Arla gryning. Avfärd från London med tåg till Cambridge. Tar bara en knapp timme från King’s cross. Rekommenderas som utflykt för alla som är i London på semester. Härlig gammal universitetsstad. Jag har varit här förrut, då badande i solsken. Och det var inte direkt vad början av dagen erbjöd, även om det värsta regnet föll då vi satt inne och åt lunch. Men, som en programförklaring, Newton-institutet är häftigt.
Isaac Newton Institute for the Mathematical Sciences lyder hela det långa tjusiga namnet på forskningsinstitutet. När vi arbetade med Naturvetargården så kom det upp flera gånger som en referens till en bra fysisk miljö, värd att besöka och dra lärdomar ifrån. Så det är nu gjort, lagom till att Naturvetargården är inflyttad och klar…
Vad är det då för ställe? Vi börjar från början. Det byggdes för 22 år sedan, och byggdes kring en idé om att skapa ett forskningsinstitut kring teoretisk matematik, där två forskningsprogram (man är på gång att dra igång ett tredje program för att utnyttja sina resurser maximal) skulle löpa parallellt, och där deltagarna som längst fick stanna i 6 månader. Newton är både en del av universitetet i Cambridge och ett nationellt forskningsinstitut. Deltagarna i forskningsprogrammen skulle komma ”från utsidan” och uttalat skulle forskare från andra länder attraheras hit (finansiären brittiska saten villkorar dock att minst 20 procent av deltagarna ska vara från UK). Hela byggnaden är utformad utgående från denna idé. Här bedrivs bara forskning, ingen undervisning och här finns inte heller några studenter.
På bottenvåningen finns reception, bibliotek och den stora föreläsningssalen. I denna filmas föreläsningar (om föreläsaren ger tillstånd) och läggs ut på nätet för alla att se, eller så kan man streama de samma direkt och lajv liksom. Filmandet sker manuellt, men man experimenterar med att automatisera det hela. Alla deltagare i forskningsprogrammen (och matematiker vid Cambridge) har tillträde till seminarier och workshops om det finns plats, även om det är ”det andra programmet” som står som organisatör.
Entresolvåningen som ligger ”mellan” kontoren. En plats för samverkan och diskussion.
En och två våningar upp ligger kontoren i fil ut mot fasad, man har 60 samtida deltagare i de två forskningsprogrammen (30 i varje) som delar på 44 arbetsrum. I mitten, i kärnan mellan arbetsrummen och på plan 1,5 så att säga, ligger ett entresolplan på vilket kaffemaskinen är belägen, liksom soffor och platser för gemensamt arbete. En annan grundtanke är att ett av forskningsprogrammen ska kunna ha konferens och full aktivitet på bottenplanet, samtidigt som det andra forskningsprogrammet kan fortsätta som vanligt i kontoren en våning upp. I ett annex finns ett mindre seminarierum och några kontor, men ujujuj vad dumt att man i besparingsiver prioriterade bort ventilationen i annexet bara för att hålla budgeten.
För att komma in på Newton-institutet med ett program så får man lämna in en ansökan. Basen i forskningsprogrammet skall vara teoreteisk matematik, men kan innehåll tillämpningar inom helt andra ämnen. Ansökan ska beskriva vad det är man tänker att programmet ska leda till, vilka aktiviteter som ska ingå och vilka som skall vara med. Redan i ansökningsskedet behöver man ange en 50-60-tal forskare som man tänker sig ska vara deltagare i arbetet. Normalt är ett hundratal forskare med i ett program, och då räknar man inte in deltagare i seminarier och konferenser, utan de som kommer att bidra som ”arbetande” inom programmet.
Överallt på institutet kan man diskutera kring en svart tavla. Även inne på toaletten. Det är svartatavlan till höger. I fall ni undrade.
Ansökningarna behandlas av en vetenskaplig kommitté, man begär in 4-6 externa bedömningar av innehållet i förslaget till forskningprogram och tycker de därefter att idén är intressant så skickar man det vidare till institutets styrelse som tar hand om finansiering och planering av projektet. Planeringshorisonten är lång. Nu schemalägger man de program som ska genomföras 2016-2017, och under planeringstiden, från beslut i styrelsen till dess att programmet drar igång, så utväxlas ungefär 1200-1500 mail mellan programorganistören/-rna och institutet bara för att få ordning på allt inför start. Normalt stannar forskaren, som är här bara för att ägna sin tid åt att delta i forskningsprogrammet, i 6, 4 eller 1 månad.
