Flera av dem jag pratat med inför resan har verkat rätt betagna, för att inte säga betuttade i Istanbul. Jag har på intet sätt en negativ känsla, men vänner någon fet smäll över hela käften är den ännu inte. Men å ena sidan är jag här med Dansk biblioteksförening, å andra sidan så susar jag mest runt mellan olika objekt och upplever inte stans många facetter.

 

Idag har projektledningen för projekt Campus Näckrosen en egen dag – tanken är att lära och förstå mer om vad ett campus för konst och humaniora kan tänkas var.

 

Dagen började inte bara strålande. Först en kort tur genom den stora basaren sedan bort till det ena av de båda lokaliteterna som SALT har i Istanbul. Båda stängde ehuru det är måndag – den världsomspännande kulturkonspirationen. Vänta. Vänta. Vänta. Kanske det jag är bäst på. Men ingen Vasif. Konferens med Securitasvakterna, dom konfererar på turkiska – jag på engelska, leder till en snabb rörelse till ”det andra SALT” – enligt google-maps ska det bara ta tio minuter.

 

Kort om SALT. Det är en stiftelse. Eller nej, det är ett icke vinstdrivande företag eller om det var organisation. Dess uppgift tycks vara att dokumentera, ställa ut och tillgängliggöra någorlunda samtida turkisk konst. Man har 1,5 miljoner digitala objekt som tillgängliggörs online. Nämnda Vasif, som heter Kortun i efternamn är en turkisk kändis. Och han har beviljat oss audiens.

 

Historiskt trapphus, med modernt bibliotek på nedre botten. Måndagar är stängda dagar, även i Turkiet.

 

Nåväl. Det är spännande. De har två helt olika lokaliteter i Istanbul. En mitt på en gågata – där konsten och utställningarna visas upp genom stora skyltfönster och där det alltid är korta avstånd till publiken. Och ett i ett gammalt bankpalats – ursprungligen avsett att inrymma det Ottomanska imperiets riksbank.

 

Vad finns att säga. Verksamheten är spännande och beskriven på andra ställen tidigare. Man kartlägger och utforskar konsten. Framförallt, och vad som särskiljer dem från andra, är att det sker i privat regi (med massa bankpengar bakom) och att de ska bedriva forskning. Vem göra vad och hur är det kopplat till vart och vartannat. Ett fint konstforskningsbibliotek och en mötesplats. Men det är tre saker som sitter fast, alla på olika nivå…

 

1. Vasif menar att en konstinstitution av SALTs karaktär inte kan styras kollegialt, det som behövs är en Tsar eller en diktator – någon som bestämmer och beslutar och göra verksamheten extraordinär. Det har varit Vasifs stora uppdrag och de delar som idag inter är så lyckade är de delar som han själv inte haft kontroll över eller som han släppt kontroll över till andra.

 

2. När SALT etablerade sig i bankpalatset så hade man en arkitekt som gjorde grundstrukturen för omdaningen. Sen anlitade man (Vasif) sex olika arkitektkontor som fick ta hand om varsin funktionell del. En gjorde konferensavdelningen, en gjorde toaletterna (som jag missade att fota – i klass med muggen på Operahuset i Oslo) osv. Blir en spännande dynamik – och som Vasif utryckte det, minde känslan av ”corporate branding”. Edit Arkitekterna fick dessutom villkorat att de bara fick använda inhemska material och möbler. En aspekt som både hade botten i att vilja lyfta fram det turkiska och ha korta transportkedjor.

 

3. SALT har ingen grafisk profil eller typsnitt utan man byter typsnitt var fjärde månad – varje typsnitt specialkonstruerat för organisationen. Hemsidan autogenereras med det nya typsnittet, skyltar byts ut och organisationen byter skepnat.

 

Skylt från SALT, typnsnitt variant 6 eller 7. Typ.

 

Vi lämnar SALT med ett omen. Vasif säger att eftermiddagens besök på Bilgi kommer visa ”ett fullständigt misslyckande”. De har valt en plats – i lera, som bör byggkostnaderna sju gånger så dyra som överallt annars, asbest i gamla lokaler och en ledning som inte vill samverka har lett till ett sluttande plan. Verksamheten är nästan bortom all räddning

 

5533

 

Entrén till 5533, lokalens yta har halverats senaste året då dåliga tider slog hårt mot Nancys mans verksamhet som behövde halva lokalen till annat.

