Varför, varför, varför? Måste stolar i föreläsningssalar vara så fruktansvärt obekväma. Ont i baken efter en kvart. Sen är det många kvartar kvar. Å bena. Vart gör man av dem. Befinner mig på HSV:s konferens om Kunskapssamhället – en illusion, på Handels i Göteborg. Har är bara nördarna. De som gillar högre utbildning och primärt har detta som arbetsfält. Vi som kommer från ”näringslivet” är inte så många. Märkligt eller inte? För det är frågor som borde beröra fler.
Man kan väl säga att en av Vetenskapsradions pensionerade medarbetare satte huvudet på spiken vid den avslutande frågestunden. ”Om ni vill popularisera detta ämnesområde så har ni en hel del att för att lämna fikonspråksnivån. Om jag varit kvar på radion så har jag ingen aning om hur jag skulle referera det som sagts idag”. För så är det. Det blir mycket öppenhet, mötesplatser, kreativitet och andra buzz-words i anförandena. Det är språklig dräkt som ger trygghet. Ett ”technical language” för samhörighet. Men vet man vad man pratar om? Vad man menar? Egentligen?
EU-kommissionär Margie Waters verkar inte riktigt veta. Hennes tugg om kunskapstriangeln saknar i någon måtta en grundläggande förståelse om vad som egentligen menas med begreppet. Men det låter bra. Forskning, utbildning och innovation. Tillsammans. Sen pratar hon om Kommissionens utbildningsstrategi för 2020, Smart Sustainable and Inclusive – Higher Education in Europe. Länge. Länge. Fast än att utbildning inte är ett av EU:s kompetenser. Utan ett suveränt område för varje land.
Och hon imponerar. I sin långrandighet. Pratar och pratar. Säger inget. Jag har träffat många ”framstående” företagsledare. Arbetat tillsammans med dem. De har en sak gemensamt. Förutom bufflighet och förmåga och mod att ställa obekväma frågor, så är det inte den rasande intelligensen som binder dem samman. Nej, för mig är det förmågan att kunna arbeta väldigt mycket som är den gemensamma nämnaren. Att kunna lägga saker, familj och privatliv, åt sidan och bara jobba. Jobba. Jobba. Margie Waters för in en ny dimension i hur man blir framgångsrik som politiker. Man kan prata länge, länge och ganska trist, med överbelupna powerpoints. Till dess att ingen lyssnar, utan bara sitter och skruvar sig på grund av de obekväma sätena. Å så kan man säga vad man vill. Att härska genom att prata. Kanske har något att lära här…
Okej, några intressanta saker sa hon, försöker summera punktvis.
– År 2020 räknar man med att 35% av arbetena inom EU kommer kräva högre utbildning
– 60% av högskolenybörjarna, globalt, kommer från USA, Kina eller Ryssland (Sverige står för imponerande 0,4% taget att vi är 0,1% av jordens befolkning). Enkom i kina börjar 9 miljoner högskolan varje år.
– Man prognostiserar att en 38 åring (sic!) år 2020 kommer att ha haft 10-14 olika anställningar
– De fyra utbytesprogram som EU i dag driver kommer, enligt förslag för kommissionen, att ersättas med 1 ”Ersamus for all”, och man undrar genast vem dessa ”for all” är. Totalt 19 miljarder Euro under 7 år, 70% ökning mot idag. Kommer medlemsstaterna att gå med på detta? Och skära i andra utgiftsområden (läs nödlån och jordbruk). Vi får se, men jag har en uppfattning…
– Samtidigt planerar man för ett inomeuropeiskt studielånssystem. Totalt 19 miljarder Euro. Bra. Men då blir det inte längre en nationell angelägenhet…
Jaha, skeptisk. Men eftermiddagen fortsatte med Lars Haikola, universitetskanslern (vem vill inte ha titeln ”-kansler”?), som rabblade fakta, Sverige har:
– 37 universitet och högskolor
– med 72 600 anställda, varav 2/3 är akademiker
– 318 500 helårsstudenter, varav 58% kvinnor
– 106 00 högskolenybörjare
– 18 900 forskarstuderande
– Inalles över en halv miljon av landets invånare finns inom högre utbildning
Och trenderna är att medianåldern för nybörjare sjunker (nu 20,7 år), kvinnornas andel är hög och ökande, färre internationella studenter och andelen forskande och undervisande personal ökar, medan administratörerna minskar. I hela världen finns det 165 miljoner studenter, en ökning med 65% sedan år 2000.
Men allt är inte ljust enligt Haikola. 1977 skapades världens bredaste högskola. Har det varit bra? Hur har vi hanterat den eftergymnasiala utbildningen? Haikola pratade kring tre teman.
1. Hur mycket högre utbildning behövs? Kopplar till EU:s mål för 2020, där Sverige med sin ambition om att nå 40-45% som går igenom högre utbildning är ”lagom” ambitiöst. Risken finns dock att vi får en ”överutbildning” (om det nu finns en sådan…). Ungefär var tredje anställd har en ”för hög” utbildningsnivå i förhållande till sitt arbete. Men samtidigt har OECD visat att det allmännas nytta av högre utbildning är fyra gånger högre än det allmännas kostnad för densamma.
2. Marknad, konkurrens och utvärdering. Här svänger pendeln från Public Good till Private Good. Över hela världen. Marknadstänkandet skiner igenom Studenterna förutsätts vara upplysta utbildningskonsumenter. Är de verkligen det? Förväntan finns att högre utbildning ska vara nytta. Och här finns en utmaning, att hitta rätt balans mellan nytta och bildning.
3. Forskningsanknytning – ett klokt (uppnåbart) ideal? Bara 8% av utbildningen bedrivs av aktiva meriterade forskare. En fjärdedel av lärarna saknar forskarutbildning. Resurserna räcker inte till för att nå upp till det Humboldtska idealet som propageras för i högskolelagen. Vi kanske behöver diversifiera forskningsanknytningen och fundera på vad är det som är relevant.
Dagen avslutades med Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet. Konkluderar med att hon saknar långsiktiga, partiöverskridande, mål och vision för den högre utbildningen i Sverige. Kursen måste ligga relativt fast, inte ändras över natten, och universiteten behöver få frihet att försöka uppfylla dem på det sätt som de finner bäst. Huruvida man lyckas sker bäst genom peer-review (extern granskning) av verksamheten.
Samtidigt är det viktigt att utbildningen är relevant. En diversifiering, där inte alla utbildning behöver ges inom universitetens hägn, är en väg framåt. Vi pratar mycket om utbildningsmålen (40-45%) för 30-34 åringar, men vilka utbildningsmål ska finnas för 35-70 åringarna. Vad är egentligen livslångt lärande och hur ska akademin arbeta med denna fråga?
Pam konkluderade med att alla kunskap måste betraktas som ett värde för individen och för samhället. Och eftersom jag har lärt mig en del i dag, så har även samhället blivit rikare. Känns skönt att kunna bidra.
