Att göra universitet hållbara. Det låter bra. Alla vill det. Nu ska vi se och prata om hur man gör runt om i världen. Dessutom så kommer denna konferens fokusera en hel del på lab-byggnader, Universitetens hållbarhetsakilleshäl! Energiförbrukningens King of Campus! Mumma! Dag 1 av 2.

I slutet av dagen bad session-leader Dominik Brem, från ETH Zürich, oss att notera 3 saker vi tar med oss från konferensens dag 1. Smart move. Det här är mina 3 grejjer:

1. Det är jätteviktigt att göra en bra förplanering! (Alltså det inobi gör bäst, så det är ju egentligen ingen nyhet, men ändå kul att alla verkar skriva under på detta…) Det går inte att lägga på miljökrav senare. Dessutom blir det dyrare och sämre. Alla måste gå in i projektet med samma vision. När pengarna inte räcker till måste man antingen minska på ytan eller på kvaliteten, då gäller det att man har en väldigt stark överenskommelse om hållbarhetsmål, tex med stöd av att man lovat att följa ngn nivå i ngt hållbarhetscertifieringssystem.

2. 80/20! I lab-byggnader kan man generellt räkna med att energiförbrukningen består till 20% av byggnadsrelaterad förbrukning och till 80% av utrustningsrelaterad utrustning. Visste ni tex att en -80° C-labfrys drar lika mycket energi som en normalstor villa? Då blir det liksom lite klurigt att använda certifieringssystemens och nationella krav på energihushållning, eftersom de bara tar hand om 20% av problemet. Man kan och ska naturligtvis jobba med de 80% verksamhetsrelaterad miljöpåverkan, men man får hitta egna vägar till ära och berömmelse.

3. Certifiera brukarna! När alla är överens om miljömålen så måste de kommuniceras i hela processen. Certifiera beställare, projektledare, konsulter, entreprenörer och brukare i det certifieringssystem man valt. Att certifiera brukarna är inte vanligt, men ger en massa fina effekter när klimatsmarta system och lösningar ska handhas i praktiken. Smart!

Äsch, jag lägger till en fjärde också:

4. Den planerade Maersk-byggnaden, nu under byggnation, jobbar hårt med balansen mellan flexibelt och specifikt. Man har fina lösningar på det. Viktigt och rätt! Hoppas det blir så bra som man avsett. You got to lika a guy who problematiserar flexibilitet, eller hur?

Ok, men hur var första dagen då? Well, danskar är lite svåra att förstå och då menar jag inte det köttiga uttalet utan ordens betydelse. Lunch betyder macka och middag betyder snittar. Ska försöka minnas det till imorgon och tanka en stadig frukost på hotellet.

Självklart åkte jag tåg hit, och lika självklart tänker konferensen ’walk the sustainability talk’: Maten är eko, vi dricker kranvatten, inget engångsporslin, inget merchandise och studenter vid Köpenhamns Universitet erbjuds den mat som vi inte gör slut på. Fint!

Konferensen ordnas av Köpenhamns universitet, inom ramen för samarbetet inom IARU (International Alliance of Research Universities). IARU har också alldeles nyligen gett ut en Green Guide for Universities, som ni självklart redan har läst. En handbok för alla universitet och campus i hållbarhetsarbetet. Och ja, det finns ett kapitel om lab i den.

Köpenhamn

Köpenhamn stad har en ambitiös plan att till 2025 bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Staden är också utsedd till EU:s Green Capital 2014. Man har projekt i form av gatubelysningsinitiativ, stadsodling, FoU med Köpenhamns universitet, stöd för cykelkulturen etc. Fram för allt har man en jobbat med hållbarhet som en fråga som inte är enskild utan integrerad i andra frågor om ekonomi, politik, forskning och utbildning etc. Man har också lyft fram vikten av det småskaliga. Institutioner kan paketera visioner, men det är individer som gör jobbet. Nations talk, cities act. Det är stadens jobb att praktiskt genomföra hållbarhetsåtgärder.

Köpenhamn är också en cykelstad. Dels är det platt i stan, men har också fattat att drivkraften för att få folk att cykla är att man måste göra det så smidigt att det uppfattas som det bästa och smidigaste sättet att transportera sig. Och dit har man faktiskt kommit!

Okej, show me some best practise nu! Eller som Erich Fromm sa: “When people can see a vision and simultaneously recognize what can be done step by step in a concrete way to achieve it, they will begin to feel encouragement and enthusiasm instead of fright.”

The Mærsk laboratory building, UCPH

Mærsk-bygganden är nu under uppförande och ska vara klart 2016. Den kallas också ’the extension of the Panum complex’ eftersom den i egentligen är en utbyggnad av en befinlig labbyggnad. Utbyggnaden omfattar visserligen 43 000 kvm(!) så det är ett rejält utbyggnadsprojekt vi talar om. Informativ virtuell tour erbjuds här!

Projektledaren vid Köpenhamns Universitet Lars Ole Munch Nissen presenterar projektet som han arbetat med sedan tre år. Han lyfter fram 3 viktiga principer man jobbat efter: ’Programmering’, ’flexibilitet’ samt ’att lära av varandra’. (Här kommer det nog förhoppningsvis att kunna adderas en länk till hans presentation inom kort.)

