Senaste inläggen

Byggplatsbesök: Kuggen Learning Commons

unadjustednonraw_thumb_2e

Vissa uppdrag erbjuder mer direkt visuell feed back till oss som arkitekter än andra uppdrag. I vårt uppdrag för Chalmers bibliotek (fast och lös inredning) och Chalmersfastigheter (bygg) med omvandlingen av tre våningar i Kuggen på Chalmers Lindholmen till ett Learning Commons ligger merparten av våra insatser nära ytan och ger en omedelbar och taktil återkoppling.

Vi ser fram emot att få redovisa det färdigställda projektet om ett par månader, men redan nu vill vi gärna visa några bilder från byggplatsen. PEAB:s byggåtgärder är i stort sett klara, Bröderna Perssons Specialsnickeri håller på med montage av fast inredning. Lös inredning återstår.

Inobi har, utöver ombyggnaden av huset (originalarkitekt: Wingårdhs), ritat all ny fast inredning och även stora delar av den kommande lösa inredningen. Även om det naturligtvis fortfarande krävs en hel del fantasi, så är det tydligt att Chalmers biblioteks satsning på ett Learning Commons på Campus Lindholmen kommer att få lokaler som motsvarar de höga och väl formulerade ambitionerna i den vision som låg till grund för projektet. Chalmers bibliotek har tillsammans med Chalmersfastigheter, Chalmers tekniska högskola, inobi m fl lyckats driva projektet till ett resultat att vara stolt över (vågar vi redan nu påstå). För inobi var detta projekt också det första i samverkan med Independent Interior, som har styrt upphandlingen av inredningen.

unadjustednonraw_thumb_2d

I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.

unadjustednonraw_thumb_2funadjustednonraw_thumb_31

En av flera muntra medarbetare!

unadjustednonraw_thumb_30unadjustednonraw_thumb_32

unadjustednonraw_thumb_2b

Entréplanets pendlade undertak över den blivande cirkulära infodisken. (Stor vikt har lagts på hur mötet med personal ska ske i denna kombinerade infozon och byggnadsreception. Men det kan vi orda mer om när det finns en färdig disk att orda om.)

unadjustednonraw_thumb_2c

Väggfast bänk för sökdatorer.

unadjustednonraw_thumb_27

En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar ”Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.

unadjustednonraw_thumb_29

Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)

unadjustednonraw_thumb_39

På den övre våningen skapar vi en ombonad och dämpad miljö. Om man tänker bort den blå skyddsplasten så framträder en grön och en lila zon i den i övrigt mörka textilmattan. Zonerna har förtydligats och stärkts akustiskt av undertaksnedbyggnader. Här skall inredas med ett generöst utbud av varierade miljöer både för samverkan och enskilt arbete. Kommer bli toppen!

unadjustednonraw_thumb_34unadjustednonraw_thumb_38

Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!

 

Inobi i Österrike, del 2, Wien

p1000201
Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

p1000061_1024

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

p1000127

Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

Nåväl, nu över till besöken

p1000143

Spöttlgasse

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

p1000152

Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

p1000149

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

p1000157

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

p1000164

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

p1000167

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

p1000168

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

p1000170_1024

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

p1000172
Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

p1000173

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

Wagramer Strasse

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

p1000198
Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

p1000205

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

p1000203

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

Resten av dagen

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

p1000227

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

p1000216_1024

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

p1000194

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

p1000187

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

p1000183

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

p1000153

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

Inobi i Österrike, del 1, Graz

thumb_p1000046_1024
Då var vi på resa igen. Denna gång för att lära oss mer om massivträ, och vart passar då bättre att åka än till Österrike. Här produceras 400 000 av de årliga 700 000 kubikmetrarna massivträ som används för byggande i Europa. Lite märkligt kan tyckas men allt har sin förklaring.

För det finns ganska stora skogsarealer även i Österrike. Främst i de sydöstra delarna med Graz som centrum. Här fanns i slutet av 1980-talet experimentlustan att försöka dra nytta av de positiva egenskaperna som finns i traditionellt småhusbyggande med liggande timmerstommar eller resplank. Att hitta ett effektivt sätt att bygga högre än två-tre våningar helt i trä.

Svaret blev korslimmat trä, KL-trä som ofta kallas för massivträ. Enkelt förklarat lägger man 3-9 lager av brädor på varandra, vartannat lager förskjutet 90 grader mot lagret ovanför. Lagren limmas, vanligen, ihop och vips har man en urstark byggskiva, som dessutom kan ges hög, användbar, finish på ena eller båda sidorna. Branschgiganten, tillika det äldsta KL-trä-förtaget KLH drog igång 1996.

ladda-ned

KL-trä kan som skivelement kan göras i maxhöjd om 3 meter och maxlängder på 16 meter. På fabrik görs elementen färdiga med håltagningar för fönster och dörrar, eller för schakt och trappor i bjälklagsskivor. Sen monteras det precis som betongelement på plats på bygget. Och det går riktigt fort att bygga med prefabricerade timmerstommar. KH-producenterna säger att ekonomiskt är en betong och en KH-trä-stomme likvärdiga.

Så därför åker vi till Österrike. För att lära oss mer. Nedan följer lite inttyck från dagens besök.

Peter Rosegger äldreboende

Är den fjärde generationen äldreboende i Österrike. Verksamheten är uppbyggt kring grupper av boende om 10-12 personer. De äter tillsammans, och har gemensamma utrymmen etc. Projektet har fått pris som bästa massivträhus 2015. Läs mer här.

Byggnaden i sig är kompakt och fyrkantig, med urskärningar som syftar till att skapa de utrymmen och hemvister som verksamheten behöver.

thumb_p1000064_1024

Helt klädd i trä med invändig takavvattning. Notera offerbrädan längst ner, den ska bytas ut när den blivit för röten. Det verkar, allmänt intryck, inte så konstigt med tämligen extensiva underhållsåtgärder på tämligen nybyggda kåkar i Österrike. Utan snarare något man räkna med att göra och tar med i kalkylen från början.

thumb_p1000070_1024

Interiört är det synligt trä överallt. En fantastisk ljudmiljö och omhuldande känsla. Det känns genuint trevligt och ombonad. Patientrummen är ljusa och genomgående i trä.

Hummelkaserne (HUKA)
HUKA är nyinvigda ”social houses” (om vilka vi tidigare har skrivit här) byggda i massivträ och precis nyinvigda. Totalt 92 lägenheter och ett underjordiskt garage med plats för en bil per lägenhet. De är ruggigt billiga att producera (omkring 14 500 kr/kvm) och hyran för en tvårumslägenhet på 60 kvm är 3 500 kr/månad (ungefär 1/3 av kostnaden för motsvarande ”normal” lägenhet).

Läs mer om projektet till exempel här.

thumb_p1000098_1024

Husen är sex våningar höga och de hittills högsta som byggts i massivträ i Österrike

thumb_p1000072_1024

På gårdarna har cykelparkering premierats, bilar parkerar i garage som ligger under gården

thumb_p1000090_1024

Utformningen är enkel. Träet ger dock fasaderna ett liv som skulle gått helt förlorat om de t.ex. putsats.

De stadiga metallförbanden som bryter av fasaden är där av brandskäl, för att minska risten för brandspridning mellan våningarna vid eventuell fasadbrand.

thumb_p1000095_1024

Trapphus och hisschakt har utförts i betong då brandutrymningen kräver högre klassning än vad trä hittills klarat. Nu verkar det dock vara på väg att bli ändring på detta och att trapphus inklädda i trä skall bli godkända i Österrike.

