Urbanism

Little New School

Facebook Twitter Pinterest


Precis så sa hon. Lia som var vår värd. Little New School. Även som den är 90 år är den ny. Och ju mer NYU och Columbia bråkar, dummar sig och stör sina grannar, ju trevligare tycker stan och grannskapet att New School är. Och sen får vi inte glömma Open House New York, men mer om det senare. För en bakgrund till The New School (of Social Research) titta här.

 

Lördag morgon. Tunnelbanan ner till Union Square. Här pågår kommersen som bäst, kött, fisk och grönsaker. Solen skiner, tror faktiskt att jag har hittat en favoritplats i New York. Runt Union Square ligger New School utspritt. I princip kan man säga att varje ”school” inom universitetet har sitt eget hus. En verksamhet, en kåk. Och dessa är de hittills mest stadsintegrerade av de vi har sett. Bottenvåningarna är öppna, med verksamheter som vänder sig utåt. Både kommersiella och universitets dito.

 


Grönsaksmorgon på Union Square

 

När vi var på NYU beskrev de att man medvetet valt att inte ha öppna bottenvåningar av två skäl. Dels för att man behövde komma åt varenda kvadratmeter för att kunna härbärgera sin verksamhet, dels påstod man att stadsplanen inte tillät kommersiella lokaler. Lia, vår guide (som tidigare arbetat med Queens College), avfärdade detta som ”tjurskit”. Okej, till viss del har de rätt, men ändå inte. Amerikanska universitet är icke vinstdrivande organisationer och därigenom skattebefriade entiteter i amerikansk skattelagstiftning. Börjar de göra vinst, t.ex. genom att hyra ut kommersiella lokaler, kan denna status förändras och hela omsättningen beskattas. Men det är görbart om man tydligt kan avskilja de vinstgivande lokalerna från resten av verksamheten, då är det bara dessa som blir skattade. Och så har naturligtvis New School gjort…

 


Affärslokaler i bottenvåningen, The New School i resten av huset.

 

För just detta, att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrig. Här kommer en av Lias huvudpoänger, om man nu väljer ett designkoncept som bygger på att man är en aktiv del av gatan, så måste den verksamhet som finns på insida vara aktiv. Det duger inte med lågintensiva uppehållsytor, eller folktomma utställningar. Utan aktiva arbetsplatser, klassrum och kritiksalar. Medvetet har man vinklat fönster för att de ska än större genomsiktlighet och sudda ut gränsen mellan inne och ute.

 


Lutade och vinklade fönster på Sheila C. Johnson Design Center

 

University Center är New Schools första nybygge sedan starten (nästan) och är resultat av en 30 år lång diskussion. De nedersta 7 våningarna innehåller akademin, och på toppen ligger studentbostäder. Förutom att man även här arbetat medvetet med gatunivån, så har stor vikt lagts vid trappan. Då New School saknar ett campus och en ”quad” har den funktionen försökt åstadkommas i trappen. Alla ska gå i trappan för att komma till lektionssalar, arbetsplatser och laboratorium. Hissen stannar bara på våning 1, 4 och 7 (och sen på varje våning i bostäderna längst upp) om man inte har ett ”handikappkort”. Här är skälet även att lektionsbyggnader på höjden är en ren mardröm. Alla ska på lektion varje hel timme och måste alla dessa ta hissen samtidigt får man förmoda att rätt många sena ankomster behöver registreras… Spännande är också att den öppna quad-trappen ställer krav på brandutrymning. Parallellt med, eller snarare simultant med, är utrymningstrappan belägen under huvudtrapphuset. I ett rör så att säga. De kan också användas vardagsvis som en slags expresstrappa om du vet vart du ska och inte vill riskera att träffa någon på vägen dit.

