Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.

Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.

Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.

För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)

Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.

I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.

I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.

Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.

Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.

Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.

Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)

Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.

Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.

Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).

Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.