Resten av dagen

Blir enklast att redovisa i bildar och länkar, så håll till godo med nedanstående förenklade beskrivning.

thumb_p1000028_1024

»Auster« Bad Eggenberg är faktiskt rätt häftigt. Vi bygger ju i Sverige oftast badhus kompletterade med äventyrsbad. Här har man i stället gått på en komplett simidrottsarena kombinerad med ett härligt spa som bland annat innehåller en bastu för 120 personer. Och självklart även utomhuspool, gräsmattor och vattenrutschkanor. Fantastiskt härlig att spendera en dag här, efter att erlagt entréavgift på 23 Euro…

thumb_p1000009_1024

Interiör från badets spa-avdelning, en fantastisk referens för den som funderar på att göra ett nytt härligt badhus. Här har man inte sparat på något, och hela badprojektet gick på en 330 mnEuro

thumb_p1000016_1024

Inobi i blåa tossor på vandring i spa:ets uteavdelning. Här får man gärna vara naken. Och själva nakenheten tycks inte störa Österrikarna, ombytesavdelningar och duschar är gemensamma både för damer och herrar, med möjlighet att dra sig undan i privata bås.

thumb_p1000058_1024

Impuls Center Graz‐West är exempel på modulbygge för kontorsändamål. Rationellt, och skulle med små justeringar kunnat gjorts ännu mindre uppenbart modulbyggt. Uppnått passivhusstandard (15 kwh/kvm/år). Färdigställt 2005.

thumb_p1000101_1024

Ytterligare en sak som inte är så lätt att fånga på bild är New Visitor Center Joanneum. Enkelt beskrivet är det en nybyggd källare som sammanbinder två kutlurbyggnader som innehåller museiverksamhet. Men här har man lyckats fantastiskt med ljusinsläpp genom ”blobber” från marknivån och rulltrappor som tar en ned till museishop, auditorium, stadsbibliotek mm. Härligt och mer begripligt om du följer denna länk.

thumb_p1000110_1024

When in Graz s får man inte missa Kunsthaus om stod klart i samband med att Graz var europeisk kulturhuvudstad 2003. En rätt spektakulär blobb som försöker att vitalisera högra stranden av floden Mor som traditionellt har varit den sämre delen av staden. Finns massor att läsa på andra platser till exempel här.

thumb_p1000131_1024

Dagens sista besök gick till träproducenten Mayr‐Melnhof . Efter en presentation av vad de gör och vilka produkter de kan leverera (de har bl.a. levererat stommen till Aula Magna vid Karolinska i Stockholm) bjöds vi på en rundvandring i byggnaden.

thumb_p1000136_1024

Mayr‐Melnhofs huvudkontor var självklart uppbyggt kring trä. Massivträ i bjälklag som vilar på limträbjälkar som tar hand om nedböjningen, bjälklagen ger byggnaden dess stabilitet. Intressant detalj var att de efter att byggnaden levt i fem år var tvungna att lägga till ett system för att fukta luften, framförallt vintertid då det uttorkade trät sög till sig all fukt i luften och gjorde den alldeles för torr.

Crowdsourcing Urban Planning

magasinsgatanFör typ ett år sedan gjorde Robin och Adam sitt exjobb här hos oss på inobi. Efter lite, öhh, betänketid kommer nu äntligen ett blogginlägg som beskriver vad det egentligen var de utforskade. Annat än att snylta kaffe, bidra till allmän trevnad och fnissa hysteriskt åt Laban-strippar (vi vet, viss form av komik hoppar en generation. eller två). Håll till godo, här kommer inlägget.

Våren 2015 fick min gode vän Robin Gabre och jag, Adam Szakal, nöjet att göra vårt examensarbete hos de goda människorna hos inobi. Robin och jag var båda två Chalmersstudenter på programmet Interaction Design and Technologies ute på Lindholmen och nu låter detta som början på en romantisk berättelse men där måste jag tyvärr göra er besvikna(?) för detta minst sagt försenade blogginlägg ska ta er med på den resan som var examensrapport 2015:152 – Crowdsourcing Urban Planning.

Tesen hade som mål att undersöka huruvida kunskaper och insikter kring interaktionsdesign kan användas för att bidra till utvecklingen av fysiska möteplatser. Fysiska möten är som bekant väldans viktiga vektorer för acceptansbildning och förståelse kulturer sinsemellan och skapar mången tillfälle för samarbete. Med andra ord så är mänskliga möten en absolut grund för ett välfungerande samhälle. Tesen bygger på inobis egna teoretiska ramverk kring hur dessa möten skapas och fortplantas, där dynamiken kring dessa möten benämns som interstrukturer. I urbana miljöer är dessa interstrukturer tyvärr sällan ändamålsenligt byggda för att aktiv generera socialt gränsöverskridande möten, utan råkar oftast vara (o)lyckliga sammanträffanden. Dessutom så saknas det kontemporära metoder och verktyg för att effektivt skapa interstrukturanalyser. Det var främst här, i utvecklingen av metod och verktyg, denna tesen siktade på att bidra i form av riktlinjer för framtida analyser.

Inobis aktuella metod för att utföra en interstrukturanalys var att skicka ut en anställd med en GIS-utrustad* surfplatta till det område som man önskade analysera. Väl på plats så hade en förberedande kartläggning identifierat ett gäng särskilt viktiga platser dit den utsände skulle befinna sig och notera statusen på en rad faktorer på just den platsen. Kråksången i operetten fanns i kvantiteten – ett större område har ofta över hundratalet identifierade nyckelplatser med cirka sextiotalet faktorer att notera på vart enda en av dessa. Detta ledde till att mötesplatsanalyser kunde bli en tidskrävande och ineffektiv process, och vars frågor dessutom riskerade att bli besvarade subjektivt. Lösningen på detta, tänktes det, var att via en app eller annan fiffig lösning dela upp och outsourca denna datainsamling till en större mängd användare och på så sätt sopa två datakvalitetsflugor i en smäll.

* Geographic Information System, en kraftfull mjukvaruplattform för att hantera geografiska kartläggningar.

Designarbetet började med att utreda plattformsalternativen för en sådan här lösning. Föga förvånande så trumfade smartphoneapplikationen andra alternativ som RFID-taggar och specialutvecklade kameror med hästlängder, både vad gäller effektivitet och tillgänglighet. Ibland så är första också det bästa. Med det avklarat så började arbetet med att faktiskt utforska problem och möjligheter som riktlinjerna skulle manövrera via, genom att iterativt utveckla prototyper och sedan utvärdera dessa. Under trycket från en väletablerad och effektiv men måttligt akademisk process av “Otaliga timmar diskussioner, hätskt resonemang och rent tjafs” så jämnades bulorna i ett eventuellt användarflödet ut allt mer, för att till slut mynna ut i någon slags konsensus. Denna har formulerats nedan i form av två riktlinjer vid utformning av en applösning för crowdsourcing av interstrukturanalyser:

1. Ha i åtanke vilken kvantitet och typ av data som behöver samlas in.


En interstrukturanalys som adresserar alla de teoretiska aspekterna av området innehåller flera olika typer av data: subjektiv, objektiv, kvantitativt och kvalitativ. Inte alla former av data bör samlas in genom en användares manuella interaktion. Först det första – är datamängden för stor för att kunna hanteras av en människa? Ett typiskt exempel på detta är loggning av rutter, som genererar en osalig mängd koordinater, långt mer än vad en genomsnittlig människa orkar hantera, ens efter 10:15-kaffet.
För det andra – är det troligt för användarna att tolka sitt beteende mer effektivt eller precis än vad en automatiserad användning hade kunnat göra? Här kan både brist på ordentlig översikt eller möjlighet till kvantifikation av ens handlingar vara käppar i hjulet. Exempelvis så kan ens position uttryckas både subjektivt (“utanför 7-11 vid Grönsakstorget”) eller objektivt (40°43’06.6″N, 73°56’54.2”W). Den första formen är såklart mindre geografiskt exakt men innefattar en massa annan tolkningsbar data, så som vilka landmärken en användare kan väntas använda sig av i en viss kontext.

2. Kombinera inneboende eller yttre motivation för att få en bättre spridning på användarnas engagemang.

Studier har visat att att inneboende motivation, såsom nyfikenhet, kan få användare från alla typer av sociala sektorer att delta men att långvarigt deltagande i väldigt stor utsträckning motiveras av yttre motivation, i form av pengar eller annat för att kompensera för ens tid. (Kaufmann et al. 2011) (Ross et al. 2010) Inneboende motivation kan dock komma ifrån ett sympatiserande med projektets mål vilket gör det oerhört viktigt att kommunicera dessa på ett tydligt och attraktivt sätt.

För att knyta ihop denna textsäck med några klyschor så var det var ett gäng väldigt lärorika månader vi hade på inobi. Självklart var det inte utan lite sveda och värk som vi var så gröna – projektets uppstartsfas blev nog lite i längsta laget, då vi skulle sätta oss in i (läs: skrapa på ytan av) teorierna kring samhällsplanering, sociologi och hur arkitekturens roll i dessa – ett oerhört intressant område dock! (Tack för lånet av boken om Corbusier, Fredrik!)

Vi skulle vilja tacka alla på inobi-kontoret för att timmarna ni lagt ner på diskussioner och att svara på våra dumma frågor. Också en en eloge för det godaste automatkaffet jag druckit.

– Adam Szakal

Transition hub

Under hösten 2015 gjorde Amanda Stehn sitt examensarbete (Chalmers Arkitektur – Design for Sustainable Development) här på inobi. Titeln på arbetet ”Transition Hub – En mötesplats för omställning till ett hållbart samhälle” spinner vidare på och konkretiserar vår teori om mötesplatser. Nedanstående blogginlägg har legat färdigt en tid men av, ska vi kalla det, redaktionella karaktär (hrm) kommer det upp först nu. Men håll till godo. För detta är intressant! Och redan här kan du hitta hela hela arbetet – om du redan nu känner att du inte kan hålla till godo med kortversionen.

