Urbanism

Att resa genom landet

Facebook Twitter Pinterest


Urbanisering. Ordet känns aldrig så påtagligt som när man åker bilvägen genom landet för att nå påskfjällen. I bil, inte på kvast. 

 

Först Tösse. Jag vet inte om det är någon mer än jag som ser den. Den stora stenkåken mitt emot kyrkan, precis efter att Västergötland övergått i Dalsland. Tror jag.

 

Landskapen verkade åsättas större betydelse i fröken Marys undervisning på åttiotalet än vad som återspeglas i Trafikverkets skyltprogram.

I varje fall. Stenhus i Tösse. Ett spekulationsbygge från artonhundratal. Grosshandlaren trodde att den nya järnvägen skulle dras förbi kyrkan. Därför satsade han stort. Byggde en ny handelsbod och bostäder, både till sig själv o andra. Välbyggt. Sten. Precis som Vasastan. Här skulle det nya, expansiva Tösses centrum hamna  Men åt pipsvängen gick det. Järnvägen gavs en mer östlig sträckning. Grosshandlarns kåk står där. Välbyggd. Sten. Mitt på en åker. Minner om den tid då Tösse skulle växa. Bli en metropol. Järnvägen skulle komma. Kommunikation, talang, kapital. Idag stannar inte tågen här. Inte finns det någon affär heller. Man får ta bilen till nästa köping. Eller fara in till Trollhättan, orten med stort framtidshopp.

 

 

Färgelanda. Mellerud. Åmål. Säffle. Torsby. Malung. Avfolkade, tror jag. Flera byar med en jordmån längs älven så smal att mina farfarföräldrars steniga småländska åkrar verkade oändligt bördiga och livgivande tillfamiljen.

 

Så småningom Särna. Huvudgata. Live striptease. Byggnaden går att köpa för 295 000. Och så ett mobilnummer. En gammal bio, Röda kvarn, i en röd lada. Sen kommer det. Ett lokstall. I rött tegel, kunnat stå modell för Märklins byggsatser. Men ingen järnväg. Inte längre, eller har det någonsin gått järnväg hit? Ett spekulationsbygge till? Oklart, får leta svaret någonstans.

 

Tänk att bo här. Hissnar. Vad hände, hur blev det så här? Vad ska det bli sen? Hur formulerar man framtiden? Här? Det är som ett land vid sidan av det land som jag brukar tänka på. Skäms lite. Skräms. Men ibland behövs det påtagliga.

 

Göteborgsmönster

Facebook Twitter Pinterest

 

Vi stoppade in Göteborg i röntgenapparaten idag för belysa dess hårda skelettdelar. Det här är Göteborgs fotavtryck när stadskartan har reducerats till enbart byggnader.

 

 

(more…)

Inobi föreslår koncept för Resilienskvarter

Facebook Twitter Pinterest


Igår lämnade vi in en ansökan till Delegationen för Hållbara stöder om stöd till utveckling av ett nytt planeringskoncept för ekologiskt- socialt och ekonomiskt hållbara stadskvarter. Återstår att se om delegationen tycker att det vi vill göra låter förnuftigt och intressant.

 

Vi lyfter i ansökan fram begreppet Resilienskvarter, som en ny konceptplattform för att strukturera urban utveckling på kvartersnivå kring konkreta lösningar som stimulerar och möjliggör en minskad resursanvändning och lokala kretslopp.

 

Syftet med konceptet är att sammanföra existerande och tillgängliga expertkunskaper från en mängd olika discipliner i ett nytt sammanhang, fokuserat på att ge en fysisk form på lokal nivå åt olika kunskapsdiscipliners insikter i hållbarhetsfrågor.

 

Varför ska man då göra det?

 

Därför att staden, som den byggs idag inte fungerar.

