Stadens Sociala Liv

Avgiftsfri kollektivtrafik – bra för hela staden

Facebook Twitter Pinterest


Idag skriver tidigare näringsministern (mm) Leif Pagrotsky en artikel på DN Debatt som redan blivit rejält delad och omdiskuterad på sociala medier. Pagrotskys budskap är att det skulle löna sig för Stockholm att införa en avgiftsfri kollektivtrafik. Kollektivtrafiken är nämligen ”lika självklart nödvändig för en storstad som hiss är i höghus” konstaterar Pagrotsky med en slående liknelse. På samma vis som hissen är en infrastruktur som är nödvändig för att kunna använda huset ordentligt – något som därför inte bör avgiftsbeläggas – är kollektivtrafiken nödvändig för att kunna använda staden ordentligt. Nyttjas inte kollektivtrafiken till sin fulla kapacitet så begränsas samtidigt användningen av staden.

 

För att kunna ta sig till arbetsplatser, skolor och affärer behöver vi som bor i städer dagligen begagna oss av kollektivtrafik. Det är inte praktiskt möjligt att ta sig till fots eller cykel överallt inom ett storstadsområde, och att resa med bil är inte heller ekonomiskt tillgängligt för alla – för att inte tala om att det skulle ställa till oerhörda praktiska besvär och orsaka oönskade miljökonsekvenser.
Att genom avgifter begränsa användningen eller tillgången till den samhällsnyttiga infrastruktur som kollektivtrafiken utgör hämmar hela stadens utveckling menar Leif Pagrotsky, samtidigt som det innebär onödiga administrativa och praktiska besvär som varje år kostar Stockholms Lokaltrafik omkring en miljard kronor (motsvarande 15% av de samlade intäkterna) – pengar som kunde komma till bättre nytta för att istället köra fler bussar och tåg.

 

Pagrotsky kan själv få presentera sina tre förslag för hur finansieringen kunde ske istället för att tas ut via avgifter. Jag tänkte här fokusera på vilken poäng en avgiftsfri kollektivtrafik skulle kunna ha ur ett interaktions- och mötesperspektiv, de frågor som vi jobbar med här på inobi och därför kan uttala oss om med någon extra grad av insikt.

 

Det finns idag en växande medvetenhet om att ekonomisk och social utveckling i en modern ekonomi är beroende av att människor har möjligheter att på ett meningsfullt sätt mötas och interagera med varandra. Detta gäller inte enbart vissa utvalda grupper (som de så kallade ”kreativa näringarna”) utan det gäller alla människor inom alla delar av samhället. Detta är av ett enkelt skäl: möten mellan människor skapar sociala värden. Varje interaktion som sker mellan människor bidrar till att skapa och förnya socialt kapital. Socialt kapital är, som forskare som Ray Oldenburg, Elinor Ostrom, Robert Putnam, Michael Woolcock, Richard Wilkinson och Kate Pickett (för att bara nämna ett litet fåtal) har demonstrerat, i sin tur en förutsättning för alla former av ekonomisk utveckling.

 

Ett omfattande och spritt socialt kapital (i Putnams definition innebärande kopplingar mellan individer, sociala nätverk och de normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur dem) är nödvändigt för en gemensam problemlösningsförmåga, för samarbeten i stort och smått, för smidiga transaktioner som inte hämmas av misstroende, för kreativa innovationsprocesser och så vidare.

 

Möten och interaktion som skapar socialt kapital är inte begränsat till formella sammanhang eller till djuplodande samtal – en grundläggande och helt nödvändig form av socialt kapital skapas och underhålles redan när vi vistas i samma rum och helt enkelt ser varandra, den allra enklaste formen av möte. Inom vårt interaktionsarbete på inobi talar vi om detta som en social värdetrappa, från socialisation (tolerans, respekt för andra, normbildning, formerande av jaget) till relation (förståelse, insikt i andras villkor, konflikthantering, tillhörighet och kontakt) till synergier (gemenskap, samarbete, utbyte, delade visioner och mål). Formerandet av värden på respektive nivå utgör en förutsättning för socialt kapital på ”högre nivåer”.

