I den alliansbudget som riksdagens utskott arbetat med de senaste veckorna, är kulturutskottets föreslagna nedskärning av det statliga stödet till kulturtidskrifter med 75% den förändring som kommer ha störst långsiktigt negativa effekter för hela samhället.
Går förslaget igenom får det konsekvenser som berör långt fler än kultursektorn. Även vår sektor (löst definierat: byggande och planering) kommer uppleva det, dock framförallt på längre sikt. Visst kan vi producera hus utan en bredd av kulturtidskrifter, men ska vi lyckas göra något mer av husen, då behöver vi både kunna tänka kritiskt och kreativt, förstå vad som sker i samhället och ha ett brett perspektiv där vi ser vår sektor i det större sammanhanget. Att bygga hus och planera städer innebär en ständig interaktion med kapital, samhälle och människor. Det berör frågor om moral, historia, tillhörigheter, miljö och mycket mer. Vi är därför beroende av att det finns en aktiv och självständig kulturdebatt med en viss nivå i samhället. Där utgör kulturtidskrifterna ryggraden.
Sett till statsbudgetens totala storlek utgör besparingen en löjlig näve småpotatis. 15 miljoner kronor i minskat stöd till kulturtidskrifter motsvarar 0,1 % av statens kulturbudget och 0,02 % av statens totala utgiftsanslag. Annorlunda uttryckt motsvarar det två kronor per skattebetalare och år.
Inte mycket pengar, men pengar som har en stor hävstångseffekt. Det som är växelkassa för staten, utgör för hundratals kulturtidskrifter hela skillnaden mellan att existera och lägga ner.
För någon som inte arbetat med icke kommersiell tidskriftsutgivning kan det vara svårt att förstå riktigt hur obefintliga marginalerna är för en typisk kulturtidskrift. Men betänk då att detta är publikationer med ett avancerat innehåll (essäer och undersökande reportage som kan ta veckor att skriva), smala målgrupper (och därmed begränsade prenumerantintäkter) och en obefintlig annonsmarknad (ibland därför att intresse från annonsörer saknas, ibland för att bevara ett genuint oberoende). En stor del av arbetet sker helt ideellt och varken redigerare, skribenter eller fotografer får i närheten av en ordentlig ersättning för nedlagd tid. Få har råd att ha någon anställd. Ännu färre har en ordentlig lokal att vara i.
Villkoren är alltså rätt skrala redan som det är. Den stora intäktsposten i budgeten hos majoriteten kulturtidskrifter utgörs av det statliga stödet. I det läget vill kulturutskottet minska stödet med 75 %. Det är nästan så att man misstänker att det sker av ren illvilja. Men så kan det väl aldrig vara?
Kulturutskottets ordförande Per Bill försvarar beslutet med att kulturtidskrifterna ”borde kunna skynda på digitaliseringen och därmed minska en del kostnader”.
Rörande med så genomtänkta ”goda råd” samtidigt som man sparkar undan benen. Dessvärre är det en mer än lovligt naiv tanke att kulturtidskrifterna skulle kunna spara sig in i framtiden genom en ”påskyndad digitalisering”. Varför förklaras väl här.
På vårt lunchbord ligger mängder av facktidskrifter som ges ut av leverantörer och aktörer i vår bransch. Tidskrifter med namn som Glas, Stål, Trä, Betong, Lera och så vidare. Namnen är självinstruerande. I byggsektorn finns många som vill berätta att man skall använda just deras byggmaterial, med lite redaktionell inbakning. Och det är väl okej. Men om någon inbillar sig att detta är källor för några oberoende och intellektuellt kvalitativa perspektiv på arkitektur och samhällsbyggande så misstar man sig. Därför räcker inte de kommersiellt drivna tidskrifterna, det behövs idédrivna och oberoende kanaler.
Kulturtidskrifternas överlevnad är som sagt en angelägenhet för hela samhället – de skapar värde långt utanför kultursektorn. Att anlägga ett nyttoperspektiv på kulturens betydelse upplever en del inom kultursektorn som provocerande, men för min del är det en självklarhet att nyttan av en offentlig utgift måste värderas.
Så vad är värdet för samhället av att dessa tidskrifter kan överleva? Vad händer om de försvinner? Vi kan ta inobi som ett exempel. Vi hör, som sagt, trots allt inte till de närmast sörjande. Vi är verksamma inom byggsektorn och inte inom kultursektorn, vi är ett företag och inte en idéburen sammanslutning. Icke desto mindre, från oss som enskilda individer till inobi som företag: vi har både glädje och nytta av kulturtidskrifter så gott som dagligen.
