Blogg

Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.

Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.

Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.

För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)

Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.

I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.

I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.

Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.

Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.

Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.

Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)

Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.

Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.

Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).

Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.

Besöket på MIT är värt två bloggposter. I den första, denna, behandlar vi två av dess mer laborativa byggnader, i den andra skriver jag specifikt om några nyare lärmiljöer. Dagen bjöd också på en sväng till Harvard, men det har jag skrivit om senast jag var där, och varför upprepa sig när man bara kan hänvisa till redan uträttat arbete? Besöket är en del av arbetet med Chalmers mötesplatser.

Boston är en trevlig stad. Särskilt när man kommer från trånga, bullriga och smutsiga New York. Här är det rent, välordnat och inga bilköer. De har uppgraderat sin kollektivtrafik under de senaste 10 åren, och det märks. Dagens största leende fick vi i tunnelbanan. Spärrvakten tyckte att det var onödigt att vi skulle köpa en massa enkelbiljetter – utan han släppte sonika in oss utan biljett, med budskapet ”this ride is on me” (att vi sen transporterades som packade sillar gjorde leendet en smula mindre – men inte mycket).

Utblick mot entrén, uppåt i huset ligger de uppglasade labben

Om vi försöker oss på att beskriva MIT Media Lab (och jag kommer här i princip bara beskriva den nya delen av labet – den som syns på bilden längs upp i detta inlägg) så kan man förenklat säga att det är en byggnad som helt är tillägnad tillämpad forskning, där ny digital teknik och tvärvetenskaplig forskning är närvarande i alla. I stora uppglasade labb längs ett gemensamt atrium latjar forskarna fram nya roliga grejer. Som proteser. Eller enkla synundersökningsinstrument. Eller Transformers-bilar som kan fällas ihop för att göra dem enklare att parkera i en tät stadstrafik.

De gemensamma zonerna på de förskjutna planen i anslutning till det stora atriet som ligger till höger i bild

Atriet kräver några fler ord. Ovan entréhallen går det upp hela vägen genom huset, medan man i direkt anslutning till atriet har öppna ytor, förskjutna och dubbelhöga våningsplan. Överallt i dessa höga ytor finns möjlighet att hänga in grejer i taket, som ljusriggar och annat som förtjänar en upplyft position.

När man rör sig genom labet så har man ständig inblick i de olika laborativa ytorna och har möjlighet att se vad som sker inom respektive yta.

Flera funktioner och ytor är delade. Såsom verkstaden och de öppna ytorna mellan labben och lunchrummen och tankeytorna och… Längst upp finns ett konferenscenter med en fantastik utsikt över River Charles och Boston (där vi inte kom in i dag, men som jag besökt tidigare, och som ni kan läsa om här).

Här ett inte alls oviktigt notat. Vi brottas ju ibland med problemet att vissa ytor (typ verkstäder) inte får användas för ensamarbete. På Media Lab har man löst det. Kortläsaren in till verkstaden läser av hur många som är inne i verkstaden samtidigt. Och är det bara en kvar så stängs strömmen till alla farliga maskiner, och kör inte igång igen förrän ytterligare någon kommer in i lokalen (kräver att man checkar in och checkar ut ur verkstaden – men vaddå? Rätt elegant löst).

Den döda entén…

Okej, finns det då inget som är dåligt med Media Lab. Entrévåningen är ingen höjdare. Man förstår inte vad som händer i byggnaden när man kommer in – det känns som en tämligen ödslig och kal plats. Det finns utställningsytor, men de var inte så upphetsande inredda när vi var där. Likaså finns problem med hur den annonserar sig utåt. Den ligger ett halvplan upp från trottoaren, och annonserar sig inte särskilt tydligt utåt. Även om byggnaden är öppen för vem som helst (nåväl) att gå in i, så är det inte självklart. Den tar liksom avstånd från sin omgivning (se bilden längst upp i inlägget så får ni en uppfattning om hur byggnaden relaterar till sin omgivning).

Koch Institute for Integrated Cancer Research

Vi börjar med namnet. Koch ska uttalas som Cook, annars kan man få konstiga blickar från sina värdar. Okej? 100 miljoner dollar gav farbror Koch (USAs typ fjärde rikaste man, en redig industrialist) i donation till MIT för att få sätta sitt namn på kåken, en bra grundplåt till en kåk som kostade 240 mn USD att bygga.