 

En typ av möten som har potentialen att vara särskilt socialt värdeskapande är gränsöverskridande möten, när interaktionen sker mellan personer som tillhör olika grupper. Dessa möten är särskilt värdeskapande därför att de inte bara utvecklar det sociala kapitalet mellan individer utan också mellan grupper. Fler sådana möten får enkelt uttryckt samhället att fungera mer som ett samhälle.

 

Tillgången till mötesplatser och interaktionsmöjligheter inom ett givet område, exempelvis en stadsdel, en stad eller en region, kan sammanfattas i begreppet interstruktur. Interstrukturen är inte någon konstant, tvärtom kan den fås att expandera alternativt begränsas genom stadsbyggnadsåtgärder, genom institutionella begränsningar (exempelvis avgifter och tillträdesförbud), genom åtgärder som påverkar rörlighet, tillgänglighet, öppettider, information, tillgång till allmänningar, med mera.

 

Jag vill påstå att en stad med en väl utbyggd tillgång till interstrukturer allt annat konstant har betydligt bättre förutsättningar att utvecklas ekonomiskt och socialt än en stad med begränsade interstrukturer. Försörjningen av interstrukturer är därför en central fråga för den som är intresserad av stadens långsiktiga ekonomiska utveckling och sociala hållbarhet.

 


Sett ur detta perspektiv är tre aspekter särskilt relevanta att beakta då vi betraktar utformningen av rörelse- och transportmöjligheterna i en stad:

 

1) Vilken rörlighet har stadens invånare i praktiken:

 

Hur lätt är det för stadens invånare att ta sig till och delta på olika mötesplatser? Rörlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer för mötesplatsers förmåga att attrahera användare. Ska det sedan ske gränsöverskridande möten måste detta rörelsemöjligheterna gälla lika för alla grupper. Vi vet utifrån undersökningar att avgifter minskar resandet och att de som drabbas hårdast av avgifterna i kollektivtrafiken är låginkomsttagare, ungdomar, pensionärer, kvinnor och förortsbor, som är de grupper som både är mest beroende av att resa kollektivt och som samtidigt har lägst inkomster. För en inkomsttagare i den nedersta percentilen i Stockholms län är nettoinkomsten per månad cirka 7600 kronor. För denna grupp motsvarar ett månadskort på SL mellan 6-12 % av månadsinkomsten. För en fattigpensionär (idag räknas 250 000 personer i Sverige som fattigpensionärer) som inte reser tillräckligt ofta för att investera i ett månadskort blir istället enkelbiljetten ett svårt övervägande och hinder för ett besök på ett museum eller hos ett barnbarn. Jag har med egna ögon sett en mig närstående fattigpensionär välja att stanna hemma i sin förort istället för att ta sig till andra delar av staden då hon inte upplevde sig ha råd med SL-biljetten. Begränsningen av dessa gruppers rörelsemöjligheter slår mot hela stadens utvecklingsmöjligheter då det är en begränsning av dessa gruppers möjligheter att delta i sammanhang där det sociala kapitalet utvecklas.
 

2) Hur väl fungerar transportsystemet i sig som interstruktur.

 

Möten i staden handlar inte bara om att ta sig till olika mötesplatser – lika viktigt är vad som händer på vägen mellan mötesplatserna. I en bra stad finns det potentiella platser som möjliggör interaktion mellan människor och grupper överallt, inte bara där någon pekat och sagt ”här ska man mötas”. Vi har våra käpphästar och jag har skrivit om detta förr: när vi reser i våra bilar möts vi lika lite som när vi sitter hemma med gardinerna nerdragna, vi befinner oss i varsitt rum. När vi reser kollektivt är även själva resan full av interaktion och möten med medresenärerna inom ramen för ett offentligt rum, ett dagligt underhåll av det sociala kapitalet. Kollektivtrafiken är en scen där kultur utövas, åsikter demonstreras, livsstilar möts, normer förskjuts och överförs. Ju fler som reser kollektivt desto fler sådana möten kan ske och desto rikare blir utbudet av människor, grupper och uttryck i kollektivtrafiken.

