Senaste inläggen

Hållbarhet vilse i skogen

Postat av
2


Med den gröna färgen förhåller det sig på det viset att den är lätt att berusas av. Grönt är den levande naturens egen färg, vibrerande av klorofyll. Koncentrerat solljus. Energi. Och därför talar den direkt till människans sinnen på ett omedelbart plan. Det är arkitekten sällan förunnat att framkalla samma direkta upplevelse av lugn, harmoni eller glädje med sina raka eller krökta pennstreck och sina paletter av för dagen populära byggnadsmaterial.

Medan arkitektens verk i regel kräver att intellektet utkämpar en övertalningsstrid över känslan för att övertyga kroppen, förhåller det sig tvärtom med en bit grönskande natur: det krävs en aktiv handling av intellektuell nedkämpning av känslan för att inte genast låta sig övertygas. Därför är grönt ett effektivt omslagspapper när det ska säljas projekt.

I en tid präglad av dåligt samvete över att vi håller på att förgöra vår egen värld och med en arkitektkår som fumlar efter tydliga gester som visar att vi faktiskt bryr oss och har idéer, har den gröna färgen på senare år allt oftare slängts in som krydda till annars helt smaklösa arkitekturinrättningar. I senaste numret av Arkitektur reflekterar Dan Hallemar över takparkernas återkomst i byggandet och konstaterar att ”det vilar en känsla av överkompensation över takparken uppe på shoppingmeckat Emporia i Malmö. Det är som om stadens undermedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en ”offentlig park”.”

Det gröna taket och takparken gör sig bra i vyerna när projekten ska säljas in och även – i de fall de rentav blir genomförda – när de ska dokumenteras för kårens årsböcker, portfolios och priskommittéer. De talar direkt till känslan, de tjusar och berusar betraktaren. Vem som helst kan ju se hur rasande trevligt och hållbart det blir där uppe på taket där den biologiska mångfalden får en tillflyktsort, där blommorna blommar (sommartid) och fåglarna kvittrar (om de hittar något att äta). Samtidigt gömmer sig under den gröna fernissan som lagts längst upp i renderingen tiotusentas kvadratmeter shoppingyta där vår resursanvändning accelererar vidare mot avgrunden. I samma nummer av Arkitektur kan man läsa att Sverige har 55 kvadratmeter shoppingcentrum per 100 invånare (55 kvm per invånare står det i tidningen, en felskrivning).

Takparker ser trevliga ut på bild. Men hur används de i verkligheten och hur passar de in i skapandet av urbana offentligheter – en av stadsparkens viktiga funktioner? Hallemar konstaterar att ”som mervärde i kontors- eller bostadsmiljöer är det en bra sak, men som en idé om den framtida stadens offentlighet är det tveksamt. De kan inte ersätta gatans offentlighet. Finns det en framtida stad i Hyllie utgår den inte från takparken [ovanpå Emporia], den är snart bortglömd kompensationsyta.”

Kvar av takparken är en gest ämnad att övertyga i det snabba rappet men inte hållbar i det långa loppet.

Stadsbyggande handlar om att prioritera. Att ge förutsättningar för koncentrad aktivitet på en plats genom att undvika att aktiviteter sprids till andra ytor, att förstärka ett flöde genom att samtidigt strypa ett annat. Ska vi ha en gemensam stad med stadsrum som är befolkade och nyttjade i en delad offentlighet måste vi välja vart vi ska koncentrera våra vistelseplatser. Varje försök att åstadkomma en lockande takpark och fylla den med aktiviteter drar bort samma underlag av människor från de offentliga platserna på marken. Man kan därför fråga sig vart trenden med takparker i slutändan tar oss. Vad kommer finnas kvar av de storstilade gröna gesterna om tjugo år? Om taken har segrat är risken stor att gatan i motsvarande mån står som förlorare.

Det gröna är bedrägligt just därför att det är så attraktivt. En annan bedräglig grön gest som kommit i ropet idag är ”gröna skyskrapor”. Alltså: höga hus där det givits plats för träd och annan växtlighet. Några exempel är Bosco Verticale i Milan, EDITT Tower i Singapore (bilden ovan), Urban Forest i Chongqing. Här kan man verkligen tala om att använda klorofyllen för att krydda upp smaklösa halvfabrikat. Avlägsna de gröna inslagen och kvar är arkitektonisk banalitet. Och sanslösa mängder av betong och stål.

Tim De Chant vädjar på sin blogg Per Square Mile: “Can we please stop drawing trees on top of skyscrapers?” Han skriver:

”To me, trees atop buildings have become an architectural crutch, a way to make your building feel sustainable without necessarily being so. And that’s a charitable assessment. Here’s how I really feel—trees on skyscrapers are a distraction from rampant development and deforestation. They’re trees for the rich and no one else. They’re the soma in architecture’s brave new world of “sustainable” development.”

De Chant konstaterar att i verkligheten kommer träd placerade på skyskrapor inte komma i närheten av ”hållbarhet”. Träd är tunga och står i jord som också är tung – särskilt när den är blöt. Bevattningssystem måste byggas in i konstruktionen. För att klara hårda vindar på höga höjder behövs rejäla rotsystem. Ett torn som ska bära den här extra vikten måste dimensioneras med extra betong och extra stål. Vad blir fotavtrycket netto på det? Tim De Chant räknar lite: Den extra investeringskostnad det innebär att klämma in motsvarande en hektar skog i Bosco Verticale hade kunna användas till återskogningsprojekt på marken och då istället, för samma kostnad, givit 850 hektar ny skog.

Att räkna är inte arkitekternas huvudsakliga jobb eller intresse. Arkitekter tar fram visioner och gör säljande bilder och just nu säljer bilder med mycket grönt extra bra. Men menar man allvar med att bygga hållbart räcker det inte med att visionera och illustrera gröna fantasier. Vi måste också anstränga oss att räkna på alternativkostnader, externa konsekvenser, energi- och exerginetton, livscykelperspektiv, tillämpa ett resiliensperspektiv.

Den svenska professorn i humanekologi Alf Hornborg bedriver ett viktigt arbete med att koppla samman olika ändar av globala material- och resurstrådar för att göra synligt att det som i ena änden av en resurskedja ser ut som en miljöförbättring – exempelvis en ny smart ”ekologisk teknologi” – i själva verket kan handla om att en än större ”spökareal” tagits i anspråk i andra änden av kedjan. Om priset för att anlägga och underhålla en hektar ”vertikal skog” i ett höghus i Milan i praktiken är att flera hektar skog försvinner någonannanstans – då är slutresultatet något negativt.
Den problematiken är grundläggande att bära med sig och ta ansvar för – för att inte luras och ge sken av lösningar som bara är skenlösningar.

Att säga sig arbeta med hållbarhet och ”den gröna dimensionen” är inte bara en möjlighet för arkitekterna – det är också förpliktigande.

Byggemenskaper: ett frö som behöver vatten

Postat av
1


I förra veckan arrangerade Stadsbyggnadskontoret i Göteborg sin återkommande Stadsbyggnadsakademi. Den här gången med temat byggemenskaper. Jag redovisade pågående byggemenskapsprojekt runt om i landet, baserat på den projektrevy Föreningen för byggemenskaper hade vid årsmötet i Stockholm föregående helg.

