BLOGG

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Den täta stadens arkitektur

Vi står inför en omfattande utbyggnad av innerstäderna och kommer de närmaste decennierna bygga högre och tätare än vad vi gjort någonsin tidigare i Sverige. Men vad är det egentligen för estetiska och stadsplanemässiga värderingar som styr? I vår tid råder en oklar relation mellan stadsbyggnad och arkitektur och det finns få vedertagna regler för formgivningen att falla tillbaka på. Modernismens funktionsseparering kritiseras från alla håll, men dess trafikseparering och arkitektoniska ställningstaganden lever kvar i regelverk och estetiska preferenser.

 

I kunskapsresan kring Frihamnen som Älvstranden Utveckling organiserade under våren 2018 kom diskussionen att handla mycket om vad som bygger upp en innerstadsmiljö. Hur har de till synes självklara mötesplatserna; torgen, gatorna, stadsrummen, inne i städerna en gång kommit till? Svaret är att dessa platser i de flesta fall ligger i skärningspunkten mellan gator, som från början definierats genom tydliga stadsplaner. Här har handelsplatserna bildats, vilka genom historien manifesterats i påkostade byggnader och urbanitet.

 

Alla älskar dessa platser. Alla arkitekter drömmer om att rita hus i dem. Men när det kommer till nya stadsdelar är det mycket sällan deras kvaliteter uppstår. Ser vi på de planer i centrala Göteborg som klubbats de senaste åren finner vi en slags komprimering av 1900-talets trafikseparerade ideal, där tätheten, variationen och funktionsblandningen är avsevärt mycket högre än tidigare decenniers byggande, men där de sammankopplande gatorna lyser med sin frånvaro. Vad gäller den arkitektoniska utformningen av alla dessa nya byggnader råder stor oklarhet.

 

Höjer vi blicken ser vi att det lappkast arkitekturen genomgick i och med modernismens intåg alltjämt är närvarande. Inom loppet av några få år på 1930-talet ändrades synen på såväl stadsplanering som estetik radikalt. Ut åkte den trafikintegrerade rutnätsstaden och den klassiska arkitekturens regler för skönhet och harmoni. In kom trafik- och funktionsseparering samt en urstark uppfattning att formen hela tiden skulle röra sig framåt. Flera av tidens tongivande arkitekter trodde nog inte från början att förändringen skulle bli så monumental. I boken ”Arkitektur som symbol ” argumenterade t ex Josef frank för att se den moderna arkitekturen som en naturlig fortsättning på 20-talklassicismen snarare än som ett tvärt brott. Gunnar Asplund förde intressanta resonemang om ifall det skall vara ”tiden” eller ”platsen” som skall definiera en byggnads kvaliteter. ”Tiden” gick som bekant som segrare. Sedan 1930-talet utgår byggbranschen från axiomet att det är viktigare att en byggnad uttrycker sin tid i en evig progression, än att man väljer den lösning som anpassar sig mest naturligt till plasten.

 

Men att denna progression blir allt svårare att definiera står klart 2018. Att hänvisa till ”vårt tids uttryck” och därmed vurma för fönsterband, plexiglas och stål börjar kännas lite tomt och upprepande, i synnerhet som det inom samtidsarkitekturen finns ett starkt intresse för det traditionella hantverket och de naturliga materialen. Något som inte minst manifesteras genom de allra mest konstnärligt framstående arkitektkontoren. 

 

Det är intressant att konstatera att även en stor del av de projekt som uppmärksammats och prisats i den svenska arkitekturbranschen senare år är småskaliga. Konstmuseer, villor och diverse uddaprojekt får ännu 2018 mer rampljus än de stora bulkprojekt som skall lösa bostadsbristen och minska utglesningen. De hus som byggts i täta strukturer de senaste åren har i hög utsträckning mötts med en axelryckning, även av arkitekturpressen. Det är som att man tagit ett halvt steg mot att återgå till ett traditionellt stadsbyggande, men att man står och tvekar, inte riktigt vet vilken fot man skall stå på. Vissa verkar hoppas att den låga skala som gjorde den tidiga modernismens så raffinerad i sin kontextbundenhet och naturkontakt skall komma tillbaka. Men bostadsbrist och samhällsekonomi talar ett annat språk.

