Vi är glada att dela med oss av nyheten att Ekmansgatan 5 har nominerats till Göteborgs bästa byggnadsverk 2023. I ett nära samarbete med Albert Svensson och TB-gruppen har en byggnad i klassisk stil skapats där såväl boende som förbipasserande kan uppskatta gediget detaljarbete på platsens villkor.
Byggnaden innehåller 17 yteffektiva lägenheter. Deras planlösningar är noggrant studerade i relation till byggnadens fasader. Varje fönster utgör en viktig komponent i fasadens gestaltning, samtidigt som det ger lägenheterna optimal ljusföring och möblerbarhet. Även entréplanets hall och kontorsytor samspelar med sockelvåningens valvfönster och rusticerade murverk.
Vi tror på den täta vackra staden. God arkitektur tål att upplevas på nära håll. Rummen i staden ska inspirera och beröra. Förståelse för arkitekturhistoria är viktig för att tolka och utmana samtiden; genom kunskap om proportioner, material och harmoni skapar vi tidlösa rum. Vi är inte rädda för att använda de klassiska reglerna för skönhet. Inte heller för modernistiskt sökande efter kontraster och provokationer. Framtiden har plats för olika formspråk, pluralism och mångfald berikar. Kvalitet och konsekvens är nyckelord.
Tillträdet för de boende i BRF Byggemenskapen Ärlan markerar en milstolpe för Inobis arbete med projektet och för vårt arbete med byggemenskaper i Sverige. Vi är oerhört glada att ha nått våra egna och byggemenskapens högt ställda mål i ett projekt med sociala, ekologiska och arkitektoniska värden som inte alltid ryms i traditionella uppdrag. Tack vare ett gott och ihärdigt samarbete inom byggemenskapen kan vi idag gratulera varandra till ett väl genomfört projekt, ett unikt hus och en komplett genomförd byggemenskap i Göteborg, från ax till limpa.
Ärlan har varit ett roligt och lärorikt projekt att arbeta med för Inobi. Vårt samarbete med övriga medlemmar i byggemenskapen har resulterat i en hållbar byggnad med stora boendekvaliteter som vi är stolta över. Byggemenskapen erbjuder ett modernt och klimatsmart boende för sina engagerade medlemmar, med generösa gemensamhetsutrymmen, sunda material, solceller på taket och en låg energiförbrukning.
Under olika ismer har det funnits ett samband mellan hur arkitekturteorier formulerats och hur byggnader formgivits. Men arkitekturteorierna är inte bara rena formgivningsteorier utan hänger ihop med olika sätt att betrakta, eller åtminstone beskriva verkligheten på.
En ny tidsålder
Under 1920-talet inspirerades Le Corbusier av den tidens produktdesign och ingenjörskonst. Av saker som telefoner, bilar och flygplan. Dessa underverk var gjorda med en uträknad precision där varje detalj – stänkskärmarna och lyktorna på en bil till exempel – fanns där av en anledning och gav samtidigt upphov till sinnliga upplevelser.
Samtidigt saknades en sådan klarhet i arkitekturen. Inte minst i människors hem, som även bland de mest kultiverade bestod av trånga utrymmen fyllda med ett mischmasch av disparata och oanvändbara saker.
Trots att Le Corbusier skrivit att ”arkitektur är konst, ett emotionernas fenomen bortom det tekniska”, så hamnade de sinnliga aspekterna i skymundan. Modernismens huvudsakliga principer handlade om att det funktionella och massproducerade skulle ge arkitekturen samma sorts skärpa som den nya tidens tekniska innovationer. Likhetstecken sattes mellan sanning, enkelhet och skönhet. När nästa generation arkitekter, redan från början modernistiskt skolade, drog de formulerade idealen till sin spets, ledde det istället till en alltmer ensidig och deprimerande arkitektur.
Motreaktionen
Efter några decennier blev motreaktionen radikal. En bidragande orsak till det var Thomas S Kuhns begrepp paradigm. Kuhn förklarade att människorna bakom de vetenskapliga teorierna aldrig är helt objektiva, utan fördomar och subjektiva tolkningar har alltid ett finger med i spelet. När nya experiment visar att etablerade teorier inte stämmer, hamnar vetenskapen i en kris som ofta får sin lösning genom att en ung – och ännu inte indoktrinerad – forskare kommer med nya förklaringar som får till synes motsägelsefulla resultat att stämma överens. ”Den som ligger bakom en vetenskaplig revolution står på sina föregångares axlar och dänger sedan till dem i huvudet”, som han uttryckte det i en intervju. När de nya förklaringsmodellerna har etablerats, utgör de tillsammans med nya förutfattade meningar ett nytt paradigm.
