Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

University campus as a living lab

Facebook Twitter Pinterest


Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

 

Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

 

Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.

 

Downtown Vancouver

 



Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.

 

John Robinson

 



Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

 

– UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

 

– ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

 

– Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

 

– Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

 

– Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

 

– Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

 

– Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

 

– Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

 

Från inbjudan:

 

UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

 

Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

 

Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

 

www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)

 

John Robinson

 

www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)

 

www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

inobi debatterar i DN. Nästan.

Facebook Twitter Pinterest


För femte året i rad ordnade Akademiska Hus och Göteborgs Förenade Studentkårer en workshop under ledning av inobi. Temana under åren har varit olika, och i år ordnade vi ett kompetensutbyte mellan studentstäder. Under en fredagseftermiddag i mitten av april samlades studentorganisationer, studenbostadsföretag och Akademiska Hus regionchefer från Göteborg, Stockholm och Lund i Chalmersska huset för att byta erfarenheter med varandra.

 

Frågeställningen i fokus var “vad bygger en studentstad”, och inte minst vikten av att det finns studentbostäder i tillräckligt mängd för att inte hindra inflödet av nya invånare till våra kunskapsstäder. Resultatet av workshopen blev en debattartikel som i dag publiceras på DN-debatt. Lite stolta måste vi ändå säga att vi är. För artikeln har många viktiga saker att säga som vi gärna skriver under på.

 

Om tidigare workshopar kan man läsa t.ex. här.

Sveriges första byggemenskapsledare

Facebook Twitter Pinterest

Inom några år ska 20 % av bostäderna i Göteborgs stad enligt stadsarkitekten Björn Siesjö tillkomma som byggemenskaper*. På inobi är vi övertygade om att stadsarkitektens spåkula visar rätt och att det dessutom är en nödvändig riktning att gå i för att utveckla både innehåll och volym i svenskt bostadsbyggande. Fler aktörer i byggandet, mer makt till bostadskonsumenterna och ett ökat engagemang från denna grupp i projektens tidiga skeden – så blir framtidens bostäder bättre, så kan byggkostnaderna sänkas, så kan fler bostäder byggas och så kan bostäderna tillgodose fler behov och önskemål.

 

Byggemenskaper har kommit i ropet på senare år och inobi har både varit delaktiga i och följt den utvecklingen med stort intresse. Vi har märkt av ett ständigt växande intresse både från enskilda och från grupper av privatpersoner att engagera sig i byggemenskaper.

 

Nu tar vi nästa steg och har inrättat en tjänst som helt och hållet är inriktad på att utveckla och leda byggemenskaper – Sveriges första byggemenskapsledare.

 

Till denna tjänst har inobi rekryterat Pernilla Ottosson, som närmast kommer från NCC Teknik och hållbar utveckling där hon sedan 2011 arbetat som projektledare inom hållbart byggande med särskilt fokus på miljöcertifieringssystemet BREEAM. Pernilla Ottosson är utbildad civilingenjör vid Chalmers (2004), 37 år gammal och bosatt i Göteborg med man och barn.

 

 

Satsningen på att rekrytera en byggemenskapsledare innebär ett både stort och viktigt steg för oss. Sedan vi drog igång inobi 2011 har vi hela tiden följt vår övertygelse om behovet av att utveckla de gränsöverskridande rollerna inom bygg- och planeringssektorerna. Vi har därför hela tiden kombinerat traditionella arkitekttjänster med projektledning, forskning, kvalificerade analyser, utredningar och projektutveckling i egen regi. Vi arbetar med projekt i alla skeden och genomgående i allt vi gör är en stark betoning av kommunikationsprocessernas betydelse. Detta gör det naturligt för oss att ytterligare fördjupa vårt engagemang i byggemenskaper – som är just ett kommunikativt och socialt byggande.

 

Uppgiften för en byggemenskapsledare är att medverka till att identifiera och utveckla nya projekt som kan genomföras som byggemenskaper. En stor del av tjänsten kommer också att handla om att lotsa och stödja befintliga grupper genom de olika stadier som deras projekt rör sig genom, att vara spindeln i nätet.

 

Vi vill göra det lätt för byggemenskaper att ta kontakt med oss och fråga: ”kan ni hjälpa oss med detta”, eller ”hur ska vi göra med det här?” Oavsett om det handlar om att ha någon som följer med på hela resan eller en mer avgränsad frågeställning ska man kunna vända sig till oss och få hjälp.

 

Inobis satsning på en byggemenskapsledare är en konsekvens av att vi i nuläget har ett flertal projekt som är eller skall bli byggemenskaper. Tjänsten är också ett direkt svar på de signaler som kommit från Göteborgs stad om att staden tror på en utveckling av denna projektform.

 

Det har varit avgörande för oss som kommersiell aktör att politiker och ledande tjänstemän så tydligt satt ner foten med att Göteborg skall satsa på byggemenskaper. Det etablerar en marknad som vi vill arbeta mot.

 

Nu ser vi i ser fram emot att få konkurrens av många fler som också ser att byggemenskaper är en projektform för framtiden, då kan vi arbeta tillsammans med att stärka och etablera konceptet. När vi är många som konkurrerar med varandra om att få jobba med byggemenskaper, då innebär det att konsumenternas position har stärkts ytterligare – det skulle innebära en välbehövlig revolution för bostadssektorn.