 

De sociala och ekonomiska förutsättningar som gav oss 1930-50-talets naturanpassade skandinaviska modernism råder inte längre. Att utforma höga hus i en tät stad kommer bli den stora utmaningen för Sveriges arkitekter kommande decennier. Hur skapar vi livsmiljöer som både är täta och attraktiva? Hus som tål att upplevas såväl på långt håll som mycket nära, och där rörelsen förbi dem sker långsamt till fots. Att senmodernismens hårda material och storskaliga monotoni är en dålig väg framåt är de flesta överens om. Men frågan är om de senaste årens vurm för variation i form, färg och skala är så mycket bättre? Men tanke på att miljöer som Kvillebäcken i Göteborg eller Rosendal i Uppsala mött förvånansvärt stark kritik från arkitektkåren borde det finnas alla anledningar att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det egentligen är vi vill uppnå och vilka medel som står till buds.

 

Återvänder vi till Göteborgs innerstadsexpansion och tittar på de stora planer som antagits de sista åren; bl a Masthugget, Region City och Karlastaden, blir ambivalensen påtaglig. 

 

Som tidigare berörts saknar planerna i hög utsträckning de genomkorsande gator som leder in folk och kopplar ihop staden. Istället hoppas man skapa stadsliv genom hög täthet och lokala destinationer. Men planerna skiljer sig också från den traditionella stadens strukturer då de saknar dess klassiska attribut; fondmotiven, symmetrierna, spänningen mellan det subtila och det sublima. Detta är egentligen inte så konstigt när vi betänker att kritiken mot modernismen inskränker sig till dess funktionsseparering. Någon uppgörelse med dess avståndstagande från klassicism som konstnärligt uttrycksmedel har aldrig skett. Men detta leder ju också till att vi nu kastar oss in i en expansionsfas utan att ha vare sig den klassiska eller den modernistiska planeringskonstens lösningar i ryggen. Vi vet helt enkelt inte riktigt vad det kommer bli för resultat. Optimister hoppas på det bästa av två världar, medan pessimister påtalar att vi riskerar miljöer som vare sig har den klassiska stadens folkliv och skönhet eller den modernistiska stadens ljus, naturkontakt och rumsliga jämlikhet.

 

Vad som kan konstateras är att tydliga riktlinjer saknas. 

 

Under sju års tid har det pratats om ett arkitekturprogram för Göteborg. Men trots flera utkast och arbetsmaterial som pendlat mellan ambitiöst problematiserande och ytligt tillrättalagt är det enda officiella som kommit från kommunen ett antal lösryckta ”teser” som utan djupare analys illustrerar spridda men sinsemellan osammanhängande stadsbyggnadsmål. Frånvaron av policy har dock inte hindrat stadsbyggnadskontoret från att genomföra parallella stadsplaneuppdrag och själva ta fram planer utifrån en stor självsäkerhet. Det finns många likhetstecken mellan de områden som planerats färdigt i centrala älvstaden.

 

De har alla utformats utifrån en outtalad princip att spännande stadsrum skapas genom korta siktlinjer, riktningsförändringar och stora sammanhängande exploateringsenheter. Kvarteren skulpteras fram och dess oregelbundna former blir väldigt styrande för själva arkitekturen. Helt andra principer mot den klassiska staden alltså, där kvarteren är generella, gatorna, torgen och sammanhangen väldigt tydliga, och variationen skapades av många små exploatörer. Fotomontagen som beskriver gaturummen i de nya områdena visar ofta på ett traditionellt stadsliv, men ser man på strukturerna är det knappast några naturliga övergångar mellan nytt och gammalt som framträder. 

 

Med detta skaps en osäkerhet kring hur de nya miljöerna kommer upplevas och fungera. En osäkerhet som måhända motiveras av att man lyckats med konststycket att fjärma sig från modernismens principer utan att hamna i den traditionella rutnätsstad som utgör grunden för stadslivet i alla svenska städer. Ovanifrån ser man ju en skillnad på 1600-1800-talets stadsdelar och de nya, iom att kvarteren är mer oregelbundna. Man har helt i linje med modernismens teser premierat det ”nyskapande” framför det ”platsbundna”.

