Ok, dag 2 av 2 för mig på Making Universities Sustainable Conference 2014. Gårdagen hittar ni här. Vis av gårdagens pedagogiska session-leader börjar jag med att sammanfatta dagens 3 viktigaste lärdomar:
1. Kommunikation är viktigt! Oavsett om det gäller forskning inom hållbarhet eller något helt annat. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att producera forskning eller bra lösningar om du inte får ut dem till dem som praktiskt ska genomföra något. Informationen måste också vara positiv, entiuasmerande och visa på den konkreta nyttan för genomföraren.
2. Tydliggör kundnytta! Mät och ta betalt för energiförbrukningen nedbrutet på individuellt lab, forskargrupp, våningsplan, institution eller liknande. Illustrera energikonsumtionen på ngt vis. Man kan också tänka sig ett lab-körkort, som innebär att du lär dig om labsäkerhet men också om energiförbrukning och hållbarhetsfrågor i lab.
3. Hållbarhetscertifieringssystem är bökiga och opraktiska, men ibland nödvändiga. I framtiden kommer man inte behöva dem eller de kommer se annorlunda ut. Nyttan nu är främst kvittot på att man åstadkommit något.
Dåså! Dagens keynote av CEO Laura Storm från den internationella organisationen Sustaina – “Rethinking sustainability communication at the university” – utlovar ”a presentation showing that most of our communication should be flipped on its head to effectively gain better leadership and employee buy-in. Och jag måste säga att Laura levererar!
Sustainia skapades efter det katastrofalt misslyckade klimatmötet i Köpenhamn COP15 2009. Laura ville ta tag i bristerna från mötet, titta på hur man kunde aktivera och entusiasmera istället för att teoretisera och komplicera. Kommunikationen kring hållbarhet har en tendens att fokusera på sckräckscenarion: klimatförändringarna, smältande isberg, ond bråd död. Men skrämmande bilder skapar inte action. Det leder till passivitet och distans. Vi går vidare som om inget hänt.
Snart är det dags för COP21 i Paris. För att åstadkomma något måste alla engagera sig. Universiteten har en viktig roll i att utbilda sina studenter i rätt riktning. Vi har samlat världens politiska och affärsledare, men erfarenheten är att det går inte att pucha den hållbara utvecklingen uppifrån.
Vi använder också ett svårt språk. Forskare skriver omständligt, tekniskt, kemiskt, förkortningar etc. Ingen fattar nåt. Ingen motiveras. Säkert toppenbra forskning, men budskapen måste på något sätt kommuniceras på ett stimulerande sätt. ”Empowering language!” En utmaning för forskare. Världens viktigaste kampanj har hittills letts av världens sämsta kommunikatörer.
Sustainia testar ett nytt, positivt och entusiasmerande kommunikationssätt. Men utöver de språkliga förbistringar finns andra utmaningar i att sälja in klimatsmart lösningar och att kommunicera hållbarhet. Frågan är komplicerad och helt enkelt svår att förstå. Lobbyorganisationer motarbetar och driver särintressen. Finanskrisen hjälper inte direkt till. Media missleder och blåser upp konfikter.
Men hur ska man göra då? Sustania har tittat på starka kampanjer i historien, tex Marthin Luther King. Där kan man snacka om empowering. Konkret agerande, språk och utstrålning. Sustainia vill göra samma sak. En vision att kommunicera positivt. Om att skapa lust. Vill prata om våra fantastiska nya liv med ny teknik. Alla spännande möjligheter. Man jobbar med att identifiera lösningarna. Tillgängliggöra och argumentera för dem. Man kommunicerar för ett engagera.
Resultatet av Sustainias arbete är ganska imponerande. Man har utvecklat och kommunicerat en mängd projekt, tex Copenhagen Climate Plan 2025. En från början aptrist rapport som Sustaina utvecklade till en smidig guidebook om framtiden med inspirerande visionära bilder. Sustaina har också varit en av drivkrafterna bakom Green Guide for Universities (som jag tog upp i gårdagens bloginlägg). Och så driver man Sustain 100. En slags samling av goda exempel och genomförda lösningar. I denna guldgruva gömmer sig exempelvis ’intelligent streetlight’ som sparar 80% energi, en ’social media plattform for tool sharing’ och ’the package free grocery-store’.
