Stockholm/Solna. Har lärt mig något. Att klatschigt utformade rubriker inte alltid knyter an till fördragets innehåll. Inte för att de ointressanta. Utan mest att de inte fullt ut handlar om det som rubriken säger. Eller så är min engelska för kass.

 

Försöker fånga in dagens första pass. Intressant var den fråga som dök upp i frågestunden. Den om att vi tenderar att fokusera på miljöer där studenter och professionella fysiskt möts. Vi behöver nu även fundera över hur det platslösa, virtuella, mötet ser ut. Och platsen för detta möte. För mycket av samarbetena sker idag on-line och inte off-line. Och off-line strukturerna för möten är mycket mer kostsamma och har längre livslängd än de platsobundna. Kanske. Men definitivt mindre beskrivna och fokuserade.

 

Enigma variations: unraveling approaches to interprofessional education in time and space

 

Hugh Barr, University of Westminster, UK

 

En distingerad gentleman med den retoriska talang som man förväntar sig av en britt. Gör att man känner sig bekväm. Eller underlägsen. En del av imperiets maktbas.

 

Är interprofessionell utbildning (kallar det även idag för IPE) en fluga? Något vi kommer se försvinna och ersättas av en ny trend? Och vilket avtryck kommer IPE att ge på rum och plats? Skönt att någon vågar ifrågasätta den lovsång som annars tenderar att bli utkomsten av sådana här sammankomster.

 

IPE karaktäriseras av bl.a. av att synsättet är värdebaserad, fokuserar på utkomsten, interaktiv, itterativ mellan universitet och praktik, baserad i teori, del av det livslånga lärandet. Häri lägger även en av skiljelinjerna i synen på grundutbildning mellan IPE och dessmotsats, som vik an kalla för professionsutbildning (PE). PE stärks av en traditionell, maskinell syn på (grund-)utbildning där alla ska lära samma saker, oaktat vilket lärosäte utbildningen ges vid. Alla har samma grundkunskaper och kan vidareutvecklas maskinellt och programbundet. Medan IPE säger att man stärks av att ha olika kunskapsbakgrunder och dela med sig av den i ett interaktivt samspel med andra professionella individer.

 

Hugh menar att intåget av IPE påverkar hur vi använder och utformar våra rum. Han pekar på några utvecklingstrender:

 

1. Kursverksamhet kan förläggas till både sjukhus och universitet. Man kan inte längre tydligt peka på att detta är platsen för (vidare-)utbildning, utan det sker överallt.

 

2. Studentgruppen blir alltmer heterogen, kommer att ställa krav på miljöernas utformning och vilket stöd som studenterna behöver.

 

3. Studentledd undervisning (skiljer mot samarbetsövningar, ”grupparbeten”, där alla är lika) kommer att öka, vi kan ganska lite om det, och framförallt vilket stöd de behöver

 

4. Utökat behov av och tillgång till simulationsmiljöer

 

Betyder enligt Hugh översatt till fysik och stöd följande:

 

– Små rum platser för små grupper

 

– En extrastor föreläsningssal vid sidan av de små platserna

 

– Sociala mötesplatser och rekreation för alla inblandade aktörer

 

– Barnomsorg, både ”permanent” och ”tillfällig”

 

– Tillgänglighet för alla grupper

 

– Boende, framförallt korttidsboende

 

 

Designing for competence: spaces that enhances collaboration-readiness

 

Gerri Lamb, Arizona State University, USA

 

 

Hur utvärderar man IPE-miljöer? Utgår i presentationen från en kurs med IPE som hon håller i och som ges i Afrika (Rwanda) med IPE som ett naturligt inslag.

 

Vi har inga problem att attrahera studenter till IPE-miljöer. Intuitivt förstår de att de lär sig mer i samarbete än var och en för sig. Men det kräver energi, eftersom studenterna upptäcker att de måste ”sälja” sin idé till individer som har en annan idé som de tycker är bättre. Men IPE är inte längre ”valfritt”, det är en självklar del av utbildningen och arbetslivet. Så det är bra för studenterna att få uppleva frustrationen redan i skolan, och se vilka styrkor som synsättet har, innan de hamnar i yrkeslivet.

 

Har särstuderat design och samarbete. Det finns en ”hysteri” att skapa samarbetsmiljöer i USA. Varje universitet ska ha minst en (känns det igen från hemmaplan?). Men hur kan man utvärdera dem, blir de bra, ger det något? Utvärderingskaraktäristik, vad är det vi ska titta efter? Börjar med vilka designkoncept som kan anbringas, och försöka hitta vad det som kan mätas. För att kan man mäta kan man tydliggöra resultatet.

 

Gerri beskrev vilka huvudkomponenter som behövs i en bra IPE-studentmiljö (vilket man kanske kan generalisera och säga att det gäller alla moderna studentmiljöer):
– Flexibilitet. Möjligheten att förändra en yta för att anpassa den till den verksamhet som ska bedrivas.
– Teknik. Studenterna behöver tillgång till teknik som de enkelt kan, och får använda.
– Miljö och infrastruktur, dvs. ljus, luft, ljud etc. måste ”vara bra”, randvillkor, annars kan man ge upp alla andra ansträngningar
– Visual Transparency / Proximity. Hur skapar miljöer där studenterna ser varandra och känner närhet till varandra? Runda bord, glas och rörelse är exemplen som tas upp.

Sen kan man lägga samman detta i en bild (se ovan) och få en mer komplett, eller om man så vill, komplex bild för vad och hur man skapar bra IPE-miljöer. Men varje teori eller svar ger hundra nya frågor som behöver besvaras. Så angreppssätt är nog att man måste testa och utvärdera, och göra det i system med andra aktörer. Både genom piloter och fullskalemiljöer. För det är för kostsamt att bygga många olika miljöer eller bygga om felaktigt utformade och vi vill ju gärna så rätt som möjligt från början.