 

3) Hur påverkar transportsystemet andra interstrukturer i staden?

 

Infrastrukturer för transporter kan vara omfattande fysiska apparater som tar stor plats i en stad. Men olika transportsystem tar olika stor plats och ger upphov till varierande grader av hinder och barriäreffekter. Medan gång, cykel och tunnelbana i princip inte skapar några barriäreffekter alls, och buss och spårvagn resulterar i vissa, men begränsade, barriäreffekter, så är det helt annorlunda med massbilismen. De motorleder, stora gator och motorvägar som krävs för att biltrafiken ska flyta på har en mycket stor fysisk skugga som tvingar alla andra transportslag till stora omvägar. Platser i vägbullrets, avgasernas, köernas och hastighetens närhet blir oattraktiva och minskar rörligheten för grupper som barn och äldre. Massbilismens stad är i jämförelse med kollektivtrafikens stad en utdragen och gles struktur där handeln har flyttat till externa anläggningar utanför kärnan och arbetsplatserna förläggs till särskilda förstäder på andra sidan staden. Massbilismens stad är en stad där transportsystemet som sådant kontinuerligt förstör interstrukturer runt omkring sig.

 

Utifrån de tre ovanstående perspektiven är en avgiftsfri och ordentligt utbyggd och underhållen kollektivtrafik utvecklingsrationellt för en modern storstad. Det utökar interstrukturernas räckvidd, ökar rörligheten och förstärker tillgängligheten för alla grupper. Det får fler att välja ett transportslag som i sig fungerar som en mötesplats och ökar samtidigt transportslagets förmåga att vara en mötesplats genom fler brukare från fler grupper. Samtidigt sänker det trycket på att uppföra fler vägar och trafikleder som i sig fungerar som rumsliga barriärer som minskar interaktionsmöjligheterna och ökar glesheten och avstånden i staden.

 

Avgiftsfri kollektivtrafik ökar rörligheten och mötesmöjligheterna och genererar totalt sett mer socialt kapital i samhället än avgiftsbelagd kollektivtrafik. Det långsiktiga ekonomiska värdet av det sociala kapitalet överlåter jag till hugade ekonomer att räkna på. Det är vanskligt men inte omöjligt att sätta ekonomiska siffror på social utveckling. Jag hyser för min del en misstanke om att det inte tar särskilt lång tid för en sådan satsning att löna sig rejält, både socialt och ekonomiskt.

 

 

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Facebook Twitter Pinterest

 

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

 

 

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga “sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

 

 

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

 

 

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

 

 

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.

 

 

HPI – ett påkostat externcampus

 

 

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även “lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.

 

 

Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

 

 

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av “hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.

 

 

Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo

 

 

Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

 

 

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

 

 

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.

 

 

Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

 

 

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?

 

 

Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

 

 

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

 

 

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

 

 

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal “anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.

 

 

Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.

 

 

Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

 

 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.

 

 

Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

 

 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

 

 

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

 

Seattle Public Library + Microsoft

Facebook Twitter Pinterest


Seattle är en ny bekantskap. Har aldrig varit här förut, men skulle nog kunna tänka mig att komma tillbaka. Dess huvudbibliotek är nu tio år gammalt, men lyfts fortfarande som ett av de bästa referensexemplen för nya bibliotek. I Redmond, om man nu kan säga att det ligger utanför Seattle vet i tusan, för allt hänger liksom ihop, ligger Microsofts campus. Vi var nyfikna på vad de gör för att skapa goda kreativa miljöer (i brist på bättre uttryck) för att utveckla sig och bibehålla sin marknadsdominans. Det här är den sjätte bloggposten på vår Nordamerikaresa inom ramen för vårt arbete med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter.

 

Seattle ligger, för er som inte har riktig koll eller ids googla, i staten Washington i nordvästra USA. Man har ungefär 600 000 invånare (i storstadsregionen 3,3 miljoner) och näringslivet domineras av aktörer Boeing och företag inom mjukvarusektorn. Störst är Microsoft (med huvudkontor och 40 000 av sina 120 000 anställda i och kring Seattle) som grundades av Seattlesonen Bill Gates. Andra notabla företag med huvudkontor i Rainy City är Amazon.com och Starbucks – Seattleborna är kända för sin höga kaffekonsumtion, men kaffet här är lika äckligt som i resten av amerikat.