Jämfört med motsvarande genomgång för ett år sedan har antalet av oss kända pågående projekt nu ökat från 9 till 21 – i olika stadier av genomförande:

En hel del är alltså på gång och det rör sig framåt – trots ett generellt sett lågt byggande i landet. Men det mesta är också, måste man konstatera, ännu i väldigt tidiga skeden. Som idé och som rörelse befinner sig byggemenskaperna alltså just nu i ett läge där det finns många förhoppningar, men betydligt färre ”konkreta fakta på marken” i form av genomförda projekt.

Det är en fas fylld av möjligheter – men också risken att hela projektformen faller ihop som en sufflé när väl nyhetens behag lagt sig och projekten möter den krassa verkligheten och ett efter ett går på pumpen av olika skäl.

För stunden väcker Byggemenskaper stort intresse från många håll. Det ligger i tiden. Men entusiasm och intresse kan på egen hand bara uppnå begränsade resultat. Det är först när samhället från sin sida svarar med konkreta åtgärder för att ge byggemenskaper rätt förutsättningar som det kan bli fart, kvalitet och volym på byggemenskaperna.

En parallell till 30-talets situation kan vara aktuell. Vid den tiden rådde en omfattande bostadsbrist och en högst otillfredsställande nyproduktion av nya bostäder till rimliga priser. Flera ambitiösa initiativ togs bland byggnadsarbetare och hyresgäster till att uppföra sina egna bostäder i kooperativa former, men det var först när staten 1942 gav kooperativa företag en särskild möjlighet att få statliga tertiärlån upp till 95 % av fastighetens värde som det kooperativa byggandet tog verklig fart. Den konkreta ekonomiska reformen var nyckeln till att det kooperativa byggandet under två decennier därefter kom att dominera och leda svensk bostadsproduktion.

Motsvarande reformer behövs idag för byggemenskaperna. Men de behöver inte nödvändigtvis komma från staten. De kommuner som vill stimulera byggemenskaper kan göra mycket på egen hand. Men det förutsätter ett aktivt ställningstagande: staden måste börja se byggemenskaper som ett reellt verktyg för att klara sitt bostadsförsörjningsansvar och förverkliga stadsbyggnadspolitiska målsättningar.

I Göteborg har vi just nu den förmånliga situationen att det finns många spännande initiativ på marken kombinerat med ett intresse från stadens sida, vilket stadsbyggnadsakademin var ett exempel på. Men det räcker inte. Nu måste de frön som är sådda vattnas och få rätt näring för att kunna slå rot och växa. Det hänger på staden.

Här är fem konkreta åtgärder som Göteborgs stad kan vidta för att stötta det spirande intresset för byggemenskaper i staden:

1. Ta fram och kommunicera en vision om hur Göteborgs kommun avser att jobba med byggemenskaper.
Ta ett helhetsgrepp om frågan, sätt upp mål och en vision för vad staden vill uppnå med byggemenskaper. Här som i alla andra planeringssammanhang handlar det om att bygga förtroende. Förvaltningarna behöver ha ett tydligt uppdrag från politikerna. De enskilda tjänstemännen behöver känna en tydlig vilja från staden. Byggemenskaperna behöver veta att stadens engagemang är seriöst menat, långsiktigt samt vilket konkret stöd man kan räkna med.

2. Inrätta en funktion på Fastighetskontoret / Stadsbyggnadskontoret med uppgift att stötta byggemenskaper.
Byggemenskaper drivs av ”amatörer”. Kommunen måste förhålla sig till att det därför ställer andra krav på förvaltningarnas arbete än att jobba gentemot professionella exploatörer och fastighetsutvecklare. Kommunen behöver börja spela en annan typ av roll. Mer vägledande, mer aktiv i flera faser av projektet. Det kräver avsättning av resurser och det kan, med erfarenheter från Hamburg och Tubingen, innebära inrättandet av en särskild enhet eller en tjänst som lotsar byggemenskaper.

3. Underlätta matchmaking, ge byggemenskaper en ingång och närvaro på Boplats Göteborg
Ännu så länge är byggemenskaper fortfarande något som i första hand engagerar begränsade grupper av entusiaster. Ninni Löwgren från Tysk-svenska handelskammaren konstaterade på Stadsbyggnadsakademin att byggemenskaper i Tyskland nu har utvecklats från ”ideologi” till ”pragmatism” – main stream. Detsamma måste ske här. Kommunen kan genom olika åtgärder, som t ex en tydlig ingång på Boplats Göteborg och en egen ”tomtkö”, ge byggemenskaper både en ”legitimering” och bidra till en ”normalisering” av projektformen.

4. Korta projekttiden för byggemenskaper genom en proaktiv plan- och markstrategi.
De långa projekttiderna i svenskt byggande är ett problem för alla byggande aktörer men särskilt för mindre aktörer och särskilt för aktörer som bygger på ett ideellt och personligt engagemang. Kommunen kan själv se till att projekttiderna kan kortas utan att planprocessen behöver reformeras genom att proaktivt arbeta fram detaljplaner där byggrätter reserveras för byggemenskaper.

5. Driv mötesplats för erfarenhetsutbyte mellan aktiva byggemenskaper
För de aktiva byggemenskaperna är ett kontinuerligt erfarenhetsutbyte med andra som befinner sig i samma typ av processer både ett sätt att undvika att göra misstag och ett sätt att hämta energi ur det faktum att man inte är ensam ute på havet. Genom att etablera eller stötta en regelbunden mötesplats för erfarenhetsutbyte, t ex en gång i kvartalet, mellan byggemenskaper, kan kommunen göra en viktig insats.

NIMBY och maktlöshetens förtvivlan

Postat av
4


För någon dag sedan upplevde jag känslan av total maktlöshet. Framför vår balkong på tredje våningen, i lägenheten där vi har bott i sju år, hade den allmännyttiga hyresvärden helt plötsligt tagit ner det stora almen. Almen har överlevt både almsjukan och brutala markarbeten, men nu hade den sågats ner tillsammans med två fullt friska björkar på andra sidan gården. Varför? Det visade sig att det planeras för en ”öppen dagvattenhantering” och någon har fått för sig att då står de här träden i vägen för ett dike som ska fram. Ironiskt med tanke på att träd är just en naturlig form av dagvattenhantering.

Almen har varit den stora behållningen med vår lägenhet. I en miljö som i övrigt präglas av utsikter mot trista fasader och rakt in i andras lägenheter har den burit in en liten flik av naturen precis utanför fönstret. Där har fåglar vilat ut, årstider och väder har varit synliga. Dessutom har den givit skugga och skydd åt vår balkong, och begränsat insynen från andra sidan gården. Ni kunde fått ta allt i vår lägenhet (nåja), men ta inte det trädet!

Vi stirrade ner i det ljusa såret i stubben och sakta sjönk insikten in att almen aldrig skulle komma tillbaka. Intellektuellt förstod vi det naturligtvis direkt, men emotionellt anlände förståelsen mer långsamt, som en sjunkbomb. Och så trängde den fram och slog ett förlamande grepp om den inledande vreden: känslan av vanmakt. Vi kan ändå inget göra, vad skulle det tjäna till att bli upprörd och bråka nu?

Jag hade ett minne i kroppen som började bulta. Det var samma känsla som den förtvivlade sorg man kan uppleva när en anhörig har dött och två tankar jagar varandra genom huvudet. Den ena upprepar förvirrat: det är inte på riktigt, det är inte på riktigt. Den andra mumlar uppgivet: Det är oåterkalleligt. Hen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, som i aldrig någonsin.

Det oåterkalleliga är livet antites. Fastän det, paradoxalt nog, också är dess förutsättning. Därför har alla kulturer uppfunnit himmelriken eller förhoppningar om återfödelse – för att göra den outhärdliga tanken mer uthärdlig.