Detta är en ren forskningskåk som öppnade den 1 november 2010. I labben finns bara faculty, post-docs och doktorander. Från början tänkt bara för biologer, men efter ett mail sent en kväll från MIT:s rektor omtänkt till att passa lika delar biologer och ingenjörer. Fokus är att lösa gåtan med cancer. I samma kvarter (runt Kendall square) är en av världens största hot spots inom Life Science. Tvärs över gatan från Koch ligger två forskningsinstitut (knutna till MIT och Harvard), granne med detta ligger Novartis osv.

Vy genom plan 1, till vänster ligger cafét, rakt fram utgången till campus och rakt bakåt finns entrén från Main Street.

Plan 1 är helt öppet mellan kl. 07 och 18. Här kan man röra sig genom byggnaden från Main Street in på MIT:s campus (rakt till Stata building – en kåk jag skrivit om här). I bottenplan finns också ett café/lunchrestaurang, öppet för alla, ett seminarierum med en kapacitet på 200 personer (och den utnyttjas väldigt mycket) och de administrativa delarna av institutet.

Plan 2-6 ser i princip lika dana ut. När man kommer ur hissen finns en öppen mötesyta med soffor och white-boards. Runt kring denna yta ligger mötesrum, fikarum, och andra gemensamma funktioner. Åt höger respektive vänster ligger sedan labben och arbetsplatserna (vilka finns utanför labben, ävensom forskarna gärna hade haft dessa inne i själva labben, men ledningen ville att kontoren skulle bli en plats där forskare från olika forskargrupper blandades och träffades).

Rolig detalj. Då det inte är tillåtet att ta med kaffekoppar och annat in i labbet har man integrerat en hylla precis utanför dörren för att forskaren ska kunna ställa ifrån sig den innan inträdet

Biologerna finns i ena hälften av byggnaden och ingenjörerna i den andra hälften. – de delar alltså inte lab – och förklaringen är att ingenjörerna använder mer kemikalier har andra krav på dragskåp och luftväxling, men de har endast klass 1-lab. Labben ligger ut mot fasad för att ge dessa maximalt med dagsljus, för det är här som forskarna spenderar största delen av sin tid. Det finns förrådsytor, kylar osv. Allt som behövs för att kunna forska på ett effektivt sätt. Totalt ryms 26 forskargrupper (dvs. 26 lab), 13 av varje sort och totalt kan man vara 600 personer som arbetar här.

Laboratoriepornografi – ett annat sätt att lösa kanalisation av media och el, allt ansluts direkt i taket – och vips så var det löst.

På plan 7 finns djuranläggningen. Det är brukligt att dessa finns i källarvåningen, men här går tunnelbanan precis under källaren och vibrationerna gör att mössen inte vill föröka sig. I källaren finns cykelrum, omklädningsdito, inlastning och sopstation. En sug från Envac (tror vi) suger skräpet från djuranläggningen till specialcontainrar. Luftomsättningen i byggnaden gör att den är en stor energianvändare, även om den är effektivare än motsvarande labb på MIT och andra universitet.

En kanske inte lysande bild, avseende komposition, men det är så här det ser ut när man tar sig ur hissen på laboratorievåningarna.

Är det bra då? Tja, det är ett labb som bygger på en tydlig idé om ett fokuserat och integrerat arbetssätt kring cancer – och den idén är tydlig genom hela huset. Den bygger vidare på den kultur MITs biologer alltid har haft om att dela resurser och kunskap och samarbeta nära närhelst det går, att skapa förutsättningar för informella kontakter forskare emellan. Och som laboratoriebyggnad funkar det bra. Jag kan tycka att labben skulle kunna organiseras på annat sätt, göras mer flexibla, stödfunktionerna (förråd, kylar osv) än mer effektiva och, framförallt, skulle man kunna ha öppnat verksamheten mer mot omgivningen. Och sen faller vi tillbaka på tycka, smak och kontextuella frågor när vi kommer till materialval, möbelval, färgsättning och utförande. För så där tjusigt, häpnadsväckande och elegant kan man inte säga att det är.

10 Ytterligare en rolig detalj, golvmosaiken visar MIT:s campusplan och Koch Institutes läge på detsamma.