Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

POSTAT May 15, 2020, AV Haldur Rohtla

Verklighetsbild och form

Under olika ismer har det funnits ett samband mellan hur arkitekturteorier formulerats och hur byggnader formgivits. Men arkitekturteorierna är inte bara rena formgivningsteorier utan hänger ihop med olika sätt att betrakta, eller åtminstone beskriva verkligheten på.

En ny tidsålder

Under 1920-talet inspirerades Le Corbusier av den tidens produktdesign och ingenjörskonst. Av saker som telefoner, bilar och flygplan. Dessa underverk var gjorda med en uträknad precision där varje detalj – stänkskärmarna och lyktorna på en bil till exempel – fanns där av en anledning och gav samtidigt upphov till sinnliga upplevelser.

Samtidigt saknades en sådan klarhet i arkitekturen. Inte minst i människors hem, som även bland de mest kultiverade bestod av trånga utrymmen fyllda med ett mischmasch av disparata och oanvändbara saker.

Trots att Le Corbusier skrivit att ”arkitektur är konst, ett emotionernas fenomen bortom det tekniska”, så hamnade de sinnliga aspekterna i skymundan. Modernismens huvudsakliga principer handlade om att det funktionella och massproducerade skulle ge arkitekturen samma sorts skärpa som den nya tidens tekniska innovationer. Likhetstecken sattes mellan sanning, enkelhet och skönhet. När nästa generation arkitekter, redan från början modernistiskt skolade, drog de formulerade idealen till sin spets, ledde det istället till en alltmer ensidig och deprimerande arkitektur.

Motreaktionen

Efter några decennier blev motreaktionen radikal. En bidragande orsak till det var Thomas S Kuhns begrepp paradigm. Kuhn förklarade att människorna bakom de vetenskapliga teorierna aldrig är helt objektiva, utan fördomar och subjektiva tolkningar har alltid ett finger med i spelet. När nya experiment visar att etablerade teorier inte stämmer, hamnar vetenskapen i en kris som ofta får sin lösning genom att en ung – och ännu inte indoktrinerad – forskare kommer med nya förklaringar som får till synes motsägelsefulla resultat att stämma överens. ”Den som ligger bakom en vetenskaplig revolution står på sina föregångares axlar och dänger sedan till dem i huvudet”, som han uttryckte det i en intervju. När de nya förklaringsmodellerna har etablerats, utgör de tillsammans med nya förutfattade meningar ett nytt paradigm.

I vissa kretsar började paradigmbegreppet användas för att hävda att vetenskapen är godtycklig, eftersom allt ändå bara är subjektiva sociala konstruktioner. Kuhn själv tyckte att detta var en övertolkning. Och att begreppet dök upp i sammanhang där det saknade relevans. Samtidigt var han medveten om sin egen roll i detta. Han hade kallat vetenskapsmän för missbrukare, jämfört deras övertygelser med religiös tro och deras utbildning vid den hjärntvätt som skildras i George Orwells roman 1984. Senare försökte han nyansera bilden av vad han hade menat och framhöll vikten av att lösa vetenskapliga pussel där begrepp som sanning och falsifiering är nödvändiga inom ramen för ett paradigm.

Men det var försent. Begreppet hade etablerats med betydelsen vilket dominerande tänkesätt som helst. För många intellektuella inom humaniora blev liknande tolkningar centrala, vilket fick betydelse för hur postmodernismen skulle utvecklas inom olika områden som samhällsvetenskap, psykologi, konst och litteratur. Inom arkitektur ledde det till ett formspråk som var fragmentariskt, metaforiskt och speglade en socialt konstruerad värld. För de flesta arkitekter handlade det förmodligen mer om en inspirerande frihet att få formge än om vetenskapsteoretiska funderingar. Men det var teorierna som legitimerade all denna kreativitet.