 

Det skulle kunna vara annorlunda. I miljödebatten knyts stora förhoppningar till urbaniseringen som ett sätt att minska samhällets miljöbelastning per invånare. Grundtanken i det resonemanget är att när fler människor bor tätt tillsammans uppstår möjligheter att minska resursanvändningen genom att i högre grad samutnyttja begränsade resurser. Städernas täthet ger förutsättningar för ett minskat transportarbete, för fler kollektiva resor och för boende i flerbostadshus. För detta krävs en tillräcklig täthet. I glesare städer är förutsättningarna för resursbesparande samverkan dåliga – invånarna är utlämnade åt individuella lösningar: alla är tvungna att ha varsitt garage, varsin gräsklippare, varsin uppsättning av allting. De glesa städerna är därför – åtminstone i sin nuvarande form där möjligheterna till självförsörjning är ytterst begränsade – den miljömässigt mest destruktiva form av samhällsbyggande som människan i sin oändliga kreativitet har kommit på.

 

Men för att de täta städerna verkligen ska bidra till en ökad hållbarhet i praktiken, måste två stora problem överkommas.

 

Det första problemet utgörs av ”sociokulturella” och ekonomiska hinder. Trots de goda rumsliga förutsättningarna i täta städer så delas inte resurser (allt från bilar till dammsugare eller rumsresurser) i närheten av den utsträckning som är teoretiskt möjligt, eftersom det saknas både institutionella och praktiska arrangemang för en ökad resursdelning. Det är helt enkelt praktiskt krångligt att dela resurser istället för att äga dom individuellt.

 

Det andra problemet består av de baksidor som tätheten samtidigt för med sig. Medan stadens täthet ökar tillgången till varor, tjänster, nöjen, och aktiviteter så kan den samtidigt minska tillgången till andra viktiga värden och funktioner såsom avskildhet, natur, djurliv, tystnad, trygga lekmiljöer mm. Den som bor i en tät urban miljö saknar ofta landsortens förutsättningar för att själv underhålla och reparera bruksföremål. Att leva på lite pengar och med en hög grad av självhushållning är på samma vis mycket svårt i en modern stad. Och även socialt kan tätheten verka begränsande; att ha många grannar innebär inte automatiskt mer social kontakt utan kan även verka i motsatt riktning – om den fysiska miljön runt bostaden inte aktivt understödjer kontaktbildning.

 

Dessa täthetens baksidor medför en ökad miljöbelastning. De som har råd och möjlighet håller sig med fritidshus på landet eller gör långa semesterresor för att ”komma bort från stan”. För andra saknas helt vägar ut ur staden och en viktig del av livet går istället förlorad.

 

Täthetens baksidor – när de förblir olösta – är också en viktig drivkraft bakom den destruktiva stadsutglesningen. I familjebildande ålder söker sig många till förstäder för boende i villor och småhus. Inte för att man älskar att pendla och ägna sig åt ständiga körningar av barn och ungdomar åt alla håll, utan för att man söker något man tycker sig sakna i staden. En känsla av tillhörighet i en lokal kontext, en egen plats, möjligheter att jobba med händerna mm.

 

Denna pannkaka av utglesning uppträder osvikligt runt 1900-talets stadskärnor, jorden runt. Det tycks omöjligt att få det ena – stadens förtätning – utan att få det andra.

 

Som sagt: detta är inte ett ogiltigförklarande av täta städer, men det är ett konstaterande att täta städer måste lösa några problem för att fungera mer hållbart och inte istället driva fram en ohållbar utveckling som sin konsekvens.

 

Resilienskvarteret är en idé som adresserar de här två problemen. Det bygger på samma tankar som den ekobyrörelse som växte fram under slutet av 1900-talet. Med en avgörande skillnad: det tar hela ekobyidén till ett urbant sammanhang. Placerar ekobyn mitt i staden.

