Stadens Sociala Liv

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Facebook Twitter Pinterest

 

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

 

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

 

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

 

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

 

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

 

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.

 

Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

 

KAJEN

 

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

 

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.

 

Ett kajrum, som det kan te sig.

 

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

 

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

 

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

 

 

 

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

 

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

 

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.

 

Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

 

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

 

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

 

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!

 

Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

 

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

 

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.

 

Småstad enligt Utopia.

 

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

 

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

 

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

 

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

 

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

 

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

 

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

 

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?

 

Småstad.

Zuidplein – en teater som vill mer

Facebook Twitter Pinterest

Då var vi på studieresa igen. Denna gång kring begreppet mötesplatser. Ett mycket intressant projekt som vi kommer berätta mer om längre fram i vår. Lägg begreppen agenter och sociala objekt på minnet. Viktigt viktigt. Komponenter för att på djupet förstå det som på plankartor består av en ring med orden ”kreativ mötesplats” och som brukar realiseras som ett kafé, eller en boulodrome

 

Dagen började aptidigt, och slutar sent, och bjöd på både Delft och Rotterdam., och flyg, tåg och tunnelbana så klart. Delft har jag redan beskrivit här, och tänker inte skriva mer om just nu (att ses som uppsamling för några som inte var med förra gången).

 

 

Första besöket i Rotterdam gick inte till själva byn Rotterdam, utan grannbyn (inte så elegant men ändock sammanvuxen med storstaden) Spijkenisse och deras nya stadsbibliotek De Boekenberg. Ligger inbäddat i ett ”social housing”-område och det genomgående temat är tegel tegel tegel, och mycket väl utförd arkitektur. Teglet fanns till och med i innertaken! Och i hissen! Fast där bara på låtsas. Men som mötesplats… Nja, inte bättre än något annat lite avskilt stadsbibliotek. Men det finns en massa arkitekturporr här.

 

 

Men en sak lärde jag mig. För att få låna böcker på ett stadsbibliotek i Nederländerna behöver du lösa ett medlemskap. Kostar i Spijkenisse 13 Euro för budgetvarianten och 50 Euro för fullvärdighet. Ger egentligen olika möjligheter till antal samtidiga lån. Barn under 18 år får låna gratis. Kändes främmande på nått sätt, säger jag, låst i mina kulturella begränsningar och föreställningar.

 

 

Theater Zuidplein

 

Vidare till Theater Zuidplein. Här spelade arkitekturen en underordnad roll. Byggt 1958, renoverat några gånger så tjänar den som skal en mycket intressant och utåtriktad verksamhet.

 

Upprinnelsen till teaterns metamorfos är vikande publikunderlag i slutet av förra seklet, med hot om indragna anslag från kommunen och nedläggning (att satsa pengar på kultur är inget som något parti i NL förordar i dagsläget, utan kulturarbetare ses allmänt som parasiter på statskroppen). Här började man att omdefiniera sin verksamhet.

 

Teatern ligger i den fattiga södra delen av Rotterdam. Här är arbetslösheten 23% och andelen som genomgått eftergymnasial utbildning under det Rotterdamska snittet på 30% (vilket är långt under Amsterdams 45%). Södra Rotterdam är även mångkulturellt sammansatt med stora invandrargrupper, hitlockade av arbeten i hamnen eller genom Hollands tidigare ställning som kolonialmakt.

 

Zuidplein förstod att skulle man spela roll så behövde man spela roll i det samhälle man verkade. En ganska spännande berättelse leder fram till att en ny strategi finns på plats från 2006. Teatern ska rikta in sin verksamhet mot de inte så rika (häri inbegrips t.ex. den stora studentgruppen i Rotterdam), de utan högre utbildning och med en kulturellt inkluderande verksamhet. Här har man t.ex. skapat plats för monokulturella företeelser och evenemang, riktade mot t.ex. enkom den NL-Turkiska befolkningsgruppen, och bjudit in gästartister eller skapat utrymme för inhemska NL-Turkiska aktörer. Man tar upp frågor som är brännheta i debatten kring barnaga, omskärelse och kvinnors rättigheter. Och man når ut med sin verksamhet genom ett omfattande marknadsföringsarbete – riktat och specialiserat till de grupper man vill nå.