På institutet finns ett 15-tal anställda, vars uppgift är att se till att de som kommer dit för att forska just ska forska. Hälften av finansieringen kommer från brittiska staten (varför minst 20% av deltagarna i forskningsprogrammen måste vara från UK) den andra hälften får man söka självt (man i form av institutets anställda) i form av donationer, avgifter från konferenser m.m. Men även andra uppgifter tar mycket tid av de anställda såsom att ordna konferenser, boende för alla som kommer hit, visa-/immigrationsfrågor, logistik etc.
Modell över området. Newton-institutet ligger längst ner till höger på bilden.
Granne till institutet ligger sedan 10 år tillbaka Cambridge Universitys matematikinstitution. Om man i utformningen av Newton har arbetat med en lokal arkitekt som varit mycket lyhörd och skapat byggnaden precis för den verksamhet som finns häri, och kanske inte alltid gjort den elegantaste av gestaltningar, så har institutionens byggnad ritats av en ”London based architect”, vars lyhördhet kanske hade något övrigt att önska. Uttrycket är speciellt, då komplexet fått anpassa sig till kringliggande bostadsbebyggelse, men samtidigt har man lyckats med att skapa ett tämligen omodernt bibliotek med lågt utnyttjande och dålig relation mellan de olika delarna av institutionen. För att inte tala om relationen till övriga universitetet eller resten av Cambridge.
För att sammanfatta, Newton-institutet har skapat en fysisk miljö vars uppgift är att stödja den tanke om samarbete och öppenhet som ska genomsyra verksamheten. Forskare kommer hit ibland bara för en vecka, och det ska vara enkelt att förstå hur verksamheten fungerar och direkt komma i kontakt med och arbeta tillsammans med andra forskare som de kanske aldrig har träffat. Det är en verklig mötesplats, må vara något exklusiv och inte direkt allmänt tillgänglig…
Cambridge, universitetsstaden
Om Cambridge kan man säga och skriva mycket. Den har varit igång ett tag. Människor har det bott på platsen i minst 2 500 år, men universitetets historia sträcker sig ända sedan det blev lite bråkigt i Oxford på 1200-talet (det var tydligen en fellow, lärare, som råkade ha ihjäl sin älskarinna och bara för det stängde kungen Oxford) och studenterna tog sin tillflykt hit. Så drog verksamheten igång 1209. Petahouse (stavning…) är det äldsta colleget, och som också daterar sig bak till denna tid. Idag finns det 31 colleges, men behovet av att skapa fler är stort.
Att förstå universitetet i Cambridge, eller utbildningssystemet i UK i stort, är inte helt enkelt. En student som önskar börja i Cambridge skickar sin ansökan till college till vilket den önskar tillhöra. Baserat på ens betyg och andra meriter så kan man bli kallad till en intervju, då får man träffa två ”fellows” (alltså lärare/forskare vid colleget – tillika de enda som får beträda de allestädes närvarande gröna gräsmattorna, ajabaja för oss andra) som gör en intervju. Om man anses vara tillräckligt lysande så kan man bli angtagen. Å då får man betala en avgift för att studera. En sådär 18-25 000 pund per läsår. Men då ingår boende och viss mat.
Collegesena är sedan associerade till universitetet, men universitetet är en självstyrande organisation med egen beslutsrätt etc., och samtidigt frikopplat från staten (som iofs finansierar delar av verksamheten) och man utser genom val sin styrelse och sina ledare (vice-chancellor är motsvarigheten till rektor, medan dess chancellorn är en galjonsfigur, tidigare var det prins Philip, men nu har ngn annan potentat tagit över). Okej, studenter och lärare tillhör ett college, men sen bedriver de forskning och undervisning vid universitetet (och dess institutioner), och det är från universitetet som man får sin examen. Så vid kriminologiinstitutionen kommer det studenter från alla colleges och lärarna tillhör olika colleges, men tillsammans utgör de universitetets institution. Förstått? Inte solklart liksom.
En jättegammal del av Cambridge. Typ äldsta väggen. Byggt av sten från trakten. På andra sidan finns det sovrum.
Att vandra genom Cambridge är extraordinärt. Det gjorde vi tillsammans med vår guide. Och hon hade mycket att berätta. Snabbt skulle det gå (hon mattades efter någon timme och en halv), och massor med skrönor och fakta staplades på vartannat. Delar av staden är medeltida, universitetet är närvarande överallt, ävensom relationen mellan staden och studenterna/colllegerna ibland är lite svalt, eller ska vi bara säga icke existerande. Man håller sig på sin kant helt enkelt. Men sedan utvecklar sig staden via Tudor, Georgianskt, Viktorianskt, modernism, brutalism och väldigt sentida tillägg. En skön mix, men ack så icketillgängligt det är, det verkar i och för sig hela Storbritannien vara. Dålig asfalt, trappor, höga trösklar osv.