 

University center

 

Quad-trappan

 

Trappa med underliggande nödutrymningstrappa

 

BTW fasade till University Center är relativt komplicerad. Böjde, plåtig och eländig. För att vara riktigt säkra på att det funkade byggde man 1:1 mock-up i Florida (sic!) och blåste med stora fläktar samtidigt som man sprutade på vatten för att se att det inte skulle läcka. Företaget som gör sådana tester (jösses, ett sånt skulle man ha) gjorde samtidigt tester på ett tiotal andra fasadtyper, vilket gör det till ett attraktivt resmål för arkitekturnörderi.

 

En sista bild från New School rör biblioteket. Eftersom detta ska inrymmas i Uni Center, som inte kommer att vara helt klart förrän om 1,5 år, och tidigare fanns i en byggnad som renoverats så har man sonika flyttat alla böcker till korridorer och uppehållsytor i en byggnad som inte egentligen är anpassad för detta. Utlåningsdisken har man lagt i entrén och den som vill ha tag i en bok har bara att knalla runt i huset och försöka hitta den. Fungerar förvånansvärt väl, torts en initial skepticism.

 

 

Och så över till Open House New York http://www.ohny.org. En tilldragelsen som i år firar sitt tionde år. Kort kan man säga att en massa byggnader runt om i staden öppnas under en helg och allmänheten bjuds in till både guidade visningar och egna rundvandringar. Fastighetsägare, verksamheter och arkitekter finns på plats för att berätta om husen, dess historia och framtid. Det rör sig både om gamla och nya byggnader, men ofta sådana som har någon form av allmänt intresse. Open House finns bl.a. både i London, Paris, Rom och (kan det ha varit) Berlin. En superidé om ni frågar mig.

 

NYU och Queens college

Facebook Twitter Pinterest


Vy mot Manhattan, från Queens College

 

Nääääj, kanske ni utbrister. Usla telefonfoton även idag, vad hände? Jo serni jag har haft vissa garantiåtagansbekymmer, men de är nu lösta (no hablan con mi mujer, verdad). Så imorgon. Idag har vi åkt tunnelbana, varit på NYU och sett Queens college. Frapperande olika, men ack så spännande. Roligast idag var nog svårigheten för resten av besöksdelegationen att förstå skillnaden på roastbeaf och roasted beets. Varav deras starka längtan efter eftermiddagsfika… Detta var dag 2 i Nordamerika. Följ med i bloggen och på twitter.

 

Vet ni hur många offentliga bibliotek som finns i NYC? 220 stycken. Viktigt att veta, liksom att NY:s tunnelbana transporterar lika många passagerare årligen som alla andra ”Mass Rapid Transport Systems” i resten av USA tillsammans. Och ändå finns här oändligt med stora bilar! Men, läs och häpna, idag har vi sett fem småbilar. Fyra stod på en och samma parkeringsplats i Queens, så det kanske är dit man ska åka och leta. Men det är vansinnigt provocerande att det drar runt i sina stora feta SUV:ar bland Neon och kylanläggninar, och vägrar att minska sin energiförbrukning. Fortfarande vet jag inte hur stor andel av USA:s befolkning som är stadsanställda, anyone?

 

 

NYU – New York University

 

NYU finns detaljerat beskrivet här, och vän av bloggen vet att jag inte kommer idas att skriva det en gång till. Men så mycket kan jag säga att NYU i huvudsak finns samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Man tycker att man är trångbodda, bara 160 sqm/student, jämfört med Yale och Princetons dryga 800 (vi kan väl jämföra med Chalmers 231 eller GU:s 194) och vill växa så att man når minst 240 sqm/student.

 

Det är inte bara trångboddheten som är bakgrunden till lokalutvecklingen. Man vill också höja standarden på de lokaler man har. NYU:s starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig på Manhattan i NYC, de som kommer hit kan acceptera mindre yta och något lägre standard än vad som kan erbjudas på andra ställen. Men någonstans går en gräns där det blir problem, och den gränsen menar man att man har nått (visas i svårigheten att rekrytera forskare), och nu måste bättre lokaler och mer yta till.

 

Detta ska ske genom en förtätning runt Washington Square. Men då åker man på motstånd från grannarna. Varför kan man undra, upplevs inte universitet som något positivt.