Trots att arkitekturen idag inte ser ut som på 1980-talet, så har inget revolutionerande hänt inom arkitekturteori. Det handlar fortfarande om att hänga med i en spretig samtid utan att fastna i generaliseringar eller dogmatiska sanningar. Framförallt gäller det att hålla sig undan från alla försök att sätta fingret på vad arkitektur egentligen är. Det forskas på lite av varje. Dock utan koppling till en tydlig röd tråd eller övergripande teori om arkitektur, helt enligt den grundläggande idén om alltings subjektiva, föränderliga och ogripbara karaktär. Samtidigt är det knappast många arkitekter som i praktiken är skeptiker eller motståndare till helhetstänkande eller naturvetenskap. Nuförtiden ger väl sådant snarare intrycket av insnöad konspiration än av något som har med den kulturella världen att göra?

Att blanda olja och vatten

Modernismen letar efter essensen i saker och ting medan postmodernismen bejakar komplexitet, vänder på perspektiv och söker efter det unika. Båda ismerna har intressanta saker att säga men är varandras idémässiga motsatser och helt omöjliga att förena. Åtminstone utifrån deras egna synsätt. Men går det ändå att väva ihop det bästa från bägge världarna?

Inom fysiken talar man om fundamentala och emergenta fenomen. I standardmodellen finns det krafter och elementarpartiklar som i sin tur inte består av något annat. De är fundamentala. I andra teoretiska modeller är saker som elementarpartiklar, gravitation, tid och rum inte fundamentala utan har uppstått ur kvantfysikaliska fenomen. De är emergenta.

Det intressanta här är begreppet emergens. Tid och rum uppstår ur något där tid och rum inte finns. Atomer och molekyler består av elementarpartiklar som i sin nya komposition får kollektiva egenskaper som de inte hade tidigare. Allteftersom mer komplexa system uppstår, får de nya emergenta egenskaper. Den genetiska koden är uppbyggd av bara fyra kvävebaser men har gett upphov till all artrikedom i växt- och djurriket. Hjärnan består av nervceller vars bearbetning av information ger upphov till medvetandet. Vilket inte betyder att medvetandet är omedvetet på grund av att beståndsdelarna är det. Att säga att det finns en koppling mellan det enkla och komplexa är inte samma sak som att reducera det komplexa till det enkla.

Inom samhällsvetenskap används begreppet emergens i den teoretiska inriktningen kritisk realism. Inriktningen strävar efter att överbrygga motsättningarna mellan såväl natur- och samhällsvetenskap som mellan modernism och postmodernism. Tankemodellen bygger bland annat på att samhället och sociala strukturer är ett samspel mellan mekanismer på olika nivåer av emergens. Saker som till exempel ätstörningar reduceras vare sig till cellbiologi, psykologi eller sociala strukturer, utan ses som resultatet av en samverkan av alla dessa faktorer. En svältande kropp behöver mat, men mat räcker inte för att bota anorexia.

Med inspiration från dessa principer kan vi betrakta människan som en varelse sammansatt av fenomen som sker på flera plan: kulturella, psykologiska och biologiska. Om vi sedan återgår till arkitektur, och mer specifikt vår upplevelse av arkitektur, så har den sin grund i instinktiva sinnesförnimmelser på en i sammanhanget fundamental nivå. De sker när vi reagerar på ljus, färger, kontraster, skala och vissa rumsliga egenskaper. Det känns på olika sätt att stå på kanten av ett stup, i en djup håla, eller i skuggan av ett träd i ett varierande landskap. Sådant är universellt mänskliga faktorer i vår varseblivning. Det går inte att skapa god arkitektur utan att ta hänsyn till det instinktiva.

Därmed inte sagt att vår upplevelse kan reduceras till detta. På ett mer medvetet plan ser vi logiska mönster och upplever hur saker och ting är organiserade. Vi märker hur pass väl byggnader fungerar för det de ska användas till. Gestaltningen kan på olika sätt underlätta orienteringen och förståelsen av vad olika saker är till för. Vi kan se hur byggnadstekniken är kopplad till formspråket. Ett hus som ger intryck av att vara helt i trä kan förlora mycket av sin poäng om vi får veta att det egentligen är en betongkonstruktion med trä på alla synliga ytor, även om det inte skulle gå att se någon skillnad. Den skavande känslan bygger i det fallet på förståelse. Okonstlade samband och byggnaders egna unika arkitektoniska grammatik funkar i princip lika bra i alla tider och kulturer. Det hänger ihop med människans kognitiva förmågor och tendensen att se mönster av olika slag.

