Hur reaktionerna mot postmodernismen hämmade formdebatten.

I början av 1980-talet gjorde den postmoderna arkitekturen sitt intåg i Sverige. Att ta del av arkitekturteori och samtidsreflektioner från denna tid ger en intressant parallell till dagens stildiskussioner. När man läser t ex antologin ”Provokationer”* från 1982 inser man vilken kraft postmodernismen träffade samhället.  Miljonprogrammets abrupta övergång i energikris och bostadsöverskott manade till ett ifrågasättande av stordrift och bilism. Med postmodernismen ville man markera slutet på efterkrigstidens stora program och sociala ingenjörskonst. Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi var den tidens fixstjärnor och deras visioner om en sömlös fragmenterad arkitektur där man lånade attribut fritt ur historien framstod som en självklar väg framåt.

Aldo Rosso, Il Palazzo, Fukuoka Japan (1987)    

Jag började studera arkitektur 15 år senare; 1997. Då hade ovan nämnda herrar tillsammans med hela den postmoderna historicismen förpassats till estetikens skampåle. Hur gick detta till? Hur gick postmodernismen från hyllad revolt till töntigt mellanspel på bara ett drygt decennium? Jag tror att denna glidning rymmer många intressanta grundfrågor som alltjämt är högaktuella, men som vi tenderar att glömma bort idag.

Haga i Göteborg

I backspegeln ter sig postmodernismen som en ytlig parantes som inte förmådde påverka arkitekturen på djupet. Något som 68-generationens arkitekter praktiserade därför att de inte kunde bättre, och som möjliggjordes av en tillfällig svacka i byggkonjunkturen. Vi som var arkitektstudenter runt millennieskiftet såg oss som formrebeller i en värld där den vuxna generationen ritade plastiga småstadspastisher med torn och kycklinggula träfasader. Den oupplysta allmänheten efterfrågade formsvaga kataloghus och fyllde dem med nautica och vinröda hörnsoffor.  Visst var det gamla miljonprogrammet trist och storskaligt men det var åtminstone ärligt, och vågade stå på egna ben. Något man inte kunde säga om samtidens historicism. Anpassad till en svensk realitet hade de internationella postmodernisternas lek med barock och renässans decimerats till en mysig svenssonkavalkad.

Kritiken mot postmodernismen inskränkte sig dock till dess estetiska uttryck. Den teoretiska kritiken mot modernismen levde kvar i högsta grad. Under kurser i arkitekturteori läste vi Derrida, Deleuze och Lefebvre. Historien var slut, kunskapen en social konstruktion och tillvaron skulle förstås som fragmentiserade diskurser, fick vi lära oss. Men vi uppmuntrades ändå att formmässigt att tänka framåt, och avråddes att rita historiserande hus. Bryggan mellan postmodern filosofi och progressiv arkitektur kallades dekonstruktivism. Denna arkitekturstil blev kortlivad i Skandinavien (även om Frank Gehry varit skicklig i att hålla liv i den internationellt), och den gick ut på att medvetet förvränga, överlagra och kombinera olika arkitektoniska former men utan att använda några klassiska attribut.

Daniel Libeskind, The Crystal, Royal Ontario Museum, Toronto (2007)

Studentprojekten på den tiden utgjordes följaktligen av lika delar dekonstruktivism och avskalad modernism, beroende på om upphovspersonen var teoretiker eller pragmatiker. Med dessa stilar markerade vår generation tydligast avstånd mot 1980- och 1990-talens historicism och ängsliga anpassning. När vi besökte bostadsutställningen H99 i Helsingborg 1999 kändes detta som ett officiellt slut för postmodernismen och start för en progressiv nymodernism.

20 år senare kan vi konstatera att mycket av det som byggs ser ut som dåtidens studentprojekt på Chalmers. Faiblessen för 1960-talets ärliga arkitektur har gjort mycket stort avtryck. Däremot tvingades de studenter som på 00-talet föredrog dekonstruktivism snabbt inse att denna stil saknar ekonomisk realism i Sverige. Att som ung arkitekt föreslå Libeskind- och Gehryinspirerade hus för beställare och chefer på arkitektkontoren i början av 00-talet ledde ingen vart. Då kvarstod den avskalade modernismen, och det är den vägen Sveriges arkitektur vandrat.

