Jag har tänkt på en sak. Allt sedan jag sprang över lite statistik. Handlar om hur mycket pengar olika svenska universitetsorter har fått i anslag från Vetenskapsrådet-medicin. En kurva utmärker sig. Den heter “Göteborg” och är röd i bilden ovan. Ändå sjungs det ständigt om att den ljusnade framtid är vår. Hur går det ihop, och är man beredd att kraftsamla i tillräcklig mängd för att vi inte ska behöva använda krisens skapande kraft?
För hallå! Vakna, det händer nu, och vi är inte med. Det är här min undran kommer in. Fattar ni inte? Eller är det bara min otåliga sida som gör att jag tycker att det går trögt? Är jag en alarmist? Om vi inte får Västsveriges kunskapsmiljöer att komma samman och utveckla varandra, att i huvudtaget ha kunskap om varandras existens, så kommer vi att hamna i stagnation och kris. Och det värsta scenariot av dem alla, om vi har Life Science-hatten på oss, är att den stora i Mölndal, som ofta nämns vid sitt namn, lämnar och lägger ner. Då blir det kris. Riktig svart eländig kris.
Men måste det då vara något negativt. Kris är ett sätt att skapa förändring. Förlusten vid slaget i Waterloo, Varvskrisen och fordonsbranschens hickningar är exempel på händelser som fått Göteborg att förändras, kanske inte i grunden. Men lite mer än bara en polish.
Ibland kan det vara bra att rikta ögonen österut. En så där 50 mil landvägen. Eller varför inte söderut. Pass 30 mil. Vad händer när något krisar? Pharmacias nedläggning i Uppsala och AstraZenecas i Lund var båda mycket upprivna när de tilldrog sig. Men inom Stockholm Life sjunger man Pharmaciadödens lov. Draken har spytt ut sig före detta medarbetare som inte tycks tveka att ta saken i egna händer och försöka att forma sin egna framtid. Och ett kontaktnät har de redan. Sedan tiden som anställda på det stora läkemedelsbolaget. Problemet är väl bara att kontaktnätet reproducerar sig inte längre. Det går snarast i pension. Tämligen snart. Men i Lund är kontaktnätet fortfarande ungt. Här kommer det hända stora saker, sanna mina ord.
Men man behöver inte locka på krisen för att utveckla en stad eller en region. Men något bör göras. För just nu är vår region vi nummer tre i ”norra Europa”, i varje fall om vi ser hur kunskapsproduktion och högre utbildning. Istället går det att skapa en plan, en samfälld idé, ett gemensamt mål, en allmänning och sen köra så det ryker. Flera har gjort det, och på så vis skapat utveckling. Exempel står att finna i vår alldeles nya omvärldsanalys om vi gjort inom ramen för Projekt Campus Näckrosen. Och det finns flera gemensamma nämnare.
Om dessa har vi skrivit flera gånger. Här, här och även här. Grunden till all innovation är interaktion. Därför tjatar vi om behovet av interstrukturer för att ge plats åt mellanmänskliga relationer som i sin tur bildar basen till nydanade kunskapsbyggande.
Ingvar Carlsson skrev en mycket uppmärksammad, men tämligen lam skrift, en genomgång, av Life Science verksamheter i Västra Sverige. Någon som kommer i håg den? Carlssonrapporten brukar den refereras till. Finns här på en i sig ganska spännande sida. För den har knappt uppdaterats sedan rapporten släpptes. Aktiviteten går i stället att finna om man klickar sig vidare till GöteborgBIO (med en mkt irriterande lite musiksnutt varje ggn man öppnar sidan…). Men vad händer egentligen? Någon som sett några synliga resultat? Något som andas framtidshopp och tillförsikt? Ett stort wooooow liksom. Vi är verkligen på gång! Okej, okej, jag är part i målet taget det arbete vi gjort och gör kring Medicinareberget och Sahlgrenska. Men ändå, vill vi synas i konkurrens från Stockholm/Uppsala och Lund/Malmö så är det dags att sätta fart.
Varit i Stockholm/Solna på länge? Tittat på gropen. Diket. Där man skapar en helt ny stadsdel, flyttar en väg, däckar över en järnväg, bygger ett nytt sjukhus och investerar runt tre miljarder enkom för Karolinska Institutets räkning. Och drar till sig forskningsanslag, direkt ur statsbudgeten som ingen annan får vara med och tävla om. Här har man fattat, sammanlänka starka kunskapsmiljöer med interstrukturer som ökar synligheten. Och man berättar berättelsen, och viftar med framgångsflaggan. Och kom nu inte dragande med att Stockholm ligger i Stockholm och det är där politikens maktcentrum finns. För det handlar inte om det. De gör kort sagt ett bra jobb.
Men vi kan väl fortsätta och befinna oss i pratvärlden i den här delen av landet. Och babbla och bubbla, och visonera, och vara fega. Å vips ska ni se, så blir vi omblåsta, månne det vara av “Fjärde storstadsregionen”, för så kallar sig Linköping/Norrköping. Inte så fyndigt. Särskilt inte när de har möjlighet till att bli nummer tre.
På onsdag bär det av mot Nordamerika för egen del. Erik har lovat att fixa en egen bildbyline till mig, snaskiga reportage blir det, från flera av de förnämsta universiteten och regionerna. Tror ni att vi har nått att lära av dem? Nått särskilt jag ska bevaka. Okej, syftet med resan är att förstå kunskapsstäder och campus för konst och humaniora. Men ändå? Kanadicker och Jänkare får väl ändå tjäna som inspiration.