 

Så har det kommit till sitt slut. Mitt examensarbete och min tid här på inobi. Det låter klyschigt att säga att det varit en resa, men det har det.

I september påbörjade jag mitt arbete att undersöka hur en mötesplats för olika initiativ kring hållbar utveckling skulle kunna se ut, som slutligen har blivit det koncept jag kallar Transition Hub. Boken ”att bygga mötesplatser” som inobi, i samarbete med Chalmers fastigheter gett ut, har varit min bibel. Där pratar man om att attraktiva mötesplatser handlar om att attrahera rätt aktörer och generera önskvärda möten. I mitt fall har det handlat om att attrahera en bredd av aktörer som arbetar för hållbar utveckling och att generera möten som bidrar till omställning till en hållbar framtid. Jag har velat skapa en aktiv byggnad, en byggnad som åstadkommer någonting, som ger upphov till ett hållbarare samhälle.

Genom systemanalys, intervjuer och studiebesök har jag försökt förstå vilka de aktörer som ska verka i byggnaden är. Jag har kommit att benämna dem hållbarhetsaktörer. Jag har använt aktörsmodellen Quadruple Helix som utgångspunkt för mina analyser.

Genom att anta Quadruple Helix som aktörsmodell, säkerställs att olika gruppers perspektiv blir tillgodoses.

Jag har också studerat på vilka platser hållbarhetsaktörerna möts idag, för att se vad jag kan lära mig av det. Detta har skett i en mötesplatsanalys ur tre perspektiv; Vem är mötesplatsen till för? Av vem är den möjliggjord?, samt vilken typ av mötesplats är det? Då de enskilt studerade objekten läggs samman i en serie, ges möjlighet att se mönster som uppstår.

Mötesplatsanalys ur tre perspektiv. Serien av enskilda typologier ger möjlighet att se mönster.

Analyser och studier utvecklas slutligen till ett koncept för Transition Hub, bestående av ett program och placeringsprinciper, som tar hänsyn relationer mellan de olika aktörerna, vilka behov som kan tillgodoses inom byggnaden och nya aktiviteter som har potentialen att stärka redan pågående initiativ.

Transition Hub består av åtta rumstypologier som stödjer aktiviteter för hållbar utveckling.

 

Ett examensarbete är så mycket mer än det som lämnas efter. Det är utvecklingen som sker inom en, i samtalen, i mötena. Nya tankar som väcks, som prövas. Jag vill tacka mina kollegor på inobi för spännande samtal. En bättre miljö att utveckla dessa tankar i, skulle jag inte hitta någon annan stans.

Arbetet i sin helhet finns på denna länk.

/Amanda

Inobi förstärker med erfaren ingenjör samt 3d-projektör.


Oscar Torstensson är byggingenjör och kommer från LILJEWALL arkitekter där han arbetat i åtta år med alla typer av byggprojekt i olika faser. Oscar har en stor vana av projektering som handläggande ingenjör av såväl ombyggnad som nybyggnad samt 3D-projektering och BIM-samordning.

Emma Spång är CAD-projektör, 3D-projektör och BIM-samordnare och har även studerat inredning, design och 3D-visualisering.

Båda arbetar på inobi sedan hösten 2015. Andreas Eklöf, inobis vd, kommenterar på en sprakig telefonlinje från Karlstad, där han befinner sig på ett uppdrag:

– Vi är glada att numera ha Oscar Torstensson och Emma Spång under vårt tak. Detta är två förstärkningar som ytterligare bidrar till att vässa vår förmåga att genomföra alla typer av byggprojekt från initiering till projektering, med ett stort ansvarstagande för att åstadkomma värdeskapande helheter.

Inobi startades 2010 i den tvärdisciplinära skärningspunkten mellan arkitektur, sociologi och kommunikation och har idag 16 anställda.

Vad är social hållbarhet?


Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Detta är den avslutande fjärde delen.

Hemma i bokhyllan ligger en bok som heter ”Kitschiga vykort”. Den innehåller 115 sidor med fula vykort från 1950-60-talet. Här blandas bilder på bjärt kolorerade dansband med bilder från småstäder som stolt visar upp nyuppförda Epa-varuhus och parkeringsplatser. Ett halvsekel senare ska vi skratta gott åt gårdagens framtidstro, mode och taffliga fotoredigering.

Ibland funderar jag över vad vi lämnar efter oss idag som man kommer att skratta åt i framtiden. Vad som i dagens medvetna och ironiska tid är så pretentiöst men samtidigt naivt att det uppstår ofrivillig komik i efterhand. Med visst obehag kommer jag fram till att 3D-visualiseringar över nya hus och stadsmiljöer är en lågoddsare. För trots att samtiden producerar en hel del trista hus längs obefolkade gator är bilden som visas upp innan projekten realiseras präglad av sorglös eufori. Vi har vant oss att se förföriska fotomontage där de nya husen glöder i kvällssolen och utemiljöerna befolkas av inklippta lyckliga människor. Stillbilder av ett socialt liv som i många fall är kraftigt överdrivet jämfört med hur det faktiskt kommer att se ut. Och dessutom saknar varje spår av ironi.

I de bästa stunderna är skickliga fotomontage ett fantastiskt hjälpmedel att på förhand visualisera hur nya byggnader och stadsrum kommer att te sig och det finns många 3D-visualisörer som är rena konstnärer. Men i tidiga skeden vill arkitekter och beställare gärna ge bilderna en extra knuff. Och då ligger det nära till hands att vilja visa upp det folkliv som vi hoppas kommer att ske. Det är ofta ett tävlingsmoment inblandat i tidiga skeden och de som bedömer parallella uppdrag eller ger markanvisningar tycker förmodligen att social hållbarhet är jätteviktigt. Då måste vi visa att de nya miljöerna blir attraktiva platser som inbjuder till sociala möten.

Hållbarhetsbegreppet

Stadsbyggandets sociala konsekvenser är jätteviktiga. Faktiskt helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att utvecklas framöver.

Frågorna kring människors möjlighet att leva jämlikt i de växande storstäderna är så viktiga att de definitivt är värda en mer systematisk och omsorgsfull plats i planeringen än att reduceras till inklippta människor i fotomontage som visar nya byggnader. Men det är just här som problemet börjar. För även om alla anser att social hållbarhet är en ödesfråga är det ytterst få som vet vad som egentligen kännetecknar en socialt hållbar miljö. Det är lätt att se vad som är problematiskt i dagens situation men svårt att veta vad vi skall göra för att förbättra den. Till detta finns vare sig några tydliga mål eller vedertagna medel. Kopplingen mellan den byggda miljön och det sociala livet som ske mellan husen är nämligen en mycket komplex företeelse.

Själva hållbarhetsbegreppet började användas på allvar efter Brundtlandsrapporten 1987. Rapporten satte fokus på de systemfrågor som ytterst avgör människans plats på jorden långsiktigt. Målsättningen innefattade ett idealt läge för samhället där levnadsvillkor och resursanvändning möter mänskliga behov utan att äventyra hållbarheten i ekosystem och miljön.

Hållbar utveckling handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och övriga ekosystems produktionsförmåga och att minska den negativa påverkan på naturen och människors hälsa. Hållbarheten gäller tre olika dimensioner:

  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.
  • Ekonomisk hållbarhet, det kan till exempel betyda att ekonomisk tillväxt inte får ske till priset av ett segregerat och ojämlikt samhälle och en förstörd miljö. Samhället bör i stället anpassas efter vad miljön och människors hälsa tål och där vi långsiktigt investerar i dessa resurser.
  • Ursprungligen användes alltså alla tre nivåer av hållbarhet för att beskriva kopplingen människa-miljö. Med tiden har den praktiska användningen av ”social”, ”ekologisk” och ”ekonomisk” hållbarhet kommit att symbolisera olika saker. Man pratar idag ofta om att ekologisk hållbarhet för att beskriva en situation där energi- och resursanvändning fungerar utan att långsiktigt äventyra planetens ekosystem och klimat. Ekonomisk hållbarhet används i allmänhet för att beskriva tillväxt, men definitionen är omtvistad och många menar att begreppet kidnappats. Att det idag ofta får symbolisera något annat än vad som ursprungligen avsågs. Social hållbarhet saknar vedertagen definition och används på helt olika sätt av olika aktörer. Ofta mer som ett vagt feelgood-begrepp i tidiga skeden än som en konkret markör för något som går att mäta och utvärdera. Kopplingen till Brundtlandsrapporten är svag.

