Helle Juul, Juul+Frost, pratar länge, engagerat och initierat om framtidens campus och bibliotek. Staden. Campus. Plug in, plug out. 24/7, böcker i bakgrunden och under grunden. Men kvar. Öppet. Holistiskt. Diversitet som norm. Studenter och samhälle. Bibliotekarien i ett nytt sammanhang. Men hon missar forskaren. Varför ska forskaren gå till biblioteket nu när nästan allt material finns att tillgå digitalt.  Vad ska forskaren, alla fall merparten av dem, med biblioteket till? Och varför ska forskaren vara på campus överhuvudtaget?

Förr var svaret enkelt; informationen som fanns lagrat på biblioteket. Ju större bibliotek ju bättre. Nära och tillgängligt. Kollegor och handledning. Sökte sig som flugor till en sockerbit. Tillgången till det senaste tryckta materialet, och arkiven, kombinerat med ett extensivt resande runt i världen, gjorde nya framsteg möjliga. Men nu? Vad lockar? Finansiering? Infrastruktur och arbetsrum? Närmsta kollegorna och labbet. Why oh why ska de vara här?

Helle beskriver beskriver att framtidens universitetsbibliotek behöver ge svar på vad:

1. Creating knowledge

2. Consuming knowledge

3. Communicating knowledge

…betyder/är.

Jag tror att det är den sista punkten riskerar att bli tungjobbad när forskarna lämnat biblioteket. I alla fall till viss del. Förr möttes man här. Visade öppet vad man sysslade med, det fanns möjlighet att komma i samspråk med fler än de man normalt lunchade/fikade med. Kanske inte över fakultetsgränser, men väl över ämnesgränserna. Då och då kanske man till och med kunde samspråka med en student. Hjälpa. Eller intressera, månne en framtida kollega? Ibland kanske man såg någon människa från utsidan. Inte så ofta. Men ibland.

Nu sitter forskaren  instängd på sitt rum (obs, grov generalisering). Kommunicerar digitalt med kollegor över hela världen. Som förstår det smala smala område man själv är specialiserad inom. Man behöver inte förklara för klåpare vad det är man gör. Skönt. Då kan man ju vara mer effektiv. Komma längre. För intryck stör den väg man slagit in på.

Universitetet ska närma sig näringslivet. Risken finns att forskarna kan få lukrativa erbjdande därifrån. Kanske inte historikerna, men naturvetarna, ekonomerna, psykologerna, samhällsvetarna… Ett nytt arbetsrum i ett nytt sammanhang, andra kollegor. Men ingen interaktion. Eller ingen som stör, man kan försjunka. Campus har dränerats, urvattnats och forskaren går miste om den kringliggande kompetensen. Frågorna. De nya infallsvinklarna. Från helt andra håll.

Frågan är akut. Varför behövs campus för forskarna? Vad gör att det är bättre för en forskare att tillbringa sina dagar på campus än någon annanstans? Svaret skulle kunna vara mötet. Med kollegor från andra områden, studenter, samhälle, näringsliv. Som leder till nya infallsvinklar och upptäckter. 

Biblioteken i sin nya form, kunskaps- och interaktionsnoden, kan vara ett av av platserna som dessa möten sker. Men hur ska vi forskarna dit? Vad gör universiteten för att skapa arbetssätt och fysiska strukturer som gör att campus även om 100 år (nåja) är dynamiska platser för kunskapsproduktion, -konsumtion och -kommunikation där, förutom studenter, samhälle och näringsliv, även forskarna är aktiva aktörer.

Kring detta gav Helle Juul inget svar. But yet is more to come!