 

Men stadsmiljöer upplevs inte ur fågelperspektiv, utan från gatunivå. Stadsplaneringen vinner konstnärlig relevans först när husen är byggda. Därför bör den snarare vara ett funktionellt redskap att bereda optimala förutsättningar för såväl den sammanhängande staden som för de arkitekter som i nästa skede skall rita hus, än ett estetiskt egensyfte. Stadsbyggandet får inte bli reducerat till en designövning där tillfälliga modenycker ställer sig i vägen för långsiktiga kvaliteter. Utan att fastslå de generella principerna för kopplingen mellan stadsbyggande och arkitektur finns risk att besluten fattas på subjektiva grunder och att helheten blir lidande. Incitamenten att söka markanvisningar på glassiga fotomontage utan realistisk förankring i det byggda resultatet ökar och osäkerheten för såväl exploatörer som allmänhet. Fokus måste vridas från ytligt effektsökeri till grundläggande rumsliga och materialmässiga kvaliteter.

 

Det är alltså hög tid för Göteborg att ta initiativet till att tydligt slå fast vilken typ av stad man vill bygga, och hur arkitektonisk kvalitet definieras i stor och liten skala. Det går inte att fortsätta att sopa motsättningarna mellan en i grunden sammanhängande stad och enstaka formstarka enklaver under mattan, lika lite som det går att fortsätta låtsas att vi kommer få en tät och varierad stad bara genom att piffa upp hus med oregelbunden fönstersättning och kolorerade balkonger.

 

Hotell Avalon byggdes på en nedbrunnen tomt i en planstruktur från 1600-talet. Här möts gator vilket skapar goda förutsättningar för folkliv och arkitektur att samspela

Raddison blu byggdes i planstruktur från 2010-talet. Här saknas naturlig genomströmning av människor. Förutsättningarna är därför sämre, även för ett progressivt formspråk

Hjärnan, kulturen och upplevelsen av arkitektur 

Spontant reagerar vi på arkitektur med våra sinnen och instinkter men sedan blir upplevelsen mer sammansatt och blandas med intellektet och vår kulturella prägling. 

 

Instinkt  

Hjärnans uppbyggnad speglar dess evolution. Innanför den medvetet tänkande hjärnbarken finns det evolutionärt sett äldre limbiska systemet som reglerar endorfiner och andra hormoner som utsöndras i kroppen. Ytterligare längre in finns en liten förtjockning av ryggmärgens ena ände, vilket var den hjärna som de första ryggradsdjuren fick hålla tillgodo med. 

 

Det hindrar inte den ännu mer uråldriga och omedvetna ryggmärgen att snabbt och effektivt styra våra handlingar utan inblandning av medvetandet, till exempel när vi bränner oss på en het platta.

 

Även det limbiska systemet kan reagera snabbt och automatiskt, till exempel på sinnesintryck som indikerar fara. Då utsöndras adrenalin och vi hoppar till eller börjar rent av springa utan att tänka efter. Men det kan också sätta igång trevliga aktiviteter som spontana skratt. Det limbiska systemet tycks rent av vara involverat i allt som känns såväl bra som dåligt. 

 

Frågan är väl knappast om utan hur instinkterna påverkar upplevelsen av arkitektur. När vi gillar eller ogillar en byggnad, beror det då på våra medvetna tankar som i sin tur påverkar vad vi känner, eller finns det också arkitektoniska egenskaper som vi reagerar på instinktivt, oberoende av kultur och medvetna tankar?

 

Det första och tydligaste svaret på den frågan har med ljus att göra. Att laborera med ljus, skugga, färger och kontraster hör till de första sakerna som en arkitektstudent får ägna sig åt. Det är vedertagen vetenskap att såväl dagsljus som annat ljus påverkar välbefinnandet. Ljusets behandling i rumsgestaltningen är ett uppenbart exempel på arkitektoniska egenskaper som snabbt och direkt påverkar känslan. 

 

Effekterna av rent rumsliga egenskaper som att stå nära kanten på en hög höjd eller att sitta längst ned i ett djupt schakt är också påtagliga, genom adrenalin eller spänning i det ena fallet och bara genom obehag i det andra, om än i varierande grad beroende på person. Det är inte svårt att föreställa sig situationer genom evolutionen då det varit ett hot mot överlevnaden att befinna sig på liknande platser. 

 

På 1970-talet lanserade kulturgeografen Jay Appleton en teori om att människan utvecklat en preferens för platser i landskapet där det går att beskåda omgivningen utan att bli sedd (“prospect and refuge”). Översatt till arkitektur skulle det kunna betyda att en kombination av öppenhet och slutenhet ger en rumslig spänning: en viss överblickbarhet och känsla av att rummet inte tar slut då det skymtar fram fler rumsligheter i olika riktningar där det potentiellt finns saker att upptäcka – i kombination med möjligheter att dra sig undan till mer avskilda platser där rummets karaktär istället ger en känsla av skydd, lugn och ro. De här idéerna är väldigt närbesläktade med arkitekturläraren Arne Branzells rumsbubblor och arkitekturforskaren Ola Nylanders slutsatser om siktlinjer och möjligheter till rörelse. Båda tycks försöka sätta fingret på det vi känner instinktivt.