    Av de tre hållbarhetsdimensionerna är det alltså bara den ekologiska hållbarheten som har en någorlunda generell och allmänt accepterad innebörd. En innebörd som korresponderar mot en komplex men ändå greppbar målsättning – att människan skall leva på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Hållbart, så att naturens stabila ramverk för det mänskliga livet inte förändras. Själva begreppet ”hållbarhet” blir relevant när det kopplas till ett tillstånd man vill upprätta.

    Ett socialt hållbart samhälle skulle enligt samma logik vara ett samhälle i stabilitet, där inte motsättningar, splittring och desintegration slår undan fötterna för dess existens. Men redan här börjar en lång rad varningsklockor att ringa. Vilka aspekter av samhället vill vi skall vara stabila? Och vilka medel vill vi upprätthålla dessa? Är ett statiskt totalitärt samhälle mer hållbart än ett föränderligt men liberalt? Är det socialt hållbara samma sak som det rättvisa och jämlika eller handlar det om att ge alla individuell frihet, och vem definierar i så fall grunderna? Ganska snabbt inser vi att social hållbarhet inte är ett objektivt definierbart tillstånd utan mer en uppsättning värderingsmässiga mål, vars innebörd och uttolkning borde se helt olika ut i olika politiska läger.

    Vi kan fråga oss om social hållbarhet över huvud taget en lämplig term för att beskriva målen som framtidens samhällsplanering står inför. Risken med att tro att social hållbarhet är ett tillstånd är att man missar dessa komplexa karaktär. Att skriva in social hållbarhet som ett övergripande mål i tidiga visionsdokument utan att ge sig i kast med att förstå frågorna på djupet, innebär att man tappar kontrollen över vad man egentligen vill uppnå. Eller så leder det till hårt skurna förenklingar. Social hållbarhet riskerar då att bli ett tomt begrepp utan egentlig påverkan på det byggda resultatet. Att analysera vilka sociala frågor som är relevanta i det specifika fallet och länka dem till en mer övergripande helhetsbild kräver analysverktyg som dagens bygg- och planeringsapparat saknar.

    Samhällsvetenskap och planering
    Vill vi skaffa redskap att förstå komplexa sociala frågor och omsätta förståelsen till praktiskt användbara planeringsverktyg, måste vi skapa broar mellan teori och praktik, mellan samhällsvetenskap och planering. Men hur dessa broar skall se ut är inte självklart. Samhällsvetenskapen har finstämda och intrikata metoder att förstå sociala frågeställningar, men när det kommer till praktiskt användbara tillämpningar befinner man sig hästlängder bakom naturvetenskapen. Delvis för att sociala frågor är komplexa och saknar logisk förutsägbarhet, delvis därför att det inte funnits samma kommersiella incitament att utveckla tillämpningar. Effektiviteten med vilken naturvetenskaplig och teknisk forskning omsätts i användbara produkter är imponerande. I många fall är dagens vardagsprodukter av sådan art att de hade setts som ren science fiction för bara några decennier sedan. Forskningsfronten rör sig snabbt framåt och studerar man utvecklingen inom t.ex. kommunikation, medicinteknik eller IT ser man en nästan osannolik progression. De konsumentprodukter som når marknaden är i sig oerhört komplicerade, men för att använda dem behöver man inte förstå hur de fungerar. Användarvänlighet och funktionalitet är ledord i teknikutvecklingen. Försöken att omsätta samhällsvetenskaplig forskning i praktiskt handfasta rekommendationer har dock inte fallit lika väl ut. ”Social ingenjörskonst” är idag närmast att betrakta som ett skällsord. Det är konstigt, när man betänker vilka vinster som skulle kunna göras av att förse samhället med användarvänliga redskap att uppnå förutbestämda mål. Men det är lätt att mål och medel blandas ihop, och orättvist ge de teoretiska redskapen skulden för hur de använts av tveksamma ideologier.

    Under folkhemsbyggandet var det vanligt att samhällsvetenskaplig forskning knöts till stadsplaneringen. Inom modernismen fanns en stark tilltro till vetenskap och empiri. Plandokument gavs utökad tyngd genom att presentera lösningar baserade på kvantitativa studier, men den inneboende risken att mäta och räkna fel saker ter sig i efterhand som uppenbar. Naturvetenskapen sysslar i mångt och mycket med att reducera verkligheten; att finna kunskap om företeelser genom att förstå de ingående mekanismerna på en så basal nivå som möjligt. För att vinna generell kunskap använder sig naturvetaren främst av logiskt tänkande, experiment och kvantitativa studier. Filosofiskt sätt använder man sig av deduktion (att logiskt härleda slutsatser ur givna premisser), och induktion (att härleda slutsatser ur empiriska erfarenheter). Dessa slutledningar är i sig inte tillräckliga för att förstå samhälleliga fenomen då komplexiteten är för stor. Risken med att kopiera naturvetenskapliga metoder är att reducera för långt och missa den sociala verklighetens invecklade karaktär. Det är lätt att hamna i en situation där samhällsvetaren ”tvingar in” en komplex social verklighet i stolpiga modeller där de logiska sambanden inte korresponderar med det man studerar. Inom stadsplaneringen till exempel genom att anta premissen att den moderna människan önskar bo i funktionsseparerade förorter, och bygga upp hela planeringsapparaten därefter.

    De kopplingar mellan samhällsvetenskap och stadsplanering som idag finns är av helt annan karaktär än på 1960-talet. Idag bedrivs mycket samhällsvetenskaplig forskning i en kulturrelativistisk tradition som är mycket skeptisk till naturvetenskapliga metoder. Det är inte ovanligt att kvalitativa studier av det sociala livet i stadsdelar knyts till stadsplaneringen. Ofta i anslutning till stundande förändringar. Denna typ av hermeneutisk forskning kan bygga upp en helt annan djupförståelse än vad empirismen mäktar med, men för bygg- och planeringssektorn är det ofta svårt att veta hur man skall ta ställning till den. Byggandets villkor dikteras till stor del av ekonomiska faktorer, och för att gå emot marknaden krävs stort politiskt mod. Specifika kvalitativa studier av gentrifieringsprocesser och sociala rörelser i förändring kan i bästa fall skapa ökad förståelse för hur människor lever i den fysiska miljön men de har svårt att utgöra tillräcklig grund för att motivera insatser som innebär att marknaden inskränks. Den postmoderna/kulturrelativistiska kunskapstraditionen producerar skarp och tankeväckande kritik, men den är vag när det gäller att formulera konkreta och praktiskt genomförbara alternativ. Istället för induktion och deduktion använder man sig av ofta av slutledningen abduktion – att tolka enskilda företeelser ur ett större sammanhang. Här finns ingen formell logik eller vederhäftig statistik att hänga upp slutsatserna på. Ställda mot byggbranschens ekonomiska kalkyler och tekniska hårdfakta tenderar abduktiva slutsatser och rekommendationer att blåsa bort med vinden när det kommer till faktiska beslut.

    För att skapa fungerande teoretiska plattformar att förstå och i förlängningen styra stadens sociala utveckling behövs troligen en palett av redskap. I en idealsituation skulle målen med stadsplaneringen sättas utifrån politiska värderingar, och samhällsvetenskapen skulle sedan hjälpa arkitekter och planerare med neutrala med effektiva verktyg för att uppnå dessa mål. Utan teoretiska redskap är det lätt att vi blandar ihop visionära mål, handlingsplaner och rena detaljer. De övergripande visionerna vattnas ut och mister sin politiska kraft när de inte möts upp av genomförandeorienterade lösningar. Dessutom blir det svårt att följa upp och kvalitetssäkra dem. Alla planer kan ges visionen ”Den goda staden” eller ”Framtidens boende”. Begrepp av detta slag säger inte så mycket.

    I detta sammanhang är det värt att lyfta fram att det inom samhällsvetenskapen finns en rad initiativ som syftar till att hitta konstruktiva medelvägar mellan naturvetenskapligt influerad empirism och kulturrelativism. Den tvärvetenskapliga inriktningen ”Kritisk realism” tillhandahåller en högintressant metodologi med syfte att förstå och förklara komplexa sociala fenomen utifrån ett sammanhängande tankesystem. För den intresserade rekommenderas boken ”Att förklara samhället” av Berth Danermark (red) starkt.

