HSV Geek days, dag 2. Summeras. Sju miljarder. Sen tio. Men inte mer. Absolut inte 21. Boxar och gapminder. Hans Rosling är en lysande pedagog. Idag propagerade han för en faktabaserad världsbild. Att vi ska sluta bygga vår syn på värden utgående från vad vi tror, det är bättre att bygga den på vad vi vet. Tämligen klokt tycker jag. Kanske därför jag gillar Rosling så mycket. En hel hög andra talar också. Men de får inte lika mycket utrymme. Kanske i programmet, men inte här.

Kort introduktion. Hans Rosling är professor i internationell hälsa vid KI. Eller var, numera ägnar han hela sin tid åt Gapminder, den stiftelse han startat tillsammans med sin son, och försöker finna nya sätt att förklara vad vi vet om och vad vi tror om världen. Lämnat akademin för att ägna sig åt ”tredje uppgiften” på heltid. Även om han från början insåg att det vare sig var akademiskt meriterande eller gick att få någon finansiering för att berätta för resten av samhället vad han höll på med. Utsedd till en av världens största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

Idag finns det sju miljarder människor på jorden, 1 miljard vardera i Europa, Asien och Amerika och fyra miljarder i Asien. Världens befolkning har vuxit kraftigt sedan 1850-talet och framåt. Så kraftigt att många talar om en exponentiell tillväxt. Så kraftigt att, trots rigorös faktagranskning, kungen vid sitt jultal för några år sedan sa att runt 2050 kommer jorden befolkning att vara 21 miljarder.

Vi kan väl säga att herr Rosling reagerade på detta uttalande. Kraftigt. För detta har inget med en faktabaserad omvärldskunskap att göra. Det hänger samman med fördomar och okunskap. UN Population Division är världens samlade elit inom statistik och demografi. Hit vill hela branschen. Det är det finaste jobb man kan ha. Vilket förklarar att de aldrig har haft mer än 6-10% fel i sina 40-årsprognoser. Vad säger de om jordens befolkning 2050? Jo, att år 2010 föddes det 2,4 barn per kvinna i världen. 80% av familjerna på jorden är tvåbarnsfamiljer. Slutsatsen är att antalet barn på jorden har slutat öka. Eller i alla fall nästan.

Hur kan vi då bli 21 miljarder? Vi har liksom ingen invandring från rymden. Svaret är att det kan vi inte. Eller snarare kommer inte. När ett land når 1/20-del av USA:s BNP blir landet ett tvåbarnsfamiljsland. Folkhälsan förbättras. Risken att dö som världsmedborgare är mycket liten mellan åldrarna 5 och 65 år. Länder som Mexiko, Vietnam, Bangladesh och Indien är tvåbarnsfamiljsländer. Kina också. Ett land som har samma inkomstnivå som Sverige hade 1948 när den första PV:n rullade av bandet. Samtidigt gav Sverige Kina bistånd så sent som förra året. När det är mot de 1-2 miljarder fattiga i världen som biståndet borde riktas. Inte till länder som köper hela Volvo. Inte bara en PV.

Vad som nu händer är att den globala befolkningspyramiden konsolideras. Vi kommer att fortsätta bli fler. När vi nu till 80% nått tvåbarnsfamiljen så växer populationen en generation till. Basen har slutat växa. Rosling staplar klossar och visar att 2050 kommer vi att vara ungefär 10 miljarder människor på jorden. Men där tar det stopp. Rosling argumenterar mot de som vill att vi ska stoppa befolkningstillväxten. Det har vi redan gjort. Eller menar de att vi ska mörda 3 miljarder människor?

Men det är vart befolkningstillväxten sker som är intressant. En av de tre nya miljarderna människor kommer att komma i Asien, två i Afrika. Afrikas befolkning kommer att fördubblas, även om de skulle bli tvåbarnsfamiljer redan i kväll. Indiska Oceanen kommer att bli det nya världshavet. Det sker en förskjutning från Atlanten. Men vilka är det som har förstått detta nya som håller på att hända?