 

Utsikt från Space Needle över downtown Seattle. Inbäddat mellan berg och hav ligger det. Grant som tusan.

 

Musiklivet är stort i Seattle. Hela grunge-grejen, Jimi Hendrix och Quincy Jones. Bara för att name-droppa några. Som en hyllning till Seattles populärkulturella scen har man, i anslutning till utställningsområdet från 1962 (med Space Needle och monorails) låtit uppföra ytterligare en helt vansinnig Gehry-skapelse kallad EMP, ett museum för film och musik. Samtidigt som vi lyfter stadens förtjänster måste sägas att Seattle har tydliga sociala problem. Utslagna och trasiga människor finns överallt. Droger handlas och används helt öppet. I det tämligen ordningställda och uppgraderade downtown finns hemlösa och narkomaner granne med lekplatser, turister och finanskvarter. Ger en stark känsla av en stad som har en bit kvar innan den går att definiera som en bra stad.

 

EMP. Galet. Byggt för soliga Kalifornien. Och en förstudie till någon Gehry-byggnad på Disney World/Land.

 

Seattle Public Library

 

Biblioteket firade i maj sitt tioårsjubileum. Delvis kritiserat, både för sin (framförallt) exteriöra utformning, att det är svårt att hitta entréer och för sitt läge i stan. Det ligger mitt i finanskvarteren, rätt långt från större bostadsområden. Men mest en stor framgång. Efter den stod klar har antalet bibliotekskortsinnehavare ökat och utlåningen gått upp. För Seattleborna vill gärna ha en bok till kaffet. De är de mesta läsarna i USA.

 

Det är en rätt stor kåk på 11 våningar. Upptar ett helt kvarter, på den plats där det gamla huvudbiblioteket låg. Av det gamla biblioteket återanvändes 75% av material, och det nya är byggt av 50% återvunnet material (inte nödvändigtvis från det gamla biblioteket). Under huset finns ett stort parkeringsgarage, som biblioteksbesökare har man 30 minuters fri parkering.

 

Biblioteket har i medeltal 5 000 besökare per dag och de arbetar 300 personer i byggnaden. Det är huvudbibliotek, det finns många ”stadsdelsbibliotek”, och har som sådant flera administrativa funktioner som inte hänger samman med verksamheten i själva huset.

 

Entrén från 4th Avenue, genom denna kommer 75% av de 5 000 besökarna. Den ceremoniella entrén från den fotogenique:a 5th Anvenue-sidan blir sekundär, då kollektivtrafiken finns vid 5th.

 

Snett till höger innanför entrén från 4th ligger återlämning- och utlåningsdiskarna. Detta är en av tre funktioner som finns på nedersta våningen. De andra är en stor barnavdelning, en aula med upp till 400 besökare och avdelningen med böcker på utländska språk – man tycker inte att just dessa besökare ska behöva leta sig genom hela biblioteket på jakt efter böcker på sina hemspråk. Rakt fram finns de gula rulltrapporna som tar en upp vidare in i biblioteket.

 

En rolig detalj är golvet framför lånediskarna. Maple hardwood, utkarvat finns första raden i de 10 populäraste böckerna på tretton språk. Spegelvänd är texten, för att påminna om en gammal tryckplåt.

 

Stora aulan, avdelningsbar på hälften

 

På första våningen ligger den stora hallen. Öppen hela vägen upp till 11.e våningen. Och denna finns en massa att skriva om. Det första man möts av är biblioteksshopen och bredvid denna cafét, för det är tillåtet att ta med sig dryck in i hela biblioteket. Till höger i bilden ser ni hur den stora aulan klättrar sig hela vägen upp i den stora hallen. Mellan aulan och shopen finns entrén från 5th Avenue. Till höger om kafét ligger läsplatser, för tidskrifter och tidningar.