    Den kritiska realismen förespråkar metodpluralism – att olika metoder bör utföras parallellt för att skapa en större helhetsförståelse. Inom stadsplaneringen bör kvantitativa metoder användas där de passar, t ex när det kommer till att analysera urban syntax, existerande flöden och rörelsemönster och logiska kopplingar mellan stråk och målpunkter. Men de måste kombineras med kvalitativa metoder för att skapa större djupförståelse för de sociala och psykologiska frågorna. Dessutom pläderar man för användandet av slutledningsprincipen retroduktion – att på teoretisk väg definiera de ingående faktorer som måste finnas till för att göra något till vad det är. Detta genom abstraktioner och kontrafaktiskt tänkande. På samma sätt som naturvetaren utför experiment kan samhällsvetaren laborera med ingående variabler för att förstå vad som måste till för att uppnå ett specifikt mål.

    Exemplet med Västra Hamngatan från den första essän visar på ett typiskt retroduktivt resonemang. Genom att strypa trafikflödet på en innerstadsgata ändrar man en av de grundläggande egenskaper som gör gatan till det den är, vilket får konsekvenser för helheten. Man kan teoretiskt laborera med att ersätta husen med andra typer, ta bort bottenvåningarnas lokaler, öka trafikmängden eller addera målpunkter i omgivningen och utifrån detta abstrahera fram en kunskap kring vad som är centrala mekanismer och vad som är bieffekter. Genom retroduktion kan vi skapa en brygga mellan kvalitativa och kvantitativa ansatser. En kombination av statistik och djupförståelse för sociala villkor förser forskaren/planeraren med grundkunskap om förutsättningar och ingående variabler. Utifrån denna kunskap preciseras mål som både är relevanta och möjliga att uppnå. Retroduktionen blir sedan metoden att rekonstruera de villkor som måste till för att uppnå målen. På detta sätt kan vi med förvånansvärt god träffsäkerhet visa vilka de sociala konsekvenserna blir av olika alternativ och i förlängningen ge dem en dignitet i planeringsprocessen som är svår att uppnå på annat sätt.

    Att skapa praktiskt användbara redskap

    Jag vill alltså påstå att man genom relativt enkla applikationer av kritisk realistism metod kan skapa effektiva metoder för att förutse de troliga sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Kopplar man denna kunskap till ett sammanhang där de sociala målen med stadsbyggandet definieras tydligare än idag kan vi skaffa en större kontroll över stadens sociala utveckling. Vi skall inte förledas att tro att det finns enkla kausalsamband som löser samhällets sociala utmaningar. Men genom strukturerade analysmetoder kan vi påvisa vilka insatser som ger vilka resultat på olika nivåer, vad som berör grundläggande frågor respektive symptom och vilka sociala aspekter som är förutsägbara och vilka som inte är det. Ett kritiskt realistiskt angreppssätt hamnar sällan i motsats till andra metoder. Dess utgångspunkter är okontroversiella och lätta att ta till sig, vilket gör att metodologin relativt enkelt skulle kunna etableras på stadsbyggnadskontoren runt om i landet, liksom hos politiker och konsultföretag. Redskapet är en vetenskapligt förankrad grundmetod som kan appliceras på olika områden. En begreppsvärld där komplexa fenomen får adekvata beskrivningar och kopplingen mellan strukturer och aktörer etableras.

    Det finns en hel del material att utgå ifrån. Såväl Boverket som många kommuner har tagit fram omfattande underlag för att behandla sociala frågor inom stadsplaneringen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram Boverkets utmärkta skrift ”Socialt hållbar stadsutveckling” från 2010, samt etnologen Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv” liksom Göteborgs kommuns utredning ”Social konsevensanalys”. Den sistnämnda har fått stor användning i Göteborgs detaljplaneprocesser på senare år. Grundläggande är en uppdelning i fem geografiska nivåer (Byggnad och plats, närmiljö, stadsdel, stad och region). Med utgångspunkt i dessa nivåer bedömer man troliga konsekvenser av planerade byggprojekt i en matris utifrån målsättningarna ”sammanhållen stad”, ”samspel”, ”vardagsliv” och ”identitet”. Att etablera denna typ av analyser i pågående detaljplaner är ett oerhört bra initiativ, men slagkraften minskar av att de fyra målen är vaga i konturerna och svåra att definiera och kvalitetssäkra. Det uppstår en risk för begreppsmässiga överlappningar och sammanblandning av mekanismer och symptom, vilket man ser i vissa planer där matrisen används. Ur ett kritiskt realistiskt perspektiv är dokumentet en mycket bra grund, men det finns utrymme för ökad tydlighet och konsekvens.

    På inobi har vi utvecklat en egen metod för social konsekvensanalys. Liksom Göteborgs kommun utgår vi ifrån olika geografiska nivåer, men vi nöjer oss med tre stycken; närområde, stadsdel och stad. Utgångspunkten är att retroduktivt bedöma de sociala utfallen av förändringar i den byggda miljön, utifrån en social nulägesanalys. Metoden har inga generella mål, utan dessa sätts tillsammans med beställaren. Grundläggande begrepp för målformuleringen är bl a ”Integration”, ”jämlikhet” och ”sammanhållning”. Och här blir det tydligt att olika aktörer har olika mål. En privat fastighetsägare har mindre möjligheter att arbeta med de övergripande frågorna än vad en kommun har. Men för detta skall man inte förringa privata aktörers möjligheter att bidra. I den optimala situationen är kommunens övergripande målsättningar tydliga och välmotiverade så att andra aktörer kan känna att deras insatser verkar i ett större sammanhang. Medvetenheten om de olika skalnivåerna är avgörande.

    På nivån närområde är de sociala frågorna av handfast art. Det handlar om att planera människors närmiljö för att underlätta vardagen och stimulera möten. Medvetenhet om hur privata, halvprivata, halvoffentliga och offentliga rum samspelar brukar vara viktiga frågor, liksom var det finns sittmöjligheter i anslutning till entréer, hur gemensamma utrymmen som tvättstugor och cykelrum är utformade och om det finns flexibla gemensamhetslokaler och lekplatser. Frågorna berör projekterande arkitekter i hög grad. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på närområdesnivån kan vara flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning och livsstil.

    stadsdelsnivån handlar det om social sammanhållning i ett större område. Avgränsningen kan göras med hjälp av de boendes upplevelse av identitet, eller utifrån administrativa gränser. Funktionsblandning, service och genomströmning är viktiga frågor, liksom hur sociala parametrar som klass, etnicitet och demografi yttrar sig. Den inre samhörigheten är en viktig fråga. Här råder stora skillnader mellan olika områden. I traditionella ”byar” med utpräglad identitet och tydlig avgränsning mot omgivningen hittar vi starka sociala band. Vissa av öarna i Göteborgs Skärgård är exempel på sociala system med rötter långt tillbaka i tiden. Att växa upp i ett område av detta slag skapar samhörighet och identitet. Vi kan lära oss mycket av dessa områden, och dra erfarenheter som är viktiga vid utvecklingen av stadsdelar där de boende av olika anledningar inte känner lika stor identitet och samhörighet. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsdelsnivån är alltså bl a sammanhållning, identitet, karaktär och mångfald.

    stadsnivån tittar vi på den urbana helheten. Betraktar vi hela staden ur ett socialt perspektiv framträder nya problemområden. En fråga som rönt stor uppmärksamhet på senare år är hur urbana varumärken byggs upp och skapar internationell attraktivitet. En ännu viktigare fråga som bär på en stor laddning är den växande bostadssegregationen. När vi tittar på staden övergripande framträder ett problematiskt lapptäcke där olika sociala grupper bor i olika områden. Uppdelningen är som bekant inte bara ett resultat av fria val utan bär stark socioekonomisk och etnisk prägel. Människor bor i stor utsträckning nära de som är ekonomiskt och kulturellt lika. Den sociala sammanhållningen som vi lyfte som en kvalitet på stadsdelsnivån kan alltså leda till ökad segregation på stadsnivån. Detta är viktigt att ha i åtanke. Strävan mot social hållbarhet är inte någon linjär process längs en svart-vit skala utan en komplex serie avvägningar. I viss mån ställs individens intressen att bo nära likasinnade mot samhällets övergripande behov av integration. Hur vi formulerar de sociala målen på denna nivå är i högsta grad en politisk fråga. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsnivån är stadens övergripande identitet, integration, frihet, jämlikhet och rättvisa.

    Begreppen jag nämnt under de olika skalnivåerna skall betraktas som värderingsmässiga paraplyer utifrån vilka man måste formulera platsspecifika mål. Själva målformuleringen är en visionär och värderingsladdad process, som bör följas upp av framtagande av konkreta handlingsplaner och markörer för kvalitetssäkring. Och vi får inte glömma att målen är komplexa till sin natur. Svåra avvägningar kan behöva göras, inte minst när vi ställer långsiktiga socaial värden mot ekonomiska vinster i det korta perspektivet. Det finns en fara med att i allmän konsensusmentalitet försöka dölja detta bakom allmänt accepterade, men tomma värdeord. Och det är mycket viktigt att de sociala värdena verkligen kan motiveras.