Utöver att reagera instinktivt och besitta kognitiva förmågor, är vi också kulturellt präglade. Symbolik, associationer och funktioner kopplade till kulturellt betingade beteenden funkar på olika sätt i olika tider och kulturer allteftersom medvetenheten om olika angelägenheter böljar fram genom samhället. Om det kulturella uttrycket har ett fungerande samspel med de mer grundläggande faktorerna kan det ändå uppstå en helhet av samverkande upplevelser på flera plan samtidigt. Men för att nå dit räcker det inte med att basera arkitektur på en godtycklig konceptuell idé. Det blir som att basera matlagning på någon slumpmässig aspekt som, säg, ”ätandets ritualer och tabun”, utan att ta hänsyn till näringsinnehåll eller smak.

Man kan låta sig inspireras av modernism, postmodernism eller annat om man bara sätter in allt i en större bild av vad arkitektur (-upplevelsen) är. Poängen med det är inte att dra skarpa gränser mellan olika aspekter, utan att med hjälp av några enkla grundprinciper – som samtidigt är öppna för det komplexa och unika – påminna sig om att arkitektur påverkar oss på flera sätt samtidigt.

Referenser

Om modernism:

Le Corbusier (1923) Vers une architecture / Towards a New Architecture. Engelsk översättning från 1927

Om paradigm:

Horgan, John (1991) Profile: Reluctant Revolutionary: Thomas S Kuhn Unleashed ‘Paradigm’ on the World, New York: Scientific American May 1991

Om postmodernism/samtida arkitekturtori:

Ballantyne, Andrew (2002) Architecture – A Very Short Introduction

Nilsson, Fredrik (2002) Konstruerandet av verkligheter: Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Doktorsavhandling. Chalmers Arkitektur s. 167-225

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 270-280

Taschen (2006) Architecture Theory: From the Renaissance to the Present s. 536-550

Om emergens:

Musser, George (2018) What is spacetime? Nature 09 May 2018

Tegmark, Max (2017) Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid s. 398-406

POSTAT April 24, 2020, AV Haldur Rohtla

Stil, status och tidlösa värden

Varför domineras olika tider av olika stilar?

Oftast går det att bedöma åldern på en byggnad med en noggrannhet på en eller två decennier bara genom att titta på den. Det är ungefär så länge en tidstypisk stil varar. Åtminstone vad det gäller byggnader från slutet av 1800-talet och framåt. Vilket väl i sin tur hänger ihop med att genomförandet tar några år från första skiss till färdig byggnad. Sedan tar det ytterligare några år innan andra verk inspirerade av det första blir klara. Variationer på samma tema pågår ett tag och leder till en gradvis förändring som till exempel under modernismens utveckling från 1930- till 1960-talet. Och ibland blir det mer dramatiska förändringar som när en ny ism uppstår.

*Tidstypisk arkitektur från 1880-talet: Sveahuset*

Orsaken till ett sådant utvecklingsmönster är kanske att omväxling förnöjer och att nya intryck inspirerar? I grund och botten inget konstigare än att äta indiskt ena dagen, italienskt den andra och smörrebröd på den tredje – fast med den skillnaden att det tar längre tid att variera arkitekturstilar?

Arkitekturstilarnas utveckling har ibland gått hand i hand med den tekniska. Men nya tekniker skapar inga nya begränsningar för vad som kan byggas, utan ger bara allt större möjligheter till variation. Så om behovet av variation är det som ligger bakom olika stilepoker så borde ju alla stilar vara lika aktuella samtidigt. Mer eller mindre i alla fall. Varför är de inte det?