 

Målsättningarna i konceptutvecklingen är att kombinera stadens täthet med den tillgång till friytor, avskildhet, odlingsmöjligheter (permakultur) och närgrönska som normalt hör landsbygden till. Att kraftigt stärka förutsättningarna till resursdelning och gemensamma funktioner och därigenom bidra till ett mer effektivt resursutnyttjande. Att kombinera tillgång till stadens tjänster med stärkta förutsättningar för självhushållning, självförsörjning, reparationer och återbruk. Att – inom ramen för det urbana sammanhanget – möjliggöra lokalt nyttjande och cirkulation av dagvatten, kompost och avlopp. Att möjliggöra att leva bekvämt och urbant med små ekonomiska omkostnader. Att stärka den lokala ekonomin genom att kombinera bostäder med verksamhetslokaler, arbetslokaler och småskaliga verkstäder. Att utveckla gränssnittszoner för sociala kontakter inom kvarteret där social handlingskapacitet kan regenereras och utvecklas. Och att öka graden av lokalt genererad energi och åstadkomma ett kvarter med mycket litet behov av extern energitillförsel.

 

Ska kretsloppssamhället (där avfall från ett led kan bli nyttiga insatsprodukter i nästa led) bli verklighet så måste kretsloppen börja knytas ihop på lägsta möjliga nivå. Detta är en “ekologins subsidiaritetsprincip”.

 

De lokala kretsloppen fyller både ett pedagogiskt och ett resilient syfte. Pegagogiskt genom att de ständiga stödsystem som samhället och allt liv vilar på därigenom blir synliga i vardagen, vilket är viktigt eftersom medvetenhet är avgörande för engagemang. Resilient – tåligt för störningar – genom att kretsloppet inte blir beroende av långväga transporter, av komplexa högteknologiska systemlösningar, för att fortsätta fungera.

 

Ett av målen för projektet är att finna lösningar för att både producera och återcirkulera så mycket som möjligt inom kvarterets ramar. Detta förutsätter bland annat en utvecklad uppföljning av de energi- och materialflöden som passerar över kvarterets gränser.

 

När byggande och miljö avhandlas i samma sammanhang blir det ofta till övervägande del en fråga enbart om byggnadernas energianvändning. Men lika viktigt som den energi byggnaden använder är den energi byggnadens invånare använder till hela sin livsstil, när man lever det liv byggnaden uppmuntrar, möjliggör, understödjer eller framtvingar. Ett uttalat mål för projektet är en minskning av den totala genomsnittliga energianvändningen per konsumtionsenhet (motsvarande en vuxen person) inom kvarteret till mellan 35-45 GJ / år (medel i Sverige ligger på cirka 90 GJ per konsumtionsenhet (SCB) och år). Detta inbegriper alltså den totala energimängd som finns inbakad i hushållens samlade konsumtion av bostad, resor, livsmedel och varor. Omräknat i kWh motsvarar detta en minskning på cirka 12 000 kWh per person och år.

 

Återstår att se om Delegationen ger oss möjligheten att utveckla ansökan (ansökning sker i två steg). Då har vi en spännande tid framför oss i att tillsammans med andra inblandade utveckla konceptet vidare till en nivå där det kan bli ett tillämpbart konceptverktyg och ett konkret byggprojekt.

Den stora betydelsen av en trevlig plats

Facebook Twitter Pinterest

Alla foton i posten: Mat McDermott

 

 

Att väl gestaltade och tillgängliga offentliga rum genererar stora mervärden har planering och politik på alla nivåer numera börjat inse. Men hur stora värden talar vi om egentligen? Nyligen visade det sig att fastighetsvärdena runt New Yorks nya parkpromenad the High Line, ökat med 17 gånger de investerade pengarna. För stadens del har därmed hela projektet blivit en direkt vinst: de höjda fastighetsvärdena genererar ökade skatteinkomster som överstiger New Yorks investeringar.

 

 

Omvandlingen av the High Line från avställd järnvägsviadukt till en urban park och ny offentlig plats är intressant av flera skäl.