    Avslutande diskussion

    De närmaste decennierna kommer stora stadsbyggnadsprojekt behöva realiseras för att möta en accelererande bostadsefterfrågan. Dessa fyra essäer har syftat till att peka på de viktigaste frågorna som avgör om expansionen kommer att ge upphov till vackra, attraktiva områden där människor knyts närmare varandra, eller om vi står inför ett nytt miljonprogram, där skalan och tätheten höjs utan att sociala och estetiska värden skapas. Om expansionen kommer att befästa de sociala avgrunder vi ser idag, eller verka för ökad närhet och integration. Helt klart är att såväl politiker som planerare, arkitekter och exploatörer kommer att ställas inför stora utmaningar. Att sätta tydliga sociala mål och ha modet och verktygen att genomföra dem blir en central del av arbetet. Men detta är inte lätt. Bör målen utgå ifrån att skapa sammanhållning och identitet i närområdet eller att verka för ökad social blandning? I idealsituationen bör man givetvis sträva åt båda dessa håll.

    Bostadssegregationen är värd att stanna upp vid. I min mening är det helt avgörande att finna strategier att knyta ihop staden. Uppdelningen som följer på segregationen påverkar oss alla, i synnerhet barn och unga. I uppväxtmiljön läggs grunden till våra sociala nätverk . Genom de kontakter som knyts i bostadsområdet lär sig barn och ungdomar de sociala koder som ger inträde till olika delar av samhället och arbetsmarknaden. Vi är redan nu i en situation där individens livschanser påverkas kraftigt av var man är uppvuxen. Och detta blir ännu mer oroväckande när vi ser att skillnaderna präglas alltmer av etnicitet. Fortsätter vi vandra på den vägen vi är på nu kommer samhället polariseras. Och då kan vi på allvar prata om att hållbarheten i de sociala strukturerna är hotad. Segregationen är alltså en av våra allra största samhällsutmaningar. Och en av de svåraste. För det finns så oerhört starka marknadskrafter som driver på den. När man kommer ner på den individuella nivån ställs saken på sin spets. För den strävsamma medelklassfamiljen som köper hus i en dyr villaförort för att barnen skall växa upp i lugna kvarter bland likasinnade blir plötsligt en del av den efterfrågan som leder till splittringen.

    Jag vill påstå att strävan mot större integration är en av de allra viktigaste frågorna i dagens Sverige. Och här kan faktiskt stadsplaneringen åstadkomma något, i synnerhet i de större städerna. Att se varje nybyggnadsprojekt i relation till hela stadens bostadssegregationssituation är nödvändigt om en långsiktig utveckling mot integration skall bli möjlig. Genom planmonopolet har politikerna denna makt i sina händer. För om vi accepterar att bostadsmarknaden är extremt polariserad då är enda vägen till förändring att söka mildra skillnaderna. I förra essän tittade vi på Nya Hovås. Att bygga 800 nya lägenheter i direkt närhet till attraktiva villaområden innebär en strukturell förändring av helheten. Även om merparten av dessa lägenheter kommer bli dyra och exklusiva möjliggör byggnaderna ändå en social blandning som inte funnits på platsen tidigare. I detta fall ser de kringboende inte de nya husen som ett hot utan som en möjlighet. En möjlighet att få ett mer attraktivt närområde. Större serviceunderlag och bättre utbud.

    Jag tror vi måste börja i den ändan. Skapa urbana kvaliteter som skapar både integration och attraktivitet. Komplettera monofunktionella områden, oavsett om det är lyxiga villaområden eller utsatta förorter, med levande stråk och centrumpunkter där mervärden skapas och möten över traditionella klass- och etnicitetsgränser underlättas. Härom året diskuterades den planerade lyxrenoveringen av Högsbohöjd i Göteborg flitigt. Detta område visade sig innehålla något så unikt som ett socialt tvärsnitt av befolkningen. Äldre hus och låga hyror möjliggjorde för resurssvaga grupper att bo här. Samtidigt gjorde det attraktiva läget mellan stad och natur området attraktivt även för medel- och överklassen. Kombinationen av stark inre identitet och blandad befolkning gjorde området högintressant ur socialt hänseende. Om den övergripande stadsplaneringen skall syfta till att minska klyftorna torde bevarandet av områden med Högsbohöjds sociala sammansättning vara högst relevant. Liksom strävandet efter att skapa nya områden med förutsättningar för social blandning.

    Detta ter sig mycket svårt men vi kan fråga oss vad alternativen leder till för samhälle.

    Byggnader längs stråk

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

    Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

    På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

    Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



    Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

    I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

    Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



    Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

    På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

    En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



    Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



    I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

    Back to the future
    Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



    Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

    Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

    Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

    Stockholms city
    Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



    Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

    Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
    Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

    Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



    Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

    Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

    I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

    I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



    Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



    Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

    Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



    Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

    Stråken som skapar staden

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.

    I Tidskriften Arkitektur nr 6 2003 ägnades tio sidor åt ett retrospektivt reportage kring planeringsprocessen av Norra älvstranden i Göteborg. ”Den goda staden, klustret och sprickorna”. Reportaget hade formen av ett samtal mellan Arkitekturs Claes Caldenby och Jöran Bellman och Mats Karlsson, två av de mest inflytelserika personerna i älvstrandens utveckling under 1990-talet. Reportaget ger en intressant inblick i gårdagens stadsbyggnadsdebatt.

    Planeringen av Norra Älvstranden kan på många sätt ses som typisk för det sena 1900-talets stadsbyggande. Borta är 1960-talets övertro på storskaliga enhetslösningar, istället är det den postmoderna kunskapsekonomin som skall förses med konkurrenskraftiga kunskapskluster och områden där kontor och bostäder integreras.

    När vi idag, tolv år senare, läser reportaget framstår innehållet i diskussionen som märkligt daterat. Samtalet svänger mellan planeringens politiska och ekonomiska villkor samt processen och dess rent arkitektoniska resultat. Men mycket lite handlar om hur visionen om den ”Goda Staden” som projektet en gång hade, tagit sig konkreta uttryck. Ännu mindre om hur samspelet mellan de grundläggande stadsbyggnadselementen – gator, torg och byggnader- faktiskt fungerar. Jöran Bellman, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, beklagar sig över att planerade bostadshus på Lindholmspiren ersätts av kontor. Det är dock bristen på blandning som i sig ses problematisk, inte att det ekosystem av rörelser, stråk, platser och verksamheter som bygger upp en stad i traditionell mening inte fungerar. Någon självkritik kan inte anas.

    Ett exempel:

    Claes Caldenby: ”det fanns tidigt en idé om en bandstad längs Norra Älvstranden med spårvagn och esplanad och allting men så insåg man kring 1990 att det var omöjligt och bytte strategi.”

    Jöran Bellman svarar: ”Olämpligt skulle jag vilja säga. Idén om esplanaden kom bort i det kvalitetsarbete som stadsarkitekt Gunnar Jansson initierade och där också Rob Krier försvann. I de här kvalitetsdiskussionerna insåg vi att stranden inte var sig lik hela vägen och att det inte var rimligt att dra en esplanad hela vägen så.”

    Caldenby fyller i: ”Det är alltså ett spel mellan planeringsidéer och ägarstruktur. Och de tycks i detta fallet ha pekat åt samma håll, bort från en bandstad mot ett antal ”Brohuvuden”, så som om Norra älvstranden hade koloniserats från Södra älvstranden”

    Med brohuvuden syftar Caldenby sannolikt på de punkter där Södra Älvstrandens befintliga stadsstruktur skulle ta ett kliv över älven. Kort därefter börjar herrarna diskutera ”Staden som konkurrensfaktor”

    Stanna upp och fundera över detta. Idén om en esplanad längs älven, med centrumpunkter kring brofästen eller färjeläger där norra och södra älvstränderna möts, avfärdas av stadsbyggnadskontoret som olämplig. Det är oklart vari olämpligheten ligger. De starka kopplingar till stadens befintliga gatunät som hade kunnat skapas beskrivs som att södra älvstranden skulle ”kolonisera” norra älvstranden. Detta skrivet så sent som 2003, långt efter det att Space Syntax börjat få genomslag, men några år före Yimby och Ola Andersson. Tänk om samma resonemang idag tillämpats på Frihamnen?