Arkitekturteori

En anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förklara detta med att värdet av god arkitektur ligger i den kulturella kontexten och samtidens värderingar. Värdena finns i ett ständigt pågående flöde av interaktion som skapas och omformas av oss själva. Genom att förstå detta kan vi bryta oss loss från förtryck och andra osunda sociala konstruktioner. Även arkitektur har del i detta. Arkitekturen ska vara aktuell, spegla sin tid och delta i diskursen med symbolik och metaforer för att ha ett värde. Ty bortom våra kortlivade föreställningar är ingenting vare sig vackert, fult, rätt eller fel, bra eller dåligt. Över tid finns inga bestående värden och inget som kan generaliseras. Man kan inte flika in med en kommentar till gårdagens diskussion hur som helst och samtidigt fortsätta att vara relevant. Att hålla fast vid något gammalt är inskränkt och kan vara förtryckande. Stilar handlar inte bara om ett ytligt behov av variation, utan utgör en del av samhällsutvecklingen. Ungefär så resonerar de tyngsta arkitekturteoretikerna.

Vad betyder då detta egentligen? Hur ska man avgöra om något är förtyckande eller omänskligt om det inte finns några bestående värden att relatera problemen till? Och hur ska samtidsarkitekturens uttryck tolkas; vari består dess bidrag till samhällsutvecklingen?

Kulturellt kapital

En person som studerade den otippade kopplingen mellan smak och samhällsutveckling var Pierre Bourdieu (1930–2002). Dock inte på ett sätt som en anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förvänta sig. Bourdieu var från början en antropolog som fick upp ögonen för likheterna mellan urgamla ritualer i en nordafrikansk folkstam och beteendemönster i det moderna franska samhället, nämligen betydelsen av subtila och symboliska handlingar. Hans mest kända verk ”La Distinction – Critique sociale du jugement”, handlar om kopplingen mellan smak och samhällsklass; om hur smak är ett sätt att markera tillhörighet, distansera olika grupper av människor från varandra och bygga upp ett kulturellt kapital. Kulturellt kapital är symboliska tillgångar som värdesätts i ett fält, alltså i de kretsar en person umgås och verkar i. Till synes triviala saker som kroppsspråk, klädstil, bakgrund, sättet att prata på, mat- och dryckespreferenser, värderingar och fritidsintressen är i själva verket saker som – medvetet eller omedvetet – bygger upp avstånd i det sociala rummet och upprätthåller samhällsstrukturer.

*Tidstypisk arkitektur från 1930-talet: Konserthuset*

I kulturella kretsar anses till exempel njutning genom förståelse vara något finare och djupare än ”naiv” och ”vulgär” njutning baserad på ren känsla som bland gemene man. De egna smakpreferenserna legitimeras ofta genom förödmjukelse av andras smak.

Förståelsen om de arkitekturteoretiska principerna skulle kunna betraktas som en tillgång i termer av kulturellt kapital. De som känner till diskursen vet vilka värderingar, attribut och beteendemönster som gäller. Eller har åtminstone någon sorts magkänsla för vad det handlar om och spelar med efter bästa förmåga – det rör ju sig ofta om saker som är underförstådda och halvt omedvetna. I prestigeprojekt som muséer, konserthus, bibliotek och liknande, står arkitekter och beställare med ett stort kulturellt kapital nära varandra och driver gemensamt arkitekturen mot något radikalt.

Efter att de mest progressiva har visat vägen, hakar de med stort ekonomiskt kapital på. De är inte direkt pådrivande vad det gäller skapandet av nya stilar. Deras sätt att skaffa sig symboliskt kapital följer delvis andra regler, men de vill ändå ha det senaste och bidrar på så sätt till utvecklingen. Deras arkitekter får samtidigt möjlighet att bygga på sitt kulturella kapital. Det handlar om påkostade projekt som advokatkontor, märkesvaruhus, exklusiva bostäder och annat i ”premiumsegmentet”.

Manéret som till en början var nytt blir så småningom en standardmall för hur en arkitektskiss ska se ut. Det blir också ett sätt att visa upp sin gestaltningskompetens bland de arkitekter som bara försöker hänga med. Samtidigt börjar det bli dags för de mest progressiva att hitta på något nytt. Hela karusellen börjar om och förstärks ytterligare av att arkitekturvärldens schamaner med det största symboliska kapitalet höjer sina krokiga stavar och förkunnar vikten av att spegla sin tid.

Det tidlösa

Behovet av variation, kulturell dynamik och statusjakt är säkert verkliga faktorer i skapandet av arkitekturstilar. Men kan någon av dessa principer förklara varför olika verk från en och samma historiska stil står sig olika bra över tid? Är inte svaret så pass enkelt som att arkitektur också har tidlösa kvalitéer?

