09.00 lämnade vi hotellet, 19.20 var vi tillbaka. Efter drygt tio timmars guidning undrar man vad man har lärt sig som på något sätt ändå få anses som det viktigast. Hmm. En himla massa saker. Ska försöka sortera intrycken.
Freiburg innehåller en massa motsättningar. Eller ska vi kalla det kontradiktioner som man behöver förstå för att förstå hur staden har blivit ”Miljöhuvudstad” i Europa, och vunnit priser och uppmärksamhet för detta.
Staden är i grunden konservativ, men styrs sen många år av Die Grüene. Det finns ett starkt och brokigt socialt och, kanske ännu mer, ekologiskt engagemang. Underifrån-initiativ applåderas. Freiburg är den näst fattigaste staden i hela södra Tyskland, men arbetslösheten är långt under rikssnittet. Bostadskostnaderna är därtill höga, man får liksom inte ihop bilden riktigt…
Freiburg demolerades fullständigt under andra världskriget, och efter kriget fattades (ett vid den tiden mycket impopulärt) beslut om att bygga upp den gamla täta stadskärnan, dra fram spårvagn och få till kullerstensgatorna med den rätta ”touchen”. Det är bara Freiburg och Münster som valde den vägen, att återuppbygga, andra tyska städer valde istället en modernistisk stadsplan, med bilen i centrum, och en mer utglesad struktur – väldigt långt från sitt medeltida arv. Nä, men i konservativa Freiburg skulle det vara precis som det alltid hade varit!
Den återuppbyggda Altstad med sina stenbelagda gator
Ett annat, vid tiden något reaktionärt, beslut var att inte tillåta köplador att etableras sig utanför stadens centrum. Detta har gjort att affärerna i stort flertal finns kvar i stadens mitt och att de lokala torgmarknaderna blomstrar. Närheten mellan boendemiljöer och affärer, en god utbyggd kollektiv infrastruktur (och cykelvägnät) och stadens täthet genom att den medeltida strukturen återuppbyggdes har visat sig vara ett lyckokast. Det är enkelt att agera ekologiskt som boende i Freiburg, man har en fantastisk grund att bygga vidare på. Daily Kos har skrivit två intressanta artiklar om Freiburg för den som vill veta mer (finns här och här)
Cykelparkeringshuset vid centralstationen i Freiburg
Guiden för största delen av dagen heter Astrid Meyer, journalist, föredragshållare och nätverksbyggare. Hon tog oss först på en vandring genom Freiburgs Altstadt, där vi med egna ögon fick se det jag beskrivit ovan.
Vauban
Därefter bar det av till Vauban, uppkallat efter den franska ingenjörsofficeren och fästningsbyggnadsexperten Sébastien Le Prestre de Vauban. Vauban är en tidigare fransk militäranläggning, som fransmännen lämnade 1991. Vi fattade nu idag att Solar Settlement och The Sun Ship, som vi tittade på igår, ligger i den västra delen av området. Det är liksom inte helt enkelt med geografi i en ny och okänd stad. Området är utvecklat ungefär som det exempel vi beskrev från gårdagens besök i Tübingen. Kvartersstruktur, mindre fastigheter, olika storlekar, byggemenskaper, ”social housing” (har ingen motsvarighet i Sverige), kooperativa hyresrätter och normala exploatörer. Vauban är rikligt beskriven på nätet, t.ex. på deras egen hemsida.
Kooperativa hyresrätter i Vauban. Loftgångar i två byggnader sammanbundna med spänger. Två gemensamhetslokaler, en i vardera byggnad.
I Vauban har man, till skillnad från det vi såg i Tübingen, sett till att få med sig en bra kollektivtrafik och att området ska vara i det närmaste bilfritt! Tyska planregler säger att man måste anordna en p-plats per lägenhet (minst), men i Vauban har man klarat sig med 160 p-platser på de 1 000 bostäder som finns. Hur klarade man då det tricket? Jo, genom 1. Reservera en yta som kan byggas om till parkeringsdäck om man någon gång skulle behöva göra det, och 2. Skapa avtal som alla boende får förnya årligen, där de vidmakthåller att de inte har behov av p-plats.