 

Jo, till viss del görs det väl det, men inte deras studenter. Likt Attilas Hunner springer de omkring och stör. Bottnar i att NYU höll på att gå i putten på mitten av 70-talet. Oljekrisen ledde till en stor kris för hela NYC, och NYU valde att lägga ner ett Campus i Bronx, sälja detta liksom flera byggnader på centrala Manhattan (för skit och ingenting ska tilläggas, vilket man ångrar bittert idag…). Plötsligt tillfördes WSP ytterligare 20 000 i huvudsak tillresande studenter. Det blev trångt.

 

Sedan 70-talet och fram till för fem-sex år sedan skedde universitetets utveckling relativt ad-hoc. Men då, för fem-sex å sedan, samlade man ihop en campusplaneringsavdelning, med uppgift att tillgodose universitetets framtida expansion. En av de viktigaste sakerna man har fokuserat på är att kommunicera med allmänheten och de hundratals medborgargrupper som finns i grannskapet. För att åstadkomma detta bjöd man in till Open House kring sin utvecklingsplan NYU 2031. De öppna husen hölls vid sex olika tillfällen, varje tillfälle hade ett tema och lockade 300-400 besökare per gång. De delades upp i mindre grupper och fick föra dialog om olika ämnen vid olika stationer, och fick på så vis komma till tals.

 

 

Ett antal av besökarna (för att inte säga majoriteten) var där för att säga ”stoppa bron, stoppa den”. De ville inte alls att NYU skulle utveckla mer yta, utan allt ska bara bevaras precis som det ser ut idag. Men trots detta menar NYU att Open House har varit framgångsrikt. Även om universitetet och grannarna inte är överens, så har de mötts och kunnat utbyta åsikter. Viktigt är nu att universitet i fortsättningen bygger vidare på detta förtroende, och inte förstör det genom att göra (som tidigare) något helt annat än vad man sagt att man ska göra. Hela Open House processen har handlat om öppenhet, med egen hemsida, utställningar och film.

 

Vilket så klart resulterat i motfilmer
och överklagande. Vilket gör att NYU inte tror att planerna kommer att kunna förverkligas än på tio år.

 

NYU håller på det akademiska planet även på att gå in i ett spännande skede, där man etablerar campus på andra platser i världen under begreppet ”Global Network University”. Färdigt är det i Abu Dhabi, och nästa ska campus i Shangahai stå klart. Campusarna kommer att fungera som självständiga entiteter, med egen ledning och anställd personal som ska forska och utbilda där och inte på uppdrag av ”moderskeppet”. Studenterna ska kunna läsa på hala sina proram på dessa platser (eller delar av utbildningen på flera olika platser) och ändå få en NYU-examen, utan att ens ha satt sin fot på Manhattan. En härlig motreaktion till den massiva hypen kring distansutbildning och tesen om att universitet endast kan finnas på en plats och inte distribuera sig själva. Den som lever får se om det funkar

 

Queens college

 

Innan vi åkte till Queens så sa våra vänner på NYU att de ”gör väldigt mycket med små medel”, något som visade sig både vara alldeles sant när vi kom på plats. Lite springande i solen blev det (har jag sagt att vi haft 25-28 grader och sol de två dagar vi varit här) innan vi hittade våra värdar. Nu kom vi till något helt annat. Detaljerna kan du läsa om här.

 

QC är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer härifrån och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller. För det första är Queens väldigt multikulturellt. Fler än 140 etniska grupper (vi kanske skulle säga nationaliteter?) finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Utbildning ges på dagtid, kvällstid och på helger. Maximerar sin lokalanvänding. Man ger även graduate-utbildning till områdets lärare, något de behöver för att vara behöriga att undervisa på High school.

