För någon dag sedan upplevde jag känslan av total maktlöshet. Framför vår balkong på tredje våningen, i lägenheten där vi har bott i sju år, hade den allmännyttiga hyresvärden helt plötsligt tagit ner det stora almen. Almen har överlevt både almsjukan och brutala markarbeten, men nu hade den sågats ner tillsammans med två fullt friska björkar på andra sidan gården. Varför? Det visade sig att det planeras för en ”öppen dagvattenhantering” och någon har fått för sig att då står de här träden i vägen för ett dike som ska fram. Ironiskt med tanke på att träd är just en naturlig form av dagvattenhantering.
Almen har varit den stora behållningen med vår lägenhet. I en miljö som i övrigt präglas av utsikter mot trista fasader och rakt in i andras lägenheter har den burit in en liten flik av naturen precis utanför fönstret. Där har fåglar vilat ut, årstider och väder har varit synliga. Dessutom har den givit skugga och skydd åt vår balkong, och begränsat insynen från andra sidan gården. Ni kunde fått ta allt i vår lägenhet (nåja), men ta inte det trädet!
Vi stirrade ner i det ljusa såret i stubben och sakta sjönk insikten in att almen aldrig skulle komma tillbaka. Intellektuellt förstod vi det naturligtvis direkt, men emotionellt anlände förståelsen mer långsamt, som en sjunkbomb. Och så trängde den fram och slog ett förlamande grepp om den inledande vreden: känslan av vanmakt. Vi kan ändå inget göra, vad skulle det tjäna till att bli upprörd och bråka nu?
Jag hade ett minne i kroppen som började bulta. Det var samma känsla som den förtvivlade sorg man kan uppleva när en anhörig har dött och två tankar jagar varandra genom huvudet. Den ena upprepar förvirrat: det är inte på riktigt, det är inte på riktigt. Den andra mumlar uppgivet: Det är oåterkalleligt. Hen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, som i aldrig någonsin.
Det oåterkalleliga är livet antites. Fastän det, paradoxalt nog, också är dess förutsättning. Därför har alla kulturer uppfunnit himmelriken eller förhoppningar om återfödelse – för att göra den outhärdliga tanken mer uthärdlig.
Vi människor tenderar att underskatta kraften i oåterkalleliga handlingar, trots att vi av egna erfarenheter vet hur ont de gör så utsätter vi ständigt andra för dem. I synnerhet byggbranschen. Vi som ritar och bygger är sysselsatta med att förändra verkligheten. Sällan vår egen verklighet, ofta andras. En del av de många misstag vi oundvikligen gör går att rätta till – med stora kostnader – men mycket är oåterkalleligt. Ett pennstreck avrättar en plats. Så verkar det ha gått till här. En landskapsarkitekt hade ritat ett daggvattendike där almen stod. Pennstrecket översattes i verkställighet. En entreprenör kallades in för att fullborda arkitektens plan. Ty Så har det blivit Sagt.
Att ta ner ett träd är en oåterkallelig åtgärd. Det kan aldrig göras ogjort. Det är en åtgärd där lättheten med vilken den utförs inte står i proportion till konsekvenserna. Som att ta livet av någon. Eller som att riva ett hus, en stadsdel för att ersätta den med något nytt. Med vilken rätt? Med vilken hänsyn? Och vilken eftertanke tillåter vi oss innan vi gör det? Skulle vi, som är ansvariga för att Utföra, öppna oss reflekterande och ta reda på för mycket om platsen löper vi stor risk att upptäcka att det inte alls är så smart att bygga nytt. Sådan reflektion hotar Projektet.
Det raljeras friskt och gärna i byggbranschen över NIMBY-fenomenet. Not In My Backyard. Människor som protesterar mot förtätningar och nybyggen i sin närhet.
Det är lätt, från en upphöjd position genomsyrad av makt och rörlighet, att se alla NIMBY:s som negativa bakåtsträvare som står ivägen för lönsamma – och kanske trivsamma – förändringar. Men NIMBY är inte ”någon annan”. NIMBY kan var och en av oss bli, om vi har oturen att hamna i vägen för Utvecklingen. När vi blir maktlösa och överkörda och någon, över våra huvuden och utan att bry sig om vårt liv, har bestämt att framför vårt hus där vi har bott i 20 år och tänkte bo i 20 år till, ska ett annat hus byggas. På kartan syns inte heller att den överblivna lucktomten i verkligheten innehåller ett frösått träd som Betyder något för Någon. Så var det med vår alm. Den var frösådd. Stod lite för nära fasaden. Men den hade blivit kvar i trettio år och vuxit sig stor. Och den kunde stå kvar lika länge till. Att ta hänsyn till ”det frösådda” som inte passar in i mallen är byggandets produktionsapparat synnerligen dålig på.