 

Kognition

Hur arkitekturen upplevs beror förstås väldigt mycket på hur pass smidig den är att använda rent praktiskt. Det ska vara lätt att orientera sig och förstå vad saker och ting är till för. Det som behöver göras, ska kunna göras på ett okomplicerat sätt. Varje rum ska vara lagom stort för sitt ändamål och ha en funktionell koppling till andra rum och den omgivande miljön. 

 

Människan har en tendens till att leta efter mönster överallt och det är tillfredsställande att kunna förstå saker och ting utifrån mer övergripande mönster, såväl rent konkret som på ett mer abstrakt plan. Arkitekturupplevelsen förstärks av mönster som förtydligar principer om rummens organisation, förklarar byggnadens uppbyggnad och skapar rumslig ordning. Av en rumsgestaltning med rytm, hierarkier, axlar och symmetrier. Av en tankemässig klarhet.

 

Det finns en skönhet i att se hur olika konstruktionsmaterial och tekniker bygger upp stora strukturer och hur helheten avspeglas i detaljerna. I hur olika tekniska lösningar och praktiska funktioner samverkar i olika skalor från detaljnivå, rumsgestaltning och byggnad till hela stadsstrukturer. Det kan vara fascinerande att förstå hur karakteristiska former hänger ihop med motsvarande funktioner.

 

Det är bra om strukturen går snabbt att greppa men inte om den blir så simpel, sträng eller bister att allt bara blir tråkigt och deprimerande. Ordningen får gärna brytas av med en och annan överraskning. Å andra sidan: om det oväntade helt saknar syfte och sammanhang så kan det bli lite knäppt. Alltför godtyckliga inslag riskerar snarare att bli störande. 

 

En överraskning är bättre om den trots sin oväntade karaktär samtidigt är en del av strukturen eller på ett eller annat sätt får en logisk men oväntad förklaring. Som när olika strukturer samverkar eller när ordningen bidrar till upplevelsen på ett mer instinktivt plan. När flera flugor slås i en smäll. När symmetrierna blir asymmetriska utan att bli formlösa. När ordningen kompletteras eller bryts utan att försvinna. Och ger oss ännu ett mysterium när det första har klarnat.

 

Kultur

En dag dök min goda kollega upp på jobbet med ett jättestort plåster på kinden. Det visade sig att han inte hade kunnat komma överens med de andra i sin arbetsgrupp om hur de skulle utforma ett förslag på en forskningsanläggning. På morgonen hade han stått hemma i badrummet och rakat sig, varit ursinnig, haft en inre dialog med sig själv och tänkt: “Polerad granit är inte forskning!”, och i samma ögonblick dragit rakhyveln över kinden med en våldsam kraft!

 

Vad som är socialt, kulturellt och symboliskt “rätt” varierar över tid och har många nyanser vars tolkningar de lärde tvista om. Att träffa rätt i alla (sub-) kulturer och personligheter går inte. Men det är ändå möjligt att greppa sådant som är ganska vedertaget. 

 

En myndighetsbyggnad med en väldigt expressiv form, ett nybyggt bostadshus gestaltat som en medeltida kyrka eller en Apple Store utformad som en hamburgare skulle sända ut motsägelsefulla signaler. Ibland kan det finnas en poäng med att medvetet bryta mot konventionerna, men oftast är tanken att arkitekturens uttryck ska passa ihop med sitt innehåll och med sin miljö. Oavsett vilket, så bygger det på en förståelse för de associationer som formspråket leder till. 

 

Postmodernismen var den idémässiga strömning inom arkitekturens värld som tydligast satte fokus på kultur, symbolvärden och rummens roll i sociala strukturer – men som å andra sidan också tog det hela så långt att den helt avsiktligt försatte sig bortom förnuftets domäner. Gestaltning gjordes utifrån metaforer och fria tankekoncept. Kaotiska byggnader skulle spegla en splittrad och subjektiv samtid. Peter Eisenman påstod sig ironiskt avslöja det offentliga rummet och befria den arkitektoniska formen genom att rita fragmentariska former. Robert Venturi var en så pass stark motståndare till att låta funktionerna styra formen att han ritade ett hus där en trappa ledde rätt in i väggen.