 

Kort sagt har det var en stor succé. Man har ökat besöksantalet, fått snurr på ekonomin, bedriver en rik barnverksamhet (med både barnteater och utbildning) och blivit erkänt för att hålla hög kvalitet i sina produktioner. Hälften av produktionerna görs av utomstående aktörer. Dvs. andra med goda kontakter som kan leta fram intressanta akter och föreställningar som den holländska kultureliten aldrig har hört talas om.

 

Idag är verksamheten inte längre hotad. Stadsfullmäktige har beslutat att investera 330 Mn Euro under de kommande åren i området runt Zuidplein. En ny simhall ska byggas, större bussterminal, mer galleria och en helt ny teaterlokal. Med stora risker för ökad gentrifiering. Men som teaterdirektören frankt konstaterade ”Våra politiker vill att det fattiga ska försvinna från Rotterdam”, men hon tänker fortsätta att skapa en bra verksamhet riktad till de grupper som normalt inte bevistar teaterevenemang eller tar del i kulturlivet. Och det har nu Theater Zuidplein uppmärksammats för. Både i Nederländerna och utomlands! Åk hit, upplev, bli berörd!

 

We want to break free, bonusbild: kedjade omflyttbara solar utanför BK i Delft

 

 

Efter branden – och mer

Facebook Twitter Pinterest

Management by fire. Tänk så lätt. Kanske inte får tänka så pyromaniskt, men ändå så lätt. Hela huset brinner ner. Katastrof. Men sen ska man ha nått nytt. Och fort ska det gå. Beslutsprocesser som inte blir evighetslånga. Inte massa utredningar. Nu ska vi bygga något som håller i högst fem år. Men det blev så bra att man permanentat det. Så kan det gå, men kanske bara ibland.

 

Arkitekturskolan i Delft. Här har jag varit förut och imponerats. Inte bara av skolan, utan hur TU Delft har arbetat med sina lokaler allt sedan man fick köpa dem av staten för 1 gulden i mitten av 90-talet. Hur som. På arkitektur hade man 2006 fått en ny dekan som såg det som sin uppgift att förändra de fysiska förutsättningarna för fakultetens arbete. Experiment hade introducerats, försök med storkontor och bottenvåningen gjorts om för att ge studenterna en bättre arbetsmiljö, att få dem att i huvud taget vilja vara på campus. Sen kom branden den 13 maj 2008 (undrar om det var en fredag? Näpp, tisdag!) som ödelade hela arkitekturskolan.

 

Vad göra? En styrgrupp formerades och redan efter tre dagar var undervisningen igång i stora tält. Gratis möbler från IKEA (bra där!), nätverk, bärbara datorer till alla anställda. Fakultetens personal härbärgerades hos andra fakulteter, och man hade temporärt löst den krisartade situation som uppstått. Betänk att detta var mitt i examinationstider, mängder av studentarbeten var förstörda på grund av den kaffebryggare som fått kortslutning (sprinkling, hallå!!!). Och lärarna fick lära sig den hårda vägen att det är bra att spara sina arbeten på en back-upad server i stället för den personliga datorns hårddisk.

 

Redan i slutet av maj bestämdes att fakulteten skulle flytta in i den före detta administrationsbyggnaden, som universitetet precis lämnat och som egentligen skulle konverteras till lyxösa bostäder. Till september skulle de nya och, som man tänkte då, temporära arkitekturskolan vara klar. Lagom till terminsstarten, man ville inte tappa en hel årskurs studenter (och så här redan nu kan jag avslöja att det gjorde man inte, att branden och det nya huset blev så omskrivet gjorde att de fick fler än 700 nyantagna den hösten, och det högsta söktrycket någonsin). Eftersom denna byggnad var ungefär 30% mindre än fakultetens tidigare lokaler gjorde man tillägg med två glaskroppar som ökade ytan för ”allmänna” (främst) studentändamål. Men ändå var det för litet.