Jo, framförallt de globala företagen. De har svårt att rekrytera kompetent personal, eller kanske framförallt att behålla kompetent personal på sina nya utvecklingsmarknader (läs Asien och Afrika). För vilka av de lokalt anställda medarbetarna vill medverka till att bygga välstånd i Europa och Nordamerika? Nej, de lämnar efter några år och hjälper istället till att bygga de nya nationella företagen, som konkurrerar med de gamla etablerade. De asiatiska medarbetarna vill inte ha en ålderdom där de sitter med barnbarnet i knät och berättar hur de lät de gamla företagen behålla sin dominans. För Göteborgska stoltheter som SKF och Volvo är detta en mardröm. Etnicitet har blivit en belastning. De har förstått att de måste vinna i Asien för att fortsatt behålla sin marknadsposition. Och hur gör de det? Flyttar huvudkontoren till Shanghai? Tror inte att deras aktieägare eller nuvarande hemländer går med på detta.

Nästa del är att vi tenderar, både inom och utom akademin, att dela upp världen i i- och u-länder. Eller Västvärlden. När vi borde säga ”Den rika världen”. Världen som har merparten av alla framstående universitet och vetenskapliga tidskrifter. En kulturell hegemoni hela vägen bort till Vladivostok. Som fortfarande tror sig ligga i framkant vad det gäller kunskapsutveckling. Men vi är bara 1/9-del av jordens befolkning. Och vi minskar i omfattning. Akademin är nog den som sist kommer att förstå globaliseringen.

Men när vi pratar om u-länder så slänger vi samman länder som Chile och Sydkorea tillsammans med Somalia och Afghanistan. Det är som att inte lyckas hålla isär Karl XII från Tage Erlander i svensk historia. Vi måste förstå världen i allas dess detaljer. Vi måste börja prata om låg- (BNP under 1000 dollar per capita), medel- och höginkomstländer.

En som till sist förstod den nya världsordningen var George W Bush. Den 15 nov 2008 fattade han. Lehmann hade kraschat. De gamla kompisarna i G7 gick inte att lita på. Han var tvungen att hitta nya kompisar. Det fick bli socialisten Lula da Silva från Brasilien. Bush ringde och fick långa pengar. Idag har varje brasilianare lånat ut 1 000 dollar till USA. Brasilien som, inom parentes sagt, är den största bidragstagaren i det norska biståndssystemet, vilket fått Rosling att säga till Jens Stoltenberg att det kanske vore bättre att Norge riktade in sitt bistånd direkt till USA.

Mycket av ovanstående handlar om okunskap och oförståelse för världen. Vi mäter aldrig okunskapen i samhället. Hur väl vi lyckas med den tredje uppgiften. Hans Rosling uppmanar oss till att låta Sverige bli det första land som mäter okunskapen. För allt för ofta får han höra hur det vore ”Om alla på jorden skulle leva som vi gör i Sverige”. En felställd fråga, på samma sätt följande frågor

– Om kolonierna skulle bli självständiga

– Om kvinnor skulle få studera på universitet

– Om alla barn skulle få gå i skolan

– Om slavarna skulle få bli fria

– Om homosexuella skulle få arbeta som lärare

är felställda. Det handlar inte om ”om” utan när. Det finns ingen mental förberedelse för att de fattiga länder ska komma i fatt oss. Det finns frågor som är viktigare än det som går att mäta i termer av ekonomi och tillväxt, rättigheter och lika värde tillexempel. Kring detta var han både tydlig och specifik.

Hans Rosling menar att han ofta beskylls för att våra optimist. Hans eget något dryga, men ruskigt sympatiska svar är, att man kan väl inte bara vara optimist för att man är kunnig.

Sen kom det mera

Den otacksamma uppgiften att komma efter Rosling var given Lennart Weibull, prorektor vid GU och professor och drivkraft bakom SOM-institutet. Här mäter man en massa saker varje år, bland annat vilket förtroende man har för universitet och högre utbildning.

