Att resa i Istanbul är en upplevelse i sig. Ska villigt erkänna att jag vid många tillfällen tryckt foten hårt i golvet i taxin i ett fåfängt försök att hjälpa till att bromsa. För de kör nära. Och tutar. Och filindelningen ska bara ses som en rekommendation. Fyra filer kan bli sju. Om man bara vill. Rödljus tycks gälla. I alla fall efter en stund. Men vi har inte sett en endaste olycka. Och få bilar är krockskadade. Hur det nu kan komma sig.

 

Men det blir ju alldeles uppenbart att man kan för lite om Turkiskt samhälle och statsskick. Eller för en skull om bilolycksstatistik. Eller om markägoförhållanden. För det känns knepigt att det i en relativt välmående stad som Istanbul (Turkiet har ju klarat sig väl genom både tidigare och rådande finanskris, till skillnad från grannlandet Grekland) finns mängder av centralt belägen nedlagd industrimark och nedgångna kåkar som inte tas om hand och utvecklas till något nytt. Känn på begreppet ”turkisk 60-talsarkitektur”, så förstår ni den potential som finns.

 

Turkisk 60-talsarkitektur, låt orden sakta rulla i munnen

 

Men varför händer inget? Är det hur saker ägs, eller handlar det mer om lagliga begränsningar. Behöver verkligen en crash-course i Turkisk ekonomisk historia och juridik för att hänga med. För här finns hur mycket jobb som helst för den som gillar att arbeta med fastigheter. Och, hur i hundan kan någon tjäna tillräckligt med pengar för att överleva genom att ha ett försäljningsstånd i en basar?

 

IRCICA

 

Dagens första besök var på centret för forskning i islamsk konst-, kultur och historia – IRCICA. Eftersom jag är här på inbjudan av Dansk biblioteksförening så är ju fokus på biblioteket, som ärligt talat inte var så spännande. Fin hantering av en gammal byggnad för ett relativt modernt ändamål. Men ändå, mer av typen forskarläsande sarkofag, än modernt och bubblande. Studier i orientalism handlar ju en hel del om att söka i handskrifter och bilder. Så deras ambition om att tillgängliggöra stora delar av samlingarna digitalt är en viktig insats för det globala forskarsamhället.

 

Biblioteket på IRCICA, tillfälligt överbelastat med en massa bibliotekarier från norden

 

Centret är en gemensam angelägenhet för 57 medlemsländer, tillika finansiärer, och placerat i Turkiet sedan grundande 1980. Här bedriver man forskning baserat på skillnader och likheter i den Islamska traditionen. Men oj så främmande det känns. Vi fick titta på en ”corporate video” där IRCICAs verksamhet presenterades på knagglig engelska och en rasande takt i bilder från olika händelser och verksamhetsgrenar. Och överallt var det bara män. Och inte vilka män som helst, utan män med makt.

 

Bilden är från Koç, men påvisar ändå kvinnans roll i samhället, i detta fall som hustru till en donator

 

Minst en krigsförbrytarmisstänkt flimrade förbi (Omar al-Bashir, president i Sudan) och jag fick ihop till fyra diktatorer, och då räknade jag inte in de självsvåldiga härskarna i Gulfstaterna. Och så Erdogan. Turkiets nuvarande ledare, vars parti AKP är islamistiskt (eller enligt anhängarna ett moderat muslimskt parti). Honom gillar dom. Hela filmen får mig att fundera kring frågor om demokrati, opartiskhet och frihet. Bläddrade i en av skrifterna som centret gett ut och som försökte förminska de armeniska folkmordet mellan 1915-1917 – de får ju skylla sig själva, för de var också dumma. Men känner att det bäst att inte fråga. Inte idag. Vill ju inte bidra till att det blir dålig stämning. Får skicka ner Özz Nujen i stället.

 

Koç University

 

Dagens andra besök var till Koç University, som ligger i Istanbuls kommun, men ungefär 1,5 timme från centrum (eller 2,5 h i rusningstrafik…). Det är ett 20-årigt ”residential university” (dvs. att studenter och lärare bor på campus) där all undervisning bedrivs på engelska. Koç är privat (i stiftelseform, precis som Bilgi) och startades med en donation från familjen (gissa) Koç. Tanken är att skapa en så god utbildningsinstitution att flyttströmmarna från Turkiet till Europa vänder, och att de unga i stället stannar kvar och utvecklar landet.

 

Pampiga entréer kan se olika ut, så här möter man campus på Koç

 

Jaha, vad kan vi säga om Koç då. Jo, det verkar vara en tummelplats för de mer bemedlade i landet – även om ungefär 60% får hjälp med studieavgifterna (som ligger på mellan 20-32 000 USD per år) i form av stipendier. Campus är uppdelat i två delar, en bostadsdel och en akademisk del. Det finns idrottsplatser och biblioteket är öppet och bemannat 24 h/dygn (och utgjorde fokus för vårt besök). I studentcentrat finns både bageri, affär och flera restauranger. Runt hela campus löper ett taggtrådsförsett staket.

 

En våning ner i studiecentret, som är en byggnad med två sutterängvåningar, finns ett stort köptorg med mataffär, restauranger och bageri

 

Kort sagt, som med andra residential campuses vi har varit på (se här) så är de svåra att använda som benchmark. Och ärligt, så hemskt många goda idéer gav det oss inte heller. Kanske då att ha compactus-arkiv helt öppet. Och att ha mjuka möbler, bekväma möbler i biblioteket, för att det ska bli ett studentvardagsrum. Men frågan om vi inte visste detta sedan innan.

 

Smygfoto av synnerligen bekväm fåtölj, att ljuset är lite dassigt gör helhetsupplevelsen lite bättre

 

Lite till

 

Vi hann också en tur genom Dolomabahce-palatset. Byggd 1843-1856 i ofattbar lyx för kejsaren och hans hov, och alla fruar (fanns fyra officiella och oräkneliga konkubiner). Sedermera omvandlat till presidentpalats av Atatürk, som även dog här 1938 – för 75 år sedan.

 

Varje institution med självaktning har en liten Atatürk-hörna

 

Kulten kring Atatürk är omfattande. Överallt porträtt och citat, och gunåde den som skämtar om honom. Han ses som det moderna Turkiets grundare, den som drev ut de ottomanska kejsarna (ävensom de gjorde sitt till genom att först driva sig bankrutt och sen sluta upp bakom Tyskland i första världskriget). Men Atatürk gjorde landet till en reublik och genomförde många reformer såsom kvinnlig rösträtt, kvinnliga rättigheter, nytt alfabet och en sekulariserat stat. Som minne om ”den store ledaren” står alla klockor i Dolomabahce på det klockslag han dog (och nej, jag kommer inte ihåg vilket detta är!)

 

Så, imorgon hem till gårväder och fem grader igen. Istanbul var spännande, måste nog komma tillbaka och titta mer en annan gång.