Blogg

Hur reaktionerna mot postmodernismen hämmade formdebatten.

I början av 1980-talet gjorde den postmoderna arkitekturen sitt intåg i Sverige. Att ta del av arkitekturteori och samtidsreflektioner från denna tid ger en intressant parallell till dagens stildiskussioner. När man läser t ex antologin ”Provokationer”* från 1982 inser man vilken kraft postmodernismen träffade samhället.  Miljonprogrammets abrupta övergång i energikris och bostadsöverskott manade till ett ifrågasättande av stordrift och bilism. Med postmodernismen ville man markera slutet på efterkrigstidens stora program och sociala ingenjörskonst. Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi var den tidens fixstjärnor och deras visioner om en sömlös fragmenterad arkitektur där man lånade attribut fritt ur historien framstod som en självklar väg framåt.

Aldo Rosso, Il Palazzo, Fukuoka Japan (1987)    

Jag började studera arkitektur 15 år senare; 1997. Då hade ovan nämnda herrar tillsammans med hela den postmoderna historicismen förpassats till estetikens skampåle. Hur gick detta till? Hur gick postmodernismen från hyllad revolt till töntigt mellanspel på bara ett drygt decennium? Jag tror att denna glidning rymmer många intressanta grundfrågor som alltjämt är högaktuella, men som vi tenderar att glömma bort idag.

Haga i Göteborg

I backspegeln ter sig postmodernismen som en ytlig parantes som inte förmådde påverka arkitekturen på djupet. Något som 68-generationens arkitekter praktiserade därför att de inte kunde bättre, och som möjliggjordes av en tillfällig svacka i byggkonjunkturen. Vi som var arkitektstudenter runt millennieskiftet såg oss som formrebeller i en värld där den vuxna generationen ritade plastiga småstadspastisher med torn och kycklinggula träfasader. Den oupplysta allmänheten efterfrågade formsvaga kataloghus och fyllde dem med nautica och vinröda hörnsoffor.  Visst var det gamla miljonprogrammet trist och storskaligt men det var åtminstone ärligt, och vågade stå på egna ben. Något man inte kunde säga om samtidens historicism. Anpassad till en svensk realitet hade de internationella postmodernisternas lek med barock och renässans decimerats till en mysig svenssonkavalkad.

Kritiken mot postmodernismen inskränkte sig dock till dess estetiska uttryck. Den teoretiska kritiken mot modernismen levde kvar i högsta grad. Under kurser i arkitekturteori läste vi Derrida, Deleuze och Lefebvre. Historien var slut, kunskapen en social konstruktion och tillvaron skulle förstås som fragmentiserade diskurser, fick vi lära oss. Men vi uppmuntrades ändå att formmässigt att tänka framåt, och avråddes att rita historiserande hus. Bryggan mellan postmodern filosofi och progressiv arkitektur kallades dekonstruktivism. Denna arkitekturstil blev kortlivad i Skandinavien (även om Frank Gehry varit skicklig i att hålla liv i den internationellt), och den gick ut på att medvetet förvränga, överlagra och kombinera olika arkitektoniska former men utan att använda några klassiska attribut.

Daniel Libeskind, The Crystal, Royal Ontario Museum, Toronto (2007)

Studentprojekten på den tiden utgjordes följaktligen av lika delar dekonstruktivism och avskalad modernism, beroende på om upphovspersonen var teoretiker eller pragmatiker. Med dessa stilar markerade vår generation tydligast avstånd mot 1980- och 1990-talens historicism och ängsliga anpassning. När vi besökte bostadsutställningen H99 i Helsingborg 1999 kändes detta som ett officiellt slut för postmodernismen och start för en progressiv nymodernism.

20 år senare kan vi konstatera att mycket av det som byggs ser ut som dåtidens studentprojekt på Chalmers. Faiblessen för 1960-talets ärliga arkitektur har gjort mycket stort avtryck. Däremot tvingades de studenter som på 00-talet föredrog dekonstruktivism snabbt inse att denna stil saknar ekonomisk realism i Sverige. Att som ung arkitekt föreslå Libeskind- och Gehryinspirerade hus för beställare och chefer på arkitektkontoren i början av 00-talet ledde ingen vart. Då kvarstod den avskalade modernismen, och det är den vägen Sveriges arkitektur vandrat.