 

Hågaby i Uppsala, en av Sveriges genomförda byggemenskaper.
 

 

* = Den vedertagna definitionen av byggemenskaper, såsom det definieras av föreningen för byggemenskaper är ”en grupp människor som utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad.”

Världshistoriens första interstrukturkartläggning

Facebook Twitter Pinterest


En stor del av vårt arbete på inobi handlar om att analysera och beskriva hur möten och social interaktion mellan människor kan möjliggöras och stimuleras. Se bland annat här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Detta grundläggande mötesplatsperspektiv har vi med oss i allt från stads- och campusplanering till utformningen av det enskilda huset. Vi menar att detta är ett av de viktigaste bidrag som vi som bygger och planerar kan lämna till samhället: att så långt som det är möjligt rigga den fysiska miljön för fler och bättre möten mellan människor och mellan grupper. Det är en förutsättning för både demokrati och tillit och för kreativitet och innovationer.

 

I grund och botten är stadens rum först och främst ett kommunikationsgränssnitt, ett medium där människor antingen stimuleras eller förhindras att interagera och kommunicera med varandra.
Ett av de teoretiska verktyg som vi använder och upplever oss ha en stor nytta av i detta arbete är begreppet interstrukturer. Detta är ett begrepp som hjälper oss att göra framförallt två saker:

 

 

1) Dels att fånga in i nivån över den enskilda mötesplatsen och mäta och beskriva hur ett system av mötesplatser fungerar, vilka dess karaktärsdrag och egenskaper är, dess specifika kvalitéer och brister.

 

2) Dels att urskilja och inkludera en större bredd av olika sorters platser där människor de-facto möts och interagerar, inte fastna vid enbart de planerade och officiella mötesplatserna.

 

 

Under 2014-2015 har vi tagit detta verktyg vidare och på uppdrag av Chalmersfastigheter gjort en Interstrukturkartläggning av Chalmers Campus Johanneberg. Världens första i sitt slag.

 

I interstrukturkartläggningen undersöker vi just hur campus fungerar som interstruktur. Det vill säga, längre uttryckt, egentligen en mängd separata frågeställningar:

 

 

  • Vilka planerade och oplanerade mötesplatser finns på campus?
  • Hur förmår campus få olika grupper att mötas? Hur används mötesplatserna?
  • Hur ser fördelningen ut med koncentrationer och underskott av mötesplatser?
  • Vilka olika typer av mötesplatser finns representerade, är blandningen mellan typerna bra?
  • Vilka former av interaktion möjliggörs, i vilken utsträckning?
  • Är tätheten och närheten mellan mötesplatser tillräcklig?
  • Är synligheten, tillgängligheten och öppenheten tillräcklig?
  • Var finns det barriärer och murar? Vad består dessa av?
  • Är mötesplatserna tillräckligt tillåtande (”karnevaliska”)?
  • Vilka grupper är dåligt kopplade till andra grupper?
  • Vilka platser fungerar som magneter för många olika grupper? Varför?

 

Varför är frågor som dessa viktiga? Ja, ser man på campus och universitetet som ett verktyg som kan utvecklas och finkalibreras för att maximera kommunikation, värdeskapande möten och gränsöverskridande interaktion, då är det nödvändigt att veta hur förhållandena på marken ser ut och att utarbeta genomtänkta handlingsstrategier utifrån det. Chalmersfastigheter driver ett sådant medvetet och strategiskt arbete som förvaltare och utvecklare av campus, det handlar inte om fastigheter – det handlar om möten.

 

Idag levererar vi slutrapporten från Interstrukturkartläggningen av Campus Johanneberg till Chalmersfastigheter. Kartläggningen omfattar 116 mötesplatser och har genomförts i två steg: fältinventering med en mötesplatsanalys på varje plats och därefter kartproduktion och analys av den insamlade informationen.

 

 

Kartläggningen var på flera sätt ett pionjärprojekt. Det var första gången vi genomförde en såhär omfattande interstrukturkartläggning och vi har saknat andra miljöer att jämföra med. Men resultatet överträffade våra förväntningar. vi har fått en tydligare bild av de osynliga strukturerna på campus; var och hur interaktionen sker, var det finns stora hål som måste åtgärdas, mer eller mindre enkelt avhjälpta murar och rester från gamla synsätt på campusplanering som fortfarande i hög grad påverkar och begränsar interaktionsförutsättningarna.

 

För även om husen är det som syns är det den mer svårmätbara interaktionen mellan människor som äger rum i husens skuggor och salar som är huvudsaken för ett universitet – och den interaktionen måste man titta på med en särskilt kalibrerad blick för att se.

 

 

Sammanfattningsvis har detta för oss varit ett mycket givande projekt som har resulterat i ett unikt planeringsunderlag för att utveckla de enskilda mötesplatserna på campus och stärka hela Campus Johanneberg som interstruktur.

 

Nu ser vi fram emot att ta detta vidare och med stöd av vidareutvecklade kartläggningsverktyg göra fler interstrukturkartläggningar – på andra campus, i stadsdelar och på enskilda gator. Utmana oss!