Byggemenskap i Vauban, växtligheten klättrar på stålvajrar med ordentligt avstånd till fasaden
Just regler och avtal var ett av huvudpoängerna i dagens diskussioner med Astrid kring temat byggemenskaper och hur man bör bedriva dem. Hon menade nämligen att en generell erfarenhet är att det ska fram riktiga avtal kring alla delar som har med byggemenskapen att göra. Först när det finns en signatur på ett papper så har man något att luta sig emot, och säga ”detta gäller faktiskt”. Den andra delen är att det behövs tydligt kommunicerade regler, och tidpunkter, för hur och när man beslutar om olika delar av det gemensamma byggprojektet.
Andra saker vi tar med oss från Astrid i bra-att-tänka-på-lådan om byggemenskaper är:
– Ungefär 2 år före byggstart är en lagom tidpunkt att engagera medlemmarna i byggemenskapen
– Man ska innan man köper marken ha en tydlig inriktning klar för byggemenskapen. Det rör sådant som gemensamma ytor, konstruktion, profil, vad ska man göra med taket (solceller, takterasser) trädgårdar etc. Men också en tydlig idé om hur husets design ska arbetas fram.
– Det räcker inte med regler och avtal (enligt ovan), det måste också finnas sanktioner mot de som bryter mot dessa.
– Hon tycker, precis som Tobias Bube från igår, att man ska vara väldigt tydlig med vem som gör vad, särskilt i gränssnittet mellan koordinatorn och arkitekten. I Tyskland finns särskilda företag som arbetar med att sätta upp byggemenskaper, varför någon från dessa bolag brukar ta koordinerings- och projektledarbitarna.
Weingarten
Efter Vauban tog vi oss till Haslach och Weingarten, några av Freiburgs socialt mest utsatta områden. Oj, jag har glömt att skriva om en synnerligen generell sak. I de nyanlagda områden i Freiburg arbetar man genomgående (kanske svårt att vara så generaliserande, så det är bäst att lägga till ett ”nästan” framför) med passivhus (lägre förbrukning än 15 kwh/m2/år) och/eller plusenergihus. Tänk in detta generellt, både i texten ovan och den som följer.
Det nyrenoverade höghuset i Weingarten, här har man omdanat en 60-talskasun till ett passivhus
Vi fick se ett nytt område under uppförande (granne med ett av Freiburgs byggnadsminnesskyddade bostadsområden – med andra ord långt ifrån friktionsfritt), liksom nyrenoverade ”social houses”, där stora insatser gjorts för att skapa goda boendemiljöer. Områdena, framförallt Haslach, är ett väldigt tjusigt område. Bra beläget, några rustika gamla byggnadspärlor, nära vatten, kommunikationer och stadskärnan, vilket kan få en att tro att här kommer en förändring att ske under de kommande årtiondena. För det kommer nog, oaktat hur stor insats man göra, att ta tid att förändra Haslachs och Weingartens rykten…
Okej, huvudnumret här var ett 17-våningar högt social house från 1960-talet som renoverats till att bli ett passivhus. Flera intressanta idéer hade tagits fram och testats, både gällande lägenhetsindelning och tekniska systemval. Fredrik, som hade fått en espresso till lunch, dominerade luftrummet, ämnesområdet är ju minst sagt det han brinner för och vi fick därigenom en minst sagt uttömmande genomgång av samtliga projekt som vi såg under eftermiddagen.
I projektet hade man arbetat mycket med boendemedverkan. Projektet har fått både regionalt och statligt stöd, och utan boendemedverkan värd namnet så utbetalas inte stödet. Eftersom huset är ett social house så betyder det att kommunen utser vilka som ska bo i huset (bara tre av dem som bodde i huset innan renoveringen valde att återvända efter att det stod färdigt – de hade hunnit rota sig i sina evakueringslägeneheter, eller var helt enkelt för gamla för att orka flytta igen).