 

Ett mer sansat exempel från den tiden är arabinstitutet i Paris där den sinnrika solavskärmningen förutom att föra associationerna till arabisk kultur också samspelar väl med byggnadens glas- och stålkaraktär och ger ett vackert ljusspel i rummen. Det är en gestaltning där det särskilt i interiörerna skapas arkitektoniska kvalitéer som samverkar tekniskt, funktionellt och estetiskt – eller kanske snarare upplevelsemässigt på ett kulturellt, kognitivt och instinktivt plan.

 

I arkitekturupplevelsen är det instinktiva automatiskt och ofrånkomligt. Det tekniska och praktiska måste fungera men helst också vara begripligt och snyggt ordnat. Det kulturella kräver omdöme och fingertoppskänsla. I gestaltningsarbetet är det en utmaning att få ihop dessa dimensioner. Men det är just olika infallsvinklar som ger en större chans för att något kreativt ska hända. När saker och ting faller på plats är det en belöning i sig. Det är det som är tjusningen med arkitektur. 

Nya Karolinska: En planerad katastrof (som kunde ha undvikits)

Egentligen är det en katastrof av sådana proportioner att den är svår att riktigt få grepp om – och då har vi dessvärre ännu bara sett början. Specialistsjukhuset Nya Karolinska har redan blivit omskrivet för sina många problem och skenande kostnader. Nu har även Läkarföreningen lämnat in en anmälan om svåra arbetsmiljöbrister. Till anmälan bifogas 9000 namnunderskrifter som kräver att försäljningen av sjukhusets gamla lokaler skall avbrytas.

 

Läkarnas lista över allvarliga arbetsmiljöproblem återges i DN idag och det är tyvärr ingen nådig läsning – till lika delar skräckinjagande och tragisk.

 

Men vid sidan av den akuta tragedi som detta innebär för alla Stockholmare är detta ett fall som borde kunna tjäna som ett pedagogiskt instuderingsexempel för systemförvaltare och beslutsfattare på varför man aldrig ska genomföra ett systembyte eller en systemutveckling i ett enda stort gigantiskt kliv. Detta gäller egentligen för alla system, men betydelsen av principen växer med kvadraten på systemets komplexitet. Och ett mer komplext system än ett avancerat specialistsjukhus finns knappast att uppbringa.

 

De arkitekter, projektledare, inredare, byggare och andra yrkesgrupper som arbetat med Nya Karolinska är nog varken några dumhuvuden eller slarvers. Jag tror inte att de har gjort ett dåligt jobb. Tvärtom har nog de flesta, precis som alltid, gjort så väl de har kunnat, utifrån den information, kunskap och erfarenhet de haft tillgång till. Problemet är att deras uppgift har varit omöjlig redan från början.

 

Vi kan ta några exempel från de många synpunkterna på brister i operationssalarna:

 

  • El- och gasuttag sitter så högt att korta personer inte når och sladdar hänger i vägen.
  • Stora specialbeställda 85-tumsskärmar är felplacerade så att kirurger och anestesipersonal har svårt att se. De har fel klassificering för att klara fuktighet i operationssal. Fördröjning i bilden ger också medicinsk osäkerhet. De samlar damm och alstrar för mycket värme.
  • Sängväntrum saknas, vilket försvårar planering och patientflöden.

 

Det här är en typ av problem som dyker upp i alla nya lokaler eftersom det, hur mycket man än anstränger sig, inte går att förutse alla behov eller på förhand göra avvägningar mellan motstridiga målsättningar. Problemet för dem som arbetat med att utforma Nya Karolinska är att de inte haft någon egentligen feedback längs vägen från verkliga användare som har givit dem möjligheten att justera utformningen innan det är i skarpt läge och alla problem dyker upp på en och samma gång. Det har medfört att samma fel har hunnit upprepas flera hundra gånger om istället för att uppenbaras i ett tidigt skede och kunna åtgärdas innan de blivit för stora.

 

Utopin om det blanka pappret

För sanningen är att NKS är feltänkt från början till slut. Det är förverkligandet av en naiv utopisk idé om sjukhuset som en maskin som kan centralplaneras och “designas” fram. Det är den gamla revolutionära fantasin att det skulle vara möjligt att börja om, mitt i den stökiga och motsägelsefulla verkligheten, med ett “rent papper”.

