Spontant reagerar vi på arkitektur med våra sinnen och instinkter men sedan blir upplevelsen mer sammansatt och blandas med intellektet och vår kulturella prägling. 

Instinkt  

Hjärnans uppbyggnad speglar dess evolution. Innanför den medvetet tänkande hjärnbarken finns det evolutionärt sett äldre limbiska systemet som reglerar endorfiner och andra hormoner som utsöndras i kroppen. Ytterligare längre in finns en liten förtjockning av ryggmärgens ena ände, vilket var den hjärna som de första ryggradsdjuren fick hålla tillgodo med. 

Det hindrar inte den ännu mer uråldriga och omedvetna ryggmärgen att snabbt och effektivt styra våra handlingar utan inblandning av medvetandet, till exempel när vi bränner oss på en het platta.

Även det limbiska systemet kan reagera snabbt och automatiskt, till exempel på sinnesintryck som indikerar fara. Då utsöndras adrenalin och vi hoppar till eller börjar rent av springa utan att tänka efter. Men det kan också sätta igång trevliga aktiviteter som spontana skratt. Det limbiska systemet tycks rent av vara involverat i allt som känns såväl bra som dåligt. 

Frågan är väl knappast om utan hur instinkterna påverkar upplevelsen av arkitektur. När vi gillar eller ogillar en byggnad, beror det då på våra medvetna tankar som i sin tur påverkar vad vi känner, eller finns det också arkitektoniska egenskaper som vi reagerar på instinktivt, oberoende av kultur och medvetna tankar?

Det första och tydligaste svaret på den frågan har med ljus att göra. Att laborera med ljus, skugga, färger och kontraster hör till de första sakerna som en arkitektstudent får ägna sig åt. Det är vedertagen vetenskap att såväl dagsljus som annat ljus påverkar välbefinnandet. Ljusets behandling i rumsgestaltningen är ett uppenbart exempel på arkitektoniska egenskaper som snabbt och direkt påverkar känslan. 

Effekterna av rent rumsliga egenskaper som att stå nära kanten på en hög höjd eller att sitta längst ned i ett djupt schakt är också påtagliga, genom adrenalin eller spänning i det ena fallet och bara genom obehag i det andra, om än i varierande grad beroende på person. Det är inte svårt att föreställa sig situationer genom evolutionen då det varit ett hot mot överlevnaden att befinna sig på liknande platser. 

På 1970-talet lanserade kulturgeografen Jay Appleton en teori om att människan utvecklat en preferens för platser i landskapet där det går att beskåda omgivningen utan att bli sedd (“prospect and refuge”). Översatt till arkitektur skulle det kunna betyda att en kombination av öppenhet och slutenhet ger en rumslig spänning: en viss överblickbarhet och känsla av att rummet inte tar slut då det skymtar fram fler rumsligheter i olika riktningar där det potentiellt finns saker att upptäcka – i kombination med möjligheter att dra sig undan till mer avskilda platser där rummets karaktär istället ger en känsla av skydd, lugn och ro. De här idéerna är väldigt närbesläktade med arkitekturläraren Arne Branzells rumsbubblor och arkitekturforskaren Ola Nylanders slutsatser om siktlinjer och möjligheter till rörelse. Båda tycks försöka sätta fingret på det vi känner instinktivt.

Kognition

Hur arkitekturen upplevs beror förstås väldigt mycket på hur pass smidig den är att använda rent praktiskt. Det ska vara lätt att orientera sig och förstå vad saker och ting är till för. Det som behöver göras, ska kunna göras på ett okomplicerat sätt. Varje rum ska vara lagom stort för sitt ändamål och ha en funktionell koppling till andra rum och den omgivande miljön. 

Människan har en tendens till att leta efter mönster överallt och det är tillfredsställande att kunna förstå saker och ting utifrån mer övergripande mönster, såväl rent konkret som på ett mer abstrakt plan. Arkitekturupplevelsen förstärks av mönster som förtydligar principer om rummens organisation, förklarar byggnadens uppbyggnad och skapar rumslig ordning. Av en rumsgestaltning med rytm, hierarkier, axlar och symmetrier. Av en tankemässig klarhet.

