Ekotektur

Säljstart BRF Ängshusen, Höviksnäs, Tjörn

Facebook Twitter Pinterest

Glada och stolta kan vi meddela att försäljningen av vårt första projekt i egen regi startat.

 

I Höviksnäs på Tjörn har våra arkitekter Kajsa Brosché och Fanny Sernhede ritat tre bostadshus i massivträ. Nu är försäljningen igång av de totalt 16 bostadsrätterna om 2-4 rok i storlekar mellan 52-87 kvm.

 

Inflyttning under 2017.

 

Inobi i Österrike, del 2, Wien

Facebook Twitter Pinterest

p1000201
Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

 

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

 

 

p1000061_1024

 

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

 

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

 

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

 

 

p1000127Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

 

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

 

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

 

Nåväl, nu över till besöken

 

 

p1000143
Spöttlgasse

 

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

 

 

p1000152
Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

 

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

 

 

p1000149

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

 

 

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

 

p1000157

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

 

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

 

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

 

p1000164

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

 

p1000167

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

 

p1000168

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

 

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

p1000170_1024

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

 

p1000172
Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

 

p1000173

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

 

Wagramer Strasse

 

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

 

p1000198
Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

 

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

 

p1000205

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

 

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

 

p1000203

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

 

Resten av dagen

 

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

 

p1000227

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

 

p1000216_1024

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

 

p1000194

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

 

p1000187

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

 

p1000183

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

 

p1000153

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Facebook Twitter Pinterest

 

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

 

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

 

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

 

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

 

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

 

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.

 

Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

 

KAJEN

 

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

 

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.

 

Ett kajrum, som det kan te sig.

 

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

 

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

 

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

 

 

 

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

 

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

 

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.

 

Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

 

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

 

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

 

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!

 

Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

 

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

 

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.

 

Småstad enligt Utopia.

 

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

 

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

 

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

 

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

 

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

 

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

 

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

 

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?

 

Småstad.

Eneco – vision, innehåll och skal

Facebook Twitter Pinterest


Nederländerna är tätt, knappt 17 miljoner på en yta stort som Småland. Det bor 400 personer per kvadratkilometer (att jämföra med Sveriges typ 19). Det är som om vi skulle ha typ 190 miljoner invånare. Inlägget från igår, och även dagens, är lättare att sätta i sammanhang om man vet det. För närheten, de korta transporterna och det gemensamma utnyttjandet av begränsade resurser genomsyrar samhälle och planeringsstrategier.

 

Idag gick besöket till Eneco, vilket är ett energibolag inriktat på energiproduktion från förnyelsebara källor (vet inte riktigt hur de definierar dessa… men troligtvis inte på samma sätt som Vattenfall). Så har det inte alltid varit, utan detta är en strategi som växte fram under 2000-talets första år, här fanns en nisch att ta. När strategin togs fram fann man också att hållbar energiproduktion måste ske lokalt (och relativt småskaligt) i samverkan med de som berörs av och är avnämare till produktionen. Strategin skrevs till två ord ”Sustainable” och ”Together”, vilket därefter har hamrats in i organisationen in i varje detalj.

 

Okej, Eneco fanns fram till för snart tre år sedan på åtta olika platser i Rotterdam. Detta skapade distans mellan avdelningar och bolagsdelar. Varje byggnad fungerade på sitt sätt och samverkan var låg. Väldigt lite ”Together” kort sagt. Insikten från ledningen var att man behövde samla verksamheten och få mer samverkan och utbyte mellan bolagets olika delar. Den nya byggnaden (utformad av Hofman Dujardin Architects och Fokkema & Partners läs mer här) är därför baserad på visionens ledord.

 

Grundtankarna i kontors och samlingsmiljöerna är långt ifrån unika, har sett dem både hos IBM och Google i Zürich, eller för den delen hos Telia i Gårda, eller hos Icon Medialab under det glada 90-talet.

