Blogg

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg med reflektioner på Björn Siesjös kritik av den kommunala organisationen. Glädjande nog tog sig Björn tid att skriva ett långt och konstruktivt svar, som följer här:

Fredrik Rosenhall skriver i sin blogg med anledning av min debattartikel om Göteborgs brist på samordnad planering. Han ger mig ris och ros. Hans inlägg gör mig glad, trots att jag inte instämmer i allt han skriver. Medan de flesta av stadens arkitekter verkar huka sig för att undvika att stöta sig med någon, så svingar Rosenhall stridsyxan med friskt mod. Respekt!

Hans kritik kan sammanfattas i följande: Jag och mina kolleger har inte på ett tydligt och konkret sätt formulerat visionen om den stad vi förespråkar. Stadsbygget har blivit ett antal öar med en brist på ett sammanhängande nät av levande stadsstråk. Han efterlyser en strukturplan som redovisar framtidens huvudstråk och boulevarder, torg och parker.

Jag får ge honom rätt i mycket av detta. I en situation där inte en helhetssyn har funnits hos vare sig politiker eller tjänstepersoner, där inte staden har haft någon drivande och kraft som kunnat sammanväga olika kunskapsområden och viljor, så har jag nog ofta resonerat: -Vad är möjligt att genomföra just nu, utifrån den givna spelplanen? Detta är förstås i längden inte tillräckligt. Detta är ju också anledningen till att jag skrev debattartikeln, för att tala om att detta inte får fortgå. Vi måste, för stadens framtid som god livsmiljö för framtida göteborgare, göra bättre än så. Vi kan inte backa in i framtiden med blicken stadigt fäst på gårdagens lösningar.

Bilden av en stad som inte riktigt kommer till skott, och där många projekt blir försenade eller stoppade är sann, men detta beror snarast på att vi inte har en samordnad planering. Då blir det lätt att säga nej, att lobba för sitt stuprörsintresse, men svårare att hitta genomförandekraften, svårare att faktiskt få något gjort. Det finns ju en psykologisk aspekt stora stadsbyggnadsprojekt, möjligheten finns alltid att man ska misslyckas. Det krävs mod för att ta besluten, facit finns aldrig för hur lyckat det blir. Tyvärr verkar slutsatsen i Göteborg ofta bli att det är säkrast att inte försöka, speciellt om det innefattar nya idéer. Därför bygger vi ofta dålig stad, eller inte alls.

Den levande staden, som Rosenhall talar om, är ju i sig ett resultat av tillräckligt många människor, som rör sig till fots i ett nätverk av attraktiva stråk och platser. En tät, grön och sammanhängande stad med tillräckliga kvaliteter både i hus, kvarter och platser och grönska är ju målet. Detta kräver en balans mellan trafikslag, där inte ett trafikslag får ta all plats och minska möjligheterna för de andra. Göteborg börjar bli en storstad, och det är varken praktiskt eller hållbart att i huvudsak luta sig mot bilen som transportmedel. Däremot så har jag aldrig tyckt att Göteborg borde vara bilfritt. Även de tätaste städerna i världen har bilar, men de är inte det dominerande transportmedlet.

Men vi har ju lösningen, säger då Rosenhall, och hänvisar till en historisk stadsplanestudie, där man velat återskapa och nyskapa 1800-talets stadsplaner, och göra om staden helt och hållet i äldre manér även i många av de centrala delarna. Jag ser detta som ett friskt inlägg i stadsbyggnadsdebatten, som nog tyvärr i många delar inte är genomförbart. Dilemmat, som gör att stadsstrukturer ofta håller i årtusenden, är ju att de är väldigt styrande för framtiden. Ägandeförhållandena är historiskt en viktig orsak, och idag används gatorna och vägarna som stråk för såväl vatten, el och avlopp som för andra media. Att ersätta befintliga stadsstrukturer i sin helhet blir helt enkelt för dyrt. Detta har studien valt att bortse ifrån, och därför blir dessa skisser nog ofta inte mer än drömmar. Vi har ett starkt behov att förändra den nuvarande glesa och modernistiska bilstaden, men vi måste vara kloka och använda våra resurser på rätt sätt, annars kommer vi inte att kunna genomföra den nödvändiga omstöpningen.

Så sammanfattningsvis, ja, Rosenhall har rätt i mycket, och det går ju inte att skylla på andra om man inte når målen. Däremot är det ju kanske lite naivt att tro att det finns enkla patentlösningar på problemen. Stadsbyggandet är ju, som han själv säger en kedja som måste hålla hela vägen, om visioner ska ha möjlighet att bli byggd verklighet. Vi måste söka kunskapen där den finns att få, och jag försäkrar att vi inte betraktar akademin som kuriös. Vi har många utvecklade samarbeten, bl.a. med forskningsstudion i syntaxanalys som Rosenhall nämner. Allt detta hindrar inte att den brist på sammanhang och styrning som vi brottas med inom stadens planering faktiskt måste lösas för att vi tillsammans ska ha riktigt goda förutsättningar att bygga Göteborg till en bra plats i världen.

