En betraktelse av dilemman och utmaningar i gestaltningsprocessen.
Hur ska man börja egentligen? Med alltför många goda idéer på en gång blir det som när Brasse Brännström bakade sockerkaka med syrliga karameller, kola och – för att få kakan riktigt, riktigt jättegod – också korv.
Om en tydlig formidé kompromisslöst får styra, kan arkitekturen få stora konstnärliga kvalitéer. Funktioner och tekniska lösningar underordnas upplevelsen. Varje liten detalj gestaltas som en direkt följd av en och samma grundtanke. Det ger arkitekturen formmässig skärpa. I gengäld krävs ofta speciallösningar som tar mycket tid att rita och är dyra att bygga. Ju mer hårdragna koncept, desto mer extrema konsekvenser när allt dras till sin spets. Det låter kanske inte så bra, men ibland kan faktiskt det som balanserar på gränsen till det vansinniga förstärka den estetiska upplevelsen.
Å andra sidan är det inte fullt så enkelt som att en tydlig röd tråd i gestaltningen automatiskt leder till stor arkitektur. De konsekvent genomförda principerna kan lika gärna leda till onödigt tillkrånglade lösningar som varken fungerar bra eller blir särskilt tilltalande. Så hur ska man välja formkoncept, och vad är det som gör att ett koncept är bra?
Ska man kanske sikta in sig på att använda ett byggnadsmaterial på nya sätt? Eller jobba med multiplar av specifika mått? Skulptera fria former som utgår från den rena känslan? Möjligen är sådana metoder för banala. Är det istället så att arkitekturens konstnärliga värde har en koppling till den relevans som uttrycket har i samtidens diskurs? Och vad innebär i så fall det i praktiken? Går gestaltning ut på att skapa metaforer; på att låta byggnadens former symbolisera saker som dess innehåll eller platsens historia; på att parafrasera och kommentera samhällsutvecklingen?
Det finns ingen gräns för hur stora de filosofiska djupen och de medvetna ställningstagandena kan bli, men till slut så ska de på ett eller annat sätt översättas till byggnadsmaterial i olika geometriska former. Risken finns att det hela blir överteoretiskt och sönderanalyserat i förhållande till det byggda resultatet; att det ändå bara slutar med saker som att byggnader nära vattnet får se ut som båtar eller symbolisera andra, mer godtyckliga ting. Eller att relevansen i samtiden visar sig genom anpassning till rådande stiltrender i största allmänhet.
Kanske är det en byggnads innehåll som är det verkligt relevanta att ta fasta på. Inte så mycket genom symbolik som genom den raka kopplingen mellan form och funktion? Arkitektur är trots allt inte fri konst utan har ett syfte. Det finns alltid en praktisk funktion att fylla och en byggnad upplevs ju i hög grad genom sin användbarhet. När största möjliga funktionalitet får diktera formen, kan det sluta med fascinerande byggnader där behoven genererar karakteristiska skepnader.
Å andra sidan är det inte alla funktioner som leder till särskilt intressanta former. Det kan också sluta med byggnader som blir helt intetsägande eller ter sig konstiga i förhållande till sin omgivning. Dessutom har en och samma byggnad oftast flera funktioner samtidigt och den utformning som är bäst för den ena funktionen kan komma i konflikt med den andra. Vad gör man då?
För att slippa alla hopplösa funderingar om gestaltningsprinciper går det ju att jobba pragmatiskt, genom att till exempel ta fram en byggnadsvolym som är så enkel som möjligt att bygga eller precis så stor som juridiska föreskrifter tillåter. Och sedan fylla volymen med så många rum och funktioner som får plats. Det estetiska går kanske lika bra att fixa till genom att efteråt måla alltsammans i en rolig färg och lägga till ett välkomnande skärmtak vid entrén?
Med ett sådant förhållningssätt är det återigen en form – om än utan formidé – som styr. Att pressa in så många funktioner som möjligt i en given form är som att trycka in så mycket lådor, påsar och prylar som möjligt i ett förråd: ju fiffigare en allt större mängd har tryckts ihop i en liten volym, desto svårare blir det att organisera och komma åt de saker som finns där. Effektivt utnyttjande av rummet, men bökigt och opraktiskt att använda. Och inte särskilt troligt att det kommer att leda till några tilltalande miljöer.
Beroende på hur prioriteringarna görs, kan det bli väldigt olika resultat. Men alla aspekter – konstnärliga, funktionella, praktiska och tekniska – spelar roll i alla projekt. Avvägningarna görs bara på lite olika sätt beroende på vad det är för sorts projekt. Man får helt enkelt vända på degen många gånger, knåda den från flera olika håll. Banka. Vända ut och in på den. Tänka stort och tänka realistiskt och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Växla mellan analys, problemlösning, omdöme och känsla. Sova på saken och låta tankarna jäsa i det undermedvetna. Till slut har man förhoppningsvis fått ihop en bra helhet. Rullat fina bullar.
Men bullarna är inte färdiga förrän de har gräddats, och om inte förr, så kan man ändå vara säker på att det kommer att dyka upp goda förutsättningar till att förvandla varje projekt till en riktig korv-sockerkaka i projekteringsskedet. Ventilationskanaler sväller och andra tekniska installationer i helt egna färgskalor dyker upp där man minst anar det, för att inte tala om stora fasadgaller, venthuvar och extra snedstag. Det blir fler elnischer, nya utrymningsvägar, mer ljudisolering och fönster med mindre genomskinlighet. Önskemål om ändringar dyker upp från brukaren, liksom besparingskrav från beställaren. Gestaltade principdetaljer behöver ersätts av billigare standardlösningar. Orden som ska förmedla handlingen ändras. Meningar får dålig grammatik och kopplas bort från sitt sammanhang.
Allt hoppar omkring lite under processens gång. Då gäller det att hålla i konstnärshatten och försöka foga in alla förändringar i helheten om någon sådan ska finnas kvar när allt är klart. De övergripande principerna får styra detaljerna men olika sätt att lösa detaljer på kan ibland leda till ett annat sätt att se på helheten.
Även projektering är gestaltning. Saker ska modifieras utan att vare sig rumsliga eller funktionella kvalitéer går förlorade. De tekniska detaljerna ska lösas samtidigt som de uttrycker rätt sak. Varje byggnadsdel, varje liten detalj, blir som ett litet penseldrag som tillsammans med andra små penseldrag skapar en bild. De behöver inte till varje pris följa en förutbestämd plan men däremot måste de hänga ihop med helheten och göras med ett visst handlag för att bilden ska bli bra.