 

Genom att stapla arbetsytorna på höjden kring ett väl tilltaget centralt atrium optimeras tillförseln av naturligt dagsljus i hela huset. Reflekterande vita ytor dominerar och tillsammans med möblering och detaljer av hög kvalitet åstadkoms en hälsosam och tilltalande arbetsmiljö. Exteriört förstärker vegetationsväggar och stora partier med solpaneler den gröna profilen ytterligare. Mer intressant ur ett mötesplatsperspektiv är då kanske de grepp som tagits för att också skapa en inbjudande atmosfär inne i byggnaden. Istället för en traditionell receptionsdisk hälsas besökare välkomna av värdar redan på golvet i entrén. Dessa visar sedan vidare till den espressobar och lounge som står strategiskt placerad mitt i det tidigare nämnda atrium runt vilket all verksamhet i huset kretsar. Espressobaren blir en självklar mittpunkt och träffyta, väl synlig från de flesta rum i byggnaden. Ett annat sätt att visa upp de människor som befinner sig i byggnaden för varandra är placeringen av vertikala kommunikationsvägar. Hissarna har fått stå tillbaka till förmån för tydligt markerade trappor som blir det självklara valet för att ta sig runt i byggnaden.

 

 

Espressobaren av massivt trä är också den ett inslaghelt i linje med byggnadens utformningskoncept som bygger på en idé om unikt designade öar i det vita hav som utgör husets grundstommen. Detta är dels tänkt att underlätta orienterbarheten i den stora byggnade, men bidrar också till att erbjuda en stor variation av möjliga mötes- och arbetsmiljöer för de anställda att röra sig mellan under arbetsdagen. De som jobbar i huset ska kunna välja just den typ av miljö som bäst lämpar sig för deras arbetssätt. Mötesmiljöerna, formella och informella, är i huvudsak placerade på första och andra våningen. Övriga våningar inrymmer kontor – med tillhörande små obokningsbara mötesrum.

 

Det nya huvudkontoret är arbetsplats för 2100 personer, men eftersom hela arbetsstyrkan aldrig är i huset på samma gång har man anpassat antalet
arbetsstationer efter detta. Det finns stolar för alla 2100, men bara 1500 arbetsbord av olika typ, vilket räcker gott och väl för att möta behovet. Varje avdelning har sin egen ”del” av byggnaden, så helt utströsslad blir inte organisationen. Vissa medarbetare (såsom callcenter-medarbetarna) sitter mer eller mindre på samma plats varje dag, medan andra är mer rörliga. Inte ens ledningen har personliga arbetsplatser, och vid arbetsdagens slut (eller då man inte längre ska använda platsen för dagen) städar man av sin plats och lägger sina eventuella papper i sitt personliga förvaringsskåp (något som alla anställda har).

 

Eneco säger sig vara helt digitalt – all information, dokument osv ska finnas digitalt, även om det inte är förbjudet att skriva ut sina filer… I samband med flytten tog man in hjälp, rationaliseringskonsulter, för att hjälpa de anställda att sortera och digitalisera. Och hela processen i samband med flytten är värd att nämna. Man började två år i förväg med ett speciellt team som gick igenom alla krav och behov in för flytten, och som arbetade utåtriktat med ”change agents” för att förbereda alla anställda på det nya kommande arbetssättet (och självfallet fanns det motstånd och synpunkter). Alla anställda fick vistas en dag i den nya byggnaden för att bekanta sig med den och vad den erbjuder innan inflytten. Man byggde flera testmiljöer och lät alla prova de nya möblerna och rumstyperna innan man gjorde färdigt allt inför flytten.

 

Så sammanfattar man besöket kan man säg att det är två saker som är särskilt intressant, det ena att strategin ”Sustainable” och ”Together” har satt sådana spår i hela byggnaden. Uttolkningen av vad som behövs i fysiska termer har varit god och stringent. Det andra är processen med att styra mot visionen och processen att implementera densamma (inklusive flytt och nytt arbetssätt), och att tro på sin idé och inte vika från densamma. Detta är ett intressant exempel då vision, innehåll och arkitektur har samverkat på ett fenomenalt sätt. Men icke att förglömma, detta är en byggnad för Enecos anställda och de personer som de väljer att bjuda in som gäster. Det är inte en publik mötesplats, utan en klubb, men som sådan fungerar den utmärkt!

 

Glasade möteskuber. Elegant lösning med presentationsskärm på massiv trävägg som döljer teknik och kopplingar.

 

Även varningsmarkeringarna som ska förhindra att man vandrar in i glasväggarna går i hållbarhetens tecken.

 

En rolig detalj; när man ska anropa hissen så måste man ange vilken våning man ska till (och om man är en grupp) så att styrsystemet kan räkna ut vilken hiss som energioptimalt ska stanna och plocka upp just dig!

