Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

 

 

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga “sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

 

 

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

 

 

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

 

 

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.

 

 

HPI – ett påkostat externcampus

 

 

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även “lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.

 

 

Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

 

 

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av “hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.

 

 

Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo

 

 

Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

 

 

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

 

 

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.

 

 

Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

 

 

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?

 

 

Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

 

 

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

 

 

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

 

 

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal “anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.

 

 

Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.

 

 

Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

 

 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.

 

 

Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

 

 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

 

 

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.