 

Men sjukhus är inga maskiner. Sjukhus är levande komplexa system som ständigt balanserar på gränsen till kaos. Sjukhus fungerar från dag till dag endast tack vare “evolutionärt” framvuxna mönster av beteenden, informella sociala relationer, i hög grad traderade yrkespraktiker och över tid anpassade lokaler som genomgått injusteringar till vardagliga verksamhetsbehov som inte syns i några relationsritningar.

 

 

Om det är något som utopikerna i toppen på NKS borde ligga sömnlösa över så är det det faktum att deras sjukhus – liksom alla sjukhus – dagligen räddas från kollaps av personal som löser uppgifter på ett sätt som inte var tanken. Det är alla dessa tusentals oförutsedda och oförutsebara beslut hos kunnig och ansvarstagande personal som ger sjukhusverksamheten dess resiliens, det vill säga dess förmåga att faktiskt – allt som oftast – fungera hyfsat väl, trots ständigt skiftande utmaningar.

 

En stor tillgång i historiska sjukhus, med alla deras brister och begränsningar och bristande utbud av moderna glasfasader, har varit att det funnits en viss resiliens i lokalerna. När läkarföreningen på NKS anmärker att det inte går att vädra ut obehagliga odörer därför att det inte går att öppna några vädringsfönster i sjukhuset så är detta ett exempel på exakt hur svårt det kommer vara för personalen att anpassa detta monster till att fungera i verkligheten. Den lågteknologiska historiska lösningen på problemet är att en sjuksköterska ställer upp ett fönster under en halv minut. En “fullösning” ja, men icke desto mindre en fungerande framvuxen praktik, som varit möjlig att tillgripa i en “imperfekt” fysisk miljö. På NKS jobbar nu istället en särskild “odör-grupp” med att försöka hitta högteknologiska och dyra lösningar som kan överkomma husets begränsningar. Den lösning som just nu diskuteras innebär att ett team ska dyka upp med utrustning och sanera odörer från avföring mm med UV-ljus. Tidsåtgång och säkerhetsaspekter för detta är dock oklara, enligt Läkarföreningen.

 

Idén om det blanka pappret och den perfekta maskinen har betingat ett högt pris under 1900-talet i form av ödeläggelse av framvuxna strukturer, förintande av tyst kunskap, utplåning av kulturmiljöer och miljontals människoliv. Nu har Stockholms 10-tal fått sin motsvarighet till 60- och 70-talets Norrmalmsreglering. Vi borde vetat bättre vid det här laget.

 

En lång rad av dåliga beslut

Den katastrof som understryks i Läkarföreningens skrivelse har egentligen varit beseglad ända sedan det ödesdigra politiska beslutet att i sin helhet ersätta Verklighetens Existerande Karolinska – organiskt framvuxet under mycket lång tid – med ett helt nytt storsjukhus. Längs väg har det därefter fattats en lång serie av beslut i samma naiva utopiska anda som ytterligare förvärrat situationen:

 

  • Att samla hela sjukhuset i en enda gigantisk volym var ett sådant beslut.
  • Att repetera en och samma ”flexibla” utformning genom hela programmet var ett annat.
  • Att bakbinda verksamhetens förmåga till lokala justeringar genom ett OPS-avtal som gör alla lokalanpassningar dyra och krångliga var ett tredje katastrofalt beslut.

 

Allihop har dessa beslut gemensamt att de har begränsat sjukhusets och personalens möjligheter till vardaglig anpassningsförmåga och allihop har de bidragit till att slå sönder etablerade fungerande strukturer istället för att bygga vidare utfrån dessa strukturers inneboende ackumulerade intelligens och resiliens.

 

Hela tragedin hade kunnat undvikas om man istället lärt av historien, reflekterat över sjukvårdens systemkaraktär eller sneglat bara litegrann åt sidan och exempelvis tagit intryck av hur programvaruutveckling sedan många år har övergivit den så kallade vattenfallsmodellen – som i NKS har tillämpats fullt ut – till förmån för inkrementella och iterativa modeller med många tidiga betareleaser och öppen källkod.

 

Avslutningsvis vill jag passa på att rekommendera den som är intresserad av dessa frågor att bekanta sig med psykologiprofessorn Erik Hollnagels forskning om resiliens i hälso- och sjukvården specifikt och i komplexa system i allmänhet. Hemsida här. Obligatorisk läsning för alla som är involverade i utvecklingen av framtidens sjukvård.