Det finns en skönhet i att se hur olika konstruktionsmaterial och tekniker bygger upp stora strukturer och hur helheten avspeglas i detaljerna. I hur olika tekniska lösningar och praktiska funktioner samverkar i olika skalor från detaljnivå, rumsgestaltning och byggnad till hela stadsstrukturer. Det kan vara fascinerande att förstå hur karakteristiska former hänger ihop med motsvarande funktioner.

Det är bra om strukturen går snabbt att greppa men inte om den blir så simpel, sträng eller bister att allt bara blir tråkigt och deprimerande. Ordningen får gärna brytas av med en och annan överraskning. Å andra sidan: om det oväntade helt saknar syfte och sammanhang så kan det bli lite knäppt. Alltför godtyckliga inslag riskerar snarare att bli störande. 

En överraskning är bättre om den trots sin oväntade karaktär samtidigt är en del av strukturen eller på ett eller annat sätt får en logisk men oväntad förklaring. Som när olika strukturer samverkar eller när ordningen bidrar till upplevelsen på ett mer instinktivt plan. När flera flugor slås i en smäll. När symmetrierna blir asymmetriska utan att bli formlösa. När ordningen kompletteras eller bryts utan att försvinna. Och ger oss ännu ett mysterium när det första har klarnat.

Kultur

En dag dök min goda kollega upp på jobbet med ett jättestort plåster på kinden. Det visade sig att han inte hade kunnat komma överens med de andra i sin arbetsgrupp om hur de skulle utforma ett förslag på en forskningsanläggning. På morgonen hade han stått hemma i badrummet och rakat sig, varit ursinnig, haft en inre dialog med sig själv och tänkt: “Polerad granit är inte forskning!”, och i samma ögonblick dragit rakhyveln över kinden med en våldsam kraft!

Vad som är socialt, kulturellt och symboliskt “rätt” varierar över tid och har många nyanser vars tolkningar de lärde tvista om. Att träffa rätt i alla (sub-) kulturer och personligheter går inte. Men det är ändå möjligt att greppa sådant som är ganska vedertaget. 

En myndighetsbyggnad med en väldigt expressiv form, ett nybyggt bostadshus gestaltat som en medeltida kyrka eller en Apple Store utformad som en hamburgare skulle sända ut motsägelsefulla signaler. Ibland kan det finnas en poäng med att medvetet bryta mot konventionerna, men oftast är tanken att arkitekturens uttryck ska passa ihop med sitt innehåll och med sin miljö. Oavsett vilket, så bygger det på en förståelse för de associationer som formspråket leder till. 

Postmodernismen var den idémässiga strömning inom arkitekturens värld som tydligast satte fokus på kultur, symbolvärden och rummens roll i sociala strukturer – men som å andra sidan också tog det hela så långt att den helt avsiktligt försatte sig bortom förnuftets domäner. Gestaltning gjordes utifrån metaforer och fria tankekoncept. Kaotiska byggnader skulle spegla en splittrad och subjektiv samtid. Peter Eisenman påstod sig ironiskt avslöja det offentliga rummet och befria den arkitektoniska formen genom att rita fragmentariska former. Robert Venturi var en så pass stark motståndare till att låta funktionerna styra formen att han ritade ett hus där en trappa ledde rätt in i väggen.

Ett mer sansat exempel från den tiden är arabinstitutet i Paris där den sinnrika solavskärmningen förutom att föra associationerna till arabisk kultur också samspelar väl med byggnadens glas- och stålkaraktär och ger ett vackert ljusspel i rummen. Det är en gestaltning där det särskilt i interiörerna skapas arkitektoniska kvalitéer som samverkar tekniskt, funktionellt och estetiskt – eller kanske snarare upplevelsemässigt på ett kulturellt, kognitivt och instinktivt plan.

I arkitekturupplevelsen är det instinktiva automatiskt och ofrånkomligt. Det tekniska och praktiska måste fungera men helst också vara begripligt och snyggt ordnat. Det kulturella kräver omdöme och fingertoppskänsla. I gestaltningsarbetet är det en utmaning att få ihop dessa dimensioner. Men det är just olika infallsvinklar som ger en större chans för att något kreativt ska hända. När saker och ting faller på plats är det en belöning i sig. Det är det som är tjusningen med arkitektur.