Därför bjöds samtliga de tillkommande boende in till en träff. Inför träffen hade de fått tillsänt sig en lägenhetsplan med färgmarkerade lägenheter på. Till träffen kom de med en färgmarkör (klisterlapp) på sin tröja som visade vilken typ av lägenhet de ville ha. Sen gick de till ett av de 17 borden, representerande ett för varje våning, och satte sig där – markerandes vilken lägenhet de helst ville bo i och på vilken våning. Sen började diskussionen och förhandlandet. Om det var många av samma typ vid ett bord behövde någon byta bord, man upptäckte i vissa samtal att det kanske fanns andra personer som man hellre skulle ha som granne etc. Med på mötet fanns tolkar som skulle se till att alla kunde göra sig förstådda. Ett helt klart intressant koncept för att komma runt en knixig fråga – och samtidigt se till att alla får komma till tals och uttrycka sin vilja.
Det går att läsa mer om höghuset här.
Rieselfeld
Dags för dagens sista besök. Här lämnar Astrid över till Klaus Siegl som under de senaste dryga 20 åren har varit projektchef för utvecklingen av Rieselfeld-området, ett nyutvecklat område med 4 100 lägenheter och lika många parkeringsplatser.
Flygbild över Riesefeld från maj i år
Klaus tillträdde sin position i september 1992 efter att en stadsplanetävling för utformningen av området hade avgjorts. Planen, som i största del är genomförd, uppvisar en väldigt modern stadsstruktur, med kvarter, tre-fyra våningar, gemensamma innegårdar, goda kollektiva transporter, bilen underordnad andra transportformer, näringsverksamheter i bottenvåningarna ut mot huvudstråk och relativt små fastigheter, där flera olika fastighetsägare, byggemenskaper, social housing och hyresrätter/bostadsrätter utvecklade av ”normala” exploatörer ryms inom samma kvarter. Området innehåller fyra block, och i mitten finns ett stadsdelscentrum med kulturhus, ekumenisk kyrka, skolor, idrottsanläggningar, yta för torgmarknad (två ggr/vecka) och de största affärerna. Längs huvudgatan går också spårvagnen som förbinder Rieselfeld med centrala Freiburg.
Inzoomning på Riesefelds centrum. Den ekumeniska kyrkan och kulturhuset ligger till vänster mitt i bilden.
De första boende flyttade in 1996 och för två dagar sedan togs det första spadtaget till den sista byggnaden för att göra Rieselfeld komplett. Klaus berättade att det så klart inte har varit självklart att hålla linjen och utveckla området enligt de ursprungliga tankarna, och att det har tagit väldigt mycket tid (och krävts stort tålamod hos de boende) att låta det hela växa fram i långsam mak. Klaus visade flera kvarter där det har tagit 10-12 år från att de första delarna stod färdiga till dess att hela kvarteret var komplett och slutet och man kunde börja arbetet med att anlägga innergårdarna.
Här i ligger kanske det mest imponerande, att man lyckats hålla en linje under så många är. Klaus berättade att dåvarande borgmästaren hade sagt till honom att det inte fanns något annat alternativ än att lyckas, för misslyckades man skulle staden Freiburg vara tvungen att hugga ner sin del av Schwarzwaldskogen för att finansiera projektet. För detaljera om projektet så går det att läsa mer här.
Utsikt längs några av kvarteren i Riesefeld
Nu har man kommit till nästa utmaning i områdets utveckling. Många av de som flyttade in i området under 90-talet har nu nått pensionsmässig ålder, och . Man har tidigare fokuserat mest på barn- och familjeperspektivet, och särskilt då ensamstående föräldrars situation (det finns många i Rieselfeld). Nu ska man ta nästa steg och se vad som behövs för att göra livet bra för äldre.
Just detta, en blandning mellan fastighetsutveckling och, från stadens sida, ett tydligt ansvar och intresse för den sociala dimensionen gör området både speciellt och intressant. Det vore kul hur Rieselfeld har utvecklats om säg 5-10 år då alla strukturer har satt sig, barnen blivit äldre och de gamla fler.
Panorama från en av innergårdarna. Inom detta kvarter finns social houses, hyresrätter, byggemenskaper och vanliga äganderätter.
Jaha, då var man rätt matt. I morgon lördag bär det av till Zürich där vi ska titta på hus av en massa olika kvalisorer. Därifrån blir det inget bloggande, men följ Twitter så kommer det bilder och kommentarer den vägen.
In på en av innergårdarna i Rieselfeld
Det är inte så dumt att berätta vem som namngivet en viss och gata, och kanske i någon bemärkelse varför
Toppen av ett plusenergihus i Rieselfeld