Blogg

Masthuggskajen är planerad med maximala kontraster och hög “wow-faktor” som mål.

Göteborgs politikers önskan om mer klassisk arkitektur är en reaktion på det senaste decenniets storskaliga  stadsbyggnadsprojekt. De nya direktiven reser frågan om vilken stad vi vill ha och hur vi skapar fungerande  genomförandekedjor från detaljplaner till färdiga byggnader.

Runt om i Göteborg växer nya stadsdelar upp. De planerades för fem – tio år sedan. Målsättningen med dem är att skapa levande stadsmiljöer. Dock avviker de från den traditionella stadens grammatik. Husen tävlar med varandra om uppmärksamheten. 

Allt byggande styrs av värderingar. Under mer än ett decennium har kraftiga kontraster och wow-faktor varit högsta mål för politiker, tjänstemän, byggherrar och arkitekter. Därför har man skrivit detaljplaner som premierar variation framför samordning.

I kvalitetsprogrammet för Masthuggskajen skrivs t ex “Småskalig byggnadsindelning, eller varierande höjder i enlighet med plankarta, möjliggör för att skapa INDIVIDUELLA BYGGNADSUTTRYCK där material och form skiljer sig åt inom kvarter. Effekten blir en kontrastrik och stimulerande stadsbild.” 

Det behövs en saklig utvärdering av det som byggs. Hur möter det vi bygger på bästa sätt de behov som finns? Leder visionerna om kontraster och variation till en spännande dynamisk stad eller upplevs de nya stadsdelarna mest som storskaliga och kaotiska? 

Historiskt sett har städerna nästan alltid vuxit utifrån tanken att skapa en relation mellan nytt och gammalt. Till och med under 1960-talet, när stora ingrepp gjordes i de äldre stadskärnorna, anpassades nya hus höjdmässigt till omgivningen. Stadens silhuett värnades.  De outtalade värderingar som styrt beslutsfattarna det senaste decenniet premierar variation och kontraster, men tonar ner anpassning till topografi och omgivning. Klassisk formlära har under en längre tid varit helt frånvarande. Byggnader värderas inte utifrån hur väl de smälter in utan hur högt de skriker. Detta är ett avsevärt avsteg från tidigare stilar, såväl modernistiska som klassicistiska. Många människor reagerar på det som byggs. Debatten svallar i sociala medier, men de centrala besluten om stadens form fattas långt från medborgarna. 

Det är därför ingen slump att opinionen för klassisk arkitektur vuxit sig stark just nu. För samtidigt som kommunens tjänstemän skriver detaljplaner som premierar storskalig och kontrastrik modernism pläderar politiker från alla läger för klassisk arkitektur och harmoni. En intressant värderingsmässig kollision är på gång.

Den klassiska arkitekturen dominerade allt byggande fram till ca 1930. Gemensamt för alla hus byggda i klassisk stil är att de söker ordning och symmetrier. Detta tolkades på olika sätt i olika stilar. Gotik, renässans, jugend och romantik har olika mål och uttrycksmedel, men de bygger på uttalade regler för hur hus ska utformas.

När den modernistiska arkitekturen slog igenom för snart 100 år sedan var målet att befria byggandet från de klassiska regelböckerna och bygga efter de behov som fanns. Att bryta mot traditionen blev en viktig symbolfråga, som fortfarande lever kvar. Det modernistiska regelverket är sällan uttalat, utan handlar om att sätta funktionen i centrum och samtidigt skapa fria estetiska uttryck. Det finns inga styrande formregler, men massor av underliggande värderingar. Det subjektiva tyckandet hos experter och auktoriteter spelar stor roll för den arkitektoniska praktiken.

Flertalet arkitekter idag tar t ex avstånd ifrån symmetrier, dekor och monumentalitet. Sådana attribut avfärdas som tillbakablickande. Samtidigt lyfts det klassiska stadslivet fram som eftersträvansvärt. De modernistiska grundtankarna styr, men värderingarna förändras.  Det tidiga folkhemsbyggandet sökte ljus, lågmäldhet och naturkontakt. Miljonprogrammet byggde på industrialisering och samordning. Det senaste decenniet har det handlat om att bygga tätare och högre än tidigare. De stora kontrasterna i nya stadsdelar som Nya Masthugget och Karlastaden kan tolkas som ett sätt att distansera sig från miljonprogrammet utan att hamna i klassicism.

