BLOGG

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Den lilla tyska staden skulle fixa bostad åt 1500 flyktingar. Deras oväntade lösning borde bilda skola.

Jag erkänner. Det är en riktig clickbaitrubrik på den här bloggposten. Någon gång måste man testa det också. Men lugn, det är väl värt att läsa resten av texten. För detta är ett riktigt bra exempel på hur man borde tänka även i vårt land för att ordna fram bra bostäder till flyktingar och andra grupper och samtidigt skapa vinster för samhället och de redan boende.

Hösten 2015 fick både Sverige och Tyskland under en period ta emot betydligt fler flyktingar på kort tid än vad som varit vanligt innan. Till Tyskland kom 1,1 miljoner asylsökande, fem gånger så många som under föregående år. Båda Sverige och Tyskland har därefter ställts inför liknande utmaningar. En av dom är att ordna fram bostäder åt de nyanlända.

I Sverige har mycket fokus från kommunernas sida legat på att försöka hitta platser för tillfälliga bostäder.

 

I den tyska staden Tübingen, med knappt 90 000 invånare valde man en helt annan väg.

 

I slutet på 2015 fick myndigheterna i Tübingen på sitt bord att fixa fram bostäder åt ungefär 1500 flyktingar. De diskuterade då tre möjliga alternativ:

 

  1. Ta alla kommunala lägenheter som blir lediga i stan och alla tillgängliga bostäder och ge dem till nyanlända (dvs dessa får gå före i en redan lång bostadskö). Detta, konstaterade man, skulle resultera i konflikt med folk som redan bor i stan, ingen bra början för att bygga social sammanhållning.
  2. Det andra alternativet: stora flyktingläger utanför staden, men det är ur ett integrationsperspektiv inte fungerande och det är inte långsiktigt hållbart och det är dyrt.
  3. Tredje konceptet. Decentraliserat till 50 platser runt om i alla delar av staden, en strategi bestående av tre element:
  • Hyra lediga lägenheter från privatpersoner (kortsiktig lösning) 400 personer fick bostad på detta vis.
  • Några snabba och enkla projekt av det kommunala bostadsbolaget.
  • Inventera och snabbt planera impedimentytor i stan och upplåta dessa som nya byggrätter för byggemenskaper och professionella byggföretag, att uppföra mixade och långsiktigt hållbara hus som byggs för att stå i många år (dvs lika länge som vilket nybyggt hus som helst). Kommunen hyr 80% av huset för flyktingar de första 10 åren.

 

Man valde den tredje strategin. Förvaltningsledningen ägnade en helg åt att inventera stan och hittade en massa platser på kommunal mark som inte idag hade planerats för att användas, men där det skulle rymmas flerbostadshus som samtidigt kunde bidra till ”helare” stadsrum. Parkeringsplatser och andra klassiska impedimentytor. I både fattigare och rikare stadsdelar. Överallt.

 

Sedan gick man helt enkelt ut till allmänheten och bad om förslag på projekt för dessa platser i en öppen inbjudan. Kommunen fick in 110 förslag (!) från byggemenskaper och privata utvecklare för 13 olika platser.

 

 

Det ska sägas att Tübingen är en lite speciell stad så tillvida att man sedan tidigare har ungefär 250 genomförda byggemenskaper (läs mer om byggemenskaper som projektform här eller här) och både civilsamhället, banker, arkitekter och myndigheter har en stor vana vid att det går att bygga hus på det här viset, det vill säga att människor går samman och bildar små bostadskooperativ som genomför ett byggprojekt.

 

Upplägget var alltså att kommunen ville hyra 80% av huset i 10 år medan byggherrarna får behålla 20% av lägenheterna i huset för egen del. Detta intresserade både byggemenskaper och privata utvecklare eftersom det var ett sätt att få komma åt bra byggrätter. Dessutom ett sätt att finansiera husbygget och öka säkerheten gentemot banken, eftersom en stor del av huset redan från början har en garanterad hyresgäst.

 

Urvalskriterierna för vilka projekt kommunen valde att gå vidare med var följande (markpriset var fixerat):

 

  • Hur realistiskt och hur snabbt kan projektet genomföras?
  • Vilka ideer har ni för att ytterligare stötta integration?
  • Hur stort värde adderar projektet till staden och grannskapet?
  • Ekonomiska effekter för staden? (staden säljer marken, men hyr ju tillbaka lägenheterna)
  • Vad är konceptet för huset efter att det varit flyktingbostäder?

