Blogg

”Lunch”. Råkar man bli sen till konferenslunchen har gamarna redan cirklat och resterna som finnes till populaset är föga tillräckligt för att en känsla av mättnad ska uppstå. Tur det finns kaffe och nikotin. Nåväl, åter till rubriken. Går det? Hm, jo säger jag tveksamt 🙂 Men hur ser samtalet mellan en bibliotekarie och en arkitekt ut när ett nytt bibliotek ska fram? Det är temat för eftermiddagens övningar.

Först slänger vi oss över tekniska högskolan i Tallinns nya bibliotek. Arkitekten Mattias Agabus ska beskriva tillblivelsen av biblioteket. Det började med att bibliotekarierna åkte på massa studiebesök för att se hur andra har gjort. Sedan 60-talet har boken fått kompisar i biblioteken, en hel mängd andra informationsbärare har kommit in. Samtidigt har miljöns betydelse ökat, från boktempel till kreativ hub.

Mattias ger en bildlig beskrivning av ”informationsbärarna” som delar av ett träd, som sedan kan delas upp i klossar, som i sin tur kan delas upp i träskivor som kan illustrativt utgöra varje våningsplan (tanken är inte helt olika The Bookmountain som vi såg i Rotterdam tidigare i år). Byggnaden är som en stor träkloss (men inte i trä tror jag…, utan stål glas och rastrering, japp nu berättar han, ett screentryck i trä- och bladmönster), med våningsplan som hänger samman som längs en stam som symboliseras av ett öppet atrium.

Biblioteket binder samman två av universitetets huvudbyggnader, och längs stråket genom biblioteket har man placerat universietsgemensamma funktioner (café och annan service). Entrén till biblioteket sker en våning upp, synnerligen likt både The Bookmountaion och Prags tekniska bibliotek.

Fint genomfört projekt, genomtänkt och modernt. Men inte så mycket kring dialogprocess och diskussion. Inte mer än att det har funkat bra…

Dialogprocesser i biblioteksbyggandet

Nu blir det Elif Tinaztepe från Schmidt Hammer Lassen Architects. Föredömligt kort säljsnack och nu vidare till hur man jobbar kring dialogprocesser, med Aarhus nya stadsbibliotek (a.k.a. Urban Media Space) som utgångspunkt.

Efter att SHL hade vunnit tävlingen om det nya biblioteket så inlede de både en diskussion, som brukligt är, med de kommande brukarna. Men också en omfattande reklam- och informationskampanj där man bjöd in den större gruppen brukare (skolor, grannar etc.) till diskussion om vad det nya biblioteket skulle innehålla och se ut. Man gjorde med projektgruppen studieresor och var på konferenser, där man passade på att stämma av och testa de idéer man kommit fram till.

För vi ska ha klart för oss att vi rör oss på en känslig plats, prime spot I hamnen i Aarhus. Så dialogprocessen handlade inte bara om att få in bra idéer, utan även för att förankra och övertyga Aarhus-borna om det lysande i utvecklingsförslaget. Det ska var öppet, välkomnande, utan sociala barriärer, särskilt välkomnande för barn (man har sett att ju tidigare ett barn börjar använda bibliotek, ju mer kommer de använda dessa som vuxna), och så vidare. Därtill skulle byggnaden ge Aarhus en ny signaturbyggnad, tydligt synlig från vattnet. Kring innehåll och utformning går det att läsa massor här. Just det, det ska vara klart om 9 månader. Bara att ta båten dit och kolla. Typ.

Till Halifax kan man också ta båt. Riktigt varifrån vet jag inte. Men har en romantisk föreställning om att någon form av ångbåt seglade dit. När morfar var ung. Hur som, härifrån hämtar Elif sitt andra exempel, ytterligare ett biblioteksprojekt som också bygger på en extensiv dialogprocess, om vilket man kan läsa mer här.

Och en cool virtuell tur:

Sådär, nu ska vi få en introduktion till Helsingfors univesitets nya bibliotek Kaisa house, och sen ska vi dit och titta. Så det får nog bli ett eget inlägg kring det besöket.

Efter en lång planeringsprocess står biblioteket klart, det tar ofta typ 10 år att tänka klart och sen ska det byggas. Men blev det som man tänkt? Funkar det som man vill? Och kanske framförallt, vad kunde ha gjorts bättre? Jag ska inte undanhålla er något så här i början av inlägget, men jag kan redan nu avslöja att något svar på frågorna fick vi inte, utan bara fler presentationer av genomförda projekt.

Vi börjar med Bulac library (bibliotek för språk och samhälle fritt översatt). Presentation på franskengelska igen. Det är väl för sött. Nu läst innantill. Hur som, biblioteket har varit igång sedan december 2011. Bulac är något så unikt som ett självständigt universitetsbibliotek, fristående och inte kopplat till något universitet (även om fyra universitet och fem ”högre utbildningsinstitutioner” ingår i familjen av founding fathers).

Ursprunget till samlingarna kan spåras till 1500-talet och man samlar främst böcker/dokument från ”orententen” och Afrika. Mer än hälften av samlingen är andra språk än de västerländska. Bulac är ett publikt bibliotek, där vem som helst (”vuxen”) kan besöka och skaffa lånekort.