I den ekonomiska krisens fotspår kommer det bli allt svårare att bygga hus som sticker ut arkitektoniskt och lockar med takbarer och utskjutande swimmingpools. Utmaningen framöver blir att skapa kvaliteter som är resurssmarta, hållbara och ekonomiska.

Några exempel där vi använt oss av klassiska formregler för att skapa modern, vacker arkitektur

Modern klassisk arkitektur behöver inte handla om att blicka bakåt och bygga pastischer, utan om att använda tidlösa formregler för att skapa områden som är mer harmoniska och vackra att vistas i än de som byggs idag. En kreativ väg framåt i en tid där vi behöver bygga tätt och högt men ändå anpassat till den gående människans upplevelser.

Det är dock inte eftersträvansvärt att allt nytt ska byggas i samma stil. Det är dags att bejaka en pluralistisk samtidsarkitektur där olika formspråk kan utvecklas parallellt. På vissa platser passar maximala kontraster à la Masthuggskajen bra. På andra är ordning och harmoni att föredra. På ytterligare andra lågmäld modernism som anpassas till landskapet och solens rörelser. Omsorg om detaljerna och fokus på människorna som verkar i, och rör sig längs, husen är lika viktiga i alla formtraditioner.

Inobis idéskiss för östra Heden söker harmoni och anpassning till stenstadens grammatik, till skillnad från mycket annat som byggs idag.

Runt om i Göteborg pågår en byggboom. De nya husen byggs högre och tätare än tidigare. Vare sig vi är Gamlestaden, Gullbergsvass, Lindholmen, Gårda eller Masthuggskajen är det en hisnande skala och maximala kontraster som gäller. Det är dags att tala klarspråk om vilka värderingar som ligger bakom detta, och börja släppa fram även harmoni och samordning när vi bygger nytt. 

Arkitektur är frusen ideologi. Det som byggs nu planerades för tiotalet år sedan, i samband med att byggandets värderingar genomgick ett paradigmskifte. Under flera decennier drevs det svenska stadsbyggandet av försiktighet. Perioden 1975-2010 var en slags baksmälla efter miljonprogrammet, där stor kraft ägnades åt anpassning och topografi, men byggtakten släpade efter och städerna glesades ut. Bostadsbristen och segregationen växte.

Åren kring 2010 rann bägaren över. Då pågick en intensiv stadsbyggnadsdebatt på sociala medier. Rörelsen Yimby; ”Yes in my backyard” kom att bli navet för diskussionen. Utifrån Jane Jacobs teser om den levande staden pläderades för förtätning, funktionsblandning och stadsgatans renässans. Staden måste ses mindre som en arkitekturhistorisk skulpturpark och mer som en levande ekonomisk organism, resonerade man. Vi måste bygga mer, tätare och smartare. På köpet lovades en socialt och ekologiskt hållbar stad, där byggandet skulle bli mer mångfacetterat och människor skulle leva, umgås och arbeta nära varandra. Inte sällan lyftes Linnéstaden, med sin höga befolkningstäthet och sitt rika gatuliv, fram som målbild. Här är både tätt och urbant. Varierat och vackert.

Nu börjar vi se resultatet. Målen om förtätning har uppnåtts med råge. Om det vanliga tidigare var en skala på 5-6 våningar är nu snarare 10-12 våningar standardhöjd, med avsevärt högre hus på utvalda platser. Rutnätsstadens grammatik utgör normen, även om den byggs tätare och mer oregelbundet än äldre tiders kvartersstad. Likaså har målen om blandning delvis uppfyllts. Modernismens gamla uppdelning mellan bostäder, arbetsplatser och handel är förpassad till historien. Bostäder och arbetsplatser blandas, om än inte i den finmaskiga skala som många önskar. 

Målen om stadsgator med långsamma trafikrörelser är dock långt ifrån uppnått. Ännu lever de gamla 1900-talsidealen om att bilar skall röra sig snabbt på avskilda trafikleder och bebyggelsen skall vända sig ifrån dessa. De nya stadsdelarna planeras inte utifrån visionen om sammanhängande stadsgator, utan som täta kluster där infrastrukturen tillåter det.