 

Konstruktivt, eftersom Seattle ligger i en jordbävningsregion, så bärs innanmätet upp av en konstruktion, och glasfasaderna av en annan. Den inre konstruktionen hålls upp av betongpelaren till höger i bild. Glaset är hyperisolerande och kommer om det splittras att bli små ofarliga delar likt en bilvindruta.

 

Atriumet från 11 våningen och ner (180 grader från andra hållet jfr förra bilden). Till vänster syns betongpelaren, rakt fram och till höger klättrar bokmagasinen på sin resa uppåt. Lite ont under fötterna gjorde det att ta den här bilden.

 

Från andra våningen, stora hallen, leder oss rulltrappor upp till…

 

…datorrummet. Plats för 170 samtidiga användare.

 

Uppåt i huset blir det mer nördigt. Eller, det beror på hur man ser det. Här finns läsesal, forskarrum (forskare kan hyra ett skåp under upp till ett halvårför att förvara sitt material), musikrum (för provspelning av noter) och teatersal (för provspelning av pjäser). Här finns också bokmagasinen som går som en spiral runt hela byggnaden, där golvet sluttar så att de bygger en våning per varv (kräver en rätt stor kåk för att lutningen inte ska bli stor på ett varv). Vad är det fina med detta då? Jo, att man kan bygga vidare sina samingar utan alltför stora åthävor. Fylls en sektion så börjar man på nästa. Siffrorna i golvet indikerar sorteringen, och gör det lätt (nåja) att hitta.

 

Mellan stora hallen och datorrummet, på plan 3, finns en färgmässigt ganska omskakade korridor. (den ligger bakom det galler som syns ovan rulltrappan på bild 9) Här ligger en större mängd mötesrum, som kan hyras på kommersiella grunder eller till självkostnadspris, beroende på vilken organisation du tillhör. Används väldigt mycket till lite allt möjligt.

 

Kul detalj 1. Varje bibliotek av rang måste ju ha en egen polisstyrka (Seattle Library Police!), här utanför biblioteksshopen

 

Kul detalj 2. Kanske de tjusigaste undertaksplattorna jag sett.

 

Kul detalj 3. Kort med boktips på olika teman. Banned books är den som går bäst.

 

Hur var då Seattles stadsbibliotek? Har vi power of ten. Nja, njo, kanske nästan. Men vad vi har är en fantastiskt trevligt utförd byggnad. Fin i sin enkelhet, och man kan verkligen förstå varför det är en lockelse för användarna. Stora ytor – men med enkla material använda på ett nytt sätt. Gallerdurkar som räcken, standardbokhyllor etc. Något som säkert bidragit till att den blev billigare än budget. Den är väl värd ett besök, om du tar dig till Seattle.

 

 

Microsoft Building 99

 

Allt sker inte alltid sekventiellt. Inte heller denna berättelse. Liksom bröderna Cohen börjar jag i slutet och går bakåt i tiden. Besöket hos Microsoft i Redmond skedde dagen innan besöket på SPL. Och varför skriver om jag det sist undrar ni. Jo, så klart för att det inte var lika spännande, inte ur ett mötesplatsperspektiv i varje fall. Men några rader måste det bli. För de var otroligt välkomnande och öppna. Och det var snudd på oartigt att inte säga något.

 

Detta är mitt första besök till ett så kallat Corporate Campus, dvs. en sammanhållen stor företagsmiljö. I och kring campuset i Redmond (5 miles i varje riktning) har man 40 000 anställda. Totalt har man 1, 2 miljoner kvm lokalyta.

 

Atriet. Rakt fram och in till höger ligger café och restaurang, ännu mer till höger finns entrén och till vänster det gemensamma trapphuset som tar en upp till de övre våningarna.

 

Byggnaden är arbetsplats för 250 personer och är den doktorstätaste av alla Microsofts byggnader. Samtidigt är den uppförd under en tid (samma tid som nu egentligen) då Microsoft expanderade kraftigt, och är tämligen traditionell i sitt utförande. Det är egentligen två byggnader som ligger på varsin sida av ett atrium. Hårdvarulabb (en typ av labb som ingen av oss kunde tänka sig att Microsoft har), hörsalar (plats för 350 personer i platt sittning), mötesrum, utställningsytor och café på bottenvåningen. Våningarna upp är kontorsvåningar, där man har vissa gemensamma mötesmiljöer, men inget mer.