Hur bör Heden bebyggas?

Efter min ledarkrönika ”Utveckla Avenyn, bygg på Heden” i GP i januari har många frågat hur detta skulle kunna se ut konkret.

 

Det var därför läge att greppa pennan och fästa tankarna på papper. Det finns många som tänkt i liknande banor tidigare. Gunnar Anjou skrev i GP 2008 att Heden bör bebyggas mellan Vasagatan och Allén samtidigt som Vasagatan kopplas ihop med Bohusgatan och spårvägen dras vidare denna väg. Anjous tankar inspirerade Yimby till sitt förslag ”Nya Heden” från 2014. Även i den historiska stadsplaneanalysen av Lukas Memborn m fl pekas Hedens norra del ut som lämpligast att bebygga. Och det finns många skäl till detta. Vasagatan och Bohusgatan liksom bara väntar på att kopplas ihop. Med detta skulle ett nytt stråk mellan Vasastan och Stampen etableras och stora områden i evenemangsområdet skulle plötsligt bli mycket mer välintegrerade i staden. Dessutom skulle en rad nya A-lägen mot Valand skapas.

 

 

Vad som dock kvarstår i såväl Yimbys förslag som den historiska stadsplaneanalysen är Södra Vägens karaktär av baksida. Idag är Södra Vägen en underbar kontinental gata mellan Korsvägen och Engelbrektsgatan, men i höjd med Heden ändrar den karaktär till ett skuggigt stadsbryn. Att göra Södra Vägen till en dubbelsidig stadsgata hela vägen skulle skapa stora positiva konsekvenser. Problemet är att storkvarter mellan Södra vägen och Wadmansgatan, tillsammans med exploatering norr om Vasagatan, skulle lämna alldeles för lite yta kvar till idrotten. Det har funnits tankar om att lägga lamellhus mot Södra vägen, men detta skulle troligen innebära halvprivatiserad gårdsmark mot de heloffentliga idrottsytorna.  Finns det någon lösning på detta?

 

Absolut. Genom att ta upp vinkelskillnaden mellan Södra Vägen och Vasastadens ortogonala rutnät i två smala kilformade kvarter, skulle gaturummet slutas utan att idrottens del av Heden skulle göras mindre användbar.

 

Smala kilformade kvarter kan skapa fantastiska stadsbyggnadskvaliteter.  I skärningspunkten mellan Södra vägen och Engelbrektsgatan skulle Göteborg få sitt eget ”flat iron building”, väl synligt från Korsvägen.

 

 

 

Som avslutning på detta inlägg kommer därför några bilder på strykjärnsformade hus i stadsmiljö – låt er inspireras!

 

 

Hur påverkar framtida skiften byggande och planering idag?


Byggandet av hus och städer hör ofrånkomligen till de områden i samhället som behöver arbeta med längst tidshorisonter i sin planering. De stadsstrukturer som etableras idag kommer ligga kvar som styrande mönster i flera hundra år. Och enskilda byggnader bör stå åtminstone i 50-100 år för att kunna anses någorlunda hållbara. Detta innebär att hus- och stadsbyggande på något vis behöver ta hänsyn till behov och förutsättningar 50-100 år in i framtiden, som minst. Annars riskerar vi att skapa oss själva framtida problem och tvinga fram krävande ombyggnationer som ger upphov till onödiga och omfattande miljöbelastningar.

 

Ett exempel bland många är de stora ombyggnader som nu måste göras av föråldrade sjukhusmiljöer. På grund av begränsade rumsstorlekar, bjälklagshöjder och bärighet i sjukhus från främst 60-70-talen, fungerar dessa byggnader inte längre väl för att bedriva modern sjukvård och de behöver byggas om eller ersättas till stora kostnader, långt innan deras fulla tekniska livslängd är uppnådd.

 

Samtidigt kan man med fog förvänta sig att vårdens teknologier fortsätter att utvecklas i rask takt och därmed att det som idag är platskrävande högteknologier (exempelvis magnetröntgenutrustning) redan inom något tiotal år (eller ännu fortare) med framsteg inom områden som miniatyrisering, mikroprocesser och nanoteknologi, kommer ta betydligt mindre plats igen. Det kan vi anta därför att så utvecklingskurvan brukar se ut för nya teknologier: i början är de skrymmande, platskrävande och kräver att kontexten anpassas, men efterhand som de förfinas blir de allt mindre och bättre anpassade för att fungera i olika kontexter. Tillsist träder själva teknologin i bakgrunden och fungerar i princip överallt. Telefonernas och datorernas utveckling är två exempel på detta från vardagen.