En liten bit av floden Cam, med båtar med stakare. Och inga flytvästar.
Cambridge har fått sitt namn av bron som romarna byggde över floden Cam som flyter genom byn. Här stakar man runt i sina roliga små pond-båtar. Och med ryggen mot floden ligger de stora gamla collegerna. King’s college, grundat av Henrik XI (och vidareutvecklat av Tudorkungarna Henrik VII och VIII – ni vet han som skapade Church of England för att påven inte ville att han skulle skilja sig från sin fru eftersom hon inte kunde ge honom något gossebarn, och som också slog ihjäl ett antal av sina efterföljande fruar), som också grundlade elitskolan Eton utanför London för att hans söner skulle ha någonstans att studera. När det var dags för sönerna att gå vidare till universitetet grundade han King’s som ursprungligen var tänkt för 12 samtida pojkar som studenter. Man ökade på antalet till 70 (idag 3-400), men det känns ändå som om King’s colleges kapell är något överdimensionerat.
King’s College Chapel, från början avsedd för skolans 12 gossar. Överdimensionerat får en ny innebörd. 88 meter lång, 12 meter bred och 24 meter hög.
Corpus Christi college är det enda av Cambrige colleges som inte är grundat av någon kunglighet eller annan framstående person, utan det grundades av Cambridgeborna själva efter att digerdöden hade svept fram och dödat mer än halva stadens befolkning. Corpus Christis uppgift var att utbilda präster (som det var ont om) för att hjälpa staden att ta sig igenom den svåra perioden.
Många betydande vetenskapliga framsteg har skett i Cambridge. Inte minst Newton, som var matematikprofessor, gjorde ju uppseendeväckande upptäckter inom flera olika forskningsfält. Mer sentida är Crick och Watson som presenterade DNA-spiralen efter forskning i det famösa Cavendish-laboratoriet 1953. Mindre känd är den medhjälpare, Rosalind Franklin, som hjälpte pojkarna en bit på vägen – men vars insats fullständigt marginaliserats. För säga vad man vill om DNA-spiralens upptäckare, de är respektive var ngt, hrm, speciella och konservativa.
Vi tittar fascinerat på Cavendish-labbet. Alla labbs urmoder, och ofta använt i argumentationen kring att man inte alls behöver bra fysiska miljöer för att nå framgång. Idag; oanvänt. Typ.
För här har vi en annan del av Cambridges framgångssaga. Det traditionalistiska och vikten av att hålla hårt i sina traditioner. Mycket kan synas en smula omodernt, men det är tryggt och tillrättalagt, och man behöver inte fundera så mycket på det vardagliga livet eller det akademiska året. Det sker som det alltid har gjort och man kan istället ägna sig åt sin forskning eller sina studier. Det andra som brukar tillskrivas Cambridges framgångar är den täthet, eller ska vi kalla det trångboddhet, som finns. Arbetsrum är små, man äter tillsammans, över institutionsgränserna på collegerna och det är lätt att ”springa på ” varandra på byn, eftersom alla tar sig runt till fots eller på cykel. Det finns spatiösa allmänna ytor både ute och inne, och man räknar till fler än 160 bibliotek i Cambridge.
En annan, inte alls oviktig del i Cambridge ryktbarhet och framgång är dess tillgång på kapital. En hel del av Cambridges rikedomar kommer sig av att dess fellows inte fick gifta sig förrän på 1890-talet. Det var därför kutym att lämna sitt arv till universitetet. Och eftersom fellowsarna inte helt sällan kom från välbärgade familjer så blev dessa arv inte obetydande. Tillsammans äger collegerna i Cambridge och Oxford ungefär 40% av all mark i Storbritannien, resten ägs av drottningen, kyrkan och National Herritage foundation. Och rikast av dem alla är Trinity college. Som systerligt delar med sig till de fattigare collegerna, för att se till att hålla tryck i antalet studenter och forskare i staden. För det här med att samla talang inom en begränsad yta är något man tror på och kommer att fortsätta att göra.
Så, en utflykt till Cambridge nästa gång du är i London är verkligen något jag rekommenderar. Haka på en av de guidade turerna som utgår från tursitbyrån, och jag lovar att du kommer känna dig upplyft efteråt (och undrar du varför det är så långt att gå in till byn från järnvägsstationen så beror det på att universitetet nyttjade sitt inflytande och ställning då det begav sig och såg till att det lades en bit från studentkadern så att de inte skulle få för sig att susa in till London och göra dåligheter bara så där!)