Vi människor tenderar att underskatta kraften i oåterkalleliga handlingar, trots att vi av egna erfarenheter vet hur ont de gör så utsätter vi ständigt andra för dem. I synnerhet byggbranschen. Vi som ritar och bygger är sysselsatta med att förändra verkligheten. Sällan vår egen verklighet, ofta andras. En del av de många misstag vi oundvikligen gör går att rätta till – med stora kostnader – men mycket är oåterkalleligt. Ett pennstreck avrättar en plats. Så verkar det ha gått till här. En landskapsarkitekt hade ritat ett daggvattendike där almen stod. Pennstrecket översattes i verkställighet. En entreprenör kallades in för att fullborda arkitektens plan. Ty Så har det blivit Sagt.

Att ta ner ett träd är en oåterkallelig åtgärd. Det kan aldrig göras ogjort. Det är en åtgärd där lättheten med vilken den utförs inte står i proportion till konsekvenserna. Som att ta livet av någon. Eller som att riva ett hus, en stadsdel för att ersätta den med något nytt. Med vilken rätt? Med vilken hänsyn? Och vilken eftertanke tillåter vi oss innan vi gör det? Skulle vi, som är ansvariga för att Utföra, öppna oss reflekterande och ta reda på för mycket om platsen löper vi stor risk att upptäcka att det inte alls är så smart att bygga nytt. Sådan reflektion hotar Projektet.

Det raljeras friskt och gärna i byggbranschen över NIMBY-fenomenet. Not In My Backyard. Människor som protesterar mot förtätningar och nybyggen i sin närhet.

Det är lätt, från en upphöjd position genomsyrad av makt och rörlighet, att se alla NIMBY:s som negativa bakåtsträvare som står ivägen för lönsamma – och kanske trivsamma – förändringar. Men NIMBY är inte ”någon annan”. NIMBY kan var och en av oss bli, om vi har oturen att hamna i vägen för Utvecklingen. När vi blir maktlösa och överkörda och någon, över våra huvuden och utan att bry sig om vårt liv, har bestämt att framför vårt hus där vi har bott i 20 år och tänkte bo i 20 år till, ska ett annat hus byggas. På kartan syns inte heller att den överblivna lucktomten i verkligheten innehåller ett frösått träd som Betyder något för Någon. Så var det med vår alm. Den var frösådd. Stod lite för nära fasaden. Men den hade blivit kvar i trettio år och vuxit sig stor. Och den kunde stå kvar lika länge till. Att ta hänsyn till ”det frösådda” som inte passar in i mallen är byggandets produktionsapparat synnerligen dålig på.

Särskild hänsyn bör visas när handlingarna är oåterkalleliga. Att ta ner ett träd över en viss storlek eller ålder i människors livsmiljö borde inte få ske utan att först behöva informera om vad som är tänkt att ske. Kanske muttrar nu någon att det vore helt omöjligt att berätta om alla impopulära handlingar på det viset i förväg, då skulle de aldrig kunna genomföras. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Får vi som hyresgäster eller grannar information i god tid innan en åtgärd och dessutom bjuds in att lämna våra synpunkter, då kan vi vänja oss vid tanken, ta till oss argumenten. Eller så visar det sig att det inte finns några argument och då ska inte åtgärden utföras, då ska det finnas en öppenhet för att avbryta. Bara så kan vi undvika att göra misstag gång på gång.

Det bästa sättet att komma bort från NIMBY-fenomenet är att helt enkelt inte köra över folk. Förstå vad ”MY Backyard” faktiskt innebär. Att närmiljön är en del av hemmet. Även om det formellt är möjligt så är det inte i praktiken rimligt att klampa in i människors närmiljöer och förändra dessa hur som helst. Utan, istället: Delaktighet, på riktigt. Öppenhet, på riktigt. Få människor är emot alla typer av förändringar, men vi vill kunna påverka dom.

I de fall då den hållningen har praktiserats i kommunala planer och byggprojekt har protesterna också blivit betydligt färre. För protesten är den maktlöses sista desperata utväg, allra helst vill vi människor komma överens. Blir man bara inbjuden till bordet för att lägga fram sitt perspektiv kan man inta mer konstruktiva positioner: lägga fram motförslag och även ta till sig från den andra sidans perspektiv.

Det som lite föraktfullt buntas ihop under beteckningen NIMBY är kanske främst ett symptom på brister i hur vi bygger och planerar idag. Det är en motreaktion på hänsynslöshet i hanteringen av människors livsmiljöer.

När staden ska förtätas får vi mer och mer av de här konflikterna. Det ställer ökade krav på en mer demokratiskt orienterad planprocess, som ser olika perspektiv som en tillgång.

Det innebär också att planprocessen måste få ta tid. Tyvärr ligger tiden i planprocessen idag ofta på helt fel ställen. Tiden används inte till dialog och dialektisk utveckling tillsammans med alla som är påverkade eller intresserade. Istället används tiden till väntan på att ärenden ska beredas eller lyftas till beslut i nämnder och styrelser. Väntetiderna måste kortas men dialogerna fördjupas. Och en beredskap måste då finnas från planerare och exploatörer för att planer får modifieras – kanske i grunden – i den dialogen. Det är så idén utvecklas när den möter livet. Det är så idéer blir bättre. Ja, det kräver ett maktavträdande för de som idag sitter på makten i bygg- och planeringsprocessen. Det är jobbigt. Att förlora makt kan vara djupt frustrerande. Välkomna till det som är vardag idag för de maktlösa.

Personligen är jag både lagd åt YIMBY och NIMBY-hållet. Jag ser gärna att det byggs i min närhet, vi behöver fler bostäder i ett växande Göteborg. Det finns massor av ytor som kunde användas bättre. Men jag vill ha ett följsamt byggande som är öppet för att påverkas av förhållanden på marken, som är mottagligt för motargument, olika behov och olika perspektiv och som är transparent. Annars kan det vara, då protesterar jag istället.

Arkitekturen bär i sitt modernistiska DNA på ett ”koloniserande” perspektiv. Vi drar in med våra färdiga idéer för att förändra en plats, istället för att mer följsamt möta en plats och dess människor och låta de omständigheterna omforma våra idéer. Det är mer krävande, ger mindre plats åt egot. Men det är livet väg och bara så kan ”levande städer” byggas.

Forskningsprojektet Mellanplats presenterade nyligen sin slutrapport ”Framtiden är redan här – den är bara inte rättvist fördelad” som är full med intressanta infallsvinklar – och problematiseringar – på deltagande och delaktighet i stadsutveckling. Bland annat har Lars Jadelius en, tror jag, viktig tanke om hur definitionen av effektivitet och rationalitet måste förändras om planering och byggande någonsin ska kunna reflektera den mångfald av behov och perspektiv som utgör samhället idag:

”Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renessänskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet.

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrågn kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.”

Läs hela rapporten på www.mellanplats.se.

Efter branden – och mer

Postat av
Svara

Management by fire. Tänk så lätt. Kanske inte får tänka så pyromaniskt, men ändå så lätt. Hela huset brinner ner. Katastrof. Men sen ska man ha nått nytt. Och fort ska det gå. Beslutsprocesser som inte blir evighetslånga. Inte massa utredningar. Nu ska vi bygga något som håller i högst fem år. Men det blev så bra att man permanentat det. Så kan det gå, men kanske bara ibland.