KOD arkitekter, Widerströmska huset, Stockholm (2013)

En viktig orsak bakom detta var att vi ansåg att det modernistiska formspråket inte kommit till sin rätt under 1960-talet. Stordrift och tidspress sänkte idéer som från början var goda. Och till stor del hade vi rätt. Det senaste decenniernas produktutveckling har gjort att glasfasader, fönsterband och balkonger nu kan göras mer arkitektoniskt hårdragna än tidigare. Stigande fastighetspriser har gjort att byggnader i storstäderna kunnat utföras exklusivare än under miljonprogrammets tid. Många arkitekter har utnyttjat detta på imponerande vis. I framtiden kommer säkert många av de hus som byggts efter millennieskiftet anses av högre klass än byggnader från 1960- och 1970-talen med samma grundläggande formspråk.  Nymodernismen har gett oss Sven Harrys konstmuseum, Dunkers kulturhus, futuristiska institutionsbyggnader och mängder av vibrerande vackra villor i glas och sten.

Men nymodernismen har också skapat en voluminös och trist bulkarkitektur. Monotona bostads- och kontorshus som slaviskt följer devisen form follows function utan att addera vare sig skönhet eller rumslig spänning. Som objektivt sätt är sämre än det som formgavs under 1960-talet. Paradoxalt nog verkar dagens nymodernism kräva höga budgetar för att bli bra.

Tidstypisk Lyxvilla

Rakt emot intentionerna med den gamla folkhemsfunkisen har alltså modernismen blivit en stil som omfamnas av de rika. Formspråket kommer bäst till sin rätt när det byggs upp av exklusiva material och känsliga attribut som minimala takfotsdetaljer, invändig takavvattning och fönster utan synliga karmar. Den gamla devisen att klassicismen är opraktisk och beroende av svårbyggt pynt gäller idag i lika hög grad för nymodernismen. Skillnaden är att det är platta tak och fönster i fasadliv snarare än kolonner och ornament som utgör ”pyntet”. Kapitalstarka grupper manifesterar sin rikedom med kubistiska villor med stora glaspartier, infinity pools och minimalistiska kritvita kök. Det är precis samma sociala mekanismer som gav oss 1800-talets grosshandlarvillor med snickarglädje och punschverandor. 

1930-talet ansågs klassisk utsmyckning tillhöra det förgångna. Nu menar vi att motorvägar och funktionsseparering tillhör ett förlegat industrisamhällets ideal. Under min studietid definierades kitsch som historicism, sörgårdsromantik och plastspröjs. Idag, i den trendiga minimalismens kölvatten, inreder de breda folklagren sina hem sparsmakat och målar väggarna vita. Referensramarna för god smak och kitsch förändras.

Men den som höjer blicken finner att dessa reaktioner och motreaktioner är kontraproduktiva. På samma sätt som man under 1980-talet missade väsentliga kvaliteteter hos miljonprogrammet missar vi idag kunskap och ställningstaganden som byggdes upp under den postmoderna epoken. Att varsamt och respektfullt foga in nya byggnader i historiska sammanhang är högaktuellt i takt med att städerna förtätas, men ändå vänder vi ryggen åt en estetik som gav oss Stumholmen i Karlskrona och Haga i Göteborg.

Stumholmen i Karskrona, 1990-tal möter traditionell arkitektur

Det är hög tid att släppa revolten mot postmodernismen och tillåta oss att inspireras av och använda all kunskap som ackumulerats i historien. Annars finns risken att vi om tio år yrvaket inser att vi i förtätningens tidevarv fyllt våra städer med en kvartersstad dubbelt så hög som 1800-talets, formgiven enligt arkitektoniska ideal som arbetades fram under mellankrigstiden för att bygga uppbrutet, glest och naturnära. Utan att definiera den på annat sätt än genom motreaktioner.

* “Provokationer, Nya former i arkitekturen” gavs ut av Stockholms kulturförvaltning i samband med utställningen med samma namn på Kulturhuset 22 juni – 29 augusti 1982. I Antologin medverkar flera av den tidens främsta arkitekturkritiker.

Många av oss har med anledning av Coronaviruset den senaste veckan kastats in i digitala möten, som deltagare eller som mötesledare. Det är lätt hänt att känna sig oförberedd, sakna de rätta tekniska redskapen, kompetensen eller helt enkelt självförtroendet. Men se det som en möjlighet. Framtiden är digital, i alla fall i högre utsträckning än idag. Med de redskap de flesta av oss redan har tillgängliga, kombinerat med lite basal mötesteknik, så kommer vi långt. Men jag har noterat att det finns några enkla saker att tänka lite särskilt på i denna nya sociala och digitala kontext.