I vissa kretsar började paradigmbegreppet användas för att hävda att vetenskapen är godtycklig, eftersom allt ändå bara är subjektiva sociala konstruktioner. Kuhn själv tyckte att detta var en övertolkning. Och att begreppet dök upp i sammanhang där det saknade relevans. Samtidigt var han medveten om sin egen roll i detta. Han hade kallat vetenskapsmän för missbrukare, jämfört deras övertygelser med religiös tro och deras utbildning vid den hjärntvätt som skildras i George Orwells roman 1984. Senare försökte han nyansera bilden av vad han hade menat och framhöll vikten av att lösa vetenskapliga pussel där begrepp som sanning och falsifiering är nödvändiga inom ramen för ett paradigm.
Men det var försent. Begreppet hade etablerats med betydelsen vilket dominerande tänkesätt som helst. För många intellektuella inom humaniora blev liknande tolkningar centrala, vilket fick betydelse för hur postmodernismen skulle utvecklas inom olika områden som samhällsvetenskap, psykologi, konst och litteratur. Inom arkitektur ledde det till ett formspråk som var fragmentariskt, metaforiskt och speglade en socialt konstruerad värld. För de flesta arkitekter handlade det förmodligen mer om en inspirerande frihet att få formge än om vetenskapsteoretiska funderingar. Men det var teorierna som legitimerade all denna kreativitet.
Trots att arkitekturen idag inte ser ut som på 1980-talet, så har inget revolutionerande hänt inom arkitekturteori. Det handlar fortfarande om att hänga med i en spretig samtid utan att fastna i generaliseringar eller dogmatiska sanningar. Framförallt gäller det att hålla sig undan från alla försök att sätta fingret på vad arkitektur egentligen är. Det forskas på lite av varje. Dock utan koppling till en tydlig röd tråd eller övergripande teori om arkitektur, helt enligt den grundläggande idén om alltings subjektiva, föränderliga och ogripbara karaktär. Samtidigt är det knappast många arkitekter som i praktiken är skeptiker eller motståndare till helhetstänkande eller naturvetenskap. Nuförtiden ger väl sådant snarare intrycket av insnöad konspiration än av något som har med den kulturella världen att göra?
Att blanda olja och vatten
Modernismen letar efter essensen i saker och ting medan postmodernismen bejakar komplexitet, vänder på perspektiv och söker efter det unika. Båda ismerna har intressanta saker att säga men är varandras idémässiga motsatser och helt omöjliga att förena. Åtminstone utifrån deras egna synsätt. Men går det ändå att väva ihop det bästa från bägge världarna?
Inom fysiken talar man om fundamentala och emergenta fenomen. I standardmodellen finns det krafter och elementarpartiklar som i sin tur inte består av något annat. De är fundamentala. I andra teoretiska modeller är saker som elementarpartiklar, gravitation, tid och rum inte fundamentala utan har uppstått ur kvantfysikaliska fenomen. De är emergenta.
Det intressanta här är begreppet emergens. Tid och rum uppstår ur något där tid och rum inte finns. Atomer och molekyler består av elementarpartiklar som i sin nya komposition får kollektiva egenskaper som de inte hade tidigare. Allteftersom mer komplexa system uppstår, får de nya emergenta egenskaper. Den genetiska koden är uppbyggd av bara fyra kvävebaser men har gett upphov till all artrikedom i växt- och djurriket. Hjärnan består av nervceller vars bearbetning av information ger upphov till medvetandet. Vilket inte betyder att medvetandet är omedvetet på grund av att beståndsdelarna är det. Att säga att det finns en koppling mellan det enkla och komplexa är inte samma sak som att reducera det komplexa till det enkla.
Inom samhällsvetenskap används begreppet emergens i den teoretiska inriktningen kritisk realism. Inriktningen strävar efter att överbrygga motsättningarna mellan såväl natur- och samhällsvetenskap som mellan modernism och postmodernism. Tankemodellen bygger bland annat på att samhället och sociala strukturer är ett samspel mellan mekanismer på olika nivåer av emergens. Saker som till exempel ätstörningar reduceras vare sig till cellbiologi, psykologi eller sociala strukturer, utan ses som resultatet av en samverkan av alla dessa faktorer. En svältande kropp behöver mat, men mat räcker inte för att bota anorexia.
Med inspiration från dessa principer kan vi betrakta människan som en varelse sammansatt av fenomen som sker på flera plan: kulturella, psykologiska och biologiska. Om vi sedan återgår till arkitektur, och mer specifikt vår upplevelse av arkitektur, så har den sin grund i instinktiva sinnesförnimmelser på en i sammanhanget fundamental nivå. De sker när vi reagerar på ljus, färger, kontraster, skala och vissa rumsliga egenskaper. Det känns på olika sätt att stå på kanten av ett stup, i en djup håla, eller i skuggan av ett träd i ett varierande landskap. Sådant är universellt mänskliga faktorer i vår varseblivning. Det går inte att skapa god arkitektur utan att ta hänsyn till det instinktiva.