Arkitekturskolan i Delft. Här har jag varit förut och imponerats. Inte bara av skolan, utan hur TU Delft har arbetat med sina lokaler allt sedan man fick köpa dem av staten för 1 gulden i mitten av 90-talet. Hur som. På arkitektur hade man 2006 fått en ny dekan som såg det som sin uppgift att förändra de fysiska förutsättningarna för fakultetens arbete. Experiment hade introducerats, försök med storkontor och bottenvåningen gjorts om för att ge studenterna en bättre arbetsmiljö, att få dem att i huvud taget vilja vara på campus. Sen kom branden den 13 maj 2008 (undrar om det var en fredag? Näpp, tisdag!) som ödelade hela arkitekturskolan.

Vad göra? En styrgrupp formerades och redan efter tre dagar var undervisningen igång i stora tält. Gratis möbler från IKEA (bra där!), nätverk, bärbara datorer till alla anställda. Fakultetens personal härbärgerades hos andra fakulteter, och man hade temporärt löst den krisartade situation som uppstått. Betänk att detta var mitt i examinationstider, mängder av studentarbeten var förstörda på grund av den kaffebryggare som fått kortslutning (sprinkling, hallå!!!). Och lärarna fick lära sig den hårda vägen att det är bra att spara sina arbeten på en back-upad server i stället för den personliga datorns hårddisk.

Redan i slutet av maj bestämdes att fakulteten skulle flytta in i den före detta administrationsbyggnaden, som universitetet precis lämnat och som egentligen skulle konverteras till lyxösa bostäder. Till september skulle de nya och, som man tänkte då, temporära arkitekturskolan vara klar. Lagom till terminsstarten, man ville inte tappa en hel årskurs studenter (och så här redan nu kan jag avslöja att det gjorde man inte, att branden och det nya huset blev så omskrivet gjorde att de fick fler än 700 nyantagna den hösten, och det högsta söktrycket någonsin). Eftersom denna byggnad var ungefär 30% mindre än fakultetens tidigare lokaler gjorde man tillägg med två glaskroppar som ökade ytan för ”allmänna” (främst) studentändamål. Men ändå var det för litet.

Akademiker i landskap

Därför satte man igång med ett intensivt arbete för att få fram de nya miljöerna (finns beskrivet här). I stor utsträckning använde man sig av fakultetens egna anställda för att hitta rätt form och funktion. Bland annat kom man att utveckla ett koncept med arbetsplatsdelning (baserat på de tidigare experimenten), utan personliga platser för alla anställda (undantag för viss administrativ personal). Man skapade en uppsättning med rum som delades av 2, 4, 6 eller fler personer. Man utvecklade en ”clean desk”-policy, där inget fick lämnas på bordet när man lämnade arbetet. Alla gavs 1,2 meters förvaring, med möjlighet till extra förvaring i förråd och korridorer. Man skapade vardagsrum och öppna mötesplatser där man kunde hänga. Allt med syfte att öka interaktion och reducera yta.

Tvärtemot vad många har uppfattat så minskade man inte de ytor som används av personalen, den är på ungefär samma nivå som i den tidigare byggnaden, med den stora skillnaden att alla inte längre sitter i cellkontor. Däremot har man ökat studentytorna med närmare 50%, liksom de allmänna mötesytorna (café, restaurang, ”vardagsrum” m.m.). Den stora ytbesparingen (totalt minskade fakulteten sin ytförbrukning med ungefär 15% visavi den uppbrunna byggnaden) låg i att man inte längre behövde stora förrådsytor – det mesta som sparats över åren försvann i branden. Man uttrycker att man satsade på kvalitet i stället för kvantitet. Studentytorna kommer jag inte beskriva så mycket här, utan det gör sig bra i bilder (hm, verkar som jag glömt sladden som gör att bilderna hoppar från kameran till datorn).

Hur funkade det då med personalens utrymmen? En fördjupning kan fås i den forskningsrapport som skrivits om erfarenheterna av flexkontor i en akademisk miljö. Viktigt att säga om rapporten är att den bara behandlar lärarnas erfarenheter, och säger inget om hur studenterna upplever miljön. Projektet har i mångt och mycket drivits igenom uppifrån och ned, där dekanen har fått agera hårt för att få igenom sina idéer.

Kritiken har inte heller varit nådig. Några har kommenterat: “The one who invented this concept does not have the slightest idea how education, research and different work styles should be facilitated. It is clear he does not need to work here himself. One size does not fit all” and “I don’t need many workspaces, I need one good one”. Men denna typ av kommentarer kan inte sägas var legio, utan det är intressant att studera några av deras aggregerade lärdomar och slutsatser:

<
- en större del av arbetet sker hemifrån i dag med flexkontor än det gjorde tidigare med cellkontor (27% av arbetstiden mot 16% av tiden tidigare)

- även om platserna var opersonliga så blev inte beläggningen så mycket högre än tidigare, vilket betyder att de allra flesta kunde få sin ”favoritplats” varje gång de behövde en arbetsplats. Men de frekventa byten av arbetsplats, dvs. att man går från en funktionsplats till en annan vid många tillfällen per dag, som man tänkte sig i planeringen har uteblivit. Man har sin plats, och byter man miljö så är det av ”formella” anledningar att man ska undervisa, gå till ett möte etc.

- i flexibla kontor behöver säkerhet och stöldskydd få särskild uppmärksamhet. Det kan vara bra med låsbara dörrar, att kunna lämna arbetsplatsen utan att man riskerar att få sina saker stulna, men det är också viktigt att skapa en miljö som användarna upplever som säker.

- i en öppen miljö måste man ges möjlighet till visuell och ljudmässig avskildhet. Till exempel behövs platser för privata telefon- och andra samtal, och plats att lagra känsligt material som kan beröra studenter eller anställda

- hur funktionell arbetsplatsen upplevs handlar mycket om vilken typ av arbete som den anställde ska utföra där. Vilket betyder att det behöver finnas flera olika uppsättningar av arbetsplatstyper för olika personalkategorier (i detta fall handlar det om att ganska många av de anställda inte är arkitekter och har, i vissa fall, andra behov).

- det är viktigt att involverade de anställda är i utformningen av arbetsplatsen i termer av möblering och design för att de ska kännas ”rätt” och inte opersonliga

- men den kanske intressantaste slutsatsen är att de anställda totalt sätt (arbetsplats, biytor och institutionens övriga miljöer) upplever fakultetens lokaler bättre idag än tidigare.

Efter det intensiva besöket på arkitektur småsprang vi genom biblioteket (vilket finns beskrivet här), aulan och designskolan. Det sista en riktig besvikelse. Den bubblande och pulserande miljö jag upplevde här för tio år sedan var nu borta, den öppna laborativa verksamheten var undanflyttad. Ner i källare och bortom ridåer. Kvar var lite bord och utställningar. Och plötsligt hade vi ett dåligt rum. En tämligen trist och öde yta, som till dels funkade som en bra studiemiljö. Besvikelse stavas det. Men inte så farligt. Överskuggas av allt bra vi såg hos arkitektur.



Labb och verkstad A-skolan TU Delft



Den berömda trappan. Innehåller konferensrum, arbetsplatser och lektionssal



Kompakt cykelparkering vid Delfts tågstation

Ett nytt kunskapsstråk för Göteborg

Postat av
Svara


Tillsammans med Johannes Åsberg från YIMBY Göteborg har vi tagit fram ett förslag för förtätning med bostäder och verksamheter längs Guldhedsgatan mellan Kapellplatsen och Sahlgrenska. En gemensam debattartikel är idag publicerad i GP. Yimby skriver mer om förslaget på sin hemsida.