 

Så är det rätt eller fel att bygga om sjukhusmiljöer idag? Det är utan tvivel nödvändigt i förhållande till dagens medicin och medicinteknik, men ur ett längre perspektiv är svaret knepigare: vi vet inte.

 

Långtidspåverkan och närtidsfältets utveckling

Samhällsbyggnadssektorernas långtidspåverkande karaktär innebär att detta är ett område där det finns ett stort samhällsintresse av att vi försöker förstå framtiden, att vi gör scenarion för olika möjliga utvecklingar och inte bedriver en planering som låser fast viktiga parametrar utifrån en begränsad framtidskunskap. Detta har aldrig varit en enkel övning, och den har blivit än mer komplex idag med ett förändringstempo som är högre än någonsin förr.

 

Samhället förändras av många olika krafter; sociala rörelser, förskjutningar av kulturella normer, inneboende systemlogiker, yttre faktorer. Men den allra viktigaste drivmotorn i förändringar under de senaste seklerna har varit den teknologiska utvecklingen. Och här finns en stor utmaning. För samtidigt som de förstnämnda förändringskrafterna är övervägande linjära – de går ungefär lika fort från tid till annan – så sker de teknologiska förändringarna i ett accelererande tempo. Generationsskiftena från ett dominerande teknologiskt paradigm till nästa är allt kortare.

 

För planeringens del innebär detta att den typ av förändringar som var synliga på en lång tidshorisont igår, istället kan sorteras in i “närtidsfältet” idag. Fler och fler framtidsteknologier övergår från att vara “framtida teoretiska möjligheter” till att bli “snart reellt funktionella”. Detta innebär en kvalitativ förändring för framtidsscenarionas del, för det innebär att vi VET att de kommer, det är bara en fråga om att få kritiska komponenter på plats, lösa ut tekniska och formella svårigheter och etablera produktionskedjor.

 

Samhällsbyggnadssektorn är närsynt

Därmed blir det lika viktigt att känna till och förhålla sig till dessa “snart tillgängliga teknologier” som att vara väl medveten om “nu existerande teknologier”. Nej, fel, det blir viktigare att förhålla sig till “snart tillgängliga teknologier” än att förhålla sig till “nu existerande teknologier”. Planering för dagens teknik innebär i praktiken att planera för gårdagens paradigm.

 

Förhåller vi oss då aktivt till närtidsfältets teknologier i samhällsbyggnadssektorn idag?
Dessvärre är svaret nedslående: nej, inte på något systematiskt vis.
Jag vill mena att det är så illa som precis tvärtom: den mest långtidspåverkande sektorn har den mest närsynta planeringshorisonten.

 

Ta som exempel den stora förändring som självkörande fordon innebär.
Ja, vi vet att de inte är verklighet ännu.
Men det är också väldigt tydligt för den som hänger med i fältets utveckling, att de snart kommer att vara en vardagsrealitet. Kanske inom 10 år. Kanske tar det av olika skäl längre tid, så det istället handlar om 20 eller 30 år. Men det kommer.
Och att det kommer ändra förutsättningarna för stadsbyggandet i grunden, det är också helt klart.

 

Vad har det hittills inneburit för samhällsplaneringen? Inte mycket.
Det byggs fortfarande väggapparater som överdimensioneras med utgångspunkt i att vi ska ha kvar privatbilar med mänskliga förare. Det ställs fortfarande krav på parkeringsplatser och parkeringsgarage i nyproduktion trots att fordonen kommer att övergå till beställningstrafik. Vi öser ner ekonomiska resurser (och än värre, naturresurser) i ett paradigm som inom närtid kommer att upphöra.

 

Många andra närliggande teknologiska skiften kommer ha lika genomgripande påverkan på byggandet av hus och städer och transportsystem.

 

Samhällsbyggnadssektorn har ett stort behov av att skaffa sig en mycket bättre förståelse för detta. Vilka teknikförändringar befinner sig nu i “närtidsfältet” respektive på den långa horisonten? Vad kan vi anta att de kommer att innebära? Hur behöver vi förändra byggande och planering redan idag för att inte bygga in problem för framtiden?