Columbia University (tidigare känt som Kings College, före det amerikanska frihetskriget vill säga), High Line och så lite turistande kring Ground Zero och Battery Park. Mitt livs första dag i NYC, det stora äpplet är avklarad. Eller snarare än ett äpple är det stan som alltid låter. Överallt och hela tiden. Blir lite lätt tokig av att aldrig hitta tystnad. Till och med AC:n på rummet låter så att flaskvattnet skvalpar. Vojne, vojne, ack dessa i-landsproblem.
Torsdagen var dag ett på den nordamerikanska turnén. Går kanske att hitta på twitter under #inobigoeswest2012. Tillgången till (icke svindyrt tack vare tele2.s usla rabatter) nät är begränsat, vilket gör kvittrande mer till ett stillsamt kutter. Tillsammans med projektledaren (a.k.a. ÖP.n) och GU:s fastighetschef (a.k.a. Per) besöker vi totalt nio olika objekt för att samla kunskap och lärdomar till Projekt Campus Näckrosen. Objekten finns sedan tidigare beskrivna i den omvärldsanalys vi gjort för projektets räkning. Dagens extensiva läsning går att finna här (Columbia) och här (New York). Kommer inte att upprepa det som redan finns skrivet, utan koncentrera mig på våra allmänna intryck och reflektioner.
Manhattanville Campus, en del av Harlem
Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man insåg också att man hade ganska mycket sämre lokaliteter än sina främsta konkurrenter (läs Harvard), med merparten minst hundraåriga kåkar som svårligen kan ges nya funktioner och innehåll. I slutet av det förra seklet gjorda man en lokalprognos för de kommande 10, 25 och 50 åren. Universitet tenderar ju att exercera i långsiktig planering. Och med denna som grund började man köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus. Marken bestod av gamla industribyggnader från den tid, före senaste världskriget, som New York hade fler än 1 miljon industriarbetare. Finns inte så många kvar idag.
Den gamla industrimarken gränsar till, eller kanske snarare är en del av Harlem. Huvudgatan i Harlem, 125 St., går rakt igenom området på sin väg mellan East river och Hudson dito. Det tog 10 år för Columbia att förvärva all mark, till slut behövde man även stadens hjälp med att expropriera de sista fastigheterna. Men det gjorde inte så mycket. För lika lång tid tog det att få till en ny stadsplan. Planerna överklagades hela vägen om till högsta domstolen (vi vet Supreme Court, dom som brukar prata om dödsstraff och abortlagstiftning vardagsvis). Motståndarna var allt från ”usch vad Columbias ledning var dumma 1968 när det slog ned på studentrevolten” till de som oroade sig för att hyrorna i närområdet skulle skjuta i höjden.
Under planeringsperioden deltog Columbia i ungefär 400-500 externa möten, av olika sort och storlek. Vilket i och för sig inte helt tillintetgjorde all kritik, därav överklagandena, men som resulterade i flertalet samverkansavtal kopplade till det nya campuset, kring allt från praktik för ungdomar från närområdet till avtal med konstnärsgrupper om att får göra utställningar på det nya campuset.
Att det nu till slut faktiskt blir av handlar om den uthållighet som universitetet uppvisat. Den rektor som tillträdde 2002 gjorde Manhattanville till ett av sina viktigaste projekt, och har hela tiden ställt sig bakom och propagerat för detsamma.
Illustration av det pågående bygget av Jerome L. Greene Science Center, av Renzo Piano
En annan viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Att alla bottenvåningar inom campus ska vara öppna och innehålla verksamheter som kan användas av de kringboende. Man uttrycker att den som passerar genom området ska inte lägga märke till att de passerar genom ett universitetscampus, medan dess studenter och lärare klart ska känna att de är på Columbia när de kommer till campus. Detta är en utmaning i sig. Man löser det genom, så klart, utåtriktad service och genom att upplåta mark till utåtriktad verksamhet. Ett exempel är marknadsstånd, likt den marknad vi såg vid Columbias Morningdale Campus.
Även i campusplanen handlar det om respekt och integration med de närboende. Gatorna ska skära genom campus och ge Harlem kontakt till vattnet (Hudson river). Trottoarerna görs breda och gatorna ska ge tydliga siktlinjer ner mot vattenbrynet. Universitetet driver denna utvecklings själva, dvs bekostar och utformar gator och allmänna ytor, främst för att det är enklast så, skulle man invänta stadens finansiering skulle det ta lång tid och troligen blir fel.
Att man inte tänker bygga lokaler för kontor och andra näringslivsbehov på campus handlar om lagstiftning. Dels hur staden bestämt att marken får användas (stadsplanens bokstavsbeteckningar) och dels hur privata universitet beskattas. Om de ska vara skattebefriade (i det närmsta) får inte mer än en viss procent av lokalerna hyras ut kommersiellt. Men idén med näringslivsaktörer på campus betecknas som ”intressant”. Frågan är om det var ett artigt svar, eller faktiskt spännande. Oh, dessa amerikaner. Vår hatkärlek är oändlig.
I övrigt följer designprinciper och drivkrafter bakom arkitekturen samma trender som vi ser hos oss. Det ska inbjuda till multidisciplinära samarbeten, bidra till det öppna universitetet, breddad rekrytering och campus ska inte planeras ad hoc.
När Manhattanville står klart kommer Columbia ha dubblerat sina ”akademiska lokaler”. Men om det tar 20, 40 eller 50 år återstår att se.
Om du vill fördjupa dig så finns som sagt mer text om Manhattanville och Columbia här, och projektets egna hemsida finns här
High Line
Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Att järnvägen hamnade i luften beror på att när järnvägen gick på marken så kallades vägen där den gick för ”Death avenue” pga. alla fotgängare som hamnade under tågen. Vilket ledde till att man skaffade sig beridna vakter som red framför tågen för att jaga bort alla som kunde hamna i vägen. 1929 bestämde man sig för att flytta järnvägen upp i luften, och det är denna bro, nära tre kilometer lång, som nu blivit en park.
Från början skulle den rivas. Men grannar samlade ihop sig i en medborgargrupp och hindrade rivningen. Det kanske är det häftigaste av allt. Genom att formulera en tydlig idé lyckades man få till en utveckling som utvecklade något existerande till något ännu bättre och användbart.
Vi har redan skrivit om High Line här på bloggen och den finns än mer detaljerat beskriven här, men den gör sig bäst i verkligeheten. Whenever in New York, åk dig och upplev. Ett tillägg som verkligen förvandlat sin del av staden.
Denna afton har jag också införskaffat en ny kamera. Ledsnade på iPhonens begränsningar. Som vem vet, i morgon kanske bloggen är en fullkletad fotoexposé.