 

Första gången jag sett ett bönerum på ett privat företag.

 

 

Freiburg: Alstadt, Vauban, Weingarten och Rieselfeld

Facebook Twitter Pinterest


09.00 lämnade vi hotellet, 19.20 var vi tillbaka. Efter drygt tio timmars guidning undrar man vad man har lärt sig som på något sätt ändå få anses som det viktigast. Hmm. En himla massa saker. Ska försöka sortera intrycken.

 

Freiburg innehåller en massa motsättningar. Eller ska vi kalla det kontradiktioner som man behöver förstå för att förstå hur staden har blivit ”Miljöhuvudstad” i Europa, och vunnit priser och uppmärksamhet för detta.

 

Staden är i grunden konservativ, men styrs sen många år av Die Grüene. Det finns ett starkt och brokigt socialt och, kanske ännu mer, ekologiskt engagemang. Underifrån-initiativ applåderas. Freiburg är den näst fattigaste staden i hela södra Tyskland, men arbetslösheten är långt under rikssnittet. Bostadskostnaderna är därtill höga, man får liksom inte ihop bilden riktigt…

 

Freiburg demolerades fullständigt under andra världskriget, och efter kriget fattades (ett vid den tiden mycket impopulärt) beslut om att bygga upp den gamla täta stadskärnan, dra fram spårvagn och få till kullerstensgatorna med den rätta ”touchen”. Det är bara Freiburg och Münster som valde den vägen, att återuppbygga, andra tyska städer valde istället en modernistisk stadsplan, med bilen i centrum, och en mer utglesad struktur – väldigt långt från sitt medeltida arv. Nä, men i konservativa Freiburg skulle det vara precis som det alltid hade varit!

 

Den återuppbyggda Altstad med sina stenbelagda gator

 

Ett annat, vid tiden något reaktionärt, beslut var att inte tillåta köplador att etableras sig utanför stadens centrum. Detta har gjort att affärerna i stort flertal finns kvar i stadens mitt och att de lokala torgmarknaderna blomstrar. Närheten mellan boendemiljöer och affärer, en god utbyggd kollektiv infrastruktur (och cykelvägnät) och stadens täthet genom att den medeltida strukturen återuppbyggdes har visat sig vara ett lyckokast. Det är enkelt att agera ekologiskt som boende i Freiburg, man har en fantastisk grund att bygga vidare på. Daily Kos har skrivit två intressanta artiklar om Freiburg för den som vill veta mer (finns här och här)

 

Cykelparkeringshuset vid centralstationen i Freiburg

 

Guiden för största delen av dagen heter Astrid Meyer, journalist, föredragshållare och nätverksbyggare. Hon tog oss först på en vandring genom Freiburgs Altstadt, där vi med egna ögon fick se det jag beskrivit ovan.

 

Vauban

 

Därefter bar det av till Vauban, uppkallat efter den franska ingenjörsofficeren och fästningsbyggnadsexperten Sébastien Le Prestre de Vauban. Vauban är en tidigare fransk militäranläggning, som fransmännen lämnade 1991. Vi fattade nu idag att Solar Settlement och The Sun Ship, som vi tittade på igår, ligger i den västra delen av området. Det är liksom inte helt enkelt med geografi i en ny och okänd stad. Området är utvecklat ungefär som det exempel vi beskrev från gårdagens besök i Tübingen. Kvartersstruktur, mindre fastigheter, olika storlekar, byggemenskaper, ”social housing” (har ingen motsvarighet i Sverige), kooperativa hyresrätter och normala exploatörer. Vauban är rikligt beskriven på nätet, t.ex. på deras egen hemsida.

 

Kooperativa hyresrätter i Vauban. Loftgångar i två byggnader sammanbundna med spänger. Två gemensamhetslokaler, en i vardera byggnad.

 

I Vauban har man, till skillnad från det vi såg i Tübingen, sett till att få med sig en bra kollektivtrafik och att området ska vara i det närmaste bilfritt! Tyska planregler säger att man måste anordna en p-plats per lägenhet (minst), men i Vauban har man klarat sig med 160 p-platser på de 1 000 bostäder som finns. Hur klarade man då det tricket? Jo, genom 1. Reservera en yta som kan byggas om till parkeringsdäck om man någon gång skulle behöva göra det, och 2. Skapa avtal som alla boende får förnya årligen, där de vidmakthåller att de inte har behov av p-plats.