Syftet med det här förslaget är tvåfaldigt.

Vi vill dels bidra till diskussion och idéutveckling kring hur några av Göteborgs viktigaste kunskapsproducerande områden kan knytas närmare varandra. Avståndet mellan Chalmersplatsen och Sahlgrenska är faktiskt inte längre än Avenyn från Götaplatsen till Kungsportsplatsen. Men det känns mycket längre. Det beror på att Guldhedsgatan är en motorled istället för ett aktivt stråk med intressanta målpunkter längs vägen, där människor rör sig med många olika transportslag. Det finns idag många ytor längs Guldhedsgatan där nya byggrätter kan inrymmas utan att det innebär konflikter med befintliga områden runt vägen. Det är ytor som blivit över som ett arv från ett äldre planeringsparadigm där principen var att dra bebyggelsen så långt bort från vägarna som möjligt

Vi vill även bidra till att lyfta diskussionen om stadsförtätningar ur den ständiga återvändsgränden: för eller emot. Låt oss inse att förtätningar kan vara både bra och dåliga – det hänger helt och hållet på hur de passas in och genomförs. Med ansvarsfulla och genomtänkta förtätningar, som vi menar att detta är ett exempel på, kan vi både utnyttja befintlig infrastruktur mer effektivt, minska stadens miljöbelastning och ytanvändning och samtidigt göra staden bättre för alla som bor i befintliga områden runt den tillkommande bebyggelsen – utan att lägga beslag på grönytor som är viktiga för rekreation och ekosystemtjänster. Genom förslaget koncentreras 1000 nya bostäder och 20 000 kvadratmeter ytor för verksamheter längs ett av stadens mest välförsörjda kollektivtrafikstråk.


Vi har även gått lite mer på djupet i att studera ett antal av de platser som stärks och utvecklas genom förslaget. Genom att koncentrera nya byggrätter precis vid vägen stärks en kedja av strategiska mötesplatser i staden från Kapellplatsen via Chalmersplatsen, Wavrinskys plats, den nya Medicinareplatsen vid entrén till Medicinareberget och sist Sahlgrenska – den regionala motorn för Life Science.

Ovan illustreras en möjlig framtida vy längs Aschbergsgatan ner mot Kapellplatsen. Idag är Kapellplatsen i stora drag en bortslösad möjlighet att öka tätheten och koncentrationen av händelser runt stråket på ett sätt som stärker attraktiviteten i att resa kollektivt. I bilden här nedan illustreras samma plats från luften. Resonemangen kring varför detta är en lämplig förtätning utvecklar vi i rapporten (se nedan för länk).

Mest centralt i förslaget är ändå det vi menar bör ske längs Guldhedsgatan på sträckan från Wavrinskys plats ner mot Sahlgrenska. Här är glesheten runt stråket särskilt påtaglig och särskilt förödande för fungerande stadsrumssamband. Här har vi prövat möjligheterna för att placera in ett flertal nya byggrätter med entréer mot gatan. Det är naturligtvis av avgörande vikt att de tillkommande kvarteren ges öppna och tillgängliga bottenplan (se rapporten för förklaring av nedanstående bild):

Synpunkter? Skriv gärna i vårt kommentarsfält eller delta i debatten hos YIMBY eller i GP! Är detta rätt eller fel väg att gå för att få in nya bostäder i Göteborg?

LADDA NER

Förslaget i sin helhet finns att ladda ner här:


Lågupplöst fil (12 mb, pdf)
Högupplöst fil (33 mb, pdf)

Inobi tilldelas markanvisning för Byggemenskap på Gråberget

Postat av
Svara


Fastighetsnämnden i Göteborg beslöt vid sitt möte den 14 januari att tilldela inobi en markanvisning för 25 lägenheter på Gråberget. Markanvisningen innebär att inobi får i uppdrag att bilda och utveckla en byggemenskap med stöd av Föreningen för byggemenskaper.

En Byggemenskap är enligt den gängse definitionen ”en grupp människor som i egen regi och utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad.”

Andreas Eklöf, säger:

”Man brukar säga att byggemenskaper är ett idéburet byggande eftersom varje byggemenskap får sin unika karaktär av deltagarnas värderingar och tankar om hur man vill bo och leva. Det resulterar i mer personligt präglade hus som samtidigt kan bli både billigare och mer innovativa.

I det här fallet har vi formulerat en grundläggande idéplattform för byggemenskapen på Gråberget och utifrån den plattformen går vi ut med en helt öppen inbjudan till deltagare. Inriktningen är mot ett gemenskapsboende med betoning av ekologiska designprinciper och hållbara lösningar. Men plattformen är bara en utgångspunkt, den kommer att fördjupas och utvecklas av deltagarna.”

Läs mer om projektet, lämna intresseanmälan, samt hitta svar på vanliga frågor på projektsidan!

Läs hela pressmeddelandet här.

Nordamerikanska kunskapsmiljöer

Postat av
Svara

Oktober 2012 besökte inobis Andreas Eklöf ett antal universitet och kunskapsorienterade städer i USA och Kanada på jakt efter exempel på det senast i campusplanering och kreativa miljöer. Det blev sex artiklar fullmatade med observationer och foton som har publicerats löpande på vår blogg. För att få lite överblick över artikelserien har vi lagt in en länk till var och en av rapporterna på den här samlingssidan.

MIT – Massachusetts Institute of Tecnology

MIT är en av världens förnämsta utbildningsanstalter. Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då med fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Huvudnumret var MIT:s medialab.
Läs artikeln om MIT här.


Williams College, Massachusetts

Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. Läs artikeln om Williams College här.


Montreal och McGill University, Québec

Montreal är en pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter och känns, trots sin storlek, lättfattlig och trygg. Våra besök var koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit.
Läs artikeln om Montreal och McGill här.


The New School (of Social Research), New York

”Att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp på New School i New York. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrigt. Läs artikeln om New School och Open House New York här.


New York Univeristy och Queens College

NYU ligger i huvudsak samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Skolans starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig just på Manhattan, mitt i världsstaden. Queens College är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer från Queens och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller: 140 olika etniska grupper finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Läs artikeln om New York University och Queens College här.


Columbia University och the High Line

Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man började köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus, gränsande till, eller kanske snarare en del av, Harlem. Efter en lång resa kommer det nya campus nu förverkligas, en viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Läs artikeln om Columbia Univeristy och the High Line här.

MIT revisited

Postat av
Svara


Fredagen avslutar den nordamerikanska turnén för denna gång. Sista besöket gick till MIT, Massachusetts Institute of Tecnology. En av världens kanske förnämsta utbildningsanstalter. Massa nobelpris och berömda medarbetare. Återigen blev vi fantastiskt mottagna och bemötta. Lärde oss att det finns fler än 60 colleges och universitet i Bostonområdet, mer 200 000 studenter. Lite sliten känner man sig av la dolce vita. Huvudnumret var MIT:s medialab, om vilket du ka läsa mer här.

Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då hade vi fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Fördjupningar kring alla MIT:s utvecklingsprojekt kan man finna här.