 

Men på väg till Bilgi hälar vi på i ett köpcentrum från 1960. Här driver Nancy Atakan något både litet och svårfångat. Inrymt i en butikslokal som tillhört hennes mans släkt i dryga femtio år har hon och kollega skapat 5533 en projektplats som skapat ryktbarhet utanför Turkiets gränser.

 

Det verkligt speciella med platsen är inte dess belägenhet, relationerna med grannarna är inte så djup – utan mer på basis av att de inte ska störa varandra. Utan snarare att den drivs av begåvade människor som tillsammans med en curator bjuder in konstnärer att skapa i en miljö som är gratis att nyttja. De får mängder av projektförslag som de värderar, accepterar eller förkastar. För de vill vara just en skapande plats, som inte är ett galleri eller en utställning utan snarare en plats där konsten utforskas och där resultatet kan bli en bok, ett verk eller en utställning som kan leva vidare på annat håll. Senast har den Libanonbaserade arkitekten Maxime Hourani utforskat gränszonerna av staden Istanbul – som kommer att dokumenteras i boken ”Book of Songs and Places”

 

Nancy har vunnit barnen på sin sida. Sonen konstaterade att “Pappa du säljer symaskiner, men det mamma gör är fullständigt nödvändigt

 

Ett 5533 känns som en självklarhet och en nödvändighet i var stad som önskar fri och utforskande konst.

 

Bilgi university

 

Bilgi finns beskrivet i den omvärldsanalys som vi gjort för projekt Campus Näckrosen. En, kanske övertro, på universitetet som kultur katalysator har vi burit med oss, något som dämpats på grund av Vasif på SALTs något mer negativa syn på Bilgi.

 

Bilgi på natten. Ganska tjusigt.

 

Hur som. Längst in i det Gyllene hornet, viken som går in från Bosporerna, analde Osmanerna ett fleratl industirer. Allra längst in placerade en kraftstation som var i drift en bit in på 1980-talet. Efter många år i träda kom Bilgi (som är ett privat universitet i stiftelseform) överens med energiministeriet om att hyra marken och utveckla ett campus här.

 

Vår värd, tillika en mycket stolt (i positiv bemärkelse) sådan, Kayan menar att Bilgi har en tämligen modig strategi vad det gäller etablering av sina campus. De tidigare campusen har placerats i ”problemområden” i Istanbul med hög kriminalitet och en population som inte utgör rekryteringsbasen för universitetet. Etableringen av campuset Sentralistanbul (det vi besökte) var inget undantag. Omgivningen är en av de mest dogmatiska, religiösa och lågutbildade i hela Istanbul. Motivet till etableringen kan alltid ifrågasättas, men målsättningen har aldrig varit att öka rekryteringsbasen från närområdet.

 

Istället arbetar man med ”outreach-program”, må vara på lägre nivå än de vi säg i Queens förra året. Man har olika gratiskurser för kringboende och föräldrar till studenter. Man arbetar med olika initiativ för grundskoleelever osv. Man har olika stipendiesystem (vilket man enligt Turkisk lag måste ha) – för att läsa på universitet kostar i runda slängar 100 000 kronor per läsår.

 

Studentprojekt, med staplade containrar – projektplats och utställningsyta åt Arkitekturstudenterna

 

Just nu håller man på att konvertera de gamla kraftverksbyggnaderna till universitetslokaler. Målet är att samla hela Bilgi till Sentralistanbul. Men de ökade kostnader som Vasif pratade om på SALT samtidigt som verksamheten växer gör att det tar lite tid (just det, glömd nämna – Bilgi hade ett eget konstmuseum som man tvingats stänga och sälja alla konstföremålen för att finansiera verksamheten). Edit Men Bilgi tuffar på. Arbetar hårt med effektiviseringar. Man har nått en nyttjandegrad på 92,5% på föreläsningssalar och klassrum 48 veckor per år (att jämföra med svenska 60-70% i max 40 veckor per år). Därtill kommer kvälls- och helgundervisning och annat nyttjande (700 event per år på campus) av universitetets lokaler.

 

Å, en sista sak – som irriterade Kayan, är att man i Turkiet lagstiftat om att man inte får servera alkhol på campus… hmhm….

 

På återhörande i morgon. Tror jag.