Programmering- och förprojekteringsfaserna var väldigt viktiga. Man gjorde program i flera olika steg. Ett program inför arkitekttävlingen och ett för projekteringen. Lars Ole är väldigt nöjd med att arkitekttävlingen handlade om rätt frågor. Alla principer för forskargruppers organisation och byggnadens system (inkl hållbarhet) var redan specificerat i programmet. Man ville optimera interaktionen mellan 500 forskare, attrahera de bästa forskarna, bygga lab för framtiden, vara ett landmärke i staden, inkludera staden i byggnaden mm. Programmet var precist och gick att hålla fast i hela vägen. Man gav sig tid i början av processen att enas och förtydliga exakt vad man ville ha. Man var också väldigt tydlig i avtal mellan brukare och beställare om vad som gäller. Skriftliga överenskommelser om alla krav.

CF Möller vann med ett förslag som bl a innebar ett parklandskap, gröna tak, spolning med återanvänd dagvatten i toaletter mm. Man har också lyckats med att få reducerade p-tal och stödjer istället cykeltransporter. Kylning sker med havsvattten

Labvåningsplanen rymmer både lab och kontor för tre forskargrupper om 15 forskare, totalt 45 personer. Men, man har finurligt infört något man kallar ’flexizones’, projektets viktigaste scoop. Dessa ytor kan ställas om mellan lab och kontor och labverksamheten kan enkelt anpassas. Anpassning sker inte varje dag, men varje gång en ny professor rekryteras och ibland när ett nytt forskningsprojekt startar. Det betyder att flexibilitet råder inom vissa gränser. Hissar och annan infrastruktur är redan anpassad för 75 personer per plan. Inte total flexibilitet med ’möjligt att förändra’. Miljöerna man bli väldigt anpassade och specifika samtidigt som flexibiliteten vidmakthålls.

En viktig lösning för flexibiliteten är också att varje våningsplan lever sitt eget liv avseende media och försörjning. Man pumpar t ex spillvatten till närmsta schakt inom våningsplanet för att man inte vill att det ska gå igenom bjälklaget och påverka våningen under vid varje ombyggnad.

En annan viktig flexibilitetsstödjande lösning var något man lärde sig av rådande best practise på labventilations-området, genom sin medverkan i EGNATON, ett initiativ som ”promotes Europe as a high-efficient science place with excellent and sustainable laboratory buildings, which represent a maximum attractiveness for high end scientists”. (Låter ju bra och Lars Ole promotar organisationen.) Den i Mærsk-byggnaden aktuella ventilationslösningen innebär en lågtrycks loop-ventilation som reducerar energiförbrukning och dessutom går det att ansluta nya kopplingar till loop-kanalen utan att stänga ner systemet. ”So damn flexible!” Kylningen med havsvatten och lågtrycks loop-vest-systemet har sänkt energiförbrukningen väldigt mycket, men fortfarande gäller generellt att 20% av energiförbrukningen i en labbyggnad är byggnadsrelaterad och 80% är verksamhetsrelaterad, i form av el, vent och kyla för labprocesserna.

The Frank Fenner Building, ANU

Paul Sullivan från Australian National University presenterade sin hållbarhetscertifierade kontorsbyggnad på Acton Campus. Paul menar att det är svårt att veta vilka hållbarhetsriktlinjer som man bör tillämpa i vilka sammanhang. I arbetet med the Frank Fenner Building fanns riktlinjer på universitetet som bantades och renodlades, men som senare kompletterades med alla krav för att uppnå maximala 6 stjärnor i Green Building Council Australias certifieringssystem.

I slutänden har man en byggnad som är den absolut mest hållbara ANU producerat. 150% över nationella krav och en marknadsföringsmässig succé. Paul menar att certifieringssystemet är väldigt viktigt för att tidigt enas om vilka ambitioner som gäller för ett projekt och för att inte tappa det fokuset när ekonomin i projektet börjar svaja. Han liknar det vid att bowla (sic!). Även om du vet att du bara ska rulla klotet mot käglorna så krävs det att man gör en hel del komplicerade saker rätt för att lyckas (med sitt miljöarbete). Certifieringssystemen hjälper dig med detta och ser till att alla är i samma bowlinghall och på samma bana. Även brukaren måste vara med och bowla i programmering, projektering och inte minst i bruksskedet.

The Frank Fenner Building är en kombination av aktiva och passiva system. Särskilt de interiöra systemen har ofta en tendens att skapa osäkerhet hos brukaren. Får jag öppna fönstret? Ska jag höja ventilationen? Får jag sänka temperaturen? Förståelsen för systemen är viktig. I detta projekt har man använt några små signallampor i alla kontorsrum som betyder att olika klimatsystem är aktiverade och visar vad man kan och får göra i olika situationer om man vill justera något i klimatet i sitt rum. Alla fattar och behöver inte gissa. Hmm… Kanske finns en återanvändningspotential hos våra gamla kontors upptaget-/vänta-/kom in-lamppaneler ändå?