Vart börjar man. Kanske med att konstatera att det finns enorma systemskilnader. MIT har ett endowment på $10 miljarder. Försöker att lura ut hur detta funkar, men som jag förstår det så gör man årligen så att antingen a) 5% av avkastningen på endowmentet eller att b) de 5% endowmentet prognostiseras kasta av går in till högskolans verksamhet. Just nu lutar jag mot a). Hur som helst, eftersom pengarna är investerade på olika sätt så slog finanskrisen hårt mot amerikanska universitet. Särskilt hårt mot ”the other universtiy” (Harvard) som har ett endowment på i storleksordningen 250 miljarder SEK. Men det lär väl var mindre nu…

En del av MIT:s endowment är investerat i fastigheter, och då talar vi inte om de fastigheter som universitetet bedriver sin verksamhet i, utan rent kommersiella investeringar i närområdet. Naturligtvis med baktanken att man på sikt (och då pratar vi 25, 50, 75 år) ska utveckla sin akademiska verksamhet och ta även dessa markresurser i besittning. För att minska riskexponeringen arrenderar man i stora stycken ut marken till fastighetsföretag som utvecklar marken på långtidskontrakt. Området runt MIT är numera väldigt hett, här kan man finna den högsta koncentrationen av IT- och Biotech-företag i världen (i termer av antal företag per sqf).

En annan stor skillnad, och nu har vi äntligen börjat bena i det, rör relationen med staden i vilken man är verksam. I Cambridge (inte i England, utan den del av Bostonområdet som MIT och Harvard befinner sig), som även kallas för Peoples Republic of Cambridge på grund av sitt mångåriga liberala styre, är man inte bara nöjd med att så stora markarealar upptas av universitetsverksamhet. Universitet är nämligen not-for-profit, och betalar därigenom ingen skatt, och som ni vet är fastighetsskatten lokal och inkomstskatten federal i USA.

En stor del av diskussionerna i samverkan med kommunen handlar om att både öka skattebasen (t.ex. genom att utveckla kommersiella fastigheter, för vilka man betalar skatt) och ge saker tillbaka till staden genom att fysiskt utveckla sitt område till Cambridgebornas väl och ve. Idag betalar MIT ungefär $35 miljoner i skatt för sina kommersiella fastigheter, och eftersom runt campus är attraktivt har fastighetsutvecklare attraherats att investera i Cambridge, vilka inte i huvudtaget fanns där för 10 år sedan, och är nu bland de största skattebetalarna i staden. Självklart är detta problematiskt då mark- och hyrespriserna har skjutit i höjden och små, nystartade verksamheter har flytt området (se även inlägget om Montreal)

Man har också stora diskussioner kring transport och kommunikationer, men inte lika allvarliga som på Stanford där county inte godtar ytterligare biltrafik till universitetet som därför måste ta till relativt radikala åtgärder för att fortsatt kunna expandera. Och sen har man så klart de vanliga problemen med grannar som vill att allt ska vara som det alltid har varit.

Amerikanska universitet är i allmänhet väldigt bra på att arbeta med sin planering och att förklara sina fysiska strukturer och intentioner. Man gör det både för sakens skull (Parkinsons lag), men också för att kunna samla in pengar och vara beredda på att kunna ta emot en donation. För erfarenheten är att det är viktigare för donatorer (och nu pratar vi hundratals miljoner dollar) att projekten blir av snabbt, än att det hamnar på exakt rätt plats. Och då måste universiteten vara beredda. Båda att man själv har klart för sig vilka behov man har, till vilka ändamål man samlar in pengar, och att planeringsproblem med stadens myndigheter är lösta.

Sen blev det arkitekturporr för hela slanten. Först Frank Gehry’s Stata-building. Jag har alltid tyckt att den var rätt cool, men kommer hädanefter bara att se den som ett underhållsproblem. Och, enligt vår värd, är den ungefär lika yteffektiv som en katedral. Inne i Stata har man även experimenterat med miljöer för nya pedagogiska grepp, ett av de starkare var de multamediaklassrum för handledda grupparbeten, med lärarna i en tron i mitten med möjlighet att projektera på alla väggar. Studenterna i smågrupper med datorer runt runda bord. Först undervisning, sen grupparbeten och sen redovisning. Alla förstaårsstudenter har sin fysikundervisning i dessa lokaler.


Pågående renovering…


Inne finns mängder av gemensamhetsytor designade för möten och umgänge


Huset har blivit MIT:s nya signaturbyggnad


Okej, kanske lite mörk bild, men detta är ett av flera nya klassrum för lärarledda grupparbeten

Kronjuvelen idag är definitivt MIT Media Lab. En japansk skapelse i vitt. Helt öppna labb som vänder sig mot ett öppet atrium i vikten. Coola tryckskärmar som visar vilka forskargrupper som finns i huset, vad de pysslar med och vilka individuella forskare som finns i dessa grupper.

Labben ligger glasat öppna och aktiva mot atriumet


Ljusgård för all sköns aktivitet

Vi tittade också på den gamla huvudbyggnaden från 1916, med sin kupol som för tillfället var under renovering. Det är denna kupol som bland annat har haft en polisbil placerad på sig. Samtidigt är det imponerande att en så pass gammal struktur fortfarande är flexibel och kan omvandlas att passa nya syften. Att den byggdes utgående från de senaste rönen om moderna industrilokaler, med ordentlig takhöjd, ventilation och ljus har underlättat.


Den ursprungliga planen för MIT, i huvudsak genomförd

Slutligen har vi Saarinens kapell. En liten pärla som bara måste upplevas.

Jaha, då återstår att tacka för att ni läst denna reseblogg, solen har strax gått ner över Logan airport och klockan är kvart över sex på kvällen. Hoppas ni fått ut något vettigt av den. Jag, Per och Agneta har lärt oss massor som vi nu kan implementera i Campus Näckrosen. Mitt slutmål är inte Boston, utan nu blir det en vecka i NY. Men då har jag för intet avsikt att blogga…

Williams college

Postat av
Svara


Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. ”Som en lekskola för ett lite äldre klientel” som en av våra värdar uttryckte det. Mer om Williams kan du hitta här.

En fantastisk resa genom ett Massachusetts skrudat i höstens alla vackraste färger. Otroliga vyer med lövskogsbevuxna kullar. Smutskastningskampanjen från det amerikanska valet på radion. Det tar ungefär tre timmar att köra från Boston till det nordvästra hörnet av delstaten. Williams ligger där Massachusetts möter Vermont och staten New York. I ödemarken skulle man kunna säga, som att lägga en privatskola i det inre av Medelpad och hoppas på att det skulle funka.

Omgivningarna är helt otroliga. En strålande dag och höstens vackra färger bidrar så klart, bäddar in de historiska byggnaderna och skapar en sagokänsla. Studenterna bor allesammans på campus, utom en litet antal som deltagit i ett lotteri där vinnarna ges möjlighet att bo utanför området. Alla studenter är med i ”21 meal plan”, vilket innebär att de äter frukost, lunch och middag på campus. Även merparten av lärarna bor på eller kring campus. Ovanstående är i och för sig inte unikt när det gäller undergraduate studier i USA, men det brukar för det mesta endast gälla förstaårsstudenterna och inte inkludera lärarna.

Årsavgiften (”tuition fee”) ligger på i runda slängar $30 000, hälften av studenterna får någon form av bistånd i form av stipendier från Williams. Vilket delvis ligger i deras princip om att anta utan att först undersöka de sökandes ekonomiska status.


Rektorsbostaden

Men de $30 000 räcker inte långt. De faktiska kostnaderna uppgår till $82 000/student, och det är avkastningen från donerade medel (”endowment”) som täcker upp för underskottet. Merparten av de donerade medlen kommer från före detta studenter vid Williams, alumner, som vill ge något tillbaka till sin alma mater.

