Urbanisering. Ordet känns aldrig så påtagligt som när man åker bilvägen genom landet för att nå påskfjällen. I bil, inte på kvast. 

Först Tösse. Jag vet inte om det är någon mer än jag som ser den. Den stora stenkåken mitt emot kyrkan, precis efter att Västergötland övergått i Dalsland. Tror jag.

Landskapen verkade åsättas större betydelse i fröken Marys undervisning på åttiotalet än vad som återspeglas i Trafikverkets skyltprogram.

I varje fall. Stenhus i Tösse. Ett spekulationsbygge från artonhundratal. Grosshandlaren trodde att den nya järnvägen skulle dras förbi kyrkan. Därför satsade han stort. Byggde en ny handelsbod och bostäder, både till sig själv o andra. Välbyggt. Sten. Precis som Vasastan. Här skulle det nya, expansiva Tösses centrum hamna  Men åt pipsvängen gick det. Järnvägen gavs en mer östlig sträckning. Grosshandlarns kåk står där. Välbyggd. Sten. Mitt på en åker. Minner om den tid då Tösse skulle växa. Bli en metropol. Järnvägen skulle komma. Kommunikation, talang, kapital. Idag stannar inte tågen här. Inte finns det någon affär heller. Man får ta bilen till nästa köping. Eller fara in till Trollhättan, orten med stort framtidshopp.

Färgelanda. Mellerud. Åmål. Säffle. Torsby. Malung. Avfolkade, tror jag. Flera byar med en jordmån längs älven så smal att mina farfarföräldrars steniga småländska åkrar verkade oändligt bördiga och livgivande tillfamiljen.

Så småningom Särna. Huvudgata. Live striptease. Byggnaden går att köpa för 295 000. Och så ett mobilnummer. En gammal bio, Röda kvarn, i en röd lada. Sen kommer det. Ett lokstall. I rött tegel, kunnat stå modell för Märklins byggsatser. Men ingen järnväg. Inte längre, eller har det någonsin gått järnväg hit? Ett spekulationsbygge till? Oklart, får leta svaret någonstans.

Tänk att bo här. Hissnar. Vad hände, hur blev det så här? Vad ska det bli sen? Hur formulerar man framtiden? Här? Det är som ett land vid sidan av det land som jag brukar tänka på. Skäms lite. Skräms. Men ibland behövs det påtagliga.