Okategoriserade

 

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

 

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

 

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

 

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

 

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

 

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.

 

Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

 

KAJEN

 

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

 

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.

 

Ett kajrum, som det kan te sig.

 

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

 

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

 

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

 

 

 

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

 

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

 

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.

 

Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

 

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

 

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

 

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!

 

Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

 

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

 

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.

 

Småstad enligt Utopia.

 

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

 

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

 

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

 

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

 

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

 

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

 

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

 

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?

 

Småstad.