Som företag har vi framförallt haft ett direkt utbyte av arkitekturtidskriften Kritik som ensam och med små medel lyft nivån på den svenska arkitekturkritiken under flera år och drivit branschjätten Arkitektur framför sig. Vi läser varje nummer av Kritik och varje gång bidrar det till att vidga perspektiven. Några gånger har vi själva bidragit med artiklar. Hade Kritik inte funnits hade de texterna inte blivit skrivna och vi själva hade aldrig fått skäl att på djupet fundera över hur vi uppfattar den byggda miljön och inom företaget diskutera bredare kring arkitekturkritik.
Vad är poängen med arkitekturkritik? Det kan studenterna på varje arkitektutbildning se med egna ögon i samband med de obligatoriska kritiktillfällena. Kritiken är arkitekternas viktigaste arbetsverktyg, det är genom kritiken vi utvecklar oss själva, vårt arbete och hela vår yrkeskårs förmåga. Genom kritiken slipar vi våra argument, tvingas tydliggöra våra antaganden och vägval, värderingar och föreställningar. Kritiken skär genom det osynliga i arkitekturen och synliggör underliggande fördomar och förlorade alternativ. Både under gestaltningsprocessen och efter den – kritiken är vår motsvarighet till naturvetenskapens försöksutvärderingar.
Ändå är arkitekturkritiken i Sverige sorgligt eftersatt. Det råder brist på kvalificerade och analytiska texter och det råder brist på oberoende skribenter som skriver annat än beskrivande hyllningar av sina kollegors arbete. Den modiga, genomtänkta och oberoende kritiken finns inte i Glas, Stål, Trä, Betong och Lera, där de projekt som är utvalda finns där för att framhålla förträffligheten hos respektive material, inte för att problematiseras.
För något år sedan organiserade vi ett samtal om bostadspolitik på vårt kontor i Victoriapassagen som resulterade i en artikel i Fronesis nummer 42-43 om Hemmet och bostaden. Samtalet genomfördes i våra lokaler men initiativet kom från Fronesis nummerredaktion. Det var kulturtidskriften som såg till att det samtalet överhuvudtaget ägde rum.
Och det är ofta precis den rollen som kulturtidskrifter har i det ekosystem som samhällsdebatten är: en möjliggörare och plattform som skapar många andra kulturhändelser. Genom sin konstruktion med temanummer, redaktioner och regelbunden utgivning bär kulturtidskrifterna på mekanismer som manar till reflekterad åsiktsyttring, något som allt mer blir en bristvara i ett medielandskap där allt mer består av korta ögonblicksrapporter och tyckarkrönikor på det som hände för fem minuter sedan.
Den feministiska kulturtidskriften Bang har sedan 1991 publicerat de bästa texterna om bostäder. Alltihop ur ett feministiskt perspektiv som inte finns någon annanstans. Vad kan en feministisk och postkolonial estetik innebära? Skarpa idéer om det finns inte främst i Arkitektur men väl i Bang.
Både Kritik, Fronesis, och Bang riskerar nu att mista större delen av sin finansiering, liksom ett stort antal andra kulturtidskrifter med olika inriktning.
Det kulturtidskriftsstöd som kulturutskottet nu sparar in kostar oss skattebetalare ungefär 2 kronor per person och år. En femtedels cheesburgare. Per år. Det är inte mycket pengar för att upprätthålla någon sorts grundläggande infrastruktur för en oberoende kultur- och idédebatt i landet.
Har vi verkligen blivit så dumsnåla att vi inte har råd med det?
Ett samhälles självbild och prioriteringar kan mätas genom var det anser att det måste göra sina besparingar och var det väljer att satsa. Kulturutskottets ordförande Per Bill vill vara ”väldigt tydlig med att det är på kulturtidskrifter som vi ser besparingspotentialen.”
Är det så illa ställt att kulturutskottets majoritet värdesätter en femtedels cheesburgare mer än att ha en ryggrad i landets kultur- och idédebatt?
Det verkar inte bättre.
Här kan man skriva under ett upprop för att rädda kulturtidskriftsstödet!
Bilder i posten från Arkitekturtidskriften Kritik som nominerats till Kollapriset.
I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.
Väggfast bänk för sökdatorer.
En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar “Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.
Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)
Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!