Härom veckan tog stadsarkitekten Björn Siesjö bladet från munnen och gick till attack mot sin arbetsgivare, Göteborgs kommun, i en debattartikel. Hur ska man utveckla en stad när den kommunala organisationen består av suboptimerade stuprör, frågade han sig, och det är lätt att hålla med i kritiken. Misslyckandena med Frihamnen, Skeppsbron och linbanan är liksom det stora folkliga missnöjet med Västlänken ett underbetyg för planeringsapparaten. Samtidigt vore det klädsamt om han hade reflekterat över sin egen roll.

Under de åtta år Siesjö varit stadsarkitekt har han varit en passionerad förespråkare för den täta staden. Med sitt stora engagemang har han spelat en viktig roll för att få upp människors ögon för problemen med 1900-talets bilcentrerade planering, och att skapa visioner om en fotgängarvänlig blandstad. Han har likaså spelat en central roll för att höja Göteborgs anseende som arkitekturstad. Genom att skapa förutsättningar för och själv leda genomförandet av en rad arkitekttävlingar har han sett till att märkesbyggen som nya Hisingsbron, Handelshögskolan, Karlastaden och Region City blivit möjliga.

Vad Siesjö lyckats sämre med är konkretisera visionen om den levande staden. Den traditionella staden byggdes utifrån stora stadsplaner där gator och torg definierades först och byggnader uppfördes med helhetens bästa för ögonen. Det nya delarna av Göteborgs centrum har istället planerats som små täta höghuskluster. Något helhetsgrepp om stadens gatustruktur har inte tagits. Flera av klustren har dessutom har visat sig svåra att genomföra när grundläggningsförhållanden alldeles för sent vägts in i kalkylerna. Även andra frågor har skavt. Cityhandlen har brottats med problem under lång tid. Hur ska man skapa nya områden med butiker längs trottoarerna när inte ens den befintliga innerstaden förmår konkurrera med externhandel och internetköp? Ska vi verkligen planera för en bilfri innerstad samtidigt som Lindholmen utvecklas till ett av världens främsta innovationscentrum för bilindustrin?

Frågorna förblev obesvarade och visionerna över det framtida Göteborg var mest glänsande fotomontage av skyskrapor längs älven och luftiga ord om en inkluderande blandstad. Ett uppenbart glapp mellan vision och verklighet har vuxit fram. De stora kontorshus som nu byggs i Gårda och Gullbergsvass må vara av hög arkitektonisk kvalitet, men de skapar inga nya dynamiska gatumiljöer.

Att vara arkitekt innebär dels att skissa fram visioner, dels att genom träget arbete se till att visionerna blir verklighet. Från minsta lilla stuga till den mest komplexa byggnad är arkitekten beroende av att det skapas en ekonomisk och praktisk genomförandekedja. Brister någon länk kommer visionerna inte realiseras. Att samordna skilda discipliner med olika agendor är nödvändigt. Att bygga en stad är oerhört komplext och för att lyckas krävs processledningsarbete utifrån tydligt definierade mål. Den konkreta målbilden för det växande Göteborg borde tagit sin utgångspunkt i en strukturplan som visar var framtidens avenyer och Linnégator skall gå. Vilka stora tag man behöver ta för att skapa nya platser av samma dignitet som Kungsportsplatsen eller Järntorget. Där målet är en levande blandstad. Och trafikplanering, fastighetsfrågor och grönstruktur är medel att nå dit. Men eftersom ingen sådan helhetsbild tagits fram har det heller inte funnits något konkret sammanhang att relatera de olika förvaltningarnas partsintressen till.

Inte från stadsbyggnadskontoret i alla fall. På fastighetskontoret har ett ambitiöst arbete med att förstå Göteborgs gamla stadsplaner och länka ihop dem till ett konkret utbyggnadsförslag tagits fram. Men trots att detta är det närmaste en konsekvent helhetsbild av gator och bebyggelse i ett växande Göteborg som presenterats, har Siesjö knappt ens kommenterat det. Ändå har politikerna i byggnadsnämnden krävt att alla detaljplaner faktiskt skall relatera till det, och dess upphovsman, Lukas Memborn, har varit hård i sin kritik kring hur dagens planer blockerar möjligheten att genomföra tidigare uttänkta stadsgator. Om målet med det framtida Göteborg är sammanhängande innerstad – varför inte dra nytta av den kunskap fastighetskontoret byggt upp? Om stadsbyggnadskontoret inte gillar Memborns förslag – varför inte kritisera det öppet och konstruktivt?