 

 

• Dels, naturligtvis, som ett direkt exempel på vad som faktiskt går att göra. Istället för rivning och direkt exploatering av ytan med nya hus har en av industriålderns infrastrukturer här fått ett nytt liv och funnit en ny funktion på ett sätt som samtidigt skapat ny vitalitet i omgivningarna. Det är ett hållbart sätt att utveckla staden på: genom återbruk av infrastruktur. Att banan överhuvudtaget räddades kvar och omvandlades till offentligt stråk är resultatet av ett intensivt arbete från den ideella gruppen Friends of the High Line, med medlemmar som vigt åratal av sina liv åt drömmen om en ny offentlig plats.

 

 

 

 

• The High Line illustrerar också att en park inte behöver vara utformad som en stor pannkaksliknande yta. Ett meandrande stråk från en punkt till en annan kan också vara en park, och med helt andra kvalitéer. Utformningen som ett stråk ger möjligheten att skapa förtätade natur/kulturuppleveler. Parkkaraktärerna kan avlösa varandra, från prärielandskapet mellan Little West 12th och 13th Street till Gansewoort Woodland. På sina ställen ger parken plats åt ett galleri, en restaurang etc. Formen på parken inbjuder till kreativitet i utformningen och ger också en narrativ kontext åt själva promenaden.

 

 

• The High Line utgör också ett tydligt exempel på att det inte bara är nya fastighetsvärden som genereras av levande offentliga platser, utan även en mer levande stadsmiljö full av aktiviteter som behöver täthet, närhet, intensitet och fria ytor för att kunna ta plats. Kultur är beroende av flöden. Här skapar det offentliga rummet ett flöde, enbart genom att vara överlägset trevligt att röra sig genom. Förra året genomfördes 300 offentliga kulturaktiviteter på the High Line, antalet ökar snabbt för varje år som går. Under en enda helg kan banan idag ha 100 000 besökare.

 

 

 

• Den gamla högbanan är idag en attraktion och ett besöksmål för både turister och New Yorks invånare. Detta är en form av turistattraktion som rymmer något delvis nytt: till nytta i vardagen för de som bor på en plats och lockar samtidigt besökare utifrån. Sålunda: en integration äger rum mellan turisternas behov och invånarnas. Att skapa ett turistmål behöver inte kosta miljarder och de miljarderna behöver inte dras från den budget som också ska finansiera förbättringar av livsmiljön för de som bor i en stad. Det går att slå två flugor i en smäll. Genom att skapa intressanta offentliga platser med en tydlig egen identitet utanför institutionerna där parallella – och påförhand oförutsedda – aktiviteter kan ta plats och äga rum.

 

 

Kanske vågar man hoppas att beslutsfattare i städer jorden runt tar till sig den här insikten? På samma vis som de i slutet på 90-talet åkte till Bilbao och fick för sig att ”urban akupunktur” förutsätter att plöja ner stora summor pengar i institutioner och ikonarkitektur. The High Line är varken exceptionellt arkitektoniskt häftigt, oerhört påkostat eller exklusivt. Det är helt enkelt ett välgestaltat, genomtänkt och trevligt offentligt stråk. Däri ligger dess attraktivitet.

 

 

Frågan för oss blir naturligtvis: Var finns Göteborgs potentiella motsvarigheter till the High Line? Var har vi avställd industriinfrastruktur i urbana lägen som kan få en ny användning som nya offentliga platser? Funderar man på saken inser man att det finns ganska mycket att utgå från i Göteborg. Överdimensionerade motorleder från massbilismens tid kan bli urbana parkstråk med verksamheter och alla tidigare hamnområden behöver inte bli en tät massa av bostäder. Dockor och pirer kan istället användas udda och kvalitativt nya offentliga rum.

 

 

Tankarna går också till Heden, den gamla kvarlämnade excercisytan mitt i centrala Göteborg, som å ena sidan fyller en viktig funktion i stadens liv några gånger om året, å andra sidan under den mesta tiden vare sig har den användning, gestaltning eller innehåll som platsen förtjänar och kan bära. En offentlig plats redan idag, men i förhållande till sitt läge oerhört underutnyttjad och illa programmerad.