Lite tillspetsat kan sägas att de delar av yimbys mål som handlade om att skruva upp skalan har uppfyllts, medan de som kräver målmedveten kommunal styrning och samordning varit svårare att uppnå. Ekosystemet av gator, torg, boende, handel, service, intimitet och skönhet som ger Linnéstaden sin karaktär kommer inte riktigt till stånd i de nya områdena. Det ter sig t ex osannolikt att den framväxande stadsdelen Gullbergsvass någonsin skulle kunna få ett stadsliv likt Linnéstadens, trots närheten till city.

Ännu så länge är Göteborg bara i början av den stora utbyggnaden. Just därför är det viktigt att utvärdera och ifrågasätta. Vad är det för värderingar som styr?

Göteborgs arkitekturpolicy fastslår att staden skall vara en modig arkitektonisk förebild. Och helt klart visar det som byggs i Göteborg på modet i att bryta mot äldre tiders ideal, vare sig det är 1800-talets eller 1900-talets. Men frågan är om det inte vore ännu mer modigt öppet redovisa de ideal som styr idag? Nästan alla nya stadsdelar i Göteborg de senaste åren har planerats som kompakta kluster med varierade höjder och korta siktlinjer i gatuplan. Den klassiska arkitekturens sökande efter ordning och harmoni är helt frånvarande. Gestaltningsprogram som styr material, kulörer och detaljer undviks, men stor vikt läggs vid att låta olika arkitekter tävla om de viktigaste tomterna. I en situation som denna premieras expressiva uttryck och ”wow-faktor” framför samordning och harmoni. Makten över stadens form delas mellan de exploatörer som bygger och de tjänstemän som utgör jury i arkitekttävlingarna. När allmänhet och politiker uttrycker en frustration över tjänstemännens val hamnar ofta diskussionen fel – den fokuserar på ställningstaganden i de enskilda fallen snarare än på avsaknaden av övergripande, förutsägbara principer.

Parallellt med detta uttrycker exploatörer en frustration över att det råder oklara förutsättningar kring marktilldelningar och planprocesser. Även här blir avsaknaden av handfasta riktlinjer ett problem. Lösningen torde vara ganska enkel – låt olika delar av staden utvecklas efter olika förutbestämda mål. Var tydlig med dessa mål, och utvärdera de färdiga husen efter hur väl de uppfyller dem. På vissa platser fungerar dagens formmässiga frihet och sökande efter expressiva kontraster bra. På andra finns vinster med samordning. På vissa platser passar modernismens principer för stadsbyggande och formgivning. På andra passar den klassiska stadens grammatik. Genom att fastslå vilka egenskaper man vill att olika områden skall ha, och vara tydlig med dessa skapas större förutsägbarhet för exploatörerna och medborgarna, samtidigt som man undviker att allt som byggs ”råkar” följa samma principer genom outtalade värderingar.

Tiden är mogen att inse att olika stilar kan samexistera och att allt inte behöver se likadant ut överallt. Göteborg har kallats ”de små stadsdelarnas stad”, eftersom olika stadsdelar varierar i skala och uttryck. Låt oss ta fasta på detta i stadsbyggandet.

Humorgruppen Killinggänget var kvintessensen av det trendkänsliga 1990-talet, där mode, musik och humor gled ihop. I sin retrospektiva show ”The Nineties – ett försvarstal” beskrev Henrik Schyffert tramset och relativiserandet som en medveten provokation mot föräldrarna. Inget gör den äldre generationen så upprörd som att skita i det som verkligen betyder någonting för dem. För de politiskt medvetna 40-talisterna var ironin ett rött skynke.

Med detta i åtanke är en annan av Killinggängets gamla medlemmar, Andres Lokkos, julkrönika ”Nostalgin har vår samtid i sina klor” en smula humoristisk. ”År 2021 letade popmusiken nostalgiskt efter sin egen framtid i ett diffust och ständigt omformulerat förr” skriver den 54-årige Lokko och tittar med beskyllande blick mot de ungdomsgenerationer som inte förmår stå på popmusikens barrikader och vara lika nyskapande som han och hans kamrater var.

Det är bara det att dagens ungdomar har andra uttrycksmedel än popmusik. Sociala medier och onlinespel har ritat om kartan för identitetsbyggande. Krönikan gör skiljelinjen mellan generationerna övertydlig. I samband med att streamingtjänsterna ersatte köpta musikalbum blev hela pop- och rockhistorien en sjö att ösa ur. Allt blev plötsligt tillgängligt. Att detta understödjer en viss återanvändning av äldre material är självklart, och inget tecken på ”nostalgi”. För alla ungdomar som sitter vid sina skärmar är popmusiken något som skvalar i bakgrunden, inte nödvändigtvis tillvarons medelpunkt. Det spelar ingen större roll om låten som ackompanjerar livet är från 1986 eller 2019. Men detta är känslomässigt svårt att ta till sig för gamla poprävar.