 

Tübingens byggborgmästare Cord Soehlke konstaterar att om man går ut i befintliga områden och säger “Här ska vi bygga ett (tillfälligt) hus för flyktingar”, då kommer det bli ett stort motstånd. Men om man istället ser till att samtidigt tillföra ett nytt värde till grannskapet genom kvarterslokaler, butik eller något annat, och man redan från början bygger bra arkitektur som ska stå länge, och är till för olika grupper, då blir det en helt annan bild. Och motståndet försvinner. Därför var det väldigt viktigt att projekten skulle tillföra något värde till området. Centralt var också att det inte bara ska vara flyktingar i de nya husen, utan från början ska det vara en social mix, integrationen börjar från dag ett.

 

Ett av projekten crowdfundades. Invånare i Tübingen deltog med mikrofinansieringar, insatserna varierade från 200 euro till 30 000 euro. Huset har därmed mer än 150 lokala delägare, bosatta i stan och grannskapet. Cord Soehlke menar att det var viktigt att folk kunde bidra aktivt och delta i projektet på detta viset, det gav fler en känsla av att man kunde delta i att lösa och möta problemet tillsammans, som samhälle och som medborgare.

 

Kommunen påbörjade detta hösten 2015 och redan i maj 2016 kunde man fördela byggrätterna till projekten. Husen projekterades sedan parallellt med att kommunen drev planprocesser med massor av små detaljplaner för de olika ytorna. Nu håller som bäst den andra fasen av hus på att färdigställas.

 

Förutom att detta blev ett sätt att förtäta staden med långsiktig, bra och färgstark arkitektur som bidrar till sina grannskap istället för dyra och tillfälliga baracker, konstaterar Cord Soehlke  att det hade en oväntad ekonomisk uppsida för kommunen, som fick möjlighet att sälja mark till nyproduktion som man inte hade budgeterat för att sälja. Därmed finansierar man en del av sin kostnad för att hyra bostäder till flyktingarna.

 

Detta här exemplet pekar dels på styrkan i byggemenskaper och små byggföretag och att faktiskt bjuda in och involvera civilsamhället i att bidra till att lösa ett gemensamt problem. Dels pekar det på styrkan i strategin att arbeta decentraliserat och utspritt istället för att söka stora standardlösningar.

 

Observera kära läsare: bilden längst upp är från inobis studiebesök i Tübingen 2013, som beskrivs i den här bloggposten (som även handlar mycket om vädret.)

Framtidens forskningspatient 2: Om patienterna tog över…

Avslutningsvis tar en panel plats på scen, bestående av Barbro Sjölander, ordförande i Nätverket mot gynekologisk cancer, Karl Rombo, ordförande i Prematurförbundet och Eskil Degsell, ordförande i Hjärntumörföreningen. Detta är dagens mest underhållande panel, som trots den sena timmen levererar många tänkvärda budskap.

 

Panelen hade haft till uppgift att inför konferensen fundera gemensamt kring temat Framtidens forskningspatient 2030. De har döpt denna framtidspatient till Henna och levererar följande framtidsspaning:

 

“Henna är diagnosticerad med diabetes sedan barnsben och för tio år sedan upptäcktes även en psoriasisartrit. För bara några månader sedan fick Henna även ett besked om att hen är drabbad av en elakartad tarmcancer. Henna är ensamstående och bor i en mindre ort med långt till närmaste universitetssjukhus. Men 2030 så har inte längre de fysiska avstånden så stor betydelse för att få bra stöd. Henna är motiverad och väldigt engagerad  sin hälsa och har väldigt god förmåga att själv göra saker “som hen mår bra av”. Tillsammans med vården bildar henna ett team som kontinuerligt lär sig hur saker kan göras bättre.”

 

Panelen menar att gränsen mellan “patient” och “invånare” är påväg att suddas ut. Människor delar redan idag med sig allt mer av hälsoinformation om sig själva till olika appar och organisationer inom ramen för den personliga friskvården. Nästa steg är att motsvarande information delas med sjukvården, inte bara när man är sjuk eller ingår i en studie utan för att bygga upp en personlig hälsohistorik, helt enkelt en stora databas med daglig hälsoinformation om både fysisk och psykiskt välmående, som blir en del av varje individs anamnes. När denna informationsintegration äger rum kommer det resultera i en enormt stor mängd information som inte skulle varit till någon nytta för tio år sedan, och kanske inte heller idag, men som om 13 år kommer kunna sammanfattas strukturerat för såväl patient som läkare i form av lättillgängliga grafer, tolkade av smarta algoritmer och AI. Redan idag finns beslutsstöd av AI för vissa diagnoser (se exv. hur IBM Watson används för cancerdiagnoser). Det kommer även att krävas massor av nytt administrativt stöd om man ska kunna få upp kvaliten i insamling och strukturering av patientdata. Panelen efterlyser en professionalisering av den administrativa infrastrukturen inom vården så att forskare och läkare kan ägna sig åt det de är bäst på.