 

Akademiker i landskap

 

Därför satte man igång med ett intensivt arbete för att få fram de nya miljöerna (finns beskrivet här). I stor utsträckning använde man sig av fakultetens egna anställda för att hitta rätt form och funktion. Bland annat kom man att utveckla ett koncept med arbetsplatsdelning (baserat på de tidigare experimenten), utan personliga platser för alla anställda (undantag för viss administrativ personal). Man skapade en uppsättning med rum som delades av 2, 4, 6 eller fler personer. Man utvecklade en ”clean desk”-policy, där inget fick lämnas på bordet när man lämnade arbetet. Alla gavs 1,2 meters förvaring, med möjlighet till extra förvaring i förråd och korridorer. Man skapade vardagsrum och öppna mötesplatser där man kunde hänga. Allt med syfte att öka interaktion och reducera yta.

 

Tvärtemot vad många har uppfattat så minskade man inte de ytor som används av personalen, den är på ungefär samma nivå som i den tidigare byggnaden, med den stora skillnaden att alla inte längre sitter i cellkontor. Däremot har man ökat studentytorna med närmare 50%, liksom de allmänna mötesytorna (café, restaurang, ”vardagsrum” m.m.). Den stora ytbesparingen (totalt minskade fakulteten sin ytförbrukning med ungefär 15% visavi den uppbrunna byggnaden) låg i att man inte längre behövde stora förrådsytor – det mesta som sparats över åren försvann i branden. Man uttrycker att man satsade på kvalitet i stället för kvantitet. Studentytorna kommer jag inte beskriva så mycket här, utan det gör sig bra i bilder (hm, verkar som jag glömt sladden som gör att bilderna hoppar från kameran till datorn).

 

Hur funkade det då med personalens utrymmen? En fördjupning kan fås i den forskningsrapport som skrivits om erfarenheterna av flexkontor i en akademisk miljö. Viktigt att säga om rapporten är att den bara behandlar lärarnas erfarenheter, och säger inget om hur studenterna upplever miljön. Projektet har i mångt och mycket drivits igenom uppifrån och ned, där dekanen har fått agera hårt för att få igenom sina idéer.

 

Kritiken har inte heller varit nådig. Några har kommenterat: “The one who invented this concept does not have the slightest idea how education, research and different work styles should be facilitated. It is clear he does not need to work here himself. One size does not fit all” and “I don’t need many workspaces, I need one good one”. Men denna typ av kommentarer kan inte sägas var legio, utan det är intressant att studera några av deras aggregerade lärdomar och slutsatser:

 

<
– en större del av arbetet sker hemifrån i dag med flexkontor än det gjorde tidigare med cellkontor (27% av arbetstiden mot 16% av tiden tidigare)

 

– även om platserna var opersonliga så blev inte beläggningen så mycket högre än tidigare, vilket betyder att de allra flesta kunde få sin ”favoritplats” varje gång de behövde en arbetsplats. Men de frekventa byten av arbetsplats, dvs. att man går från en funktionsplats till en annan vid många tillfällen per dag, som man tänkte sig i planeringen har uteblivit. Man har sin plats, och byter man miljö så är det av ”formella” anledningar att man ska undervisa, gå till ett möte etc.

 

– i flexibla kontor behöver säkerhet och stöldskydd få särskild uppmärksamhet. Det kan vara bra med låsbara dörrar, att kunna lämna arbetsplatsen utan att man riskerar att få sina saker stulna, men det är också viktigt att skapa en miljö som användarna upplever som säker.

 

– i en öppen miljö måste man ges möjlighet till visuell och ljudmässig avskildhet. Till exempel behövs platser för privata telefon- och andra samtal, och plats att lagra känsligt material som kan beröra studenter eller anställda

 

– hur funktionell arbetsplatsen upplevs handlar mycket om vilken typ av arbete som den anställde ska utföra där. Vilket betyder att det behöver finnas flera olika uppsättningar av arbetsplatstyper för olika personalkategorier (i detta fall handlar det om att ganska många av de anställda inte är arkitekter och har, i vissa fall, andra behov).

