En av konferensdeltagarna sa till mig ”en ganska lång konferens om ett ganska smalt ämne”. Jojo, det sammanfattar väl ett nörderi. Intressant och många nya intryck. Ska försöka att sammanfatta mina, innan jag slänger in den sista presentationen från Singapore.

Vi kan göra de vackraste, mest genomritade, mest fantastiska rymdrakter, men om ingen vill åka till mången så är de helt onödiga. Att skapa bra lärandemiljöer, oaktat om det handlar om IPE eller annan form av lärande, så måste det vara miljöer som de som ska bruka dem vill ha och vill använda. För att kunna skapa sådana miljöer så kräver det en förmåga att förstå (vad brukarna vill ha) och förklara (för brukarna att förklara vad de vill ha). Och motriktat. För brukarna att förstå hur miljöerna kan tänkas funka och för oss att förklara hur vi har tänkt. Det gemensamma språket. En gemensam process. Känns det igen? En faktor som inte nämnts på konferensen är att detta tar tid. Tid att förklara, tid att förstå.

Häri ligger ett behov av att parallellt utveckla de fysiska strukturerna/miljöerna, pedagogiken, utbildningsinnehållet samfällt. Att det ena stödjer det andra. Och att man kontinuerligt utvecklar de miljöer man åstadkommit. Att inte tro att det är färdigt i och med att det nya tas i bruk.

En annan sak som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet är frågor kring organisation och ledarskap. Det går att göra en hel massa saker utan att bygga om, nytt eller till. Det handlar om att vilja och att använda det man har på nytt sätt. Det handlar om att leda. Att styra. Att förändra och sätta samman organisationen på ett sådant sätt att man kan nå de mål man vill uppnå. Att förstå vari de verkliga problemen ligger. Att utveckla brukarna. Att förstå studenternas behov, för vem är det egentligen som definierar vilka miljöer det är som studenterna behöver?

En tredje sak handlar om förväntningar. Och fostran. Vad förväntar man sig av en miljö, hur har man (tidigare) lärt att använda den. Tydligast är väl bibliotek. Vi fostras att använda bibliotek tyst och försiktigt. En plats där man lånar böcker. Sen kommer man till en högre utbildningsmiljö där man vill att biblioteket ska vara en levande dynamisk plats med massa liv. Öppen dygnet runt och innehållandes en massa andra funktioner som man inte är van vid.

En fjärde sak är att det är lätt att slänga sig över en svart/vit-världsbild där man säger att antingen så är det individuellt arbete, eller så är det samarbete. Men det finns flera andra nivåer av sätt man arbetar. Det kan handla om koordinerat arbete. Eller samverkan. Och så samarbetar man, eller hellre; arbetar tillsammans. Mot gemensamma mål. För delar man inte målbild, då kör samarbetet i diket. Och det har hänt mer än en gång.

Och lite hallelujastämning fick vi på slutet. Under sammanfattningen. Vi har varit här i tre dagar. Vi kan så mycket. Vi är så uppflyta. Och fyllda med klokskap. Vi är nog bäst. Hurra! Och den ljusnande framtid… Vi kanske kan åka lövat lastbilsflak härifrån? Men så ska det väl vara. För vi har lärt oss en hel massa under dagarna. Vilket jag har försökt att förmedla. Nu över till Singapore.

Designing a new Medical School in Singapore

Peter Looker, Nanyang Technological University, Singapore

Sista föredraget. Hamnar lite utanför. Efter sammanfattningen och slutsatserna. Men här kommer det i varje fall. Förvandlingen av 107 lektionssalar (seminarierum) vid NTU. Inte bara ombyggnaden, utan vad händer efteråt. Processen av anpassning och att ta lokalerna i bruk.

Börjar med Singapores utbildningssystem. De har ett väldigt strukturerat system som bygger på examinationer i grundskolan, som i princip bestämmer vad du kommer att göra resten av livet. Detta har också implikationer på universitetet, många ämnen examineras och lärs ut tämligen (underdrift) traditionellt fortfarande.

Förändringen som gjorts är från lektionssal typ 1a, dvs klassiskt biosittning möblerade, till lektionssalar som är till för interaktivt samarbete. Eller grupparbete om ni så vill. Samtliga 107 salar förändras på samma sätt… Ska vi kalla modellen för 1b?

Bygger på en ambition att förändra hela utbildningen på NTU till att ge feedback till studenterna (något som saknas helt i dag), understryka samarbete och ge studenterna tillgång till mängder av on-line resurser/stöd.

Ok, för att skapa de nya miljöerna fick man börja med fakulteten. Hur undervisar ni idag, och hur ska ni göra i framtiden för att nå målen? Ledde till en mer grundläggande diskussion om varför de undervisar och hur de gör det. Hardcore-pedagogik helt enkelt. Och det här är kanske den grundläggande (och enda?) erfarenheten som vi kan ta med från projektet (för resten handlar väldigt mycket om singaporiansk kultur och samhällsstruktur), för att få lärarna ska börja använda en miljö så måste de också vara med och utforma den.

Concluding session

Jaha, mina tankar har ni längst upp, så här sammanfattar konferensledningen vad som sagts. Håll till godo, hoppas ni haft trevlig läsning.