Innan vi går över till skrönorna, för de finns det gott om, så kan vi börja med att konkludera att detta med donationer, endowment och alumni är en av hörnstenarna i amerikanska universitets verksamhet. Studenter blir alumner, som kan bli bidragsgivare, varför det är väldigt väldigt viktigt att skapa en vi-känsla och tillhörighet under studieåren. Det här är något som Williams, med sitt residential-system, är duktiga på.

Bidrag från alumner är viktigt både för privata och delstatliga universitet, även om det så klart är viktigare för de privata. Gamla studenter bjuds in, bidrar och lägger sig verksamheten. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Ibland blir man erbjuden donationer som man inte vill ha, och ibland tenderar alumnerna att verka konserverande. Eller lägga sig i detaljerna kring sin donation. T.ex. vilken arkitekt som ska rita vilket hus.

En sådan berättelse stötte vi på igår då vi gick en guidad historisk tur på Harvard. Deras stora fina bibliotek (Widener Memorial Library) tillkom genom en donation från hans mamma. Sonen drunknade nämligen när Titanic gick under 1912, efter att han varit i Europa för att hitta kronjuvelen till sin boksamling, titel och författare har jag förträngt. Börjar bli lite fullt i skallen nu. I vart fall så satte den sörjande mamman som villkor att Harvard i biblioteket skulle ha en exakt replika på sonens arbetsrum innehållande hans fantastiska boksamling och att det skulle få nya färska blommor varje vecka. Därtill fick inte en enda detalj, tegelsten eller annat, i fasaden förändras efter dess uppförande. Exteriört skulle det konserveras. Vilket resulterat i att Harvard byggt till biblioteket under marken för att få plats med sina samlingar, som växer med ungefär 50 000 titlar per år.


”Who put that ugly fucking door on that fine building” sa Frank Lloyd Wright när han hälsade på Williams på -20-talet.

Det kom en liten skröna i vägen, men nu tillbaka till slutsatserna från Williams. Detta är den undergraduate-institution i Amerika som rankas högst beträffande kvaliteten i utbildningen. Den stora hemligheten tycks ligga i att man skapat en stolthet kring undervisning. Det ses inte som en belöning att inte behöva undervisa, och den (lilla) forskning som lärarna bedriver sker i huvudsak utanför terminstid. Klasserna är huvudsak små med omkring 20 studenter i varje, och lärarna får ett personligt förhållande till studenterna.

Insatserna kring pedagogisk utveckling är betydande. Det finns flera kommittéer som håller på med pedagogiska spörsmål och lärarna hjälper varandra och sitter med på varandras lektioner för att ge tips och råd om vad som kan förändras/förbättras. Men några särskilt nya rön i kopplingen pedagogik fysisk miljö såg vi inte.

Ett nytt bibliotek är under uppförande (boken är fortfarande betydelsefull för den akademiska personalen på Williams) där det ska finnas mängder av studieplatser för studenter och något vi lite slängigt kan kalla ett mediatek. Däremot pratar man sig varm för formella och informella mötesplatser inomhus, då klimatet är ungefär lika uselt som det är i Göteborg under vinterhalvåret. I nischer och korridorer ställer man i ordning platser där man kan sitta ner och samtala.


Nya biblioteket under uppförande. Spana in i kullarna i bakgrunden. Bedårande utsikt.

Extensiv läsning
Vi blev guidade runt campus av den fantastiska professorn i arkitekturhistoria EJ Johnson. 75 år och lika aktiv som alltid. Inspirerad av en kollega från tidigt i sin karriär som var aktiv ända till han fyllde nittio. EJ är själv en alumn från Williams, och på den tiden var det en ”all male school” och man bodde och levde i ett ”fratt-house”, förhållanden som förändrades på sextiotalet. Fratt:sen ständes och kvinnor släpptes in. Eftersom kvinnornas prestationer var högre än männens så lyfte nivån i utbildningen flera nivåer. Idag är det ungefär lika många kvinnor som män i undervisningen.


Eugene J Johnson

Det första byggnaden på campus uppfördes 1792 och innehöll alla de lokaler som det nygrundade colleget behövde inom sina väggar. Sovsalar för studenterna, lektionssalar, bibliotek (enligt legenden nådde bibliotekarien alla böcker från sitt skrivbord), matsal och ett kapell. Eftersom skolan från början var protestantisk var eleverna tvungna att delta i gudstjänst två gånger per dag. Numera är Williams icke konfessionellt.

Kapten Williams, som testamenterade grundplåten till colleget, dog redan på 1750-talet i ett av alla fransk-engelska krig. Men det kom att ta 40 år innan verksamheten kom igång på grund av att Harvard höll emot. De tyckte att det absolut räckte med en institution för högre utbildning i den nya världen. Och övertygade delstatsledningen om att så skulle det vara. När Williams sen kom till så placerades det så långt bort från all sans och redighet som det var möjligt. Dessutom i indianterritorium där det vid flera tillfällen hade förekommit överfall och till och med massakrer på nybyggare. Så kanske hoppades Harvard att Williams skulle ta en ända med förskräckelse.


Fratt-house bakom träd. Stort. Från tiden då studenterna brukade ha med egen butler till skolan.

Sent 1800-tal så krisade det ordentligt. I protest mot den trångsynta och instängda staden Williams stormade en majoritet av lärarna och studenterna iväg och bildade det som kom att bli Amhurst college, Williams ärkerival. Men Williams överlevde och har idag en fantastisk verksamhet och campus. Ganska långt ifrån grundtankarna i vårt Näckrosen-projekt, men ändå tar vi med oss tankarna och vi-känsla och den stolthet de uttrycker för sin undervisande verksamhet.

Imorgon MIT, ser om jag hinner blogga om detta innan Internet tar slut.

Montreal [Måån'rieal]

Postat av
2


Montreal är platt, rätt jäkla stort och ligger på en ö. Pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter. Banden till Europa är starka, och man ser sig som en brygga mellan det nordamerikanska och det europeiska. Saker jag inte alls var beredd på när vi kom hit. För handen på hjärtat, vad vet du om Montreal? OS-76 (Bernt Johanssons höjda armar), Canadiens, men sen tar det rätt mycket stopp. Härligt inlandsklimat med kalla, snörika vintrar och varma torra somrar. Som konsekvens ligger stadens stora shoppingdistrikt under jord, med mer än 25 mil (kan det verkligen stämma) gångar med affärer etc. Staden känns, trots sin storlek, rätt lättfattlig och trygg. Den har med sig den enkla tydliga Amerikanska rutnätstrukturen, men det europeiskt lågbebyggda.

Förutom en guidning genom hela bygden, upp på Mont Royal ner till Chinatown, via Notre Dame och mängder av sevärdheter, var våra besök koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Om vilka du kan läsa mer ingående här och här. Montreal ligger i Québec, den franskatalande provinsen i Kanada, och är världens näst största fransktalande stad. Ungefär 80% av invånarna har franska som första språk. Skolsystemet är uppbyggt kring språken, där man måste bevisa att (minst) ena föräldern är engelsktalande för att man ska få gå i en engelskspråkig skola. Men redan från första årskurs läser man ”det andra” språket, vilket gör att man kan säga att hela befolkningen är tvåspråkig.

McGill

I Montreal finns fyra större universitet, varav två engelskspråkiga (McGill och Concordia). Till skillnad från skolsystemet så är man inte styrd som student, utan kan fritt välja vilket universitet man vill läsa vid. Vill man vid McGill tentera på franska så måste de ordna med detta, precis som man har rätt att tenta på engelska vid Université de Montréal och Unviersité de Québec a Montréal.