 

Ett mysigt 9×9 feets-kontor, här inrett för två personer. Interns.

 

Några intressanta saker kan ändock noteras:

 

1. Microsoft försöker att re-branda sig, att gå från ”big business” till att skapa en kultur med nyföretagar-/entreprenöriell anda. Detta ges uttryck i den fysiska miljön genom att det ska vara mindre ”ordningställ” och fint, lite ruffar helt enkelt.

 

2. Det sker en ständig omflyttning av människor inom Microsofts campus. I genomsnitt flyttar en anställd var 11 månad. Det har att göra med att grupper omgrupperas då de har eller borde ha behov att jobba närmare en annan grupp. Omflyttningarna i och till Building 99 är dock lägre, här sker nästan inga rörelser, då de anställda här har ett forskande uppdrag

 

3. Inom Microsoft delar man in sina 9 x 9 fot stora kontor i A, B och C-kategorier. Ett A-kontor ligger i fasad. I ett B-kontor kan man skymta dagsljus, oftast genom ett A-kontor. C-kontor har inget direkt ljus. Alls.

 

4. I nyare miljöer har man mer övergått till att ha en uppsättning av lokaler som anpassats för 16 personer (neighbourhood), 8 personer (group) eller 4 personer (focus team), med vidhäftade servicefunktioner såsom fikarum, mötesrum m.m. Microsoft har en 436-sidor lång Guideline and Standards som beskriver hur deras byggnader ska se ut.

 

5. De flexibla väggarna som testades i Building 99, för att ”enkelt” kunna förändra kontorsstorlekar, funkar inte. Inte ljudmässigt, inte att flytta – de går bara sönder. Och de ska aldrig användas igen.

 

För den som vill veta mer om just Building 99 så finns det en del skrivet, bl.a. på denna blogg.

 

Bryant Park och the power of ten

Facebook Twitter Pinterest


Ibland gör man dumma saker. Som att slicka på järnstänger när det är kallt ute. Eller som att gå till Bryant park utan en ordentlig kamera. Bara telefonen med, och visst den har sina förtjänster – det går till exempel att ringa från den, men den brister i bildkvalitet. Så håll till godo, det kanske är funktioner och berättelsen som är det intressanta, illustrationen av desamma kunde dock vara betydligt bättre. Och skarpare.

 

Hur som, Bryant park är parken bakom New York Public Librarys huvudbyggnad. Den anlades på 70-talet och den egentliga uppgraderingen har pågått sedan början av 80-talet. Och varför är den då spännande. Ju serni, här har vi ett bra exempel på ”the power of ten”, dvs det koncept som Project for Public Space utvecklat och som säger att kan man samla minst 10 av varandra oberoende aktiviteter till en definierad plats så skapas möjlighet för att människor upplever platsen som både aktiv och trivsam. PPS har också varit inblandade i omformandet av parken. I nedanstående bildsvit ges en uppfattning av vad det är man lyckats samla i parken

 


En finfin karta över Bryant Park. Jag tar er med medurs/-sols från nedre högra hörnet (42.dra gatan) och varvet runt för att se vad som gör Bryant till ett så lyckat exempel på the power of ten.

 


I ingången till parken, från det håll vi kom, ligger en kiosk och en yoghurtbar. Så småfika är aktivitet no 1.

 


Pingis. Så klart. Jättekul när det blåser… Aktivitet no 2.

 


Eller varför inte en gratis jongleringskurs på lunchrasten, och här har vi aktivitet no 3.

 


Japp, biblioteket flyttar ut i parken. En läsesal i det fria, en bibliotekarie lånar ut tidningar och tidskrifter. Även en småregnig dag som den vi var där. Aktivitet no 4.

 


Och, ville visa att läsesalen inte bara var en skylt. Här är verkliga människor som läser.

