Masthuggskajen är planerad med maximala kontraster och hög “wow-faktor” som mål.
Göteborgs politikers önskan om mer klassisk arkitektur är en reaktion på det senaste decenniets storskaliga stadsbyggnadsprojekt. De nya direktiven reser frågan om vilken stad vi vill ha och hur vi skapar fungerande genomförandekedjor från detaljplaner till färdiga byggnader.
Runt om i Göteborg växer nya stadsdelar upp. De planerades för fem – tio år sedan. Målsättningen med dem är att skapa levande stadsmiljöer. Dock avviker de från den traditionella stadens grammatik. Husen tävlar med varandra om uppmärksamheten.
Allt byggande styrs av värderingar. Under mer än ett decennium har kraftiga kontraster och wow-faktor varit högsta mål för politiker, tjänstemän, byggherrar och arkitekter. Därför har man skrivit detaljplaner som premierar variation framför samordning.
I kvalitetsprogrammet för Masthuggskajen skrivs t ex “Småskalig byggnadsindelning, eller varierande höjder i enlighet med plankarta, möjliggör för att skapa INDIVIDUELLA BYGGNADSUTTRYCK där material och form skiljer sig åt inom kvarter. Effekten blir en kontrastrik och stimulerande stadsbild.”
Det behövs en saklig utvärdering av det som byggs. Hur möter det vi bygger på bästa sätt de behov som finns? Leder visionerna om kontraster och variation till en spännande dynamisk stad eller upplevs de nya stadsdelarna mest som storskaliga och kaotiska?
Historiskt sett har städerna nästan alltid vuxit utifrån tanken att skapa en relation mellan nytt och gammalt. Till och med under 1960-talet, när stora ingrepp gjordes i de äldre stadskärnorna, anpassades nya hus höjdmässigt till omgivningen. Stadens silhuett värnades. De outtalade värderingar som styrt beslutsfattarna det senaste decenniet premierar variation och kontraster, men tonar ner anpassning till topografi och omgivning. Klassisk formlära har under en längre tid varit helt frånvarande. Byggnader värderas inte utifrån hur väl de smälter in utan hur högt de skriker. Detta är ett avsevärt avsteg från tidigare stilar, såväl modernistiska som klassicistiska. Många människor reagerar på det som byggs. Debatten svallar i sociala medier, men de centrala besluten om stadens form fattas långt från medborgarna.
Det är därför ingen slump att opinionen för klassisk arkitektur vuxit sig stark just nu. För samtidigt som kommunens tjänstemän skriver detaljplaner som premierar storskalig och kontrastrik modernism pläderar politiker från alla läger för klassisk arkitektur och harmoni. En intressant värderingsmässig kollision är på gång.
Den klassiska arkitekturen dominerade allt byggande fram till ca 1930. Gemensamt för alla hus byggda i klassisk stil är att de söker ordning och symmetrier. Detta tolkades på olika sätt i olika stilar. Gotik, renässans, jugend och romantik har olika mål och uttrycksmedel, men de bygger på uttalade regler för hur hus ska utformas.
När den modernistiska arkitekturen slog igenom för snart 100 år sedan var målet att befria byggandet från de klassiska regelböckerna och bygga efter de behov som fanns. Att bryta mot traditionen blev en viktig symbolfråga, som fortfarande lever kvar. Det modernistiska regelverket är sällan uttalat, utan handlar om att sätta funktionen i centrum och samtidigt skapa fria estetiska uttryck. Det finns inga styrande formregler, men massor av underliggande värderingar. Det subjektiva tyckandet hos experter och auktoriteter spelar stor roll för den arkitektoniska praktiken.
Flertalet arkitekter idag tar t ex avstånd ifrån symmetrier, dekor och monumentalitet. Sådana attribut avfärdas som tillbakablickande. Samtidigt lyfts det klassiska stadslivet fram som eftersträvansvärt. De modernistiska grundtankarna styr, men värderingarna förändras. Det tidiga folkhemsbyggandet sökte ljus, lågmäldhet och naturkontakt. Miljonprogrammet byggde på industrialisering och samordning. Det senaste decenniet har det handlat om att bygga tätare och högre än tidigare. De stora kontrasterna i nya stadsdelar som Nya Masthugget och Karlastaden kan tolkas som ett sätt att distansera sig från miljonprogrammet utan att hamna i klassicism.
I den ekonomiska krisens fotspår kommer det bli allt svårare att bygga hus som sticker ut arkitektoniskt och lockar med takbarer och utskjutande swimmingpools. Utmaningen framöver blir att skapa kvaliteter som är resurssmarta, hållbara och ekonomiska.
Altasområdet i Stockholm byggdes på 20-talet. Det är tätt och modernt men följer samtidigt klassiska formregler
I början av 1900-talet byggde man just på detta sätt. Enkelt och tätt, men ändå vackert. Få områden är idag så uppskattade som 20-talsstadsdelar som Kungsladugård, Nedre Johanneberg eller Atlasområdet. Skillnaden mot idag är att de i grunden rationella husen fick genomtänkta klassiska proportioner och material/kulörer som harmonierar. Helhet och delar samspelar. Att återupptäcka dessa principer är en stor möjlighet för framtidens byggande. Det finns ett behov av att skapa genomförandekedjor, från detaljplaner till byggprocesser, som premierar harmoni framför kontraster. Som skapar variation inom givna ramar. Det kräver att formfrågan kommer in tidigare i processerna än idag. Och att vi släpper tanken på att allt som byggs i samma tid ska följa samma formmässiga värderingar.
Några exempel där vi använt oss av klassiska formregler för att skapa modern, vacker arkitektur
Modern klassisk arkitektur behöver inte handla om att blicka bakåt och bygga pastischer, utan om att använda tidlösa formregler för att skapa områden som är mer harmoniska och vackra att vistas i än de som byggs idag. En kreativ väg framåt i en tid där vi behöver bygga tätt och högt men ändå anpassat till den gående människans upplevelser.
Det är dock inte eftersträvansvärt att allt nytt ska byggas i samma stil. Det är dags att bejaka en pluralistisk samtidsarkitektur där olika formspråk kan utvecklas parallellt. På vissa platser passar maximala kontraster à la Masthuggskajen bra. På andra är ordning och harmoni att föredra. På ytterligare andra lågmäld modernism som anpassas till landskapet och solens rörelser. Omsorg om detaljerna och fokus på människorna som verkar i, och rör sig längs, husen är lika viktiga i alla formtraditioner.