 

 

Det som är verkligt spännande på QC är alla de aktiviteter som man gör för att synas i samhället. Man arbetar metodiskt för att plantera sig i möjliga studenter (och deras föräldrars) huvuden som något positivt och bra. Man har insett att den mest avancerade naturvetenskapliga och medicinska forskningen är svår att lyfta fram och visa upp, utan man har i stället valt att koncentrera sig på kulturella aktiviteter, både egenproducerade och sådana som är komna utifrån. På campus finns en av de största teatrarna i hela Queens med 2 500 sittplatser. Den byggdes på 1950-talet och bland andra har Simon & Garfunkel spelat här i början av sin karriär. Under senare tid har både Seinfeld och Aung San Suu Kyi gästat QC, och man menar att det är aktiviteter som dessa som gjort att både allmänhet och beslutsfattare fått upp ögonen för området. Vilket också resulterat i en monetär tillströmning

 

En annan rolig detalj är att Louis Armstrong levde de sista 40 åren av sitt liv i Queens. Efter hans död och sedermera hans hustrus, donerades deras hus tillsammans med deras privata arkiv, inspelningar och andra samlingar till staden. Staden visste inte riktigt vad de skulle göra med gåvan, så småningom hamnade den hos QC. De förvaltar Armstrongs hus, och i biblioteket finns hans arkiv och samlingar. Man har en jazzmusikerutbildning, som delvis bottnar i Armstrong och hans hem är idag ett museum, som sköts och underhålls av universitetet.

 

Nästa vecka firar QC sitt75-årsjubileum. Massor med före detta studenter kommer att komma, och fira i dagarna tre. Typ. Men mest imponerade var vi dock av den entusiasm som våra värdar uppvisade. Sent en varm fredag eftermiddag. De är så himla stolta över sin skola, och vad det åstadkommit för att öka synlighet och få hit fler studenter. QC är värt ett besök från alla som säger sig vilja arbeta med breddad rekrytering. För här gör man det i praktiken. Och då pratar jag inte om något lite klädsamt inflöde av utbytesstudender…

 

Glömde en sak från igår. På bilen nedan kan ni se en vit byggnad, precis bortom nybygget av Colombias Manhattanville Campus. Det är ett gammalt mejeri, från pastöriseringens barndom. Detta med att koka mjölken och hälla den på flaska innan den nådde ut till konsumenterna uppfattades som lite otäckt. Därför valde man att göra stora fönster på nedre botten (igensatta på bilden) där människor kunde stå och titta på hur det gick till när mjölken togs in, pastöriserades och fylldes på flaska. Lite som polkagrisbakningen i Gränna, fast inte alls lika lustfyllt. Även detta något att tänka på när man planerar universitetsmiljöer…

 

 

Slutligen kommer här en exposé (nåja) med snea och vinda iPhone-bilder kring Manhattans kvartersindelning (blocks) och hur dessa i sin tur har delats upp på en massa olika mindre fastigheter, som utformats och givits var sin egen karaktär, en typologi som inte går att återfinna på så många andra platser (tänk oxå på hur mycket finare bilderna blivit med min nya kamera). Så allra mest slutligen en fundering om varför varför måste det bli så mycket text. Kan ha att göra med att vi ser väldigt mycket på en dag… hörs i morgon.

 

Inobi får stöd till forskning om resilienskvarter

Facebook Twitter Pinterest


Inobi är det enda arkitektföretaget som har beviljats forskningsanslag från Delegationen för hållbara städer 2012. Vi får stödet från regeringen för att genomföra forsknings- och utvecklingsprojektet ”Resilienskvarter”. Projektet ska resultera i en öppen designplattform för hållbara – resilienta – stadskvarter.

 

Stödet är oerhört betydelsefullt för oss och ett erkännande av att vår konceptidé har relevans och väcker intresse. Tack vare delegationen för Hållbara städer kommer vi under 2012 och framförallt under 2013 kunna genomföra en helt unik och mycket ambitiös satsning för att utveckla nya lösningar för hållbarhet i svenska städer.

 

Vi har tidigare berättat om projektet i ett tidigt idéstadium här. Vår ingång är enkelt att analysera de sociala förutsättningarna för ekologisk hållbarhet på kvartersnivå. Städer bär på en mycket stor potential till hållbara lösningar, men idag förblir den potentialen till stora delar outnyttjad, eftersom det saknas sociala och institutionella arrangemang för resursdelning och lokala kretsloppslösningar. Målet med projektet är att utveckla konkreta strategier för att möta den problematiken och visa hur mycket som faktiskt går att göra inom stadens ramar.