 

Den avgörande faktorn för att patienter och invånare i allmänhet ska vilja dela mer information med vården är förtroende. Vågar och framförallt vill man dela med sig av sin personliga data? Karl Rombo menar att ett generationsskifte är på gång. Den äldre generationen har en högre tilltro till myndigheter och organisationer, om en företrädare för sjukvården ber att att man ska dela information, då gör man det. Men de som är yngre idag delar inte med sig av information bara för att någon som tillhör en viss organisation ber om det, utan det gör man om man upplever att det fyller ett värde. Att man får förtroende för att det innebär förbättringar och att informationen gör nytta och att man får något tillbaka. Det viktiga är inte vem som äger datan utan hur datan förvaltas. Dvs, används den på ett bra och vettigt sätt. Eskill Degsell är  frustrerad över hur många av de hyllade svenska kvalitetsregistren inte är tillgängliga och inte används på något bra vis vare sig för forskning eller för patienterna. “Kvalitetsregistren är inte riktigt den guldgruva de beskrivs som, än.”

 

Vad menar han med detta? undrar någon i publiken i ett förtvivlat sms till Heidi Avellan.

 

Jo, säger Eskill. Några register har fungerat väldigt bra. Men många gör det inte. Registren behöver bli mycket mer virtuella (tillgängliga) och integrerade med varandra. Många Kvalitetsregister håller sina “guldgruvor” för sig själva och släpper inte in patienterna varken till att ta del av registerdata eller till att själva rapportera in sina patientupplevda mått. Därför är det bra att man nu utreder och ser över patientregistren och viktigt att man spänner bågen för vad man vill göra med kvalitetsregistren.  För det måste tas ett bättre totalansvar för att få ut ordentlig utdelning av investeringen i longitudinella register. Ett exempel: varför är inte hjärntumörregistret samkört med palliativregistret? Borde vara självklart att korsköra de registren med varandra.

 

Vi måste även få kvalitetsregistren att ge något tillbaka även i det enskilda vårdmötet och inte bara på generell nivå. Prostatacancerförbundet har lagt 1 miljon kronor på att få ut data ur sitt kvalitetsregister.

 

Här kommer en spännande och utmanade tanke från Eskill: Vad händer om patientorganisationerna köper registren? Patienterna tar över och förvaltar och utvecklar registren.

 

Avslutningsvis tror panelen att kliniska studier år 2030 kommer att premieras utifrån de direkta effekter de uppnår inte bara utifrån publikation. Finansieringsstrukturen kommer också troligen se annorlunda ut. Crowdfunding av studier som drivs av patientorganisationer kommer vara vanligt. Administrationen av studierna har blivit mycket mer professionell.

Framtidens forskningspatient 1: Captain on the bridge

Dagens avslutande tema här på konferensen om Framtidens Kliniska Studier handlar om FRAMTIDENS FORSKNINGSPATIENT. Och om framtidens patientorganisationer får man tillägga, för patienter kan involveras i forskning och vård såväl individuellt som kollektivt. Visste du, kära läsare, att det i Sverige finns omkring 70 patient- och funktionshinderorganisationer i Sverige, som organiserar över 500 000 patienter. Störst är Reumatikerförbundet med över 50 000 medlemmar, men de flesta patientorganisationerna har omkring 5000 medlemmar.

 

Först ut i detta block är Silke Mader från Tyskland, som är medgrundare och ordförande i European Foundation for the Care of Newborn Infants. Hon börjar med att konstatera att de nordiska länderna är lite som Star Trek för henne, som kommer från en konservativ del av Tyskland. Kul jämförelse.

 

Är patienterna verkligen viktiga att involvera i forskningen? Ja, Silke menar att patienterna är den grupp som kan vara drivmotorn i framgångsrika kliniska prövningar och som kan fylla många olika viktiga roller för en bättre forskning med större räckvidd. Patienterna kan…

 

  • vara co-forskningspartners genom internationella patientnätverk.
  • vara med och utvärdera kliniska studier.
  • vara rådgivare vid utformning av studier (“Expert by Experience”)
  • vara informationsgivare – hur man ska kommunicera till patienter för att det ska vara begripligt.
  • vara forskningsobjekt
  • utvärdera etiska aspekter
  • fungera som nätverk till målgrupper och multiplicerare av räckvidden till relevanta patienter
  • bygga broar och marknadsföra projekt
  • trycka på policymakare och beslutsfattare för att implementera resultat från studier i verkligheten.