 

Byggemenskap i Vauban, växtligheten klättrar på stålvajrar med ordentligt avstånd till fasaden

 

Just regler och avtal var ett av huvudpoängerna i dagens diskussioner med Astrid kring temat byggemenskaper och hur man bör bedriva dem. Hon menade nämligen att en generell erfarenhet är att det ska fram riktiga avtal kring alla delar som har med byggemenskapen att göra. Först när det finns en signatur på ett papper så har man något att luta sig emot, och säga ”detta gäller faktiskt”. Den andra delen är att det behövs tydligt kommunicerade regler, och tidpunkter, för hur och när man beslutar om olika delar av det gemensamma byggprojektet.

 

Andra saker vi tar med oss från Astrid i bra-att-tänka-på-lådan om byggemenskaper är:

 

– Ungefär 2 år före byggstart är en lagom tidpunkt att engagera medlemmarna i byggemenskapen

 

– Man ska innan man köper marken ha en tydlig inriktning klar för byggemenskapen. Det rör sådant som gemensamma ytor, konstruktion, profil, vad ska man göra med taket (solceller, takterasser) trädgårdar etc. Men också en tydlig idé om hur husets design ska arbetas fram.

 

– Det räcker inte med regler och avtal (enligt ovan), det måste också finnas sanktioner mot de som bryter mot dessa.

 

– Hon tycker, precis som Tobias Bube från igår, att man ska vara väldigt tydlig med vem som gör vad, särskilt i gränssnittet mellan koordinatorn och arkitekten. I Tyskland finns särskilda företag som arbetar med att sätta upp byggemenskaper, varför någon från dessa bolag brukar ta koordinerings- och projektledarbitarna.

 

Weingarten

 

Efter Vauban tog vi oss till Haslach och Weingarten, några av Freiburgs socialt mest utsatta områden. Oj, jag har glömt att skriva om en synnerligen generell sak. I de nyanlagda områden i Freiburg arbetar man genomgående (kanske svårt att vara så generaliserande, så det är bäst att lägga till ett ”nästan” framför) med passivhus (lägre förbrukning än 15 kwh/m2/år) och/eller plusenergihus. Tänk in detta generellt, både i texten ovan och den som följer.

 

Det nyrenoverade höghuset i Weingarten, här har man omdanat en 60-talskasun till ett passivhus

 

Vi fick se ett nytt område under uppförande (granne med ett av Freiburgs byggnadsminnesskyddade bostadsområden – med andra ord långt ifrån friktionsfritt), liksom nyrenoverade ”social houses”, där stora insatser gjorts för att skapa goda boendemiljöer. Områdena, framförallt Haslach, är ett väldigt tjusigt område. Bra beläget, några rustika gamla byggnadspärlor, nära vatten, kommunikationer och stadskärnan, vilket kan få en att tro att här kommer en förändring att ske under de kommande årtiondena. För det kommer nog, oaktat hur stor insats man göra, att ta tid att förändra Haslachs och Weingartens rykten…

 

Okej, huvudnumret här var ett 17-våningar högt social house från 1960-talet som renoverats till att bli ett passivhus. Flera intressanta idéer hade tagits fram och testats, både gällande lägenhetsindelning och tekniska systemval. Fredrik, som hade fått en espresso till lunch, dominerade luftrummet, ämnesområdet är ju minst sagt det han brinner för och vi fick därigenom en minst sagt uttömmande genomgång av samtliga projekt som vi såg under eftermiddagen.

 

I projektet hade man arbetat mycket med boendemedverkan. Projektet har fått både regionalt och statligt stöd, och utan boendemedverkan värd namnet så utbetalas inte stödet. Eftersom huset är ett social house så betyder det att kommunen utser vilka som ska bo i huset (bara tre av dem som bodde i huset innan renoveringen valde att återvända efter att det stod färdigt – de hade hunnit rota sig i sina evakueringslägeneheter, eller var helt enkelt för gamla för att orka flytta igen).