 

– det är viktigt att involverade de anställda är i utformningen av arbetsplatsen i termer av möblering och design för att de ska kännas ”rätt” och inte opersonliga

 

– men den kanske intressantaste slutsatsen är att de anställda totalt sätt (arbetsplats, biytor och institutionens övriga miljöer) upplever fakultetens lokaler bättre idag än tidigare.

 

Efter det intensiva besöket på arkitektur småsprang vi genom biblioteket (vilket finns beskrivet här), aulan och designskolan. Det sista en riktig besvikelse. Den bubblande och pulserande miljö jag upplevde här för tio år sedan var nu borta, den öppna laborativa verksamheten var undanflyttad. Ner i källare och bortom ridåer. Kvar var lite bord och utställningar. Och plötsligt hade vi ett dåligt rum. En tämligen trist och öde yta, som till dels funkade som en bra studiemiljö. Besvikelse stavas det. Men inte så farligt. Överskuggas av allt bra vi såg hos arkitektur.

 

Labb och verkstad A-skolan TU Delft

 

Den berömda trappan. Innehåller konferensrum, arbetsplatser och lektionssal

 

Kompakt cykelparkering vid Delfts tågstation

 

Montreal [Måån’rieal]

Facebook Twitter Pinterest


Montreal är platt, rätt jäkla stort och ligger på en ö. Pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter. Banden till Europa är starka, och man ser sig som en brygga mellan det nordamerikanska och det europeiska. Saker jag inte alls var beredd på när vi kom hit. För handen på hjärtat, vad vet du om Montreal? OS-76 (Bernt Johanssons höjda armar), Canadiens, men sen tar det rätt mycket stopp. Härligt inlandsklimat med kalla, snörika vintrar och varma torra somrar. Som konsekvens ligger stadens stora shoppingdistrikt under jord, med mer än 25 mil (kan det verkligen stämma) gångar med affärer etc. Staden känns, trots sin storlek, rätt lättfattlig och trygg. Den har med sig den enkla tydliga Amerikanska rutnätstrukturen, men det europeiskt lågbebyggda.

 

Förutom en guidning genom hela bygden, upp på Mont Royal ner till Chinatown, via Notre Dame och mängder av sevärdheter, var våra besök koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Om vilka du kan läsa mer ingående här och här. Montreal ligger i Québec, den franskatalande provinsen i Kanada, och är världens näst största fransktalande stad. Ungefär 80% av invånarna har franska som första språk. Skolsystemet är uppbyggt kring språken, där man måste bevisa att (minst) ena föräldern är engelsktalande för att man ska få gå i en engelskspråkig skola. Men redan från första årskurs läser man ”det andra” språket, vilket gör att man kan säga att hela befolkningen är tvåspråkig.

 

McGill

 

I Montreal finns fyra större universitet, varav två engelskspråkiga (McGill och Concordia). Till skillnad från skolsystemet så är man inte styrd som student, utan kan fritt välja vilket universitet man vill läsa vid. Vill man vid McGill tentera på franska så måste de ordna med detta, precis som man har rätt att tenta på engelska vid Université de Montréal och Unviersité de Québec a Montréal.

 

 

McGill äger, liksom merparten av de nordamerikanska universiteten, sina egna byggnader och mark. Dessvärre har de gått i den fälla som är förknippat med det egna ägandet, man har eftersatt underhållet och istället satsat sina resurser på, framförallt, sin forskning. Nu står man med brallorna nere, eller om ni hellre vill med sängen blöt och kall, och måste investera stort i existerande fastigheter för att dessa inta ska falla sönder.

 

Diskussion kom att handla mycket om stadsplanering och relation till stad och grannar (konstaterar att vår plan- och bygglagar är väldigt stringenta och enkla i jämförelse med de kanadensiska) och om vårt Projekt Campus Näckrosen. McGill har, inför arbetet med underhållet, tagit fram Guiding principles och en implementeringsplan för dessa. Vi fick beskrivet hur dessa arbetats fram, vilket måste sättas i den kanadensiska kontexten, och hur man arbetat med olika individer och organisationer inom och utom universitetet.