Är du en forskare som vill kommunicera tydligare? Gör så här: Lyft fram det positiva, det konkreta och uppnåeliga. Använd ord folk förstår. Använd få siffror och inga förkortningar. Gör det attraktivt och kul. Var ärlig, transparent och överdriv inte. Var spännande och behåll intresset. Testa gärna nya format. Tänk marknadsföring. Lyft fram fördelar för ’kunden’. ”What’s in it for me?” Positiva visioner. Inga negativa skrämmande hotbilder. No. More. Polar bears
Efter den starka inledningen ska vi titta på lab igen. Vad är viktigast egentligen? ’What are the key environmental priorities to design sustainable laboratories?’ Igår lärde vi oss att energiförbrukningen är 20% byggnadsrelaterad 80% utrustningsrelaterad. Idag kompletterar vi den kunskapen med att 60% av den utrustningsrelaterad energiförbrukningen går till ventilation. Oftast. Typ.
Demanding more: sustainable laboratory technologies and practices at the University of Cambridge
Catrin Darsley från Cambridge har i flera praktiska exempel arbetat med energiförbrukning i lab-byggander.
Beteendeförändring hos brukaren: I ett projekt tydliggjorde man energikostnader och mätte energiförbrukningen. Avvek man från sin energibudget fick man antingen betala eller fick betalt. Man betalade alltså inte direkt vad det kostade, utan jobbade för att minska relativt en budget. Energin köptes centralt av universitetet och mättes när det distribuerades internt. Funkade hyfsat. I ett annat projekt fick man labben att tävla om att spara mest, funkade bättre, men bara temporärt.
Tekniska förbättringar. I ett projekt hittande man ett antal viktiga komponenter att utveckla: belysningsarmaturer, filter i aggregat, kompressorer samt finjustering av ventilationssystemet.
Jobba tillsammans med leverantörer. En av de mer framgångsrika projekten de drivit är när de tillsammans med en tillverkare av labfrysar och glastorkskåp (vilka identifierades som energitjuvar) lyckades utveckla produkterna ffa med avseende på styrning av befintliga produkter och därmed fick stopp på processer som kördes över natten helt i onödan mm. Viktigt att denna typ av produktutveckling går hand i hand med vad forskarna faktiskt vill ha och vill köpa.
Man kan också tänka sig att försöka samordna olika avdelningar i gemensam användning av tex frysar. Använd en gemensam 150-liters frys istället för varsin 100-liters frys. (Jag sa väl det att en lab-frys kan dra lika mycket energi som en normal villa).
Men projektet med bäst effekt var att testa behovsstyrd ventilation. Sensorer läser av behovet i enskilda rum och styr aggregatet till optimal effekt. En bonus i det sammanhanget var att det blir mindre dragigt i labben! Ett praktiskt problem i många lab, pga den enorma luftomsättningen som krävs med många dragskåp.
Top priorities in lab design, UCPH
Härlig titel! Vilka är nu toppprioriteringarna enligt projektledare Preben Buhl från UCPH? (Här kommer strax en länk till presentationen med många fina och övertygande cirkeldiagram.) Mycket av hans slutsatser finns att kika på i ’Green Guide for Universities’ som han medverkat i.
Preben har landat i att det absolut viktigaste är energiförbrukningen. Visst ska man jobba med vattenförbrukning, allt miljöfarligt avfall som produceras, men energiförbrukningen är viktigast.
