Den stora utmaningen för dagens stadsplanering är att skapa områden som är täta och främjar hållbarhet, men samtidigt vackra och attraktiva. Fokus har legat på tätt/högt men allt fler röster påpekar att det finns fördelar med tätt/lågt. Den senaste tiden har konceptet ”trädgårdsstad” diskuterats alltmer. Genom att bygga och lågt och urbant kan byggandets klimatavtryck hållas nere samtidigt som det skapas områden med stark social identitet. Jag skrev om detta i GP för några år sedan.
Utmaningen ät dock att den utvecklingsmark i halvcentrala lägen som lämpar sig bäst för trädgårdsstad i regel är väldigt dyr att exploatera. Det kan handla om allt ifrån att avveckla befintliga industriområden till att sanera mark, spränga bort höga berg och dra om vägar. Och då räcker inte trädgårdsstadens skala för att räkna hem investeringarna. Den ekonomiska potentialen hos konceptet ligger istället i att hitta mark som är så enkel att bebygga att det inte krävs parkeringsgarage och sexvåningshus för att kalkylerna skall gå ihop.
Dessa lägen kan man hitta antingen en bit utanför staden eller på impedimentmark och trädgårdar mer centralt. Det är den sistnämnda typen av mark som står i centrum i hyresgästföreningens och Spacescapes rapport “Den verkliga trädgårdsstaden” som släpptes 2024. I rapporten argumenteras för att förtätning av centrala villaområden är en vettig strategi för att skapa mer hållbara städer. Utifrån bilinnehav, yteffektivitet och andra hållbarhetsfrågor jämförs de klassiska trädgårdsstäderna från tidigt 1900-tal med senare villaområden. Man kommer fram till att de gamla trädgårdsstäderna har en mer effektiv markanvändning och är lättare att leva hållbart i. Slutsatsen är att villaområden bör förtätas på bred front.
Nyligen gjorde de en uppföljning på rapporten, kallad “Sveriges bästa villaområden – här finns förtäta och skapa verklig trädgårdsstad“. I denna rapport föreslås ett antal strategier för hur detta bör gå till. Rapporten är intressant och väcker en rad relevanta frågor. Dock blir det tydligt att steget mellan teori och praktik bitvis är stort. I en optimal värld hade man från början planerat smart och framsynt, men vägen att omvandla ett område som byggts på ett visst sätt till någonting helt annat är lång och komplicerad. Det är viktigt att man har alla förutsättningar på plats.
I följande text reflekterar jag kring de praktiska förslag som föreslås i rapporten.
I korthet kan sägas att Spacescape och Hyresgästföreningen föreslår flera strategier. De viktigaste är att ändra befintliga detaljplaner för villaområden så att byggrätterna blir mer generösa, samt att från kommunalt håll premiera nya planer som offensivt främjar förtätning.
De första idén är alltså att på ett generellt plan ta bort bestämmelser som begränsar byggarea och antal bostäder per tomt. Detta motiveras av att det skall bli lättare att skapa generationsboenden och uthyrningslägenheter (trots att Attefallsreglerna redan möjliggör detta). Man ser framför sig en organisk förtätning av villaområden där tomter kompletteras med nya hus när behov uppstår. Detta är dock en ganska naiv förhoppning, som i min mening mest skulle skapa problem.
Fastighetsutveckling är en strikt affärsmässig verksamhet, och ökas byggrätterna i landets attraktiva villaområden är det inte ett charmigt självbyggeri som vidtar, utan omfattande rivningar av äldre hus. Försvinner gör 20-talshus med äppleträd och stenmurar, in kommer yteffektva lägenhetshus med asfalterade tomter och fasader i underhållsfria material. Denna typ av utveckling har redan skett i en del centrala villaområden där gamla stadsplaner har så generösa byggrätter att dessa är värda mer än husen. Sällan blir resultaten goda, vilket bl a uppmärksammades av Elisabet Andersson härom året. Spekulationsbyggd “excel-arkitektur” förflackar områdena, samtidigt som vackra hus och gaturum försvinner. Detta är vare sig ekologiskt hållbart eller ett effektivt sätt att lösa bostadsbrist. Att tro att strategin skulle leda till miljöer som ens vagt påminner om de noggrant gestaltade trädgårdsstäderna från tidigt 1900-tal tyder på dålig insikt i fastighetsmarknadens mekanismer.