*Tidstypisk arkitektur från 2000-talets första decennium: Pedagogen*

Om arkitekturvärldens schamaner accepterar tidlösa värden så kan de byta ut sina egendomliga huvudbonader mot rimligare hattar och lägga in de kulturella aspekterna i en större helhetsbild som inkluderar det universellt mänskliga. Först då blir det logiskt att tala om förtryckande sociala strukturer och resonera om hur de ska brytas. Det blir också naturligt att tala om arkitektoniska kvalitéer som ligger bortom det stil- och tidsspecifika. Vi kan inte undgå att ingå i en kultur, men vi kan inte heller undgå att besitta tidlöst mänskliga egenskaper.

Och genom att studera mänsklig (vår egen) fåfänga kan vi förhoppningsvis få en större distans till statusjakt och vår tids trollkarlar. Då kan vi också få en mer avspänd attityd mot dem som har andra preferenser än vi själva och bli bättre på att uppskatta och inspireras av de tidlösa kvalitéerna i arkitektur från olika epoker. I en sådan anda borde det kunna skapas fler byggnadsverk som står sig väl över tid, oavsett stil.

POSTAT April 15, 2020, AV Haldur Rohtla

På randen till arkitektonisk korv-sockerkaka

En betraktelse av dilemman och utmaningar i gestaltningsprocessen.

Hur ska man börja egentligen? Med alltför många goda idéer på en gång blir det som när Brasse Brännström bakade sockerkaka med syrliga karameller, kola och – för att få kakan riktigt, riktigt jättegod – också korv.

Om en tydlig formidé kompromisslöst får styra, kan arkitekturen få stora konstnärliga kvalitéer. Funktioner och tekniska lösningar underordnas upplevelsen. Varje liten detalj gestaltas som en direkt följd av en och samma grundtanke. Det ger arkitekturen formmässig skärpa. I gengäld krävs ofta speciallösningar som tar mycket tid att rita och är dyra att bygga. Ju mer hårdragna koncept, desto mer extrema konsekvenser när allt dras till sin spets. Det låter kanske inte så bra, men ibland kan faktiskt det som balanserar på gränsen till det vansinniga förstärka den estetiska upplevelsen.

Å andra sidan är det inte fullt så enkelt som att en tydlig röd tråd i gestaltningen automatiskt leder till stor arkitektur. De konsekvent genomförda principerna kan lika gärna leda till onödigt tillkrånglade lösningar som varken fungerar bra eller blir särskilt tilltalande. Så hur ska man välja formkoncept, och vad är det som gör att ett koncept är bra?

Ska man kanske sikta in sig på att använda ett byggnadsmaterial på nya sätt? Eller jobba med multiplar av specifika mått? Skulptera fria former som utgår från den rena känslan? Möjligen är sådana metoder för banala. Är det istället så att arkitekturens konstnärliga värde har en koppling till den relevans som uttrycket har i samtidens diskurs? Och vad innebär i så fall det i praktiken? Går gestaltning ut på att skapa metaforer; på att låta byggnadens former symbolisera saker som dess innehåll eller platsens historia; på att parafrasera och kommentera samhällsutvecklingen?

Det finns ingen gräns för hur stora de filosofiska djupen och de medvetna ställningstagandena kan bli, men till slut så ska de på ett eller annat sätt översättas till byggnadsmaterial i olika geometriska former. Risken finns att det hela blir överteoretiskt och sönderanalyserat i förhållande till det byggda resultatet; att det ändå bara slutar med saker som att byggnader nära vattnet får se ut som båtar eller symbolisera andra, mer godtyckliga ting. Eller att relevansen i samtiden visar sig genom anpassning till rådande stiltrender i största allmänhet.

Kanske är det en byggnads innehåll som är det verkligt relevanta att ta fasta på. Inte så mycket genom symbolik som genom den raka kopplingen mellan form och funktion? Arkitektur är trots allt inte fri konst utan har ett syfte. Det finns alltid en praktisk funktion att fylla och en byggnad upplevs ju i hög grad genom sin användbarhet. När största möjliga funktionalitet får diktera formen, kan det sluta med fascinerande byggnader där behoven genererar karakteristiska skepnader.