McGill äger, liksom merparten av de nordamerikanska universiteten, sina egna byggnader och mark. Dessvärre har de gått i den fälla som är förknippat med det egna ägandet, man har eftersatt underhållet och istället satsat sina resurser på, framförallt, sin forskning. Nu står man med brallorna nere, eller om ni hellre vill med sängen blöt och kall, och måste investera stort i existerande fastigheter för att dessa inta ska falla sönder.

Diskussion kom att handla mycket om stadsplanering och relation till stad och grannar (konstaterar att vår plan- och bygglagar är väldigt stringenta och enkla i jämförelse med de kanadensiska) och om vårt Projekt Campus Näckrosen. McGill har, inför arbetet med underhållet, tagit fram Guiding principles och en implementeringsplan för dessa. Vi fick beskrivet hur dessa arbetats fram, vilket måste sättas i den kanadensiska kontexten, och hur man arbetat med olika individer och organisationer inom och utom universitetet.

De var mycket nyfikna på Näckrosen, och det är intressant att få inspel från campusplanerare som inte har någon förförståelse för vår Göteborgskontext. Varför ska projektet genomföras, har vi staden med oss bakom, vilka är det som ska in på campus förutom universitetet, vad gör Näckrosen attraktivt för dessa och vem är det som bestämmer (tar risken) kring nya hyresgäster.

Montreal 2025, Quartier des Spectacles

Okej, jag börjar med slutsatsen. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit. Byt idéer och fundera på hur Montreal har gjort för att utveckla sin stad. Börja med en ”summit”, kalla det rådslag om ni vill. Utgå från vad man vill att staden ska bli och vad som krävs för att nå den visionen. Bjud in brett till diskussionen, men låt alla komma till tals. Och framförallt när en gemensam bild finns framme, berätta berättelsen, och lär era ambassadörer att berätta berättelsen. De turistguider som visade oss runt i stan är de bästa berättelsebärarna. De pekade på historia, utveckling och framtid. Måste åka guidebussen i Göteborg någon gång, bara för att höra vad de har att säga. Någon som gjort det på länge? Eller någonsin…

Montreals stad ställde upp med stor delegation. Svenska konsultatet hade informerats om vårt besök, och en av kommunhöjdarna hade, när hon var i Göteborg för tre veckor sedan, informerat Annelie Hulthén om vårt besök. Måste säga att vi tyckte detta kändes lite småhäftigt. Och ovant.


Illustration av den framtida utvecklingen av Quartier des Spectacles

Summerar i korthet. Den summit man hade för snart tio år sedan gjorde att man enades kring en strategi som bär namnet Montreal 2025. Egentligen enades man under en stackatolik rubrik: ”Live, learn, create, enteratain” och drog igång fyra större utvecklingsinitiativ och satte av en stor påse pengar till vart och ett av dessa (total rör det sig om 95 miljarder över en 20-årsperiod):

1. Montreal technopole, satsningar kring universiteten och universitetssjukhusen för forskning och näringsliv, och ett utökad utbyte mellan desamma.
2. Montreal waterfront, ett initiativ för att ta hand om det gamla hamnområdet och låta staden gå hela vägen ner till vattnet.
3. Quartier de la vie, naturrum och ekoturism, koncentrerat kring Olympiastadion och Mont Royal
4. Quartier des spectacles, nöjesdistriktet mitt i stan.

Och det är kring det senare som vårt besök var koncentrerat. Vad man gör inleddes egentligen på 60-talet. Montreal blev under förbudstiden i USA ett utflyktsmål för de som önskade ett sämre levena. Red light – området i Montreal var därför en dominerande del av stadsbilden när borgmästaren på 60-talet bestämde sig för en sanering, och byggde ett nytt operahus och konsertsal och försökte på så vis bli av med den icke önskvärda verksamheten.

Men sen stannade det av, och det var inte förrän vid Montreal 2025-summiten som det verkligen tog fart igen. Härigenom drivs nu utvecklingen av Quartier des Spectacles som ett nerifrån och upp projekt. Inte genom kommunala dekret.


Som komplement till skyltar projekteras gatunamn och hänvisningar till händelser direkt på gatan

Okej, vad är det då man har gjort. Jo, man har försökt att skapa ett område, några kvadratkilometer stort, för konst, kreativitet och evenemang. Här finns ungefär 45 000 arbetsplatser (främst inom den ”kreativa” sektorn), ungefär 6 000 bostäder och drygt 45 000 studenter. Det finns fler än 80 kulturscener av olika typ och storlek, med 28 000 sittplatser och det anordnas ett 40 tal festivaler årligen. Totalt besöker 10 miljoner åskådar olika evenemang inom området varje år. 65% av de boende har inte bil, och så mycket som 85% av de arbetande och studenter som har området som bas pendlar hit antingen kollektivt eller med cykel. Ett färdmedel man satsar stort på i Montreal, och vi blev stolt påvisade deras första kombinerade cykel- och gångbana! Hur förhåller man sig till sådan stolthet?


Massor av cyklar. Hela tiden.

En stor diskussion i stadsutvecklingen i Kanada rör ”gentrification”, dvs. segregering, men inte på det sätt som vi brukar diskutera. Utan det handlar om att när man bygger nytt så trycks det existerande undan och försvinner genom att hyror höjs och man inte har råd att bo kvar. Detta leder till att vid nybyggnation tvingas utvecklare (t.ex. fick vi presenterat för oss planer till nya campus) att även skapa ”social houses” och ”affordable houses” inom outvecklingsområdet, för att undvika detsamma.

Frågan om utvecklings baksidor behandlas med största allvar inom Spectacles-projektet. Det är viktigt för området att konstnärer och ”vanliga” människor har råd att både bo kvar och vara verksamma inom området. Flera initiativ görs för att detta ska blir verklighet. Framförallt blandar man gammalt och nytt, och låter inte allt bli så ”jävla fint” som vi tenderar att göra i Sverige. Risiga kåkar står granne med nybyggen. Det viktiga är att all verksamhet bidrar till att göra området levande.


I denna byggnad finns mängder med ateljér och arbetsplatser för konstnärer av olika slag. Hyrorna hålls medvetet låga.

Vi imponerades stort av Montreals stringenta behandlade av sin strategi och hur de har låtit den bli konkret i både fysisk- och stadsutvecklingsprojekt. Samverkan sker inom olika paraplyorganisationer, där man fått med alla, eller i varje fall de viktigaste, aktörerna att samverka för framgång. Man menar att Montreal nu växer inom den kreativa sektorn, med stora dataspels- och programvarutvecklare i spetsen, liksom inom kultursektorn och upplevelseindustrin. Men vad det gäller arkitekturen har man mycket övrigt att önska…

Efter Montreal for ÖP:n hem till Göteborg. Vi sörjer. Nästa stopp på resan är Boston och Williamstown, innan Per åker hem till Sverige och jag får en vecka i New York. Au revoir.


Festivaltorget, rymmer upp till 100 000 åskådare. Färdigdragen el och de stora strålkastarställningarna utgör grundläggande infrastruktur för evenemang.


Runt festivaltorget finns mängder av ”kurer” som används för konstutställningar och som ”kiosker” vid arrangemang.


Röda prickar används identitetskapande som symbol för Quartier des Spectacles


Allting är inte så jäkla fint och polerat, detta är en rest från en grafittifestival.