Bildtext: Att utan övergripande planering ersätta villor med mindre flerbostadshus leder i regel till högexploaterade tomter utan trädgårdsstadens kvaliteter.
Då är den andra strategin som föreslås – att peka ut områden som har goda förutsättningar att förtätas och dra igång detaljplaner med syfte att uppnå en samordnad utveckling – mycket mer intressant. Nog för att centrala och halvcentrala villaområden i de större städerna under flera decennier dammsugits på byggbar mark, men Spacescapes och Hyresgästföreningens tanke är att förtätningarna skall ske samordnat och kommunerna vara pådrivande, trots att det rör sig om privat ägd mark. Det är en bra idé.
I rapporten listas en rad områden som har särskilt goda förutsättningar. Man bedömer läge, byggbar mark och infrastruktur, men också medelinkomst och livskvalitet. Ju starkare ekonomi och högre livskvalitet desto bättre lämpar sig områden för förtätning, med motiveringen att fler bör få möjlighet att bo i väl fungerande områden. Förhoppningen är även att tillskotten av tät/låg bebyggelse skall välkomnas av dem som bor där. Områden som bedöms särskilt bra är centrala villaområden i storstäderna. Det är i regel historiska miljöer med höga kulturvärden, goda vägförbindelser, stabil ekonomi och höga fastighetspriser. I rapporten visas på ett relativt detaljerat sätt hur hundratals nya bostäder (framför allt i form av radhus och låga flerbostadshus) skulle kunna tillföras dessa områden.
Skiss på förtätning av Bellevue i Malmö. Många av tilläggen hamnar väldigt nära vackra byggnader från förra seklet. Bild: Spacescape/Hyresgästföreningen
Skisserna visar intuitivt vettiga förtätningar där befintliga stråk förstärks och ny bebyggelse fyller urbana tomrum. Men studerar man dem mer noggrant framträder en rad utmaningar.
I Göteborg lyfts t ex parkeringsplatserna runt Långedrag fram som en väldigt bra plats för trädgårdsstad. Problemet är bara att parkeringsplatserna behövs för de boende i skärgården. Att stora parkeringsytor i vattennära läge är ett slöseri med mark håller alla göteborgare med om, men trots femtio års försök har inget alternativ till Saltholmsterminalen kunnat tas fram. Och även om skärgårdstrafiken skulle flytta och parkeringsbehovet minska finns fortfarande problem att lösa. Det är frågan om gammal utfyllnadsmark, både förorenad och i riskzonen för översvämningar. Markarbetena som måste till för att bygga är så omfattande att det sannolikt skulle krävas betydligt högre hus än tvåplans radhus för att uppnå ekonomisk hållbarhet. Och då är det inte trädgårdsstad längre, utan mer konventionell förtätning.
Att bygga trädgårdsstad på de stora parkeringsytorna i Långedrag vore kvalitetsskapande, men är orealistiskt om inte skärgårdsterminalen flyttas.
Liknande frågetecken dyker upp när man studerar de andra områdena som illustreras. I skisserna placeras nya rad- och flerbostadshus längs företrädesvis befintliga gator, utan några parkeringsplatser. Det leder till en rad praktiska utmaningar, avseende bl a topografi, trafikbuller, parkering, tillgänglighet, sophantering och dagvattenhantering. Men framför allt finns kulturhistoriska frågetecken – många av tilläggen tränger sig väldigt nära vackra byggnader från förra sekelskiftet. Det är lätt att lösa vissa problem men missa andra.