 

Därför bjöds samtliga de tillkommande boende in till en träff. Inför träffen hade de fått tillsänt sig en lägenhetsplan med färgmarkerade lägenheter på. Till träffen kom de med en färgmarkör (klisterlapp) på sin tröja som visade vilken typ av lägenhet de ville ha. Sen gick de till ett av de 17 borden, representerande ett för varje våning, och satte sig där – markerandes vilken lägenhet de helst ville bo i och på vilken våning. Sen började diskussionen och förhandlandet. Om det var många av samma typ vid ett bord behövde någon byta bord, man upptäckte i vissa samtal att det kanske fanns andra personer som man hellre skulle ha som granne etc. Med på mötet fanns tolkar som skulle se till att alla kunde göra sig förstådda. Ett helt klart intressant koncept för att komma runt en knixig fråga – och samtidigt se till att alla får komma till tals och uttrycka sin vilja.

 

Det går att läsa mer om höghuset här.

 

Rieselfeld

 

Dags för dagens sista besök. Här lämnar Astrid över till Klaus Siegl som under de senaste dryga 20 åren har varit projektchef för utvecklingen av Rieselfeld-området, ett nyutvecklat område med 4 100 lägenheter och lika många parkeringsplatser.

 

Flygbild över Riesefeld från maj i år

 

Klaus tillträdde sin position i september 1992 efter att en stadsplanetävling för utformningen av området hade avgjorts. Planen, som i största del är genomförd, uppvisar en väldigt modern stadsstruktur, med kvarter, tre-fyra våningar, gemensamma innegårdar, goda kollektiva transporter, bilen underordnad andra transportformer, näringsverksamheter i bottenvåningarna ut mot huvudstråk och relativt små fastigheter, där flera olika fastighetsägare, byggemenskaper, social housing och hyresrätter/bostadsrätter utvecklade av ”normala” exploatörer ryms inom samma kvarter. Området innehåller fyra block, och i mitten finns ett stadsdelscentrum med kulturhus, ekumenisk kyrka, skolor, idrottsanläggningar, yta för torgmarknad (två ggr/vecka) och de största affärerna. Längs huvudgatan går också spårvagnen som förbinder Rieselfeld med centrala Freiburg.

 

Inzoomning på Riesefelds centrum. Den ekumeniska kyrkan och kulturhuset ligger till vänster mitt i bilden.

 

De första boende flyttade in 1996 och för två dagar sedan togs det första spadtaget till den sista byggnaden för att göra Rieselfeld komplett. Klaus berättade att det så klart inte har varit självklart att hålla linjen och utveckla området enligt de ursprungliga tankarna, och att det har tagit väldigt mycket tid (och krävts stort tålamod hos de boende) att låta det hela växa fram i långsam mak. Klaus visade flera kvarter där det har tagit 10-12 år från att de första delarna stod färdiga till dess att hela kvarteret var komplett och slutet och man kunde börja arbetet med att anlägga innergårdarna.

 

Här i ligger kanske det mest imponerande, att man lyckats hålla en linje under så många är. Klaus berättade att dåvarande borgmästaren hade sagt till honom att det inte fanns något annat alternativ än att lyckas, för misslyckades man skulle staden Freiburg vara tvungen att hugga ner sin del av Schwarzwaldskogen för att finansiera projektet. För detaljera om projektet så går det att läsa mer här.

 

Utsikt längs några av kvarteren i Riesefeld

 

Nu har man kommit till nästa utmaning i områdets utveckling. Många av de som flyttade in i området under 90-talet har nu nått pensionsmässig ålder, och . Man har tidigare fokuserat mest på barn- och familjeperspektivet, och särskilt då ensamstående föräldrars situation (det finns många i Rieselfeld). Nu ska man ta nästa steg och se vad som behövs för att göra livet bra för äldre.

 

Just detta, en blandning mellan fastighetsutveckling och, från stadens sida, ett tydligt ansvar och intresse för den sociala dimensionen gör området både speciellt och intressant. Det vore kul hur Rieselfeld har utvecklats om säg 5-10 år då alla strukturer har satt sig, barnen blivit äldre och de gamla fler.

 

Panorama från en av innergårdarna. Inom detta kvarter finns social houses, hyresrätter, byggemenskaper och vanliga äganderätter.

 

Jaha, då var man rätt matt. I morgon lördag bär det av till Zürich där vi ska titta på hus av en massa olika kvalisorer. Därifrån blir det inget bloggande, men följ Twitter så kommer det bilder och kommentarer den vägen.

 

In på en av innergårdarna i Rieselfeld

 

Det är inte så dumt att berätta vem som namngivet en viss och gata, och kanske i någon bemärkelse varför

 

Toppen av ett plusenergihus i Rieselfeld