Fredagen avslutar den nordamerikanska turnén för denna gång. Sista besöket gick till MIT, Massachusetts Institute of Tecnology. En av världens kanske förnämsta utbildningsanstalter. Massa nobelpris och berömda medarbetare. Återigen blev vi fantastiskt mottagna och bemötta. Lärde oss att det finns fler än 60 colleges och universitet i Bostonområdet, mer 200 000 studenter. Lite sliten känner man sig av la dolce vita. Huvudnumret var MIT:s medialab, om vilket du ka läsa mer här.

 

Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då hade vi fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Fördjupningar kring alla MIT:s utvecklingsprojekt kan man finna här.

 

Vart börjar man. Kanske med att konstatera att det finns enorma systemskilnader. MIT har ett endowment på $10 miljarder. Försöker att lura ut hur detta funkar, men som jag förstår det så gör man årligen så att antingen a) 5% av avkastningen på endowmentet eller att b) de 5% endowmentet prognostiseras kasta av går in till högskolans verksamhet. Just nu lutar jag mot a). Hur som helst, eftersom pengarna är investerade på olika sätt så slog finanskrisen hårt mot amerikanska universitet. Särskilt hårt mot ”the other universtiy” (Harvard) som har ett endowment på i storleksordningen 250 miljarder SEK. Men det lär väl var mindre nu…

 

En del av MIT:s endowment är investerat i fastigheter, och då talar vi inte om de fastigheter som universitetet bedriver sin verksamhet i, utan rent kommersiella investeringar i närområdet. Naturligtvis med baktanken att man på sikt (och då pratar vi 25, 50, 75 år) ska utveckla sin akademiska verksamhet och ta även dessa markresurser i besittning. För att minska riskexponeringen arrenderar man i stora stycken ut marken till fastighetsföretag som utvecklar marken på långtidskontrakt. Området runt MIT är numera väldigt hett, här kan man finna den högsta koncentrationen av IT- och Biotech-företag i världen (i termer av antal företag per sqf).

 

En annan stor skillnad, och nu har vi äntligen börjat bena i det, rör relationen med staden i vilken man är verksam. I Cambridge (inte i England, utan den del av Bostonområdet som MIT och Harvard befinner sig), som även kallas för Peoples Republic of Cambridge på grund av sitt mångåriga liberala styre, är man inte bara nöjd med att så stora markarealar upptas av universitetsverksamhet. Universitet är nämligen not-for-profit, och betalar därigenom ingen skatt, och som ni vet är fastighetsskatten lokal och inkomstskatten federal i USA.

 

En stor del av diskussionerna i samverkan med kommunen handlar om att både öka skattebasen (t.ex. genom att utveckla kommersiella fastigheter, för vilka man betalar skatt) och ge saker tillbaka till staden genom att fysiskt utveckla sitt område till Cambridgebornas väl och ve. Idag betalar MIT ungefär $35 miljoner i skatt för sina kommersiella fastigheter, och eftersom runt campus är attraktivt har fastighetsutvecklare attraherats att investera i Cambridge, vilka inte i huvudtaget fanns där för 10 år sedan, och är nu bland de största skattebetalarna i staden. Självklart är detta problematiskt då mark- och hyrespriserna har skjutit i höjden och små, nystartade verksamheter har flytt området (se även inlägget om Montreal)

 

Man har också stora diskussioner kring transport och kommunikationer, men inte lika allvarliga som på Stanford där county inte godtar ytterligare biltrafik till universitetet som därför måste ta till relativt radikala åtgärder för att fortsatt kunna expandera. Och sen har man så klart de vanliga problemen med grannar som vill att allt ska vara som det alltid har varit.

 

 

Amerikanska universitet är i allmänhet väldigt bra på att arbeta med sin planering och att förklara sina fysiska strukturer och intentioner. Man gör det både för sakens skull (Parkinsons lag), men också för att kunna samla in pengar och vara beredda på att kunna ta emot en donation. För erfarenheten är att det är viktigare för donatorer (och nu pratar vi hundratals miljoner dollar) att projekten blir av snabbt, än att det hamnar på exakt rätt plats. Och då måste universiteten vara beredda. Båda att man själv har klart för sig vilka behov man har, till vilka ändamål man samlar in pengar, och att planeringsproblem med stadens myndigheter är lösta.

 

Sen blev det arkitekturporr för hela slanten. Först Frank Gehry’s Stata-building. Jag har alltid tyckt att den var rätt cool, men kommer hädanefter bara att se den som ett underhållsproblem. Och, enligt vår värd, är den ungefär lika yteffektiv som en katedral. Inne i Stata har man även experimenterat med miljöer för nya pedagogiska grepp, ett av de starkare var de multamediaklassrum för handledda grupparbeten, med lärarna i en tron i mitten med möjlighet att projektera på alla väggar. Studenterna i smågrupper med datorer runt runda bord. Först undervisning, sen grupparbeten och sen redovisning. Alla förstaårsstudenter har sin fysikundervisning i dessa lokaler.

 

Pågående renovering…

 

Inne finns mängder av gemensamhetsytor designade för möten och umgänge

 

Huset har blivit MIT:s nya signaturbyggnad

 

Okej, kanske lite mörk bild, men detta är ett av flera nya klassrum för lärarledda grupparbeten

 

Kronjuvelen idag är definitivt MIT Media Lab. En japansk skapelse i vitt. Helt öppna labb som vänder sig mot ett öppet atrium i vikten. Coola tryckskärmar som visar vilka forskargrupper som finns i huset, vad de pysslar med och vilka individuella forskare som finns i dessa grupper.

 

Labben ligger glasat öppna och aktiva mot atriumet

 

Ljusgård för all sköns aktivitet

 

Vi tittade också på den gamla huvudbyggnaden från 1916, med sin kupol som för tillfället var under renovering. Det är denna kupol som bland annat har haft en polisbil placerad på sig. Samtidigt är det imponerande att en så pass gammal struktur fortfarande är flexibel och kan omvandlas att passa nya syften. Att den byggdes utgående från de senaste rönen om moderna industrilokaler, med ordentlig takhöjd, ventilation och ljus har underlättat.

 

Den ursprungliga planen för MIT, i huvudsak genomförd

 

Slutligen har vi Saarinens kapell. En liten pärla som bara måste upplevas.

 

 

Jaha, då återstår att tacka för att ni läst denna reseblogg, solen har strax gått ner över Logan airport och klockan är kvart över sex på kvällen. Hoppas ni fått ut något vettigt av den. Jag, Per och Agneta har lärt oss massor som vi nu kan implementera i Campus Näckrosen. Mitt slutmål är inte Boston, utan nu blir det en vecka i NY. Men då har jag för intet avsikt att blogga…