Samhället ställer idag så höga krav att det är svårt att skapa sammanhängande områden med konsekventa kvaliteter om man inte kan styra helheten. Sannolikt är det betydligt enklare att skapa trädgårdsstäder på mark där man inte behöver anpassa sig än om man behöver förhålla sig till befintliga strukturer. Och då hamnar man en bit från stan.
Utmaningen i centrala och halvcentrala lägen är att hitta platser där förtätningen sker på ett naturligt sätt i samklang med befintliga vägar och bebyggelse. Och det är här den stora kvaliteten med rapporten kommer fram. För den argumenterar för att utgå ifrån det lokala perspektivet, att boende och kommuner tillsammans bör definiera var potentialen finns och sedan arbeta tillsammans för att åstadkomma förtätning på platsens villkor.
En typ av miljöer som i min mening bär på väldigt stor potential är 1960-70-talets scaft-planerade villaområden. Dessa områden har nästan alltid väl dimensionerade tillfartsvägar helt utan bebyggelse som borde lämpa sig utmärkt för att flankeras av radhus. Det hade varit intressant att se en fortsättning med fokus på efterkrigstidens funktionsseparerade villamattor.
Längs matargatorna i 1960-70-talets villaområden finns stora obebyggda ytor som med fördel kan omvandlas till klassisk trädgårdsstad
Sammanfattningsvis är rapporterna en läsvärd och intressant argumentation för förtätning i den lilla skalan och värdena som skapas av tydliga stråk och blandad bebyggelse. De skulle dock tjänat på en lite mer problematiserande ingång, där analysen hålls objektiv och lösningarna presenteras mindre tvärsäkert. Trädgårdsstad lyfts fram som något entydigt positivt och villaområde som entydigt negativt. I realiteten är det en flytande gräns mellan dessa koncept, t ex är det långt ifrån alla trädgårdsstäder från tidigt 1900-tal som är så täta och blandade som idealet visar, och många villaområden från senare år är mer progressivt planerade än 70-talets villamattor. Man tar tydlig ställning för att blanda och komplettera områden som har en ensidig social prägel. Det skänker en tydlighet till rapporten och placerar den i ett politiskt sammanhang där många röster förordar uppdelning. Det är i min mening bättre att vara öppen med sina mål än att uttala sig svepande och klä argumenten med luddiga värdeord. I argumentationen missar man dock vissa praktiska utmaningar. De problem som ofta uppstår med små lägenhetshus (förvaltnings-och ansvarsmässigt) berörs inte alls och samma sak gäller de marknadskrav på parkeringsplatser som idag gör det så svårt att placera byggnader i gatuliv längs kontinuerliga stråk.
Jag hoppas att Hyresgästföreningen och Spacescape fortsätter arbetet och att det leder fram till konkreta strategier som kommunerna kan använda för att skapa områden som är både vackra, ekologiskt hållbara och socialt attraktiva. Att förstå de praktiska utmaningarna är nyckeln till detta. Det kräver såväl visionära tankar och respekt för områdenas karaktär och genomförandeprocesser. En förtätning längs matargatorna i modernismens områden känns på många sätt mer realistisk än de bitvis rätt brutala förslag på förtätningar av villastäder från tidigt 1900-tal som förordas i rapporten. Göteborgs arbete med förtätning av Biskopsgården får ses som ett mycket lovande projekt i denna anda.
Humorgruppen Killinggänget var kvintessensen av det trendkänsliga 1990-talet, där mode, musik och humor gled ihop. I sin retrospektiva show ”The Nineties – ett försvarstal” beskrev Henrik Schyffert tramset och relativiserandet som en medveten provokation mot föräldrarna. Inget gör den äldre generationen så upprörd som att skita i det som verkligen betyder någonting för dem. För de politiskt medvetna 40-talisterna var ironin ett rött skynke.
Mark Isitt gör i GP en lång och intressant 