Toppprioriteringar var det. Ja, man måste fokusera och kan inte klara allt. Vad är då viktigast? På UCPH mättes och övervakades allt noggrant på 5 olika lab. Man fann att 50-90% av förbrukningen gick till ventilationen. Och att inom utrustningens förbrukning vann frysarna stort. I övrigt drar även belysning, LAF-bänkar och dragskåp en hel del. (Bland frysarna drar naturligtvis en -150° C-frys mer än en -20° C eller -80° C-frys. Men det finns färre -150° C-frysar.) I Maersk-projektet lyckades man oprimera frysanvändanet med 50% vilket gav ett genomslag på hela labenergiförbrukningen på 5-25%. Inte kattskit.
Men vad kan man klara med att stimulera brukarnas beteendeförändring? Preben testade att utbilda och inkludera brukare i energibesparingen. Klarade man vissa mål skulle man få en belöning. 10 000 DKK per våningsplan som övervakades. Detta ledde till vissa minskningar. Toppar i förbrukningen kapades, helger och nätter blev avsevärt bättre. I ett av försökslabben sjönk förbrukningen generellt. Tot 4-25 % besparing uppnåddes. Så ja, det går att påverka beteendet i viss mån och med stora variationer. I det långa loppet är det dock svårare. Besparingen under kampanjen varade inte. Kräver i så fall kontinuerligt arbete och tydliga kontinuerliga belöningar.
Prebens topp tre åtgärder: ventilationsåtgärder, frysarna och att utbilda brukarna.
Ventilationsårgärderna: På dragskåp, punktutsug och LAF-bänkar, stäng luckan, stäng av, sänk flöden när det är möjligt. Se till att utrustningen är programmerad att kunna gå i enersgisparläge. Det är dock viktigast att klara säkerheten. Ibland måste de gå 100% dygnet runt pga kemiklaier eller pågående experiment! Behovsstyrd ventliation kan vara en bra väg. Energieffektivisera aggregat, don och system
Frysar: Se till att forskaren vet vad de har i frysen. Registrera proverna. Det finns frysar som går i flera år utan att öppnas och utan att ngn vet vad som finns i dem. Köp effektivare frysar. Använd inte en för kall frys. Ibland räcker en -40° C-frys istället för -80° C-frys.
Utbilda brukarna: Det är viktigt med gröna ambassadörer i verksamheten för att utveckla den generell medvetenhet om tex energiförfrukningen. Man skulle kunna kräva en kort utbildning för ett lab-körkort i labsäkerhet och i labenergihushållning.
Safety meets sustainability,Yale
Robert Klein från Yale. Robert är säkerhetskille. Ser till att man använder handskar och tvättade rockar. Att man tar hand om farligt avfall på rätt sätt osv. Han ser också till att man har tillräckligt HÖGA luftflöden, för personsäkerheten.
Han säger att lab kommer aldrig bli hållbara, men de kan bli väldigt mycket bättre. Alla lab är individuella och kräver sin egen analys. PÅ Yale håller Bio-tech-labben på att växa. De är ny 70% av alla lab. Dessa lab tar 6% av likalytan, en står för 50% av driftskostnaderna.
Robert har försökt arbeta med den svåra ekvationen säkerhet vs. hållbarhet. För det finns säkerhetsrisker med att energiförbättra. För låga flöden ger risk för exponering. På Yale simulerade man kemikaliespill och testade olika ventflöden och don-designs för att hitta en optimal lösning. Med specialanpassade och färre don och lägre flöden nådde man högre koncentrationer av testkemikalierna men låga koncentrationer på tillräckligt kort tid. Effektivisering är alltså möjligt, men det finns risker med toppar av koncentrationerna. Man tillåter på Yale nu 6 luftomsättningar per timme, vilket är riktigt bra.
Ok, sista sessionen då. ’Is it worth to follow a certification scheme for university buildings? And if yes – which one?’ Toppenfråga! Tyvärr fick den inget tydligt svar.