Även inom akademin finns stor kunskap kring värdeskapande stadsutveckling. På Chalmers bedrivs en av Europas främsta forskningsstudios inom urban syntaxanalys, vetenskapsområdet som studerar städers struktur och attraktivitet. Både från Chalmers, och dess forskningspartners på Yale i USA, har åtskilliga förslag för den växande Älvstaden arbetats fram. Men inte heller dessa har setts som annat än kuriösa debattinlägg.

Göteborg ska enligt Siesjö vara en modig förebild inom arkitektur, men för att komma dit krävs att kommunen vågar visa hur det borde se ut. Så länge stadsarkitekten inte går i bräschen för det är det svårt att helhjärtat stämma in i bilden att dålig samverkan mellan olika förvaltningar är den enda orsaken till alla försenade och havererade projekt.

Hur reaktionerna mot postmodernismen hämmade formdebatten.

I början av 1980-talet gjorde den postmoderna arkitekturen sitt intåg i Sverige. Att ta del av arkitekturteori och samtidsreflektioner från denna tid ger en intressant parallell till dagens stildiskussioner. När man läser t ex antologin ”Provokationer”* från 1982 inser man vilken kraft postmodernismen träffade samhället.  Miljonprogrammets abrupta övergång i energikris och bostadsöverskott manade till ett ifrågasättande av stordrift och bilism. Med postmodernismen ville man markera slutet på efterkrigstidens stora program och sociala ingenjörskonst. Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi var den tidens fixstjärnor och deras visioner om en sömlös fragmenterad arkitektur där man lånade attribut fritt ur historien framstod som en självklar väg framåt.

Aldo Rosso, Il Palazzo, Fukuoka Japan (1987)    

Jag började studera arkitektur 15 år senare; 1997. Då hade ovan nämnda herrar tillsammans med hela den postmoderna historicismen förpassats till estetikens skampåle. Hur gick detta till? Hur gick postmodernismen från hyllad revolt till töntigt mellanspel på bara ett drygt decennium? Jag tror att denna glidning rymmer många intressanta grundfrågor som alltjämt är högaktuella, men som vi tenderar att glömma bort idag.

Haga i Göteborg

I backspegeln ter sig postmodernismen som en ytlig parantes som inte förmådde påverka arkitekturen på djupet. Något som 68-generationens arkitekter praktiserade därför att de inte kunde bättre, och som möjliggjordes av en tillfällig svacka i byggkonjunkturen. Vi som var arkitektstudenter runt millennieskiftet såg oss som formrebeller i en värld där den vuxna generationen ritade plastiga småstadspastisher med torn och kycklinggula träfasader. Den oupplysta allmänheten efterfrågade formsvaga kataloghus och fyllde dem med nautica och vinröda hörnsoffor.  Visst var det gamla miljonprogrammet trist och storskaligt men det var åtminstone ärligt, och vågade stå på egna ben. Något man inte kunde säga om samtidens historicism. Anpassad till en svensk realitet hade de internationella postmodernisternas lek med barock och renässans decimerats till en mysig svenssonkavalkad.

Kritiken mot postmodernismen inskränkte sig dock till dess estetiska uttryck. Den teoretiska kritiken mot modernismen levde kvar i högsta grad. Under kurser i arkitekturteori läste vi Derrida, Deleuze och Lefebvre. Historien var slut, kunskapen en social konstruktion och tillvaron skulle förstås som fragmentiserade diskurser, fick vi lära oss. Men vi uppmuntrades ändå att formmässigt att tänka framåt, och avråddes att rita historiserande hus. Bryggan mellan postmodern filosofi och progressiv arkitektur kallades dekonstruktivism. Denna arkitekturstil blev kortlivad i Skandinavien (även om Frank Gehry varit skicklig i att hålla liv i den internationellt), och den gick ut på att medvetet förvränga, överlagra och kombinera olika arkitektoniska former men utan att använda några klassiska attribut.

Daniel Libeskind, The Crystal, Royal Ontario Museum, Toronto (2007)

Studentprojekten på den tiden utgjordes följaktligen av lika delar dekonstruktivism och avskalad modernism, beroende på om upphovspersonen var teoretiker eller pragmatiker. Med dessa stilar markerade vår generation tydligast avstånd mot 1980- och 1990-talens historicism och ängsliga anpassning. När vi besökte bostadsutställningen H99 i Helsingborg 1999 kändes detta som ett officiellt slut för postmodernismen och start för en progressiv nymodernism.