Å andra sidan är det inte alla funktioner som leder till särskilt intressanta former. Det kan också sluta med byggnader som blir helt intetsägande eller ter sig konstiga i förhållande till sin omgivning. Dessutom har en och samma byggnad oftast flera funktioner samtidigt och den utformning som är bäst för den ena funktionen kan komma i konflikt med den andra. Vad gör man då?

För att slippa alla hopplösa funderingar om gestaltningsprinciper går det ju att jobba pragmatiskt, genom att till exempel ta fram en byggnadsvolym som är så enkel som möjligt att bygga eller precis så stor som juridiska föreskrifter tillåter. Och sedan fylla volymen med så många rum och funktioner som får plats. Det estetiska går kanske lika bra att fixa till genom att efteråt måla alltsammans i en rolig färg och lägga till ett välkomnande skärmtak vid entrén?

Med ett sådant förhållningssätt är det återigen en form – om än utan formidé – som styr. Att pressa in så många funktioner som möjligt i en given form är som att trycka in så mycket lådor, påsar och prylar som möjligt i ett förråd: ju fiffigare en allt större mängd har tryckts ihop i en liten volym, desto svårare blir det att organisera och komma åt de saker som finns där. Effektivt utnyttjande av rummet, men bökigt och opraktiskt att använda. Och inte särskilt troligt att det kommer att leda till några tilltalande miljöer.

Beroende på hur prioriteringarna görs, kan det bli väldigt olika resultat. Men alla aspekter – konstnärliga, funktionella, praktiska och tekniska – spelar roll i alla projekt. Avvägningarna görs bara på lite olika sätt beroende på vad det är för sorts projekt. Man får helt enkelt vända på degen många gånger, knåda den från flera olika håll. Banka. Vända ut och in på den. Tänka stort och tänka realistiskt och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Växla mellan analys, problemlösning, omdöme och känsla. Sova på saken och låta tankarna jäsa i det undermedvetna. Till slut har man förhoppningsvis fått ihop en bra helhet. Rullat fina bullar.

Men bullarna är inte färdiga förrän de har gräddats, och om inte förr, så kan man ändå vara säker på att det kommer att dyka upp goda förutsättningar till att förvandla varje projekt till en riktig korv-sockerkaka i projekteringsskedet. Ventilationskanaler sväller och andra tekniska installationer i helt egna färgskalor dyker upp där man minst anar det, för att inte tala om stora fasadgaller, venthuvar och extra snedstag. Det blir fler elnischer, nya utrymningsvägar, mer ljudisolering och fönster med mindre genomskinlighet. Önskemål om ändringar dyker upp från brukaren, liksom besparingskrav från beställaren. Gestaltade principdetaljer behöver ersätts av billigare standardlösningar. Orden som ska förmedla handlingen ändras. Meningar får dålig grammatik och kopplas bort från sitt sammanhang.

Allt hoppar omkring lite under processens gång. Då gäller det att hålla i konstnärshatten och försöka foga in alla förändringar i helheten om någon sådan ska finnas kvar när allt är klart. De övergripande principerna får styra detaljerna men olika sätt att lösa detaljer på kan ibland leda till ett annat sätt att se på helheten.

Även projektering är gestaltning. Saker ska modifieras utan att vare sig rumsliga eller funktionella kvalitéer går förlorade. De tekniska detaljerna ska lösas samtidigt som de uttrycker rätt sak. Varje byggnadsdel, varje liten detalj, blir som ett litet penseldrag som tillsammans med andra små penseldrag skapar en bild. De behöver inte till varje pris följa en förutbestämd plan men däremot måste de hänga ihop med helheten och göras med ett visst handlag för att bilden ska bli bra.

POSTAT August 27, 2018, AV Haldur Rohtla

Hjärnan, kulturen och upplevelsen av arkitektur

Spontant reagerar vi på arkitektur med våra sinnen och instinkter men sedan blir upplevelsen mer sammansatt och blandas med intellektet och vår kulturella prägling.

