Modernismens huvudsakliga principer handlade om att det funktionella och massproducerade skulle ge arkitekturen samma sorts skärpa som den nya tidens tekniska innovationer. Likhetstecken sattes mellan sanning, enkelhet och skönhet. När nästa generation arkitekter, redan från början modernistiskt skolade, drog de formulerade idealen till sin spets, ledde det istället till en alltmer ensidig och deprimerande arkitektur.

Motreaktionen

Efter några decennier blev motreaktionen radikal. En bidragande orsak till det var Thomas S Kuhns begrepp paradigm. Kuhn förklarade att människorna bakom de vetenskapliga teorierna aldrig är helt objektiva, utan fördomar och subjektiva tolkningar har alltid ett finger med i spelet. När nya experiment visar att etablerade teorier inte stämmer, hamnar vetenskapen i en kris som ofta får sin lösning genom att en ung – och ännu inte indoktrinerad – forskare kommer med nya förklaringar som får till synes motsägelsefulla resultat att stämma överens. ”Den som ligger bakom en vetenskaplig revolution står på sina föregångares axlar och dänger sedan till dem i huvudet”, som han uttryckte det i en intervju. När de nya förklaringsmodellerna har etablerats, utgör de tillsammans med nya förutfattade meningar ett nytt paradigm.

I vissa kretsar började paradigmbegreppet användas för att hävda att vetenskapen är godtycklig, eftersom allt ändå bara är subjektiva sociala konstruktioner. Kuhn själv tyckte att detta var en övertolkning. Och att begreppet dök upp i sammanhang där det saknade relevans. Samtidigt var han medveten om sin egen roll i detta. Han hade kallat vetenskapsmän för missbrukare, jämfört deras övertygelser med religiös tro och deras utbildning vid den hjärntvätt som skildras i George Orwells roman 1984. Senare försökte han nyansera bilden av vad han hade menat och framhöll vikten av att lösa vetenskapliga pussel där begrepp som sanning och falsifiering är nödvändiga inom ramen för ett paradigm.

Men det var försent. Begreppet hade etablerats med betydelsen vilket dominerande tänkesätt som helst. För många intellektuella inom humaniora blev liknande tolkningar centrala, vilket fick betydelse för hur postmodernismen skulle utvecklas inom olika områden som samhällsvetenskap, psykologi, konst och litteratur. Inom arkitektur ledde det till ett formspråk som var fragmentariskt, metaforiskt och speglade en socialt konstruerad värld. För de flesta arkitekter handlade det förmodligen mer om en inspirerande frihet att få formge än om vetenskapsteoretiska funderingar. Men det var teorierna som legitimerade all denna kreativitet.

Trots att arkitekturen idag inte ser ut som på 1980-talet, så har inget revolutionerande hänt inom arkitekturteori. Det handlar fortfarande om att hänga med i en spretig samtid utan att fastna i generaliseringar eller dogmatiska sanningar. Framförallt gäller det att hålla sig undan från alla försök att sätta fingret på vad arkitektur egentligen är. Det forskas på lite av varje. Dock utan koppling till en tydlig röd tråd eller övergripande teori om arkitektur, helt enligt den grundläggande idén om alltings subjektiva, föränderliga och ogripbara karaktär. Samtidigt är det knappast många arkitekter som i praktiken är skeptiker eller motståndare till helhetstänkande eller naturvetenskap. Nuförtiden ger väl sådant snarare intrycket av insnöad konspiration än av något som har med den kulturella världen att göra?

Att blanda olja och vatten

Modernismen letar efter essensen i saker och ting medan postmodernismen bejakar komplexitet, vänder på perspektiv och söker efter det unika. Båda ismerna har intressanta saker att säga men är varandras idémässiga motsatser och helt omöjliga att förena. Åtminstone utifrån deras egna synsätt. Men går det ändå att väva ihop det bästa från bägge världarna?

Inom fysiken talar man om fundamentala och emergenta fenomen. I standardmodellen finns det krafter och elementarpartiklar som i sin tur inte består av något annat. De är fundamentala. I andra teoretiska modeller är saker som elementarpartiklar, gravitation, tid och rum inte fundamentala utan har uppstått ur kvantfysikaliska fenomen. De är emergenta.

Det intressanta här är begreppet emergens. Tid och rum uppstår ur något där tid och rum inte finns. Atomer och molekyler består av elementarpartiklar som i sin nya komposition får kollektiva egenskaper som de inte hade tidigare. Allteftersom mer komplexa system uppstår, får de nya emergenta egenskaper. Den genetiska koden är uppbyggd av bara fyra kvävebaser men har gett upphov till all artrikedom i växt- och djurriket. Hjärnan består av nervceller vars bearbetning av information ger upphov till medvetandet. Vilket inte betyder att medvetandet är omedvetet på grund av att beståndsdelarna är det. Att säga att det finns en koppling mellan det enkla och komplexa är inte samma sak som att reducera det komplexa till det enkla.

