Inobis idéskiss för östra Heden söker harmoni och anpassning till stenstadens grammatik, till skillnad från mycket annat som byggs idag.
Runt om i Göteborg pågår en byggboom. De nya husen byggs högre och tätare än tidigare. Vare sig vi är Gamlestaden, Gullbergsvass, Lindholmen, Gårda eller Masthuggskajen är det en hisnande skala och maximala kontraster som gäller. Det är dags att tala klarspråk om vilka värderingar som ligger bakom detta, och börja släppa fram även harmoni och samordning när vi bygger nytt.
Arkitektur är frusen ideologi. Det som byggs nu planerades för tiotalet år sedan, i samband med att byggandets värderingar genomgick ett paradigmskifte. Under flera decennier drevs det svenska stadsbyggandet av försiktighet. Perioden 1975-2010 var en slags baksmälla efter miljonprogrammet, där stor kraft ägnades åt anpassning och topografi, men byggtakten släpade efter och städerna glesades ut. Bostadsbristen och segregationen växte.
Åren kring 2010 rann bägaren över. Då pågick en intensiv stadsbyggnadsdebatt på sociala medier. Rörelsen Yimby; ”Yes in my backyard” kom att bli navet för diskussionen. Utifrån Jane Jacobs teser om den levande staden pläderades för förtätning, funktionsblandning och stadsgatans renässans. Staden måste ses mindre som en arkitekturhistorisk skulpturpark och mer som en levande ekonomisk organism, resonerade man. Vi måste bygga mer, tätare och smartare. På köpet lovades en socialt och ekologiskt hållbar stad, där byggandet skulle bli mer mångfacetterat och människor skulle leva, umgås och arbeta nära varandra. Inte sällan lyftes Linnéstaden, med sin höga befolkningstäthet och sitt rika gatuliv, fram som målbild. Här är både tätt och urbant. Varierat och vackert.
Nu börjar vi se resultatet. Målen om förtätning har uppnåtts med råge. Om det vanliga tidigare var en skala på 5-6 våningar är nu snarare 10-12 våningar standardhöjd, med avsevärt högre hus på utvalda platser. Rutnätsstadens grammatik utgör normen, även om den byggs tätare och mer oregelbundet än äldre tiders kvartersstad. Likaså har målen om blandning delvis uppfyllts. Modernismens gamla uppdelning mellan bostäder, arbetsplatser och handel är förpassad till historien. Bostäder och arbetsplatser blandas, om än inte i den finmaskiga skala som många önskar.
Målen om stadsgator med långsamma trafikrörelser är dock långt ifrån uppnått. Ännu lever de gamla 1900-talsidealen om att bilar skall röra sig snabbt på avskilda trafikleder och bebyggelsen skall vända sig ifrån dessa. De nya stadsdelarna planeras inte utifrån visionen om sammanhängande stadsgator, utan som täta kluster där infrastrukturen tillåter det.
Lite tillspetsat kan sägas att de delar av yimbys mål som handlade om att skruva upp skalan har uppfyllts, medan de som kräver målmedveten kommunal styrning och samordning varit svårare att uppnå. Ekosystemet av gator, torg, boende, handel, service, intimitet och skönhet som ger Linnéstaden sin karaktär kommer inte riktigt till stånd i de nya områdena. Det ter sig t ex osannolikt att den framväxande stadsdelen Gullbergsvass någonsin skulle kunna få ett stadsliv likt Linnéstadens, trots närheten till city.
Ännu så länge är Göteborg bara i början av den stora utbyggnaden. Just därför är det viktigt att utvärdera och ifrågasätta. Vad är det för värderingar som styr?
Göteborgs arkitekturpolicy fastslår att staden skall vara en modig arkitektonisk förebild. Och helt klart visar det som byggs i Göteborg på modet i att bryta mot äldre tiders ideal, vare sig det är 1800-talets eller 1900-talets. Men frågan är om det inte vore ännu mer modigt öppet redovisa de ideal som styr idag? Nästan alla nya stadsdelar i Göteborg de senaste åren har planerats som kompakta kluster med varierade höjder och korta siktlinjer i gatuplan. Den klassiska arkitekturens sökande efter ordning och harmoni är helt frånvarande. Gestaltningsprogram som styr material, kulörer och detaljer undviks, men stor vikt läggs vid att låta olika arkitekter tävla om de viktigaste tomterna. I en situation som denna premieras expressiva uttryck och ”wow-faktor” framför samordning och harmoni. Makten över stadens form delas mellan de exploatörer som bygger och de tjänstemän som utgör jury i arkitekttävlingarna. När allmänhet och politiker uttrycker en frustration över tjänstemännens val hamnar ofta diskussionen fel – den fokuserar på ställningstaganden i de enskilda fallen snarare än på avsaknaden av övergripande, förutsägbara principer.
Parallellt med detta uttrycker exploatörer en frustration över att det råder oklara förutsättningar kring marktilldelningar och planprocesser. Även här blir avsaknaden av handfasta riktlinjer ett problem. Lösningen torde vara ganska enkel – låt olika delar av staden utvecklas efter olika förutbestämda mål. Var tydlig med dessa mål, och utvärdera de färdiga husen efter hur väl de uppfyller dem. På vissa platser fungerar dagens formmässiga frihet och sökande efter expressiva kontraster bra. På andra finns vinster med samordning. På vissa platser passar modernismens principer för stadsbyggande och formgivning. På andra passar den klassiska stadens grammatik. Genom att fastslå vilka egenskaper man vill att olika områden skall ha, och vara tydlig med dessa skapas större förutsägbarhet för exploatörerna och medborgarna, samtidigt som man undviker att allt som byggs ”råkar” följa samma principer genom outtalade värderingar.
Tiden är mogen att inse att olika stilar kan samexistera och att allt inte behöver se likadant ut överallt. Göteborg har kallats ”de små stadsdelarnas stad”, eftersom olika stadsdelar varierar i skala och uttryck. Låt oss ta fasta på detta i stadsbyggandet.