 

De var mycket nyfikna på Näckrosen, och det är intressant att få inspel från campusplanerare som inte har någon förförståelse för vår Göteborgskontext. Varför ska projektet genomföras, har vi staden med oss bakom, vilka är det som ska in på campus förutom universitetet, vad gör Näckrosen attraktivt för dessa och vem är det som bestämmer (tar risken) kring nya hyresgäster.

 

Montreal 2025, Quartier des Spectacles

 

Okej, jag börjar med slutsatsen. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit. Byt idéer och fundera på hur Montreal har gjort för att utveckla sin stad. Börja med en ”summit”, kalla det rådslag om ni vill. Utgå från vad man vill att staden ska bli och vad som krävs för att nå den visionen. Bjud in brett till diskussionen, men låt alla komma till tals. Och framförallt när en gemensam bild finns framme, berätta berättelsen, och lär era ambassadörer att berätta berättelsen. De turistguider som visade oss runt i stan är de bästa berättelsebärarna. De pekade på historia, utveckling och framtid. Måste åka guidebussen i Göteborg någon gång, bara för att höra vad de har att säga. Någon som gjort det på länge? Eller någonsin…

 

Montreals stad ställde upp med stor delegation. Svenska konsultatet hade informerats om vårt besök, och en av kommunhöjdarna hade, när hon var i Göteborg för tre veckor sedan, informerat Annelie Hulthén om vårt besök. Måste säga att vi tyckte detta kändes lite småhäftigt. Och ovant.

 


Illustration av den framtida utvecklingen av Quartier des Spectacles

 

Summerar i korthet. Den summit man hade för snart tio år sedan gjorde att man enades kring en strategi som bär namnet Montreal 2025. Egentligen enades man under en stackatolik rubrik: ”Live, learn, create, enteratain” och drog igång fyra större utvecklingsinitiativ och satte av en stor påse pengar till vart och ett av dessa (total rör det sig om 95 miljarder över en 20-årsperiod):

 

1. Montreal technopole, satsningar kring universiteten och universitetssjukhusen för forskning och näringsliv, och ett utökad utbyte mellan desamma.

 

2. Montreal waterfront, ett initiativ för att ta hand om det gamla hamnområdet och låta staden gå hela vägen ner till vattnet.

 

3. Quartier de la vie, naturrum och ekoturism, koncentrerat kring Olympiastadion och Mont Royal

 

4. Quartier des spectacles, nöjesdistriktet mitt i stan.

 

Och det är kring det senare som vårt besök var koncentrerat. Vad man gör inleddes egentligen på 60-talet. Montreal blev under förbudstiden i USA ett utflyktsmål för de som önskade ett sämre levena. Red light – området i Montreal var därför en dominerande del av stadsbilden när borgmästaren på 60-talet bestämde sig för en sanering, och byggde ett nytt operahus och konsertsal och försökte på så vis bli av med den icke önskvärda verksamheten.

 

 

Men sen stannade det av, och det var inte förrän vid Montreal 2025-summiten som det verkligen tog fart igen. Härigenom drivs nu utvecklingen av Quartier des Spectacles som ett nerifrån och upp projekt. Inte genom kommunala dekret.

 


Som komplement till skyltar projekteras gatunamn och hänvisningar till händelser direkt på gatan

 

Okej, vad är det då man har gjort. Jo, man har försökt att skapa ett område, några kvadratkilometer stort, för konst, kreativitet och evenemang. Här finns ungefär 45 000 arbetsplatser (främst inom den ”kreativa” sektorn), ungefär 6 000 bostäder och drygt 45 000 studenter. Det finns fler än 80 kulturscener av olika typ och storlek, med 28 000 sittplatser och det anordnas ett 40 tal festivaler årligen. Totalt besöker 10 miljoner åskådar olika evenemang inom området varje år. 65% av de boende har inte bil, och så mycket som 85% av de arbetande och studenter som har området som bas pendlar hit antingen kollektivt eller med cykel. Ett färdmedel man satsar stort på i Montreal, och vi blev stolt påvisade deras första kombinerade cykel- och gångbana! Hur förhåller man sig till sådan stolthet?

