Efter branden – och mer

Management by fire. Tänk så lätt. Kanske inte får tänka så pyromaniskt, men ändå så lätt. Hela huset brinner ner. Katastrof. Men sen ska man ha nått nytt. Och fort ska det gå. Beslutsprocesser som inte blir evighetslånga. Inte massa utredningar. Nu ska vi bygga något som håller i högst fem år. Men det blev så bra att man permanentat det. Så kan det gå, men kanske bara ibland.

Arkitekturskolan i Delft. Här har jag varit förut och imponerats. Inte bara av skolan, utan hur TU Delft har arbetat med sina lokaler allt sedan man fick köpa dem av staten för 1 gulden i mitten av 90-talet. Hur som. På arkitektur hade man 2006 fått en ny dekan som såg det som sin uppgift att förändra de fysiska förutsättningarna för fakultetens arbete. Experiment hade introducerats, försök med storkontor och bottenvåningen gjorts om för att ge studenterna en bättre arbetsmiljö, att få dem att i huvud taget vilja vara på campus. Sen kom branden den 13 maj 2008 (undrar om det var en fredag? Näpp, tisdag!) som ödelade hela arkitekturskolan.

Vad göra? En styrgrupp formerades och redan efter tre dagar var undervisningen igång i stora tält. Gratis möbler från IKEA (bra där!), nätverk, bärbara datorer till alla anställda. Fakultetens personal härbärgerades hos andra fakulteter, och man hade temporärt löst den krisartade situation som uppstått. Betänk att detta var mitt i examinationstider, mängder av studentarbeten var förstörda på grund av den kaffebryggare som fått kortslutning (sprinkling, hallå!!!). Och lärarna fick lära sig den hårda vägen att det är bra att spara sina arbeten på en back-upad server i stället för den personliga datorns hårddisk.

Redan i slutet av maj bestämdes att fakulteten skulle flytta in i den före detta administrationsbyggnaden, som universitetet precis lämnat och som egentligen skulle konverteras till lyxösa bostäder. Till september skulle de nya och, som man tänkte då, temporära arkitekturskolan vara klar. Lagom till terminsstarten, man ville inte tappa en hel årskurs studenter (och så här redan nu kan jag avslöja att det gjorde man inte, att branden och det nya huset blev så omskrivet gjorde att de fick fler än 700 nyantagna den hösten, och det högsta söktrycket någonsin). Eftersom denna byggnad var ungefär 30% mindre än fakultetens tidigare lokaler gjorde man tillägg med två glaskroppar som ökade ytan för ”allmänna” (främst) studentändamål. Men ändå var det för litet.

Akademiker i landskap

Därför satte man igång med ett intensivt arbete för att få fram de nya miljöerna (finns beskrivet här). I stor utsträckning använde man sig av fakultetens egna anställda för att hitta rätt form och funktion. Bland annat kom man att utveckla ett koncept med arbetsplatsdelning (baserat på de tidigare experimenten), utan personliga platser för alla anställda (undantag för viss administrativ personal). Man skapade en uppsättning med rum som delades av 2, 4, 6 eller fler personer. Man utvecklade en ”clean desk”-policy, där inget fick lämnas på bordet när man lämnade arbetet. Alla gavs 1,2 meters förvaring, med möjlighet till extra förvaring i förråd och korridorer. Man skapade vardagsrum och öppna mötesplatser där man kunde hänga. Allt med syfte att öka interaktion och reducera yta.

Tvärtemot vad många har uppfattat så minskade man inte de ytor som används av personalen, den är på ungefär samma nivå som i den tidigare byggnaden, med den stora skillnaden att alla inte längre sitter i cellkontor. Däremot har man ökat studentytorna med närmare 50%, liksom de allmänna mötesytorna (café, restaurang, ”vardagsrum” m.m.). Den stora ytbesparingen (totalt minskade fakulteten sin ytförbrukning med ungefär 15% visavi den uppbrunna byggnaden) låg i att man inte längre behövde stora förrådsytor – det mesta som sparats över åren försvann i branden. Man uttrycker att man satsade på kvalitet i stället för kvantitet. Studentytorna kommer jag inte beskriva så mycket här, utan det gör sig bra i bilder (hm, verkar som jag glömt sladden som gör att bilderna hoppar från kameran till datorn).

Hur funkade det då med personalens utrymmen? En fördjupning kan fås i den forskningsrapport som skrivits om erfarenheterna av flexkontor i en akademisk miljö. Viktigt att säga om rapporten är att den bara behandlar lärarnas erfarenheter, och säger inget om hur studenterna upplever miljön. Projektet har i mångt och mycket drivits igenom uppifrån och ned, där dekanen har fått agera hårt för att få igenom sina idéer.

Kritiken har inte heller varit nådig. Några har kommenterat: “The one who invented this concept does not have the slightest idea how education, research and different work styles should be facilitated. It is clear he does not need to work here himself. One size does not fit all” and “I don’t need many workspaces, I need one good one”. Men denna typ av kommentarer kan inte sägas var legio, utan det är intressant att studera några av deras aggregerade lärdomar och slutsatser:

<
– en större del av arbetet sker hemifrån i dag med flexkontor än det gjorde tidigare med cellkontor (27% av arbetstiden mot 16% av tiden tidigare)

– även om platserna var opersonliga så blev inte beläggningen så mycket högre än tidigare, vilket betyder att de allra flesta kunde få sin ”favoritplats” varje gång de behövde en arbetsplats. Men de frekventa byten av arbetsplats, dvs. att man går från en funktionsplats till en annan vid många tillfällen per dag, som man tänkte sig i planeringen har uteblivit. Man har sin plats, och byter man miljö så är det av ”formella” anledningar att man ska undervisa, gå till ett möte etc.

– i flexibla kontor behöver säkerhet och stöldskydd få särskild uppmärksamhet. Det kan vara bra med låsbara dörrar, att kunna lämna arbetsplatsen utan att man riskerar att få sina saker stulna, men det är också viktigt att skapa en miljö som användarna upplever som säker.

– i en öppen miljö måste man ges möjlighet till visuell och ljudmässig avskildhet. Till exempel behövs platser för privata telefon- och andra samtal, och plats att lagra känsligt material som kan beröra studenter eller anställda

– hur funktionell arbetsplatsen upplevs handlar mycket om vilken typ av arbete som den anställde ska utföra där. Vilket betyder att det behöver finnas flera olika uppsättningar av arbetsplatstyper för olika personalkategorier (i detta fall handlar det om att ganska många av de anställda inte är arkitekter och har, i vissa fall, andra behov).

– det är viktigt att involverade de anställda är i utformningen av arbetsplatsen i termer av möblering och design för att de ska kännas ”rätt” och inte opersonliga

– men den kanske intressantaste slutsatsen är att de anställda totalt sätt (arbetsplats, biytor och institutionens övriga miljöer) upplever fakultetens lokaler bättre idag än tidigare.

Efter det intensiva besöket på arkitektur småsprang vi genom biblioteket (vilket finns beskrivet här), aulan och designskolan. Det sista en riktig besvikelse. Den bubblande och pulserande miljö jag upplevde här för tio år sedan var nu borta, den öppna laborativa verksamheten var undanflyttad. Ner i källare och bortom ridåer. Kvar var lite bord och utställningar. Och plötsligt hade vi ett dåligt rum. En tämligen trist och öde yta, som till dels funkade som en bra studiemiljö. Besvikelse stavas det. Men inte så farligt. Överskuggas av allt bra vi såg hos arkitektur.