 


Sitta och hänga och göra vad man vill. Mängder av stolar av olika sort och kvalitet, det kanske ni kunnat gissa utgående från tidigare bilder. Sitta och hänga blir aktivitet no 5 (ävensom möjligheten i just denna aktivitet gör att den skulle kunna räknas som flera).

 


En pianospelare sitter bakom centralbiblioteket och klinkar. Ny pianist varje vecka gör att lyssna på konsert blir aktivitet no 6.

 


I parken finns ett antal skulpturer (i detta fall Getrude Stein) och också en guide så att man ska hitta dem, och man kan göra en egen konstvandring om man så önskar. Självklart kan man bara flanera planlöst, ävensom ytan för flanerandet är tämligen begränsat – parken upptar bara ett block/kvarter – så den är inte så stor. Skulpturvandring är aktivitet no 7 och flanera aktivitet no 8.

 


På baksidan av centralbiblioteket finns en ”fine dining”-restaurang och bar som under lunchtid var alldeles fullknökad. Käka fint, både middag och kväll, blir aktivitet no 9.

 


En detalj, vidhäftat till restaurangen finns en extra matsal i ett genomskinligt tält (med heltäckningsmatta på golvet…). För att låta naturen komma in har träden fått stå kvar och klättrar ut via varsin strumpa.

 


Karusellen blir aktivitet no 10

 


Och alla matställen för enklare mat utgör basen i aktivitet no 11

 


Och hur vore det utan en putting-green? Här som aktivitet no 12

 


Kubb – ”The Viking Game”, vi kanske skulle satsa på att bli Bryant park-mästare. Aktivitet no 13

 


Stilstudie. Folk spelar det faktiskt.

 


Och så en bouleodrom – det kanske mest givna inslaget, aktivitet no 13

 


Okej, det kanske inte är en aktivitet som går att särskilja från ”sitta och hänga”, men jag tycker nog att däcksstolarna såg så goa ut att jag vill ha sola till aktivitet no 14

 


Då var vi strax ute igen. En stor fontän är ett måste i varje park av dignitet. Något som, rätt självklart, inte syns på bilderna är att man vintertid spolar upp en is mitt på gräsmattan – till glädje för alla som vill utmana ödet att slå sig fördärvad i en piruett. Så plaska i fontänen är aktivitet no 15 och åka skridsko aktivitet 16.

 

Och då har jag inte räknat in biblioteket eller annat som vid en första anblick kanske inte är fullt så uppenbart. Men minst 16 oberoende aktiviteter på en så liten plats som Bryant park ändå är gör det till en myllrande och trivsam plats. Väl värd ett besök.

 

Amerikanska mötesplatser

Facebook Twitter Pinterest

Då var vi ute och tittade oss omkring igen. Tillbaks till USA. Som en del av det kunskapsarbete vi genomför åt Chalmers och Chalmersfastigheter om mötesplatser är vi runt och studerar framgångsrika och tänkvärda platser. New York, Boston, Seattle och San Francisco på 11 dagar. Intensivt och härligt. Här kommer en rapport från den första dagen.

 

Jag börjar från slutet. Sist var vi och hälsade på Ethan Kent på Project for Public Space. En non-for-profit organisation, grundat redan 1975. Arbetar en del i Sverige, bl.a. tillsammans med Spacescape, och den kommande Chalmersprofessorn Lars Marcus. Men vad gör de egentligen? Kanske inte så svårt. Även om det är en del ord och många bra one-liners.

 

Utgångspunkten är att skapa goda platser, framförallt eller snarare nästan uteslutande, utomhus, miljöer som många vill vistas i. Där ”tricket” är att man driver visionsprocess med de som kan något om platsen, som ska använda den och som faktiskt kan ta ansvar för att den blir av.

 

Och sen har man utvecklat en metod för att genomföra sådana arbeten på ett strukturerat sätt. Kartor med pluttar, intervjuer, strukturerad analys (med utgångspunkt i nedanstående diagram), varefter man kan ta fram ett förslag och ett program som en designer kan ta vid och ge färg och form.