Instinkt

Hjärnans uppbyggnad speglar dess evolution. Innanför den medvetet tänkande hjärnbarken finns det evolutionärt sett äldre limbiska systemet som reglerar endorfiner och andra hormoner som utsöndras i kroppen. Ytterligare längre in finns en liten förtjockning av ryggmärgens ena ände, vilket var den hjärna som de första ryggradsdjuren fick hålla tillgodo med.

Det hindrar inte den ännu mer uråldriga och omedvetna ryggmärgen att snabbt och effektivt styra våra handlingar utan inblandning av medvetandet, till exempel när vi bränner oss på en het platta.

Även det limbiska systemet kan reagera snabbt och automatiskt, till exempel på sinnesintryck som indikerar fara. Då utsöndras adrenalin och vi hoppar till eller börjar rent av springa utan att tänka efter. Men det kan också sätta igång trevliga aktiviteter som spontana skratt. Det limbiska systemet tycks rent av vara involverat i allt som känns såväl bra som dåligt.

Frågan är väl knappast om utan hur instinkterna påverkar upplevelsen av arkitektur. När vi gillar eller ogillar en byggnad, beror det då på våra medvetna tankar som i sin tur påverkar vad vi känner, eller finns det också arkitektoniska egenskaper som vi reagerar på instinktivt, oberoende av kultur och medvetna tankar?

Det första och tydligaste svaret på den frågan har med ljus att göra. Att laborera med ljus, skugga, färger och kontraster hör till de första sakerna som en arkitektstudent får ägna sig åt. Det är vedertagen vetenskap att såväl dagsljus som annat ljus påverkar välbefinnandet. Ljusets behandling i rumsgestaltningen är ett uppenbart exempel på arkitektoniska egenskaper som snabbt och direkt påverkar känslan.

Effekterna av rent rumsliga egenskaper som att stå nära kanten på en hög höjd eller att sitta längst ned i ett djupt schakt är också påtagliga, genom adrenalin eller spänning i det ena fallet och bara genom obehag i det andra, om än i varierande grad beroende på person. Det är inte svårt att föreställa sig situationer genom evolutionen då det varit ett hot mot överlevnaden att befinna sig på liknande platser.

På 1970-talet lanserade kulturgeografen Jay Appleton en teori om att människan utvecklat en preferens för platser i landskapet där det går att beskåda omgivningen utan att bli sedd (“prospect and refuge”). Översatt till arkitektur skulle det kunna betyda att en kombination av öppenhet och slutenhet ger en rumslig spänning: en viss överblickbarhet och känsla av att rummet inte tar slut då det skymtar fram fler rumsligheter i olika riktningar där det potentiellt finns saker att upptäcka – i kombination med möjligheter att dra sig undan till mer avskilda platser där rummets karaktär istället ger en känsla av skydd, lugn och ro. De här idéerna är väldigt närbesläktade med arkitekturläraren Arne Branzells rumsbubblor och arkitekturforskaren Ola Nylanders slutsatser om siktlinjer och möjligheter till rörelse. Båda tycks försöka sätta fingret på det vi känner instinktivt.

Kognition

Hur arkitekturen upplevs beror förstås väldigt mycket på hur pass smidig den är att använda rent praktiskt. Det ska vara lätt att orientera sig och förstå vad saker och ting är till för. Det som behöver göras, ska kunna göras på ett okomplicerat sätt. Varje rum ska vara lagom stort för sitt ändamål och ha en funktionell koppling till andra rum och den omgivande miljön.

Människan har en tendens till att leta efter mönster överallt och det är tillfredsställande att kunna förstå saker och ting utifrån mer övergripande mönster, såväl rent konkret som på ett mer abstrakt plan. Arkitekturupplevelsen förstärks av mönster som förtydligar principer om rummens organisation, förklarar byggnadens uppbyggnad och skapar rumslig ordning. Av en rumsgestaltning med rytm, hierarkier, axlar och symmetrier. Av en tankemässig klarhet.