KOD arkitekter, Widerströmska huset, Stockholm (2013)

En viktig orsak bakom detta var att vi ansåg att det modernistiska formspråket inte kommit till sin rätt under 1960-talet. Stordrift och tidspress sänkte idéer som från början var goda. Och till stor del hade vi rätt. Det senaste decenniernas produktutveckling har gjort att glasfasader, fönsterband och balkonger nu kan göras mer arkitektoniskt hårdragna än tidigare. Stigande fastighetspriser har gjort att byggnader i storstäderna kunnat utföras exklusivare än under miljonprogrammets tid. Många arkitekter har utnyttjat detta på imponerande vis. I framtiden kommer säkert många av de hus som byggts efter millennieskiftet anses av högre klass än byggnader från 1960- och 1970-talen med samma grundläggande formspråk.  Nymodernismen har gett oss Sven Harrys konstmuseum, Dunkers kulturhus, futuristiska institutionsbyggnader och mängder av vibrerande vackra villor i glas och sten.

Men nymodernismen har också skapat en voluminös och trist bulkarkitektur. Monotona bostads- och kontorshus som slaviskt följer devisen form follows function utan att addera vare sig skönhet eller rumslig spänning. Som objektivt sätt är sämre än det som formgavs under 1960-talet. Paradoxalt nog verkar dagens nymodernism kräva höga budgetar för att bli bra.

Tidstypisk Lyxvilla

Rakt emot intentionerna med den gamla folkhemsfunkisen har alltså modernismen blivit en stil som omfamnas av de rika. Formspråket kommer bäst till sin rätt när det byggs upp av exklusiva material och känsliga attribut som minimala takfotsdetaljer, invändig takavvattning och fönster utan synliga karmar. Den gamla devisen att klassicismen är opraktisk och beroende av svårbyggt pynt gäller idag i lika hög grad för nymodernismen. Skillnaden är att det är platta tak och fönster i fasadliv snarare än kolonner och ornament som utgör ”pyntet”. Kapitalstarka grupper manifesterar sin rikedom med kubistiska villor med stora glaspartier, infinity pools och minimalistiska kritvita kök. Det är precis samma sociala mekanismer som gav oss 1800-talets grosshandlarvillor med snickarglädje och punschverandor. 

1930-talet ansågs klassisk utsmyckning tillhöra det förgångna. Nu menar vi att motorvägar och funktionsseparering tillhör ett förlegat industrisamhällets ideal. Under min studietid definierades kitsch som historicism, sörgårdsromantik och plastspröjs. Idag, i den trendiga minimalismens kölvatten, inreder de breda folklagren sina hem sparsmakat och målar väggarna vita. Referensramarna för god smak och kitsch förändras.

Men den som höjer blicken finner att dessa reaktioner och motreaktioner är kontraproduktiva. På samma sätt som man under 1980-talet missade väsentliga kvaliteteter hos miljonprogrammet missar vi idag kunskap och ställningstaganden som byggdes upp under den postmoderna epoken. Att varsamt och respektfullt foga in nya byggnader i historiska sammanhang är högaktuellt i takt med att städerna förtätas, men ändå vänder vi ryggen åt en estetik som gav oss Stumholmen i Karlskrona och Haga i Göteborg.

Stumholmen i Karskrona, 1990-tal möter traditionell arkitektur

Det är hög tid att släppa revolten mot postmodernismen och tillåta oss att inspireras av och använda all kunskap som ackumulerats i historien. Annars finns risken att vi om tio år yrvaket inser att vi i förtätningens tidevarv fyllt våra städer med en kvartersstad dubbelt så hög som 1800-talets, formgiven enligt arkitektoniska ideal som arbetades fram under mellankrigstiden för att bygga uppbrutet, glest och naturnära. Utan att definiera den på annat sätt än genom motreaktioner.

* “Provokationer, Nya former i arkitekturen” gavs ut av Stockholms kulturförvaltning i samband med utställningen med samma namn på Kulturhuset 22 juni – 29 augusti 1982. I Antologin medverkar flera av den tidens främsta arkitekturkritiker.