Okej, slutsatserna är inte revolutionerande. Gamla och stora universitet så har högre förtroende än de mindre och yngre. Men är delvis en falsk bild. Man måste titta på närhetsfaktorn. Man har större förtroende för den regionala högskolan. Närhetsprincipen är viktig. Och slutligen har högutbildade högre förtroende för högskolan, än lågutbildade. Vilket kanske kan förklaras i en överlevnadsinstinkt…

Man har stort förtroende för forskning. Mest för medicin och teknik, minst för humanistisk forskning. Men det beror mest på att få har någon uppfattning om vad humanistisk forskning är, merparten svara att de faktiskt inte har någon uppfattning alls.

Jaha, sen var det lam paneldebatt. Kort. För tiden är pressad. Några intressanta reflektioner. Varför söker sig kvinnor i så mycket större utsträckning till högre utbildning? Är det så att killarna får jobb ändå? Är svensk utbildning relevant? Bara för att den är gratis? Eller ska man satsa på England på en gång? Fokuserar vi fel, borde det inte vara att ge våra studenter en god utbildning? Och att resten faller ut ändå, per automatik? Och sen kanske det roligaste, lärarundantaget står för att det är ett undantag att lärare vid universitetet faktiskt är bra.

Utmaningar och skolan

Sijbolt Norrda har kanske konferensen ovanligast namn. Holländare. Inledde med att säga att universiteten är de äldsta existerande institutionerna i världen. Kom med onelinern att ”högre utbildning är inte längre endast ett nöje för en priviligierad del av samhället”. Annars handlade det mest om utmaningar för högre utbildningar i Sweswitzlands-länder, dvs. små europeiska länder. Hur hävdar man sig.

Den viktigaste upptäckten under 1800-talet var att man kom på att man behövde utbilda sin arbetskraft bättre. Deltagande i utbildning har varit ökande under hela 1900-talet. Vilket har lett till en allt mer heterogen studentgrupp. Kraven på och behovet av att möta många olika ingångar och förväntningar har ökat. Norrdas budskap har detta som bakgrund. Det första handlade om att profilera sig, att bli bäst och visa att man är bäst inom något område (vilket kan vara mer socialt betingade företeelser, att det ska vara bra att plugga här).

Men inte genom att;

– ”There are only ten of us in the top three”, eller

– ”Excellent is what used to be good”

utan faktiskt genom att skapa ryktbarhet och marknadsvärde, dvs. en positiv spiral som ger allt mer uppmärksamhet (även om det inte är oproblematiskt att använda sig av skattebetalarnas pengar för att nå internationell ryktbarhet.) Här gäller det att välja sina vapen (nisch, kultur, stil, akademisk framgång) och strategiska samarbeten. Liksom att hitta rätt profilering. Ett amerikanskt colleges rektor fick kommentar att de just hade rankats som 127 i landet. Måste kännas fruktansvärt sa reporten. ”Fruktansvärt sa rektorn, läste du inte vad de skrev i motiveringen ” ett A-college för B-studenter, och det är precis vad vi har sagt att vi ska vara”.

Ett annat budskap var att skapa internationella miljöer. Att se till att blanda studenter från många olika länder för att öka intrycken och skapa mer kunskap. Inte, som i Grekland, bara tillåta skolböcker på Grekiska, eller att ta betalt från utländska studenter utan att etablera ett stipendiesystem.

Dagens sista presentation (förutom ett seminarium jag lämnar därhän) var från Skolverket. Hur förbereder skolan för högre utbildning? Och detta var deprimerande. Skolan blir sämre på alla punkter. Eller kanske inte på de vi inte kan mäta, eller har metoder för att mäta. Här står sig Sverige starkt. Nog. Tror vi. Eller kanske hoppas vi. Men vi är i en intensiv reformperiod. Omställning och det märks.

Okej, vad har hänt? Skolan är alltmer segregerad, olika villkor gäller för olika skolor, valfrihetsreformen gör att elever med god socioeknomisk bakgrund söker sig till ”bra” skolor osv. Uff, kände mig nedtryckt hela vägen igenom. Viktigaste är att man ser, i internationella mätningar, att de länder (läs Finland och Kanada) där man lyckats behålla lärarnas samhälleliga status, så presterar studenterna bäst. Wonder why?

Nä, nu räcker det. Återkommer med sista halvdagen i morgon.