Sustainable Lab Standard – lessons learned, ETH Zürich
Dominik Brem, redovisar ETH:s pågående resa mot hållbara lab. Motivationen är att labben använder en massa energi och skapar en hel del farligt avfall. Labben har också en hög livscykelkostnad, ska vara flexibla och kunna adoptera ny teknik samt bidra till att stärka kontakter mellan forskargrupper. Dominik har 4 labprojekt pågående i olika skeden på ETH. Målet i dessa projekt är hållbarhet, inte nödvändigtvis diplomering eller certifiering i ngt särskilt system. Man har utan system stöd lyckats bra med vattenkylda frysar och andra bra energilösningar. Det är också svårt att veta om man ska energieffektivisera en enskild byggnad eller se campus-övergripande på frågan.
Men, man vill väldigt gärna standardisera sin process, säkerställa ett hållbart tänkande och säkra sina miljömål. Så i sina projekt har man tittat på och använd tillgängliga system i möjlig mån. I ett projekt har man dessutom gått mot certifiering enligt SNGI. För att hitta ett system att certifiera sig mot gick man igenom tillgängliga böjligheter och det visade sig att bara ett par system tog hand om de områden man ville säkerställa kvalitet inom. Dessutom var det bara ett av dessa som var tillämpbara på labbyggnader. Dessvärre var detta system tyskt, så det krävdes en anpassning av det till den schweiziska kontexten.
I ytterligare ett nytt labprojekt har man jobbat enligt SGNI implementerat från start i planeringen. Detta har gått smidigare. Man ska inte certifiera detta projekt utan använder systemet som en checlista som säkerhet i projektets alla steg. Viktigt defineria systemet tidigt i processen och sätta upp en organisation som stöd för det. Viktigt utbilda konsulterna. Viktigt låta förprojekteringen ta tillräckligt lång tid för att reda ut alla svårigheter. Systemet för ha möjligheter till anpassning till platsens förutsättningar eller annan lokal kontext.
Getting standards to deliver specifics, Oxford
Tom Heel jobbar med standarder och certifieringssystem vid Oxford. Att tillämpa standarder är även det ett kapitel i boken Green Guide for Universities. Kan one size fit all? Oxford tillämpar Bream i nivån excellent på alla projekt över 1 M pund. Man har 20 projekt på gång just nu och upplever svårigheter att engagera och få alla på samma spår i systemen. Bream värderar bara energiförbrukning till 15% och för labbyggnader är det därför inte särskilt relevant. Så nej. One size for all går egenligen inte. System är rätt nu, men är inte del långsiktiga lösningen.
Vad behövs då för att få systemen att fungera och leverera nytta? En blandning mellan piska och morot. Hittills har han mest fungerat som piska i projekten och blivit bemött därefter, men han ser ändå att kraven i systemen leder till att alla tvingas anstränga sig och att fokus tvingas mot saker som annans skulle falla mellan stolarna.
Många av systemen leder till att det kommer in en konuslt från certifieringssystemet och hen har inte fokus på projektets mål utöver hållbarhetsmålen. Blir lätt överkörd. Bäst om man långsiktigt kan använda konsulter som har upparbetad kunskap i certifieringssystemen.
Det finns risker i projekten. Dessa är främst att man har fina ambitioner men att utförandet inte är lika bra. Det finns också en stor risk för att admnistrationen i systemen leder till att man helt enkelt inte orkar vara kreativ och finna nya bra lösningar. För att nå vissa mål i systemen kan ´vissa lösningar bli överkomplicerade och visa sig omöjliga att genomföra, att praktiskt handa av brukare eller att påverka vid ombyggand.
Så, är det värt det. Nej, men ur politisk synvinklel, Ja. Universiteten behöver certifieringen som ett kvitto på sin exellens. Dessutom har universiteten en särställning i samhället, de är långsiktiga, ska bidra till att utveckla lösningar och att utveckla själva systemen. Detta är en viktig del i universitetens byggande.
Konferensen landar i olika positioner i denna fråga. Men vill väldigt gärna finna egna vägar utanför existerande certifieringssystem, men ärligt talat, skulle man verkligen nå lika långt och få alla att agera samordnat utan systemen? Och vilket system som funkar bäst? Ja, den frågan kvarstår obesvarad.