När Lokko (och jag) var unga var popmusiken en front där varje ny skiva som släpptes plöjde ny mark och omdefinierade samtiden. Rörelsen framåt, mot nya subkulturer och yttringar, var den centrala kraften. Man tittades sällan bakåt, för det krävde bokstavligen att man rotade bland föräldrarnas nötta LP-skivor.

Att all musik plötsligt blivit tillgänglig för alla innebär inte att musiken slutar utvecklas, att kreativiteten dör, eller att subkulturerna försvinner. Bara att alla låtar får en mer likvärdig inramning och mer fokus därmed läggs på musikupplevelsen och mindre på allt runtomkring. Musikskatten ackumuleras. Genrer samexisterar. Det finns alla möjligheter till identitetsbyggande och innovation. På ett lite annat sätt än när hela generationer mangrant ställe sig bakom idoler som Beatles eller Nirvana.

Det nya sättet att spisa musik har mycket gemensamt med hur vi upplever städer. För byggnader från olika tider står där sida vid sida för alla att uppleva. Och liksom Spotify rymmer massor av olika genres med olika kvaliteter och lyssnarskaror, rymmer städerna olika arkitekturstilar som skapar olika skönhetsupplevelser och sociala möjligheter.

Vare sig byggnader eller musik är förbrukningsprodukter som används några år och sedan kasseras. De finns med oss för lång, lång tid. Därför kan man inte jämföra dem med t ex bilar, gräsklippare eller mikrovågsugnar. Denna typ av produkter genomgår en ständig utveckling – de blir allt bättre. Teknikutvecklingen skapar en front i rörelse. Ingen kommer på tanken att efterfråga en gräsklippare eller bil av 1986 års modell. Lite tillspetsat kan sägas att popmusiken gått från att vara en förbrukningsvara till att bli en ackumulerad resurs. Byggnader har aldrig varit förbrukningsvaror, även om vissa drömde om det några år på 1960-talet, innan behovet av långsiktig hållbarhet blev uppenbart.

Trots detta faktum envisas många med att betrakta byggnader som om de vore gräsklippare eller lp-skivor. Någonting som snabbt blir omodernt och därför måste förändras, för sakens skull. Det går inte att tolka den indignation som uppstår varje gång någon vill bygga ett hus i klassisk stil på annat sätt. Arkitekturvärlden är full av tyckare som liksom Andres Lokko uppfodrande ser på sin samtid och kräver att den ska vara lika ”nytänkande” och ”dynamisk” som den tiden som just bleknat bort var. Som drömmer om en enad kulturfront under vars fanor hela generationer samlas. Utan att inse att man genom detta är de största nostalgikerna av alla. Dagens unga får gärna lyssna noggrant på mina egna skivor, men absolut inte bläddra bland mina föräldrars, förefaller de tycka.

Jag menar att vi måste sluta jaga förändring för sin egen skull, och istället utgå från de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar dagens samhälle ställer. De frågor som avgör om en byggnad blir vacker och meningsfull har väldigt lite att göra med om den har slätare glaspartier och plattare tak än sina föregångare. Utmaningarna i att skapa ekologiskt hållbara och socialt inkluderande städer är enorma och det skriks efter kvalificerat arkitektarbete. Mycket handlar om att hantera det redan byggda. Olika stilar kan och bör samexistera med varandra. Det råder ingen motsättning mellan att utveckla och förvalta högklassig arkitektur inom den modernistiska formtraditionen och att samtidigt låta ny klassisk arkitektur skapas. Vi får inte välja bort självklara och omtyckta formgivningsprinciper som symmetrier och dekor, bara för att vi är rädda att reta upp förändringsnostalgiska auktoriteter. För vi har inte råd att gång på gång reducera arkitekturen till en enkel förbrukningsvara och låtsas att byggnader likt gräsklippare automatiskt blir bättre bara för att de ser “nya” ut. Först när vi vuxit ifrån det kan vi på allvar förstå och tolka vår samtid.