Inom samhällsvetenskap används begreppet emergens i den teoretiska inriktningen kritisk realism. Inriktningen strävar efter att överbrygga motsättningarna mellan såväl natur- och samhällsvetenskap som mellan modernism och postmodernism. Tankemodellen bygger bland annat på att samhället och sociala strukturer är ett samspel mellan mekanismer på olika nivåer av emergens. Saker som till exempel ätstörningar reduceras vare sig till cellbiologi, psykologi eller sociala strukturer, utan ses som resultatet av en samverkan av alla dessa faktorer. En svältande kropp behöver mat, men mat räcker inte för att bota anorexia.

Med inspiration från dessa principer kan vi betrakta människan som en varelse sammansatt av fenomen som sker på flera plan: kulturella, psykologiska och biologiska. Om vi sedan återgår till arkitektur, och mer specifikt vår upplevelse av arkitektur, så har den sin grund i instinktiva sinnesförnimmelser på en i sammanhanget fundamental nivå. De sker när vi reagerar på ljus, färger, kontraster, skala och vissa rumsliga egenskaper. Det känns på olika sätt att stå på kanten av ett stup, i en djup håla, eller i skuggan av ett träd i ett varierande landskap. Sådant är universellt mänskliga faktorer i vår varseblivning. Det går inte att skapa god arkitektur utan att ta hänsyn till det instinktiva.

Därmed inte sagt att vår upplevelse kan reduceras till detta. På ett mer medvetet plan ser vi logiska mönster och upplever hur saker och ting är organiserade. Vi märker hur pass väl byggnader fungerar för det de ska användas till. Gestaltningen kan på olika sätt underlätta orienteringen och förståelsen av vad olika saker är till för. Vi kan se hur byggnadstekniken är kopplad till formspråket. Ett hus som ger intryck av att vara helt i trä kan förlora mycket av sin poäng om vi får veta att det egentligen är en betongkonstruktion med trä på alla synliga ytor, även om det inte skulle gå att se någon skillnad. Den skavande känslan bygger i det fallet på förståelse. Okonstlade samband och byggnaders egna unika arkitektoniska grammatik funkar i princip lika bra i alla tider och kulturer. Det hänger ihop med människans kognitiva förmågor och tendensen att se mönster av olika slag.

Utöver att reagera instinktivt och besitta kognitiva förmågor, är vi också kulturellt präglade. Symbolik, associationer och funktioner kopplade till kulturellt betingade beteenden funkar på olika sätt i olika tider och kulturer allteftersom medvetenheten om olika angelägenheter böljar fram genom samhället. Om det kulturella uttrycket har ett fungerande samspel med de mer grundläggande faktorerna kan det ändå uppstå en helhet av samverkande upplevelser på flera plan samtidigt. Men för att nå dit räcker det inte med att basera arkitektur på en godtycklig konceptuell idé. Det blir som att basera matlagning på någon slumpmässig aspekt som, säg, ”ätandets ritualer och tabun”, utan att ta hänsyn till näringsinnehåll eller smak.

Man kan låta sig inspireras av modernism, postmodernism eller annat om man bara sätter in allt i en större bild av vad arkitektur (-upplevelsen) är. Poängen med det är inte att dra skarpa gränser mellan olika aspekter, utan att med hjälp av några enkla grundprinciper – som samtidigt är öppna för det komplexa och unika – påminna sig om att arkitektur påverkar oss på flera sätt samtidigt.

Referenser

Om modernism:

Le Corbusier (1923) Vers une architecture / Towards a New Architecture. Engelsk översättning från 1927

Om paradigm:

Horgan, John (1991) Profile: Reluctant Revolutionary: Thomas S Kuhn Unleashed ‘Paradigm’ on the World, New York: Scientific American May 1991

Om postmodernism/samtida arkitekturtori:

Ballantyne, Andrew (2002) Architecture – A Very Short Introduction

Nilsson, Fredrik (2002) Konstruerandet av verkligheter: Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Doktorsavhandling. Chalmers Arkitektur s. 167-225

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 270-280

Taschen (2006) Architecture Theory: From the Renaissance to the Present s. 536-550

Om emergens:

Musser, George (2018) What is spacetime? Nature 09 May 2018

Tegmark, Max (2017) Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid s. 398-406