 

 

Det känns igen. Så arbetar också vi. Börja med att göra analysen innan du sätter form och gestalt. Där är PPS tydligare och har hittat one-liners och postulat som de kan trycka upp på t-shirtar och bära med sig vart de än åker. Här är exempel på sådant de säger:

 

– Idén är att hitta nya idéer tidigare

 

– Inget attraherar människor lika mycket som andra människor

 

– Estetetik leder inte till att man gillar en plats – man måste ha en anledning till att stanna på platsen för att den ska kännas bra.

 

– Platser har behov av att vara lite oordnande

 

– Koncentrera livet i stället för att smeta ut det

 

– Fråga användarna vad de vill göra på platsen, inte hur det ska se ut

 

– Lighter, qucker cheaper – våga testa något billigt snabbt, så kan man dra tillbaka det om det inte funkade

 

High Line Park

 

Skulle kunna vara lite blassé och säja ”jaha, då har man varit där igen”. Men så är det ju inte. Bara. Vår guide Ken var fylld av skrönor och hade hur gott om tid som helst. Gjorde att vi kom lätt fuktiga på ryggen till mötet med Ethan på PPS. I stället för att skriva om High Line en gång till (vilket många redan gjort), så tänkte jag fånga upp några av Kens skrönor.

 

Ken håller hov för hela resegruppen

 

Den första handlar om tunnelbanan i New York. Manhattan har vuxit genom att schaktmassorna från byggnationen använts som utfyllnad i Hudson River, vilket betyder att High Line står där det inte fanns land tidigare.

 

Tillblivelsen är i sig intressant. Både av High Line och av High Line Park. Själva högbanan byggdes för att man inte skulle behöva köra tåg (lastade med kött) på själva 10th Avenue. Containrarnas intåg i logistiksystem, lastade på lastbilar, gjorde dock att behovet av tåg minskade och efter att det sista lasset med frusna kalkoner levererats till Thanksgiving så la High Line ner.

 

1998 ville borgmästare Giuliani riva hela skiten för att i stället kunna bygga feta skyskrapor. Det blev stopp och borgmästare Bloomberg bestämde att, såsom medborgarinitiativet ville, att det skulle bli en park på högbanan.

 

Det städade upp i området (som var ökänt för att det var hit man skulle gå om man ville få fatt i en prostituerad transvestit) och stan drog in 2 miljarder de första fem åren på grund av de ökade fastighetsskatteintäkterna.

 

Området runt High Line var tidigare slakterier, idag finns några köttproducenter kvar, men trycks ut av de allt högre hyrorna

 

Pier 54. Det var hit som fartyget som räddade Titanics överlevande anlöpte. Det var också härifrån som Jesse Owens avseglade till olympiaden 1936.

 

Liberty Inn. Rankad av New York Times som det bästa hotellet som hyr ut “by the hour”. Innan det blev hotell var det en s/m-klubb. Eftersom det omgivs av trottoarer på alla sidor så är det formellt ett “block”/kvarter. New Yorks minsta

 

Granne till High Line ligger en byggnad som inrymde 85 ton uran under andra världskriget, del av det s.k. Manhattan-projektet som ledde fram till skapandet av den första atombomben

 

Frank Gehry-skapelsen granne med High Line, helt byggt i glas. Ken konkluderar om kvällstiden “The building is all lit, like most of my friends”

 

Tredje etappen av High Line Park invigdes för några veckor sedan. Nu går parken hela vägen bort och runt Penn station

 

Det enda permanenta konstverket längs High Line, allt annat är temporära installationer. För att skapa detta konstverk satt konstnären i en båt i Hudson River i 11 h och 40 min (700 minuter) och tog ett foto på vattnet varje minut. Från varje foto extraherade han sedan en pixel och den pixeln fick ge färg åt varje infärgat glas (färgåtergivning är rätt kass – ska dra mot blå-grönt).

 

Bilparkering. Billboard. Varannan månad gör bilparkeringen reklam för sig med en poster. Varannan månad får High Line sätta upp ett konstverk i jätteformat. Exempel på samverkan med näringslivet i omgivningen.

 

Ser ut som en drickaautomat. Men lura dig icke, det är ett konstverk, med massa gott-i-gott-gott. Se innehållet nedan