 

Patienter skiljer sig från övriga aktörer i den kliniska forskningen genom att man har ett direkt intresse av att det kommer ut nya behandlingar som faktiskt implementeras så fort som möjligt. Forskare har sitt fokus inriktat på publiceringar och läkemedelsbolag har sitt huvudfokus på produkter och vinster. Patienterna är den enda aktör som vill få in saker så fort som möjligt i vården och som genom sitt personliga intresse i att så sker kan multiplicera effekterna av en framgångsrik klinisk prövning.

 

Alltså: Om du verkligen vill ha ett impact från dina forskningsresultat, så att de börjar användas, då behöver du ha patienterna med dig som lobbyister. Patienter är en translationell nyckel.

 

Silke säger att det är mycket vanligt att patienter som deltar i kliniska studier inte får någon feedback från dessa. Vad blev resultaten? Man vill veta vad studien ledde till. Man litar på forskarna och man bidrar med data och tid, men man vill veta vad som händer sen. Det får man oftast inte.

 

Patienter borde involveras i tidigare skeden, redan i utformningsfasen. Inte när en klinisk studie redan är planerad och igång. Sedan 2015 finns det också EU-krav på att involvera patienter, men ännu så länge gör industri och akademi detta på ett sätt som inte i praktiken innebär involvering mer än på pappret, menar Silke.

Kodord samverkan

Nu blir det forskningspolitik! Karin Röding är statssekreterare hos forskningsminister Helen Knutsson. Hon börjar med att konstatera att klinisk och medicinsk forskning är något som både den nuvarande och den förra regeringen värdesätter högt.  Det finns överlag en bred tilltro i vårt land till att forskning är vägen framåt, även från befolkningen i stort. Det finns också ett stort stöd för att satsa mycket pengar på medicinsk forskning. Så därför satsas det nu mer på medicinsk forskning än någonsin tidigare. Det är bra.

 

Förra regeringen initierade det samarbete som gör att den här konferensen äger rum idag. En nationell infrastruktur för att samla resurser och kunskaper kring kliniska studier. Idén bakom Kliniska Studier Sverige är att en samordnad process för studieförfrågningar och andra stödfunktioner kan öka antalet kliniska studier som förläggs till Sverige i samarbete mellan företag och akademin. Vetenskapsrådet som tillsammans med sjukvårdsregionerna är huvudman, är en myndighet som sorterar under Utbildningsdepartementet.

 

Bioteknikutvecklingen går idag väldigt fort konstaterar Karin Röding (kolla exv. framtidsspaningen i vår omvärldsanalys för Sahlgrenska Life). Men om vi inte ser till att omsätta kunskapsutvecklingen i att vården tar till sig de allt bättre möjliga diagnostiska metoderna, medicinska teknik och nya behandlingar, då kommer de nya rönen inte komma patienterna till godo. Detta är ett stort problem. Translationen, hur ska den bli av?

 

Regeringens mål med den medicinska forskningen är att den ska bidra till att förändra hälso- och sjukvården. En av nycklarna till att åstadkomma det är samverkan (tjoho! eller bingo! eller vad det heter, jag förutspådde att det skulle nämnas otaliga gånger under dagen). Genom att upprätta nya kontaktytor mellan sektorerna kan vi se till att nya forskningsresultaten kommer hälso- sjukvården till del och genom nationell samverkan kan vi på bästa sätt utnyttja den samlade kompetens som landet besitter för att möta framtidens forskningsutmaningar.

 

I april tidigare i år antog riksdagen den forskningsproposition som regeringen lade fram hösten 2016: Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Om det vore en militär operation skulle den heta Operation Tvärdisciplinär samverkan. För detta är vad forskningspolitiken kretsar kring. Tvärdisciplinär. Samverkan.

 

Forskningspropositionen identifierade tre centrala globala utmaningar som riksdagen ställt sig bakom, det finns alltså bred politisk enighet kring att kraftsamla Sveriges forskningsansträngningar alldeles extra kring dessa områden:

  • Klimat
  • Digitalisering
  • Hälsa / lifescience

 

I området som omfattar hälsa och life science ingår satsningar på klinisk behandlingsforskning och åtgärder för att stötta ökad samverkan, såsom diagnoskopplade samverkansnätverk mellan hälso-och sjukvården, högskolor och näringsliv för att stimulera till samarbeten. Utöver detta nämner Karin Röding att kliniska studier behöver ett ändamålsenligt ramverk att verka inom. En översyn av etikprövningsorganisationen har också aviserats av regeringen.