Därmed inte sagt att vår upplevelse kan reduceras till detta. På ett mer medvetet plan ser vi logiska mönster och upplever hur saker och ting är organiserade. Vi märker hur pass väl byggnader fungerar för det de ska användas till. Gestaltningen kan på olika sätt underlätta orienteringen och förståelsen av vad olika saker är till för. Vi kan se hur byggnadstekniken är kopplad till formspråket. Ett hus som ger intryck av att vara helt i trä kan förlora mycket av sin poäng om vi får veta att det egentligen är en betongkonstruktion med trä på alla synliga ytor, även om det inte skulle gå att se någon skillnad. Den skavande känslan bygger i det fallet på förståelse. Okonstlade samband och byggnaders egna unika arkitektoniska grammatik funkar i princip lika bra i alla tider och kulturer. Det hänger ihop med människans kognitiva förmågor och tendensen att se mönster av olika slag.
Utöver att reagera instinktivt och besitta kognitiva förmågor, är vi också kulturellt präglade. Symbolik, associationer och funktioner kopplade till kulturellt betingade beteenden funkar på olika sätt i olika tider och kulturer allteftersom medvetenheten om olika angelägenheter böljar fram genom samhället. Om det kulturella uttrycket har ett fungerande samspel med de mer grundläggande faktorerna kan det ändå uppstå en helhet av samverkande upplevelser på flera plan samtidigt. Men för att nå dit räcker det inte med att basera arkitektur på en godtycklig konceptuell idé. Det blir som att basera matlagning på någon slumpmässig aspekt som, säg, ”ätandets ritualer och tabun”, utan att ta hänsyn till näringsinnehåll eller smak.
Man kan låta sig inspireras av modernism, postmodernism eller annat om man bara sätter in allt i en större bild av vad arkitektur (-upplevelsen) är. Poängen med det är inte att dra skarpa gränser mellan olika aspekter, utan att med hjälp av några enkla grundprinciper – som samtidigt är öppna för det komplexa och unika – påminna sig om att arkitektur påverkar oss på flera sätt samtidigt.
Referenser
Om modernism:
Le Corbusier (1923) Vers une architecture / Towards a New Architecture. Engelsk översättning från 1927
Om paradigm:
Horgan, John (1991) Profile: Reluctant Revolutionary: Thomas S Kuhn Unleashed ‘Paradigm’ on the World, New York: Scientific American May 1991
Om postmodernism/samtida arkitekturtori:
Ballantyne, Andrew (2002) Architecture – A Very Short Introduction
Nilsson, Fredrik (2002) Konstruerandet av verkligheter: Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Doktorsavhandling. Chalmers Arkitektur s. 167-225
Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 270-280
Taschen (2006) Architecture Theory: From the Renaissance to the Present s. 536-550
Om emergens:
Musser, George (2018) What is spacetime? Nature 09 May 2018
Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 82-85
Tegmark, Max (2017) Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid s. 398-406
En betraktelse av dilemman och utmaningar i gestaltningsprocessen.
Hur ska man börja egentligen? Med alltför många goda idéer på en gång blir det som när Brasse Brännström bakade sockerkaka med syrliga karameller, kola och – för att få kakan riktigt, riktigt jättegod – också korv.
Om en tydlig formidé kompromisslöst får styra, kan arkitekturen få stora konstnärliga kvalitéer. Funktioner och tekniska lösningar underordnas upplevelsen. Varje liten detalj gestaltas som en direkt följd av en och samma grundtanke. Det ger arkitekturen formmässig skärpa. I gengäld krävs ofta speciallösningar som tar mycket tid att rita och är dyra att bygga. Ju mer hårdragna koncept, desto mer extrema konsekvenser när allt dras till sin spets. Det låter kanske inte så bra, men ibland kan faktiskt det som balanserar på gränsen till det vansinniga förstärka den estetiska upplevelsen.
Å andra sidan är det inte fullt så enkelt som att en tydlig röd tråd i gestaltningen automatiskt leder till stor arkitektur. De konsekvent genomförda principerna kan lika gärna leda till onödigt tillkrånglade lösningar som varken fungerar bra eller blir särskilt tilltalande. Så hur ska man välja formkoncept, och vad är det som gör att ett koncept är bra?
Ska man kanske sikta in sig på att använda ett byggnadsmaterial på nya sätt? Eller jobba med multiplar av specifika mått? Skulptera fria former som utgår från den rena känslan? Möjligen är sådana metoder för banala. Är det istället så att arkitekturens konstnärliga värde har en koppling till den relevans som uttrycket har i samtidens diskurs? Och vad innebär i så fall det i praktiken? Går gestaltning ut på att skapa metaforer; på att låta byggnadens former symbolisera saker som dess innehåll eller platsens historia; på att parafrasera och kommentera samhällsutvecklingen?