Särskild hänsyn bör visas när handlingarna är oåterkalleliga. Att ta ner ett träd över en viss storlek eller ålder i människors livsmiljö borde inte få ske utan att först behöva informera om vad som är tänkt att ske. Kanske muttrar nu någon att det vore helt omöjligt att berätta om alla impopulära handlingar på det viset i förväg, då skulle de aldrig kunna genomföras. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Får vi som hyresgäster eller grannar information i god tid innan en åtgärd och dessutom bjuds in att lämna våra synpunkter, då kan vi vänja oss vid tanken, ta till oss argumenten. Eller så visar det sig att det inte finns några argument och då ska inte åtgärden utföras, då ska det finnas en öppenhet för att avbryta. Bara så kan vi undvika att göra misstag gång på gång.
Det bästa sättet att komma bort från NIMBY-fenomenet är att helt enkelt inte köra över folk. Förstå vad “MY Backyard” faktiskt innebär. Att närmiljön är en del av hemmet. Även om det formellt är möjligt så är det inte i praktiken rimligt att klampa in i människors närmiljöer och förändra dessa hur som helst. Utan, istället: Delaktighet, på riktigt. Öppenhet, på riktigt. Få människor är emot alla typer av förändringar, men vi vill kunna påverka dom.
I de fall då den hållningen har praktiserats i kommunala planer och byggprojekt har protesterna också blivit betydligt färre. För protesten är den maktlöses sista desperata utväg, allra helst vill vi människor komma överens. Blir man bara inbjuden till bordet för att lägga fram sitt perspektiv kan man inta mer konstruktiva positioner: lägga fram motförslag och även ta till sig från den andra sidans perspektiv.
Det som lite föraktfullt buntas ihop under beteckningen NIMBY är kanske främst ett symptom på brister i hur vi bygger och planerar idag. Det är en motreaktion på hänsynslöshet i hanteringen av människors livsmiljöer.
När staden ska förtätas får vi mer och mer av de här konflikterna. Det ställer ökade krav på en mer demokratiskt orienterad planprocess, som ser olika perspektiv som en tillgång.
Det innebär också att planprocessen måste få ta tid. Tyvärr ligger tiden i planprocessen idag ofta på helt fel ställen. Tiden används inte till dialog och dialektisk utveckling tillsammans med alla som är påverkade eller intresserade. Istället används tiden till väntan på att ärenden ska beredas eller lyftas till beslut i nämnder och styrelser. Väntetiderna måste kortas men dialogerna fördjupas. Och en beredskap måste då finnas från planerare och exploatörer för att planer får modifieras – kanske i grunden – i den dialogen. Det är så idén utvecklas när den möter livet. Det är så idéer blir bättre. Ja, det kräver ett maktavträdande för de som idag sitter på makten i bygg- och planeringsprocessen. Det är jobbigt. Att förlora makt kan vara djupt frustrerande. Välkomna till det som är vardag idag för de maktlösa.
Personligen är jag både lagd åt YIMBY och NIMBY-hållet. Jag ser gärna att det byggs i min närhet, vi behöver fler bostäder i ett växande Göteborg. Det finns massor av ytor som kunde användas bättre. Men jag vill ha ett följsamt byggande som är öppet för att påverkas av förhållanden på marken, som är mottagligt för motargument, olika behov och olika perspektiv och som är transparent. Annars kan det vara, då protesterar jag istället.
Arkitekturen bär i sitt modernistiska DNA på ett ”koloniserande” perspektiv. Vi drar in med våra färdiga idéer för att förändra en plats, istället för att mer följsamt möta en plats och dess människor och låta de omständigheterna omforma våra idéer. Det är mer krävande, ger mindre plats åt egot. Men det är livet väg och bara så kan “levande städer” byggas.
Forskningsprojektet Mellanplats presenterade nyligen sin slutrapport ”Framtiden är redan här – den är bara inte rättvist fördelad” som är full med intressanta infallsvinklar – och problematiseringar – på deltagande och delaktighet i stadsutveckling. Bland annat har Lars Jadelius en, tror jag, viktig tanke om hur definitionen av effektivitet och rationalitet måste förändras om planering och byggande någonsin ska kunna reflektera den mångfald av behov och perspektiv som utgör samhället idag:
”Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renessänskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet.
När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrågn kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.”
Läs hela rapporten på www.mellanplats.se.