 

Regeringen lobbar nu hårt för att få hit den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA (se föregående bloggpost) och har goda förhoppningar. Chanserna är goda. Svenska läkemedelsverket är det mest anlitade dito vid sidan av Storbritannien.

De nio infrastrukturerna

Jan Andersson är forskningsdirektör på SLL.  Han börjar med att konstatera att Sverige har en både stolt och lång tradition av att vara duktiga på kliniska studier och klinisk forskning. Men i början på 2000-talet talades det om att den kliniska forskningen var i kris, det fanns stora problem. Under de senaste två regeringarna har detta börjat vändas. Resurserna har ökats dramatiskt och nya mycket kraftfulla infrastrukturer för forskning har byggts ut för att stärka både kliniska studier och annan klinisk forskning i Sverige. 

 

Vad innebär då det i praktiken?

 

Jan Andersson lyfter fram nio olika infrastrukturer. Let’s walk through dem!

 

Först ut är svenska läkemedelsverket. Ett praktexempel på de värden som genereras av en välfungerande byråkrati. Svenska läkemedelsverket hör till Europas absolut främsta. Nu är förhoppningarna stora att detta tillsammans med andra fördelar med Stockholm ska leda till att Europeiska läkemdelsmyndigheten, EMA, flyttas hit, när de nu lämnar London (pågrund av Brexit). Får Sverige EMA till Stockholm har vi dragit en rejäl vinstlott som får Nordeas nyss aviserade flytt till Finland att framstå som en liten kuriositet. Den regulatoriska myndigheten är en verklig magnet för läkemedelsbolag, konferenser och medicinsk kompetens och genererar hundratusentals gästnätter på hotell.  (Hm. Jag (bloggtextförfattaren) som är gammal EU-motståndare blir lite kluven. Ju fler tunga EU-institutioner vi lockar till Sverige desto svårare blir det ju att lämna EU 🙁 Vilket jag fortfarande tycker att vi borde göra. Men det är ju faktiskt en helt annan fråga, låt oss lämna den ute i skuggorna för nu.)

 

Vidare. Och detta är spännande: nu byggs det upp en gemensam biobank för hela Sverige. De sju sjukvårdsregionerna går samman och bildar en gemensam biobank. Ska vara öppen för vård, akademi och industri på lika villkor. Den vägen ska det vara möjligt att gå in och få ut genotyp exv. för alla diabetespatienter som varit i kontakt med vården. Stora möjligheter öppnas när detta är på plats, för det gäller hela tiden att få tillräckligt stora patientgrupper att beforska.

 

En annan infrastruktur för den kliniska forskningen är Enheten för Kliniska Studier (arrangörer av dagens konferens) som bildades för tre år sedan. Med säte i Göteborg. Alltid något.

 

Kommitten för klinisk behandlingsforskning – ska efter nationell prioritering ge stöd åt stora kliniska studier av “hög vetenskaplig kvalitet”.  Klinisk behandlingsforskning handlar om att optimera befintliga behandlingsrutiner, läkemedel och medicinsk teknik eller att utveckla och utvärdera nya sådana. Det vill säga både “kosnsumtion” av forskning och “produktion” av forskning. Här kan man söka medel för att genomföra studier.

SciLifeLab måste nämnas. Detta är en “världsunik” infrastruktur enligt Jan Andersson. Där finns världens enda proteinatlas, där finns också en plattform för läkemedelsutveckling (drug discovery development) som alla sektorer har möjlighet att använda sig av.

 

Vårdguiden 1177 är en gemensam informationsinfrastruktur som når patienterna. Men det är också en forskningsresurs. Där kan information från kliniska studier publiceras och även inbjudningar till pågående kliniska studier, det kan alltså vara ett verktyg för att rekrytera patienter.

 

De 106 nationella kvalitetsregistren är fint instrument för att knyta ihop data. Också det är ett flaggskepp för svensk ordning och reda.

 

SP Processdevelopment i Södertälje är en lite anonym och bortglömd men viktig infrastruktur som kan hjälpa till med att bereda för nya läkemedel, placebotabletter osv.

 

Max IV och ESS i Lund gör strukturbestämningar. ESS ännu under uppbyggnad.

 

Nu gäller det för forskare i hela landet att utnyttja de infrastrukturer som byggts ut av de senaste regeringarna. Infrastrukturerna är “språngbrädor” men hur ska vi använda oss av dom?

 

Avslutningsvis en förutspåelse: Medicinteknik och läkemedel kommer allt mer att gå ihop – allt blir ett.