    En esplanad, om än mycket kostsam att bygga, hade kopplat upp Norra älvstranden mot övriga Göteborg på ett sätt man inte är i närheten av idag. Den hade skapat en lätt tillgänglig pulsåder mot vilken all bebyggelse på älvstranden relaterat. Dagens situation, där området trafikmatas bakifrån, all service är centrerad till två externa shoppingcentrum och kajerna mot vattnet har karaktären av semiprivata bryggor som bara besöks av allmänheten vid större evenemang, hade varit helt annorlunda. Man kan ställa de tänkta kostnaderna mot en dylik esplanad mot de enorma mervärden som hade skapats för hela Hisingen, och förmodligen kunnat räkna hem projektet långsiktigt.

    Att dessa tankar förkastades tidigt i processen, inte bara för att de var ”orimliga” utan även för att de var ”olämpliga” säger en hel del om dåtidens stadsbyggande. Retoriskt hade man släppt modernismens fokus på hårda värden, men man stod stadigt fast i dess praktiska tillämpningar. Medvetenheten om stråkens centrala roll för stadslivet fanns uppenbarligen inte. Man byggde sina kvalitetsmål på önsketänkande.



    Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden i Göteborg.

    Vad vill vi idag?


    I dagens planering låter det emellertid helt annorlunda. Det goda livet på gator och torg spelar en central roll och medvetenheten om de sammanhängande stråkens fundamentala betydelse för stadslivet är stor, åtminstone i tidiga skeden. Frågan är hur denna kunskap omsätts i praktiken. I den befintliga staden har de flesta rörelsestråk en tydlig identitet, såväl formmässigt som innehållsmässigt. Identiteten sitter oftare i själva gatan än i stadsdelen. Gator som Linnégatan, Kungsportsavenyn, Andra Långgatan, Magasinsgatan och Vasagatan bär på en identitetsstyrka som är högre än stadsdelarna de ligger i. I modernistiska mellanstadslägen är förhållandet det motvända. Vilken identitet har t ex Distansgatan, Ceresgatan eller Västra Eriksbergsgatan? Inte speciellt stor, trots att de är viktiga stråk i Frölunda respektive Eriksberg.

    Tittar man på vilken dignitet skapandet av karaktärsstarka stråk har i dagens större stadsutvecklingsprojekt är den dock förvånansvärt låg. I ett aktuellt projekt som Norra Masthugget/Järnvågsgatan, där det finns en fullständigt unik möjlighet att docka an en väl fungerande kvartersstad, har man valt att bryta det generella rutnätet och föreslå nya gatudragningar, vars framtida karaktär som välintegrerade rörelsestråk är tveksamma. Merparten av dessa ”gator” saknar en av de viktigaste egenskaperna som finns hos urbana stråk – att utgöra kortaste vägen mellan målpunkter i omgivningen. Detta förstärks ytterligare av att trafikintegreringen är låg och många stråk endast är avsedda för fotgängare.



    Planen för N.norra Masthugget/Järnvågsgatan där det generella rutnätet är modifierat och de nya stråkens karaktär är svår att bedöma.

    Gaturummens identitet och karaktär ägnas dessutom förvånansvärt lite intresse i samrådshandlingen. Pliktskyldigt fokus på urban grönska förefaller mer som ett sätt att motivera den mycket höga exploateringen än som att konkret visa allmänheten hur den nya stadsdelen är tänkt att fungera. De nya stråkens hierarki, kopplingar, karaktär och inbördes relationer behandlas knappt, och detta i en plan med uttalade ambitioner att skapa ny innerstad! Hur tänker man sig att stadsrummen ska upplevas? Vem skall röra sig längs gatorna? Var skapas optimala platser för shopping, nöjen och kultur? Hur skapas synergier med omgivningen? Jag läser planhandlingen som att man ser områdets waterfront som ett spektakulärt landmärke med höga hus och kajer som attraherar vid vackert väder, men att de enda regelrätta stadsgator man tänker sig är de som redan finns. Återigen tvingas man som vän av urbana värden fråga sig – var är visionen om att skapa nya gator?

    Jag skulle vilja påstå att förmågan att identifiera potentiella stråk är en försummad och mycket viktig del av den moderna stadsplaneringen, om vi vill att den ökade exploateringsgraden skall leda till ett attraktivt stadsliv och inte bara hög exploatering. Stadsbyggandets grundläggande syntax är en basal och relativt lättolkad del av planeringsprocessen. Det gäller att lyfta upp den och ha modet att låta den vara styrande över andra frågor. Om vi vill skapa klassisk stad, vill säga. Det tycks som att som såväl beslutsfattare som planerare svävar på målet i denna grundläggande fråga. Här är tydligheten viktig. För om vi pratar som om att klassisk kvartersstad är målet med dagens planering, men samtidigt är fullt medvetna om att det är något annat vi ritar, då är många av dagens visions- och kvalitetsdokument vilseledande. Då är det bättre att redan i planeringsskedet vara öppna med att vi, av olika anledningar, inte vill ha en generell stadskaraktär i nya områden utan snarare en blandning av olika karaktärer. Och samtidigt vara väl medvetna om att det finns många exempel på hybrider mellan klassisk och modernistisk stadsplanering där resultaten upplevs som rätt dåliga, i synnerhet om exploateringen är hög. Södra stationsområdet i Stockholm är ett sådant. Här finns gott om urbana baksidor som varken upplevs som attrativa offentliga stadsrum eller gröna oaser för de boende.



    Södra Stationsområdet i Stockholm innehåller många gaturum med oklar karaktär. Här Södermalmsallén.



    Broadway. Den som drömmer om att det skall skapas gator av denna karaktär i de växande svenska storstäderna får nog fortsätta drömma.

    Stråk i innerstad och mellanstad
    Men vad kännetecknar då ett riktigt välfungerande stråk? Spontant tänker vi på innerstadens välbesökta gågator. Gator där flödet av fotgängare är så stort att ett varierat och kvalitativt serviceutbud fungerar och man lätt träffar folk man känner eftersom exponeringen är stor. Gator som i Göteborgs fall planerades på 1600-talet. Urban syntaxanalys visar att dessa stråk fungerar så som de gör eftersom de är extremt välintegrerade i den urbana väven. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Men det faktum att kvarteren är avlånga har gjort att genvägar genom byggnaderna kunnat skapas. Intima stadsrum som Victoriapassagen och Torgpassagen fungerar så bra eftersom de samtidigt utgör kortaste vägen. Där genvägar öppnas upp intensifieras folklivet. En diagonal gata genom ett i övrigt ortogonalt rutnät skapar kraftig integration, jfr Broadway i New York.



    Victoriapassagen. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Genvägarna i nord-sydlig riktning blir intensiva stråk



    Lilla Kyrkogatan. Lilla Kyrkogatan saknar kontinuitet. Trots det centrala läget saknas förutsättningar för aktivt stadsliv.

    Göteborgs stora expansion över vallgraven utfördes i slutet av 1800-talet med 1866 års stadsplan som grund. Befintliga gator innanför Vallgraven drogs ut och förlängdes. 1800-talets stadsdelar – Linnestaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg – ligger som en krans runt den gamla staden. När man lämnar stadens absoluta centrum är den generella tillgängligheten för blandade trafikslag nödvändig för stadslivet. I Göteborg är det endast Haga Nygata som klarar av att vara ett livaktigt stråk med enbart fotgängare och cyklister, utanför vallgraven. Hade Haga sanerats så som planen var på 1960-talet hade detta stråk troligen inte funnits, och kopplingen mellan Vasastan och Linné hade varit mycket svagare. Själva stadslivet skapas längs stråken! Men de flesta stråk förutsätter flera olika typer av rörelse. Trafikintegreringen är en viktig komponent för att få kvartersstad utanför den absoluta stadskärnan att fungera. Göteborg saknar trafiktäta stadsboulevarder som Sveavägen eller Fleminggatan i Stockholm, mycket på grund av Allén som kanaliserat de öst-västliga trafikflöden till parkzonen mellan 1600-talsstaden och 1800-talsstaden. Det gör också att delar av Vasastan på gott och ont upplevs som en lugn och lite avsides belägen stadsmiljö.



    1866 års stadsplan lade ut ett generellt rutnät över områdena utanför Göteborgs Vallgrav.



    Livet längs 1800-talets stadsgator bygger idag på rörelse av fotgängare, cyklister, bilar och kollektivtrafik.