20 år senare kan vi konstatera att mycket av det som byggs ser ut som dåtidens studentprojekt på Chalmers. Faiblessen för 1960-talets ärliga arkitektur har gjort mycket stort avtryck. Däremot tvingades de studenter som på 00-talet föredrog dekonstruktivism snabbt inse att denna stil saknar ekonomisk realism i Sverige. Att som ung arkitekt föreslå Libeskind- och Gehryinspirerade hus för beställare och chefer på arkitektkontoren i början av 00-talet ledde ingen vart. Då kvarstod den avskalade modernismen, och det är den vägen Sveriges arkitektur vandrat.

KOD arkitekter, Widerströmska huset, Stockholm (2013)

En viktig orsak bakom detta var att vi ansåg att det modernistiska formspråket inte kommit till sin rätt under 1960-talet. Stordrift och tidspress sänkte idéer som från början var goda. Och till stor del hade vi rätt. Det senaste decenniernas produktutveckling har gjort att glasfasader, fönsterband och balkonger nu kan göras mer arkitektoniskt hårdragna än tidigare. Stigande fastighetspriser har gjort att byggnader i storstäderna kunnat utföras exklusivare än under miljonprogrammets tid. Många arkitekter har utnyttjat detta på imponerande vis. I framtiden kommer säkert många av de hus som byggts efter millennieskiftet anses av högre klass än byggnader från 1960- och 1970-talen med samma grundläggande formspråk.  Nymodernismen har gett oss Sven Harrys konstmuseum, Dunkers kulturhus, futuristiska institutionsbyggnader och mängder av vibrerande vackra villor i glas och sten.

Men nymodernismen har också skapat en voluminös och trist bulkarkitektur. Monotona bostads- och kontorshus som slaviskt följer devisen form follows function utan att addera vare sig skönhet eller rumslig spänning. Som objektivt sätt är sämre än det som formgavs under 1960-talet. Paradoxalt nog verkar dagens nymodernism kräva höga budgetar för att bli bra.

Tidstypisk Lyxvilla

Rakt emot intentionerna med den gamla folkhemsfunkisen har alltså modernismen blivit en stil som omfamnas av de rika. Formspråket kommer bäst till sin rätt när det byggs upp av exklusiva material och känsliga attribut som minimala takfotsdetaljer, invändig takavvattning och fönster utan synliga karmar. Den gamla devisen att klassicismen är opraktisk och beroende av svårbyggt pynt gäller idag i lika hög grad för nymodernismen. Skillnaden är att det är platta tak och fönster i fasadliv snarare än kolonner och ornament som utgör ”pyntet”. Kapitalstarka grupper manifesterar sin rikedom med kubistiska villor med stora glaspartier, infinity pools och minimalistiska kritvita kök. Det är precis samma sociala mekanismer som gav oss 1800-talets grosshandlarvillor med snickarglädje och punschverandor. 

1930-talet ansågs klassisk utsmyckning tillhöra det förgångna. Nu menar vi att motorvägar och funktionsseparering tillhör ett förlegat industrisamhällets ideal. Under min studietid definierades kitsch som historicism, sörgårdsromantik och plastspröjs. Idag, i den trendiga minimalismens kölvatten, inreder de breda folklagren sina hem sparsmakat och målar väggarna vita. Referensramarna för god smak och kitsch förändras.

Men den som höjer blicken finner att dessa reaktioner och motreaktioner är kontraproduktiva. På samma sätt som man under 1980-talet missade väsentliga kvaliteteter hos miljonprogrammet missar vi idag kunskap och ställningstaganden som byggdes upp under den postmoderna epoken. Att varsamt och respektfullt foga in nya byggnader i historiska sammanhang är högaktuellt i takt med att städerna förtätas, men ändå vänder vi ryggen åt en estetik som gav oss Stumholmen i Karlskrona och Haga i Göteborg.

Stumholmen i Karskrona, 1990-tal möter traditionell arkitektur

Det är hög tid att släppa revolten mot postmodernismen och tillåta oss att inspireras av och använda all kunskap som ackumulerats i historien. Annars finns risken att vi om tio år yrvaket inser att vi i förtätningens tidevarv fyllt våra städer med en kvartersstad dubbelt så hög som 1800-talets, formgiven enligt arkitektoniska ideal som arbetades fram under mellankrigstiden för att bygga uppbrutet, glest och naturnära. Utan att definiera den på annat sätt än genom motreaktioner.

* “Provokationer, Nya former i arkitekturen” gavs ut av Stockholms kulturförvaltning i samband med utställningen med samma namn på Kulturhuset 22 juni – 29 augusti 1982. I Antologin medverkar flera av den tidens främsta arkitekturkritiker.