Det finns ingen gräns för hur stora de filosofiska djupen och de medvetna ställningstagandena kan bli, men till slut så ska de på ett eller annat sätt översättas till byggnadsmaterial i olika geometriska former. Risken finns att det hela blir överteoretiskt och sönderanalyserat i förhållande till det byggda resultatet; att det ändå bara slutar med saker som att byggnader nära vattnet får se ut som båtar eller symbolisera andra, mer godtyckliga ting. Eller att relevansen i samtiden visar sig genom anpassning till rådande stiltrender i största allmänhet.
Kanske är det en byggnads innehåll som är det verkligt relevanta att ta fasta på. Inte så mycket genom symbolik som genom den raka kopplingen mellan form och funktion? Arkitektur är trots allt inte fri konst utan har ett syfte. Det finns alltid en praktisk funktion att fylla och en byggnad upplevs ju i hög grad genom sin användbarhet. När största möjliga funktionalitet får diktera formen, kan det sluta med fascinerande byggnader där behoven genererar karakteristiska skepnader.
Å andra sidan är det inte alla funktioner som leder till särskilt intressanta former. Det kan också sluta med byggnader som blir helt intetsägande eller ter sig konstiga i förhållande till sin omgivning. Dessutom har en och samma byggnad oftast flera funktioner samtidigt och den utformning som är bäst för den ena funktionen kan komma i konflikt med den andra. Vad gör man då?
För att slippa alla hopplösa funderingar om gestaltningsprinciper går det ju att jobba pragmatiskt, genom att till exempel ta fram en byggnadsvolym som är så enkel som möjligt att bygga eller precis så stor som juridiska föreskrifter tillåter. Och sedan fylla volymen med så många rum och funktioner som får plats. Det estetiska går kanske lika bra att fixa till genom att efteråt måla alltsammans i en rolig färg och lägga till ett välkomnande skärmtak vid entrén?
Med ett sådant förhållningssätt är det återigen en form – om än utan formidé – som styr. Att pressa in så många funktioner som möjligt i en given form är som att trycka in så mycket lådor, påsar och prylar som möjligt i ett förråd: ju fiffigare en allt större mängd har tryckts ihop i en liten volym, desto svårare blir det att organisera och komma åt de saker som finns där. Effektivt utnyttjande av rummet, men bökigt och opraktiskt att använda. Och inte särskilt troligt att det kommer att leda till några tilltalande miljöer.
Beroende på hur prioriteringarna görs, kan det bli väldigt olika resultat. Men alla aspekter – konstnärliga, funktionella, praktiska och tekniska – spelar roll i alla projekt. Avvägningarna görs bara på lite olika sätt beroende på vad det är för sorts projekt. Man får helt enkelt vända på degen många gånger, knåda den från flera olika håll. Banka. Vända ut och in på den. Tänka stort och tänka realistiskt och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Växla mellan analys, problemlösning, omdöme och känsla. Sova på saken och låta tankarna jäsa i det undermedvetna. Till slut har man förhoppningsvis fått ihop en bra helhet. Rullat fina bullar.
Men bullarna är inte färdiga förrän de har gräddats, och om inte förr, så kan man ändå vara säker på att det kommer att dyka upp goda förutsättningar till att förvandla varje projekt till en riktig korv-sockerkaka i projekteringsskedet. Ventilationskanaler sväller och andra tekniska installationer i helt egna färgskalor dyker upp där man minst anar det, för att inte tala om stora fasadgaller, venthuvar och extra snedstag. Det blir fler elnischer, nya utrymningsvägar, mer ljudisolering och fönster med mindre genomskinlighet. Önskemål om ändringar dyker upp från brukaren, liksom besparingskrav från beställaren. Gestaltade principdetaljer behöver ersätts av billigare standardlösningar. Orden som ska förmedla handlingen ändras. Meningar får dålig grammatik och kopplas bort från sitt sammanhang.
Allt hoppar omkring lite under processens gång. Då gäller det att hålla i konstnärshatten och försöka foga in alla förändringar i helheten om någon sådan ska finnas kvar när allt är klart. De övergripande principerna får styra detaljerna men olika sätt att lösa detaljer på kan ibland leda till ett annat sätt att se på helheten.
Även projektering är gestaltning. Saker ska modifieras utan att vare sig rumsliga eller funktionella kvalitéer går förlorade. De tekniska detaljerna ska lösas samtidigt som de uttrycker rätt sak. Varje byggnadsdel, varje liten detalj, blir som ett litet penseldrag som tillsammans med andra små penseldrag skapar en bild. De behöver inte till varje pris följa en förutbestämd plan men däremot måste de hänga ihop med helheten och göras med ett visst handlag för att bilden ska bli bra.