    Rör vi oss ytterligare ett steg ut från centrum ebbar stadslivet snabbt ut. Dock sträcker sig urbana korridorer; kontinuerliga stråk med stadsbebyggelse och aktiva bottenvåningar, långt ut åt både öster och väster. Första Långgatan-Stigbergsliden-Karl Johansgatan-Slottsskogsgatan-Mariagatan är en sådan korridor. Friggagatan-Redbergsvägen-Danska Vägen en annan. Dessa tentakler av stadsbebyggelse är av mycket stort värde för att skapa identitet och folkliv i sina respektive stadsdelar. Längs stråken är god framkomlighet med bil helt nödvändig för att verksamheter skall bära sig. Stråken visar på möjligheten att omvandla trafikleder i halvcentrala lägen till stadsgator. Laborera med tanken att husen längs Karl Johansgatans västra del skulle rivas. Kvar skulle bara bli en bilväg med spårvagnsspår, omgiven av suburbana strukturer. Detta skulle innebära stora negativa konsekvenser för närområdets miljö. På samma sätt skulle man kunna addera stadsbebyggelse till bilvägar i mellanstaden som Guldhedsgatan eller Delsjövägen, och därmed ta vara på flödena och omvandla till stadsliv. Med motsvarande positiva värden som följd.



    Karl Johansgatan västra del är en stadsgata som skär genom en modernistisk bostadsbebyggelse.

    Att ambivalent placera hus mot trafikstråk, men vända dem inåt och se dem som ”bullerbarriärer” så som man nyligen gjort mot Hjalmar Brantingsgatan är exempel på planeringsmässig kortslutning då det ger det sämsta av två världar – man mister överblickbarheten i den uppbrutna modernistiska strukturen men får heller inte stadslivet och variationen från den klassiska staden.


    Glasiären. Byggnaden är sluten och bidrar knappast till gatulivet längs Hjalmar Brantingsgatan.

    Gatustrukturen är grundläggande

    Vill vi att framtida gator skall fungera som en del i en stadsintegrerad väv måste vi förstå stadens gatustruktur, hur nya gator kan docka an mot befintliga flöden och skapa nya sätt att röra sig. I bästa fall nya målpunkter och mer stad. Den grundläggande strukturen är mer basal än husens skala och innehåll. Genom att lokalisera var det finns potential att ta vara på/förstärka flöden av fordon och människor, kan vi skapa synergier och organisk stadsutveckling. Kontinuiteten är A och O, och vi måste vara medvetna om hur den urbana kontexten villkorar tilläggen. Förstå varför Hotel Avalon kunde funka perfekt från dag ett (därför att det här handlade om att bebygga en sedan länge nedbrunnen nod i en gammal stadsplan), medan Världskulturmuseet har svårt att locka spontana besökare (det ligger inte i ett läge där folk har naturlig anledning att strosa runt och uppehålla sig) Det är intressant att se hur Stora Badhusgatan-Järnvågsgatan håller på att omvandlas till ett allt starkare stadsstråk. Jag minns när den nya bron i Järnvågsgatans förlängning öppnade för knappa tio år sedan. Hur det öppnades upp en genväg mellan Järntorget och Kungsgatan som tidigare inte funnits, med enorma positiva konsekvenser för de omgivande kvarteren.

    Men denna medvetenhet tycks inte alltid vara självklar. I det parallella uppdrag för att utreda Hedens framtida exploatering som genomfördes härom året var det bara ett förslag om tog fasta på den uppenbara möjlighet att bygga vidare på kvartersstrukturen längs Vasagatan och Södra Vägen. Resterande förslag koncentrerade den nya bebyggelsen till Hedens östra sida, som vänder sig från staden. Den danske arkitekten Jan Gehl har kommit fram till att det räcker med ett glapp på några tiotal meter för att intresset skall falna för att fortsätta längs ett stråk. Så kan vi också misstänka att den roll Heden har idag (när inget evenemang drar folk) som gräns mellan innerstad och mellanstad skulle bestå om man exploaterade på detta sätt. Att ta fram stadsplaneförslag genom att skulptera fram vackra hus, sprungna ur icke-existerande lokalprogram, är inget kvalitativt eller resurseffektivt sätt att bedriva stadsplanering på.

    Vi stannar upp vid grundfrågan – de svenska städerna måste med all sannolikhet i framtiden bygga tätare och högre för att möte en växande efterfrågan. Det finns gott om referenser runt om i världen på höga hus i tät, livlig innerstadsmiljö. Men kanske ännu fler på höga hus i ödsliga urbana bakvatten. Hus som är vackra att beskåda från håll, men där folk drar sig för att gå om kvällarna. Med den generella oro som dagens stadsplanering känner inför genomgående biltrafik längs stadsgator finns risk att för att många av de täta/höga områden som planeras kommer bli ödsliga och tysta stora delar av året. Det ligger en fara i att överskatta potentialen hos stråk i mindre centrala lägen, i synnerhet om de är avstängda för biltrafik. Risken är att man skapar isolerade monokulturer som bara lever delar av dygnet, miljöer som Lindholmen Science Park eller Lilla Bommen. Återigen hamnar vi i en situation där vi riskerar att få det sämsta av två världar – tappa den glesa modernismens ljus och rymd, men samtidigt inte få den traditionella stadens heterogenitet och liv.



    Kop van Zuid, Rotterdam. Ett av de främsta exemplen på spektakulär 2000-talsarkitektur i Europa. Gatumiljön är precis så ödslig som det ser ut på bilden.

    Rörelser längst stråk – trygghet och tillgänglighet

    Synen på trafik är en avgörande fråga i dagens planering. Jag vill påstå att vi generellt är lite för rädda för biltrafikens inverkan på staden. Att avskärmade trafikleder med hög hastighet är förödande för en kontinuerlig stadsväv är oomtvistat. Men ett långsamt flöde av bilar, bussar, spårvagnar och transportfordon kan bidra stark till stadslivet, dels genom sin närvaro, dels genom den ökade tillgänglighet som skapas. Idén om att ha trafikseparerade städer, där gångvänliga öar knyts samman av trafikleder, står emot tanken om kontinuerliga rörelser och sömlösa byggda strukturer. Strukturer där gator skapar gemensamma rum runt sig, snarare än att de verkar som fjärmande barriärer.



    Ånäsvägen, Bagaregården. Gatan fungerar både för bilar, cyklister och fotgängare. Gaturummet skapar gemenskap och identitet



    Fiskebäcksvägen, Frölunda. Klassisk trafikled från modernismens dagar. Trots relativt små bilflöden omges vägen av stora buffertzoner. En konsekvens av detta är att områdena på vägens ömse sidor distanseras, snarare än knyts ihop.

    Vill vi på allvar skapa blandade levande städer måste rummet delas. Vi måste samsas om utrymmet och inse att det som är bäst för respektive trafikslag inte nödvändigtvis är bäst för helheten. I innerstadsexpansionen bör vi bära med oss att avstängda gator och alltför stor tilltro till att fotgängare själva kan skapa livskraftiga miljöer riskerar att leda till ödsliga stadsdelar. Den traditionella stadsgatan är en genomfartsgata där rörelsen av bilar och transportfordon utgör en viktig del av upplevelsen, och där fotgängarvänlighet uppnås genom generösa trottoarer, inte genom att fotgängarna har hela gaturummet för sig själva. Vill vi leva hållbart och tätare än idag kommer ännu större fokus behöva sättas på de transporter av människor och varor som måste till för att försörja städerna.



    Fotgängarvänlighet uppnås genom breda trottoarer, inte genom att fotgängaren har hela gaturummet för sig själva.

    Fordonsbranschen talar idag om att biltrafiken kommer revolutioneras inom de närmaste decennierna. Mycket talar för att framtidens gator inte kommer att trafikeras av bilar med förare, utan av förarlösa bilar, där flöde och fart styrs centralt. Med detta kommer kapaciteten i befintligt gatunät öka dramatiskt, farten sänkas och biltrafikens barriäreffekt minska. Det är en intressant tanke – att de gatustrukturer vi skapar idag kanske bara kommer att användas som vi tänker oss några decennier, för att därefter få en helt annan karaktär. Om vi tänker oss ett långsamt flöde av förarlösa elbilar längs stadens gator, där alla resor är nyttomaximerade och synkade mot trafikläget i stort, då försvinner mycket av det negativa med dagens trafik; bullret, riskerna och köerna. Istället kan vi se flödet som något som bidrar till rörelse, trygghet och tillgänglighet. Något som ytterligare talar för vikten av att se de sammanhängande urbana stråken som grundläggande i stadsplaneringen.

    Gärna vackra hus, men först rejäla gator, för att parafrasera Tage Erlander.

    På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.



    Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

    Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.



    Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

    Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

    På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

    Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

    Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

    Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

    Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

    Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

    Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

    När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

    Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

    När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

    Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord ”ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

    Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

    Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!