Det finns en skönhet i att se hur olika konstruktionsmaterial och tekniker bygger upp stora strukturer och hur helheten avspeglas i detaljerna. I hur olika tekniska lösningar och praktiska funktioner samverkar i olika skalor från detaljnivå, rumsgestaltning och byggnad till hela stadsstrukturer. Det kan vara fascinerande att förstå hur karakteristiska former hänger ihop med motsvarande funktioner.

Det är bra om strukturen går snabbt att greppa men inte om den blir så simpel, sträng eller bister att allt bara blir tråkigt och deprimerande. Ordningen får gärna brytas av med en och annan överraskning. Å andra sidan: om det oväntade helt saknar syfte och sammanhang så kan det bli lite knäppt. Alltför godtyckliga inslag riskerar snarare att bli störande.

En överraskning är bättre om den trots sin oväntade karaktär samtidigt är en del av strukturen eller på ett eller annat sätt får en logisk men oväntad förklaring. Som när olika strukturer samverkar eller när ordningen bidrar till upplevelsen på ett mer instinktivt plan. När flera flugor slås i en smäll. När symmetrierna blir asymmetriska utan att bli formlösa. När ordningen kompletteras eller bryts utan att försvinna. Och ger oss ännu ett mysterium när det första har klarnat.

Kultur

En dag dök min goda kollega upp på jobbet med ett jättestort plåster på kinden. Det visade sig att han inte hade kunnat komma överens med de andra i sin arbetsgrupp om hur de skulle utforma ett förslag på en forskningsanläggning. På morgonen hade han stått hemma i badrummet och rakat sig, varit ursinnig, haft en inre dialog med sig själv och tänkt: “Polerad granit är inte forskning!”, och i samma ögonblick dragit rakhyveln över kinden med en våldsam kraft!

Vad som är socialt, kulturellt och symboliskt “rätt” varierar över tid och har många nyanser vars tolkningar de lärde tvista om. Att träffa rätt i alla (sub-) kulturer och personligheter går inte. Men det är ändå möjligt att greppa sådant som är ganska vedertaget.

En myndighetsbyggnad med en väldigt expressiv form, ett nybyggt bostadshus gestaltat som en medeltida kyrka eller en Apple Store utformad som en hamburgare skulle sända ut motsägelsefulla signaler. Ibland kan det finnas en poäng med att medvetet bryta mot konventionerna, men oftast är tanken att arkitekturens uttryck ska passa ihop med sitt innehåll och med sin miljö. Oavsett vilket, så bygger det på en förståelse för de associationer som formspråket leder till.

Postmodernismen var den idémässiga strömning inom arkitekturens värld som tydligast satte fokus på kultur, symbolvärden och rummens roll i sociala strukturer – men som å andra sidan också tog det hela så långt att den helt avsiktligt försatte sig bortom förnuftets domäner. Gestaltning gjordes utifrån metaforer och fria tankekoncept. Kaotiska byggnader skulle spegla en splittrad och subjektiv samtid. Peter Eisenman påstod sig ironiskt avslöja det offentliga rummet och befria den arkitektoniska formen genom att rita fragmentariska former. Robert Venturi var en så pass stark motståndare till att låta funktionerna styra formen att han ritade ett hus där en trappa ledde rätt in i väggen.

Ett mer sansat exempel från den tiden är arabinstitutet i Paris där den sinnrika solavskärmningen förutom att föra associationerna till arabisk kultur också samspelar väl med byggnadens glas- och stålkaraktär och ger ett vackert ljusspel i rummen. Det är en gestaltning där det särskilt i interiörerna skapas arkitektoniska kvalitéer som samverkar tekniskt, funktionellt och estetiskt – eller kanske snarare upplevelsemässigt på ett kulturellt, kognitivt och instinktivt plan.

I arkitekturupplevelsen är det instinktiva automatiskt och ofrånkomligt. Det tekniska och praktiska måste fungera men helst också vara begripligt och snyggt ordnat. Det kulturella kräver omdöme och fingertoppskänsla. I gestaltningsarbetet är det en utmaning att få ihop dessa dimensioner. Men det är just olika infallsvinklar som ger en större chans för att något kreativt ska hända. När saker och ting faller på plats är det en belöning i sig. Det är det som är tjusningen med arkitektur.