Visst är själva valet av digitalt redskap av betydelse, men din organisation kan ha gjort valet åt dig redan, eller så deltar du i någon annan organisations val av programvara, så det är inte det jag vill fokusera på här. Dessutom innehåller de flesta redskap liknande möjligheter till ljud, bild, skärmdelning, chat, presentation, dokumentation osv. Men självklart är det viktigt att se till att vara förberedd genom att ha installerat rätt programvara och att ha öppnat den. Testkör! Har du aldrig deltagit i ett digitalt möte så börja med en kollega, din mamma eller ditt husdjur. Har du tittat igenom de mest grundläggande funktionerna, delat skärm med din hund och låtit hunden muta sin mikrofon så har du kommit långt med din tekniska möteskompetens.

Och liksom i alla fysiska möten så blir allt mycket bättre om det för mötet finns en agenda, ett syfte, en start- och en sluttid, att mötesledaren distribuerat mötesunderlag, att rätt deltagare är kallade, att dessa kommer till utsatt tid och under mötet är fysiskt och mentalt närvarande och i förväg har tagit del av mötesunderlaget, att mötesledaren ger de närvarande utrymme, ser till att de håller sig till agendan, att beslut noteras och att mötet avslutas till utsatt tid. Även om detta är varken nytt eller komplicerat så verkar det ändå vara nästan omöjligt för en del av oss att klara av det. Men det gäller alla möten, inte bara digitala, så det är inte heller det jag vill fokusera på här.  

Men vad är då viktigt att tänka på när vi nu tvingas (eller får möjlighet) att delta i och leda digitala möten? När vi kastas in i en ny dimension utan att videkonferensrummet hunnit byggas klart eller att utredningen om rätt programvara slussats genom sega beslutsprocesser? Här följer några enkla, konkreta och personliga tips för dig som känner dig digitalt mötesobekväm:

1. Bekanta dig med det digitala redskapet

Om mötet ska ske i en digital mötesmiljö som är ny för dig, så ladda ner programvaran i god tid och testa att koppla upp dig mot någon. Testa kameran, ljudet, att dela skärm, muta mikrofonen osv. Ska du sitta i ett videokonferensrum ska du självklart helst göra dina tester i denna miljö. Efter hand kan du levla up genom att titta igenom någon tutorial om någon särskild funktion du vill lära dig mer om.

2. Kameran ska vara på

Se till att du och alla andra har kameran på! Kvaliteten på mötet ökar avsevärt om du omedelbart kan koppla någons röst och tonfall till dennes ansiktsuttryck och gester. Med bra videolänk och alla kameror påslagna ges det digitala mötet nära nog det fysiska mötets kvaliteter i detta avseende. Utan bild, eller i värsta fall om endast vissa deltagare har kameran på, skapas en obalanserad dynamik som gör de flesta obekväma. Vill du inte synas i pyjamas så ta på dig något annat.

3. Delgrupperingar ska också synas

Om det digitala mötet sker med grupper av deltagare samlade vid på en plats så är det att föredra att detta sker i ett videokonferensrum med lite mer påkostad utrustning och bildkvalitet, men även om detta inte är möjligt så är det fortfarande viktigt att placera kameran så att alla deltagare syns. Det blir i dessa fall ännu viktigare att vara noggrann med nästa tips om presentationsrunda för att det ska bli begripligt för alla vilka som deltar i mötet.

4. Låt alla presentera sig

I det digitala mötet är det av ännu större vikt än i det analoga mötet att samtliga deltagare ges utrymme att säga några ord inledningsvis och presentera sig med namn, vilken organisation man företräder och vilken roll man har på mötet. På detta sätt ges alla deltagare en möjlighet att koppla ihop deltagarnas röster, ansikten och roller i den nya digitala möteskontexten, men också en smidig kontroll av att ljud och bild fungerar som de ska.

5. Upprepa besluten

Risken för missuppfattningar och därmed vikten av struktur samt att en mötesledare håller mötet till agendan ökar också i det digitala mötet. Det är lätt att råka avbryta varandra eller att några hamnar helt utanför dialogen om inte en mötesledare ser till att alla ges utrymme att både tala till punkt och att komma till tals. Men viktigast är att skapa tydlighet med vad mötet egentligen beslutar. Mötesledaren bör formulera enkla och konkreta beslutsfrågor och låta alla uttala sig med enkla och konkreta svar. Mötesledaren får sedan också gärna upprepa det som beslutats så att detta omgående kommer alla till del och förs till noteringarna.

Superlätt och egentligen inga konstigheter. Lycka till! Vi lär ses digitalt!