 

Vi går nu vidare med att formera en tvärdisciplinär samverkan kring projektet tillsammans med tidigare och nya partners inom forskning, näringsliv och samhälle.
Projektet omfattar i detta skede cirka 1000 timmar, varav regeringens anslag täcker 30 %. Som slutresultat kommer vi bland annat publicera en öppen ”konceptplattform för resilienskvarter” som görs fritt tillgänglig som ett planeringsstöd för aktörer som därefter vill vidareutveckla konceptet eller genomföra konkreta byggprojekt baserat på resiliensplattformen.

 

Projektet kommer framöver att kunna följas glimtvis via vår blogg, men framförallt via projekthemsidan www.resilienskvarter.se.

KONTAKTPERSONER

 

 

Erik Berg, projektledare, tel: 031-380 20 46

e-post: [email protected]

 

Andreas Eklöf, VD, tel: 031-380 20 41

e-post: [email protected]

Från det generella till det specifika

Facebook Twitter Pinterest


Modernismens arkitekter var väldigt förtjusta i att betona betydelsen av flexibilitet och generalitet. Det idealiska modernisthuset skulle helst vara så generellt att det kunde ha uppförts lite varsomhelst och om möjligt (det var i praktiken nästan aldrig möjligt) skulle det byggas med ett ”systemtänk” som möjliggjorde förändrade konfigurationer av lokalprogrammet hyfsat smärtfritt i den dunkelt löftesrika Framtiden. Från samma horisont kom samtidigt variationen, förekomsten av det avvikande, udda och icke standardiserade att betraktas som någonting mycket mer problematiskt – eftersom det stod i vägen för ett rationellt -ekonomiskt effektivt – byggande och en rationell samhällsplanering.

 

Istället för det speciella strävade modernisterna, inspirerade av universalismens anspråk, efter det allmängiltiga; att i alla lägen identifiera gemensamma nämnare och utifrån dessa gemensamma nämnare utforma miljöer som skulle passa ”alla”. Visst finns det en demokratisk och tilltalande idé i botten på det där. Men att identifiera våra lägsta gemensamma nämnare innebär inte per automatik att de miljöer som blir resultatet i praktiken kommer att tillgodose de behov vi har. Konsekvensen kan istället bli att de inte passar någon alls. För även om vi människor till större delen liknar varandra så är det ändå i de sista procenten som vi bär våra specifika och unika behov och egenheter – vår personlighet. Eller, för att harangera en personlighetstyp som på senare år återerövrat en offentlig respekt, vårt nörderi.

 

Den alltför öppna planen – på pappret maximalt flexibel – ger i praktiken ett dåligt stöd för att specifika aktiviteter ska kunna ta plats. Den är helt enkelt alltför flexibel och alltför generell. Det finns ingenting att ”fästa” aktiviteter i (detta är en variant på ett av Kurt Voneneguts klassiska skrivtips: “Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.”)

 

När universalismen kom i gungning på andra samhällsområden kom den också att ifrågasättas inom arkitekturen och med tiden har en mer relativistisk syn vuxit fram där istället betydelsen av det unika och det varierade betonas. Ofta stannar emellertid denna ambition vid det yttre arkitektoniska uttrycket medan planen förblir präglad i en alltmer modernistisk ordning.

 

Det är faktiskt ingen superbra kombination. Samtidigt som modernismens demokratiska ideal har övergivits har dess sämsta idéer, som den mördande tråkiga strävan efter det generella, bevarats i arkitekturens levande praktik.