 


Massor av cyklar. Hela tiden.

 

En stor diskussion i stadsutvecklingen i Kanada rör ”gentrification”, dvs. segregering, men inte på det sätt som vi brukar diskutera. Utan det handlar om att när man bygger nytt så trycks det existerande undan och försvinner genom att hyror höjs och man inte har råd att bo kvar. Detta leder till att vid nybyggnation tvingas utvecklare (t.ex. fick vi presenterat för oss planer till nya campus) att även skapa ”social houses” och ”affordable houses” inom outvecklingsområdet, för att undvika detsamma.

 

Frågan om utvecklings baksidor behandlas med största allvar inom Spectacles-projektet. Det är viktigt för området att konstnärer och ”vanliga” människor har råd att både bo kvar och vara verksamma inom området. Flera initiativ görs för att detta ska blir verklighet. Framförallt blandar man gammalt och nytt, och låter inte allt bli så ”jävla fint” som vi tenderar att göra i Sverige. Risiga kåkar står granne med nybyggen. Det viktiga är att all verksamhet bidrar till att göra området levande.

 


I denna byggnad finns mängder med ateljér och arbetsplatser för konstnärer av olika slag. Hyrorna hålls medvetet låga.

 

Vi imponerades stort av Montreals stringenta behandlade av sin strategi och hur de har låtit den bli konkret i både fysisk- och stadsutvecklingsprojekt. Samverkan sker inom olika paraplyorganisationer, där man fått med alla, eller i varje fall de viktigaste, aktörerna att samverka för framgång. Man menar att Montreal nu växer inom den kreativa sektorn, med stora dataspels- och programvarutvecklare i spetsen, liksom inom kultursektorn och upplevelseindustrin. Men vad det gäller arkitekturen har man mycket övrigt att önska…

 

Efter Montreal for ÖP:n hem till Göteborg. Vi sörjer. Nästa stopp på resan är Boston och Williamstown, innan Per åker hem till Sverige och jag får en vecka i New York. Au revoir.

 


Festivaltorget, rymmer upp till 100 000 åskådare. Färdigdragen el och de stora strålkastarställningarna utgör grundläggande infrastruktur för evenemang.

 


Runt festivaltorget finns mängder av “kurer” som används för konstutställningar och som “kiosker” vid arrangemang.

 


Röda prickar används identitetskapande som symbol för Quartier des Spectacles

 


Allting är inte så jäkla fint och polerat, detta är en rest från en grafittifestival.

 

Little New School

Facebook Twitter Pinterest


Precis så sa hon. Lia som var vår värd. Little New School. Även som den är 90 år är den ny. Och ju mer NYU och Columbia bråkar, dummar sig och stör sina grannar, ju trevligare tycker stan och grannskapet att New School är. Och sen får vi inte glömma Open House New York, men mer om det senare. För en bakgrund till The New School (of Social Research) titta här.

 

Lördag morgon. Tunnelbanan ner till Union Square. Här pågår kommersen som bäst, kött, fisk och grönsaker. Solen skiner, tror faktiskt att jag har hittat en favoritplats i New York. Runt Union Square ligger New School utspritt. I princip kan man säga att varje ”school” inom universitetet har sitt eget hus. En verksamhet, en kåk. Och dessa är de hittills mest stadsintegrerade av de vi har sett. Bottenvåningarna är öppna, med verksamheter som vänder sig utåt. Både kommersiella och universitets dito.