 

Om man nu vill åstadkomma en miljö som främjar kreativitet, möten och mänskligt liv, hur ska man då bygga? Jag vill påstå att vi redan i lokalprogrammet bör släppa strävan efter det generella och flexibla och istället på allvar omfamna det specifika och ickerationella (vilket inte är det samma som det irrationella). Istället för att sträva efter maximalt flexibla lokaler bör vi sträva efter en variation av lokaler som tagna tillsammans ger förutsättningar för olika typer av på förhand ej förutsedda användningsområden. Detta är vad som kan ske i en organiskt framvuxen stadsmiljö med en blandning av stora och små lokaler, generella såväl som specialanpassade, nybyggda med hög standard som är dyrare och äldre med lägre standard som är billigare. En bra stadsgata ska ha verksamhetslokaler med många olika sorters lägen. Några med A-läge – skyltfönster mot ett välfrekventerat stråk – andra uppe under taken på vinden eller nere i källaren – och allt däremellan. Förekomsten av ”dåliga” och ”dåligt anpassade” lokaler är i den meningen den urbana miljöns främsta styrka, ur just den variationen – ur frånvaron av det generella – växer den mångfald av verksamheter och olika innehåll som gör en miljö kreativ och full av socialt liv.

 

Pragsk läslustan och revolt

Facebook Twitter Pinterest

Jag gillar Stora Saluhallen. Jättemycket. Lukta, handla, vara. Men säg att det inte gick att ha den kvar.  Eller snarare att det inte gick att bedriva mathandel här. Utdömt, otjänlig. Vad gör man då? River, bygger handelspalats. Cos-butik? Ett hotell till med ännu mer hängande pool? Eller nått vettigt (-are)? Nått som faktiskt tillför stan en bra funktion på en bra plats.

 

 

För erkänn nu. Visst är det rätt bra med stadsbiblioteket i Brunnsparken. Kan det inte få ligga kvar där? I alla fall till en del.  Befinner mig i Prag. Konferens om universitets- och forskningsbibliotek. Har inte dragit igång riktigt, började med studiebesök nu på förmiddagen.  Jag var på ett av Prags fyrtiotvå stadsdelsbibliotek. Inte mycket att yvas över.  Förutom just detta med saluhallen.

 

 

För det är där det ligger.  Gammal saluhall. Kass. Häftigare med centrala köpcentrum i det postkommunistiska Tjeckien. Saluhallen stängdes. Men revs inte. Istället la man in ett bjälklag till. På bottenvåningen ligger en supermarket. En våning upp, men en relativt blygsam entré ligger stadsdelsbiblioteket, mitt i stan, kopplad till gatan och med en intensiv å utåtriktad verksamhet.  120 000 besök om året. Internetkurser för de gamle, skol- och barnverksamhet en masse.

 

 

 

 

Specialiserad på science fiction litteratur. Här finns en nyckel. Boken är central i Tjeckien. Längs paradgatan Václavsksé námesti räknar jag inte färre än tre enorma boklådor. Att läsa för barn, skolverksamhet, biblioteket mitt i byn, lättillgängligt, tillhandahålla de böcker, som sci-fi, som gör att läslusten växer är ett effektivt sätt att få en läsande befolkning. Enkelt och begåvat. Helt tvärtemot Sveriges biblioteksinköpspolicy på 70 och 80-talen, där Enid Blyton, Asterix och Barnen Hedenhös var litteratur non grata, fast det var detta som vi alla ville läsa.

 

 

Kul är även verksamheten kallad “en natt på biblioteket”. Barn bjuds in att sova över tillsammans med bibliotekarierna på biblioteket. Man läser sagor, spelar teater, leker o smyger runt. Men man sover inte så mycket. Det hinner man inte liksom. Sen är det frukost som biblioteket bjuder på. Eller schh, det får man inte säga högt. Ty EU:s livsmedelshanteringsregler gör att man egentligen inte får bjuda på frukosten. Så det gör man i smyg.

 

 

Kort är det en plats som vill bidra till ökad läslust, som vill visa barn att bibblan inte bara där en plats för tystnad och dammiga böcker, och som säger att det ibland är helt rätt att bryta en och annan regel. I vart fall om den är för puckad. Som en homage de de gamla revolutionära dragen som genomsyrar den här byn.