 


Grönsaksmorgon på Union Square

 

När vi var på NYU beskrev de att man medvetet valt att inte ha öppna bottenvåningar av två skäl. Dels för att man behövde komma åt varenda kvadratmeter för att kunna härbärgera sin verksamhet, dels påstod man att stadsplanen inte tillät kommersiella lokaler. Lia, vår guide (som tidigare arbetat med Queens College), avfärdade detta som ”tjurskit”. Okej, till viss del har de rätt, men ändå inte. Amerikanska universitet är icke vinstdrivande organisationer och därigenom skattebefriade entiteter i amerikansk skattelagstiftning. Börjar de göra vinst, t.ex. genom att hyra ut kommersiella lokaler, kan denna status förändras och hela omsättningen beskattas. Men det är görbart om man tydligt kan avskilja de vinstgivande lokalerna från resten av verksamheten, då är det bara dessa som blir skattade. Och så har naturligtvis New School gjort…

 


Affärslokaler i bottenvåningen, The New School i resten av huset.

 

För just detta, att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrig. Här kommer en av Lias huvudpoänger, om man nu väljer ett designkoncept som bygger på att man är en aktiv del av gatan, så måste den verksamhet som finns på insida vara aktiv. Det duger inte med lågintensiva uppehållsytor, eller folktomma utställningar. Utan aktiva arbetsplatser, klassrum och kritiksalar. Medvetet har man vinklat fönster för att de ska än större genomsiktlighet och sudda ut gränsen mellan inne och ute.

 


Lutade och vinklade fönster på Sheila C. Johnson Design Center

 

University Center är New Schools första nybygge sedan starten (nästan) och är resultat av en 30 år lång diskussion. De nedersta 7 våningarna innehåller akademin, och på toppen ligger studentbostäder. Förutom att man även här arbetat medvetet med gatunivån, så har stor vikt lagts vid trappan. Då New School saknar ett campus och en ”quad” har den funktionen försökt åstadkommas i trappen. Alla ska gå i trappan för att komma till lektionssalar, arbetsplatser och laboratorium. Hissen stannar bara på våning 1, 4 och 7 (och sen på varje våning i bostäderna längst upp) om man inte har ett ”handikappkort”. Här är skälet även att lektionsbyggnader på höjden är en ren mardröm. Alla ska på lektion varje hel timme och måste alla dessa ta hissen samtidigt får man förmoda att rätt många sena ankomster behöver registreras… Spännande är också att den öppna quad-trappen ställer krav på brandutrymning. Parallellt med, eller snarare simultant med, är utrymningstrappan belägen under huvudtrapphuset. I ett rör så att säga. De kan också användas vardagsvis som en slags expresstrappa om du vet vart du ska och inte vill riskera att träffa någon på vägen dit.

 

University center

 

Quad-trappan

 

Trappa med underliggande nödutrymningstrappa

 

BTW fasade till University Center är relativt komplicerad. Böjde, plåtig och eländig. För att vara riktigt säkra på att det funkade byggde man 1:1 mock-up i Florida (sic!) och blåste med stora fläktar samtidigt som man sprutade på vatten för att se att det inte skulle läcka. Företaget som gör sådana tester (jösses, ett sånt skulle man ha) gjorde samtidigt tester på ett tiotal andra fasadtyper, vilket gör det till ett attraktivt resmål för arkitekturnörderi.

 

En sista bild från New School rör biblioteket. Eftersom detta ska inrymmas i Uni Center, som inte kommer att vara helt klart förrän om 1,5 år, och tidigare fanns i en byggnad som renoverats så har man sonika flyttat alla böcker till korridorer och uppehållsytor i en byggnad som inte egentligen är anpassad för detta. Utlåningsdisken har man lagt i entrén och den som vill ha tag i en bok har bara att knalla runt i huset och försöka hitta den. Fungerar förvånansvärt väl, torts en initial skepticism.

 

 

Och så över till Open House New York http://www.ohny.org. En tilldragelsen som i år firar sitt tionde år. Kort kan man säga att en massa byggnader runt om i staden öppnas under en helg och allmänheten bjuds in till både guidade visningar och egna rundvandringar. Fastighetsägare, verksamheter och arkitekter finns på plats för att berätta om husen, dess historia och framtid. Det rör sig både om gamla och nya byggnader, men ofta sådana som har någon form av allmänt intresse. Open House finns bl.a. både i London, Paris, Rom och (kan det ha varit) Berlin. En superidé om ni frågar mig.