Som arkitekt valde man Ateliers Yves Lion, vilka hade liten erfarenhet av biblioteksprojekt, men som tidigare gjort många stadsplaneprojekt – vilket har påverkat byggnaden på ett positivt sätt. Relation ute/inne och till den omgivande staden är väldefinierad, man är glad att man vågade välja en arkitekt ”av ett annorlunda snitt” (undrar vad tusan man menar, det är trots allt en äldre herre som är tongivande, och när arkitekten omnämns så refereras det hela tiden till ”him” eller ”he”).

Biblioteket ligger i en 11 våningsbyggnad (upptar de första fem våningarna, resten upptas till största delen av Inalco) i det som brukar kallas Neauveau Quartier Latin, dvs den del av 13.e arrondissimentet (stavas?) där bla. Nationalbiblioteket har anlagts, och flera universitet finns. Det finns en bok skriven om projektet för den som vill djupare.

Ju mer Marie-Lise Tsagouria pratar ju tydligare blir det att detta är en mycket viktig forskningsresurs, samlingarna är betydelsefulla (7 km öppna samlingar och 60 km slutna samlingar) och starka nog för att sig locka till sig både forskare och studenter på de högre nivåerna. Att man därtill laddat det med bra och varierade läsplatser gör det självfallet attraktivt.

Okej, under de 3 400 timmarna per år som man har öppet har man 575 000 besökare (170 besökare per timme, är det mycket?). Å sen var det slut. En presentation av vad man tänkte kring projektet, hur det ser ut och var tänkt att funka, men inget om vad som inte blev så bra, eller vad man skulle gjort annorlunda. På en direkt fråga så säger Marie-Lise att ”no, we wouldn’t have done anything differently”. Hmpf hmpf. Vi får hoppas på nästa.

Stuttgarts hjärta

Dagens längsta titel ”Planning the City Library Stuttgart since 1997: Todays intellectual and cultural heart of the new European Quarter near the main station”, av Christine Brunner, Director, City Library Stuttgart.

Projektet ligger mitt i den ambitiösa stadsförnyelseplanen i Stuttgart (man håller på att bygga på gamla järnvägsspår som man grävt ner under marken och skapar på så vis en ny innerstad, kan läsa mer om det här). Christine beskriver den långa resan som tog dem från idén om ett nytt bibliotek 1994 till att det stod klart och invigdes i december 2011.

Först handlade det om att försöka övertyga de styrande om behovet av ett nytt bibliotek (det gamla var för litet och för slitet). De använde sig bl.a. av de fina besökssiffrorna, t.o.m. högre än de för stadens relativt framgångsrika fotbollsklubben. Men det gick långsamt, och man fick tjata – samtidigt som man var relativt försiktig i sitt lobbyarbete, något som de skulle gjort annorlunda idag. Att ta hjälp av ”medborgare” för att skapa tryck i frågan, hade troligen skyndat på processen. Men till slut gick det vägen.

Då stod nästa hinder i vägen. Marken som var tänkt för biblioteksbyggnaden ägdes av Deutche Bahn, vilka bolagiserades på 1990-talet. Och plötsligt ville de tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt markinnehav, och självklart ville inte staden betala så mycket, och så var bråket igång, men fick en lösning 2007 då staden köpte hela området.

Under tiden hade opinionen vaknat. Både i favör för biblioteket och mot stadsförnyelseprojektet som helhet (läs mer i wikipedia-artikeln ovan.). Men man lyckades hålla biblioteket utanför diskussionen om Stuttgart 2021, och 72% av invånarna ha ett nytt bibliotek.

Samtidigt hade biblioteket påbörjat en förändring av sin verksamhet, med inriktininen att ta med sig detta in i det nya biblioteket. Arbetsättet blev mer outreached och ”lyssna på vad kunden vill ha”. Resultatet? Ja man har gått från 3,1 miljoner till 6,5 miljoner lån från 1992 till 2013, under samma period har besöksantalet här ökat med 50% till 2,7 miljoner per år (och man närmar sig 3 miljoner).

En rolig detalj; när grunden för projektet gjöts så var detta det första projektet i stadsförnyelsen. Allt runt i kring var rena öken. Invånarna i Stuttgart inbjöds att göra varsin sida till den ”första boken i det nya biblioteket” och gensvaret var enormt. Denna första bok, men många lyckoönskningar integrerades som en av grundstenarna i biblioteksbygget.

Så byggdes det och alla levde lyckliga i hundra år. Typ.

Jo, jag ska nämna att arkitekterna var Yi Architects, och mer information kan ni finna här.

National library of Latvia

Här kommer beskrivningen av en lång process. Det första initiativet att bygga ett nytt nationalbibliotek i Riga togs på 1920-talet, men de räknar sin projektstart först till 1975. Sen följer en lång beskrivning av projektets alla vedermödor, och jag känner att min energi falnat en smula. Hur som biblioteket ska öppnas den 29e augusti i år och gör att även Lettland få ett nationalbibliotek som huserar i en för ändamålet skapat byggnad. Projektet finns beskrivet (bl.a.) här, här och här. Och en fin video om digitalsering:

Härlig morgon. Regn och grått. Välkomsttalet på konferensens andra dag har undertonen ”misströsta icke”, nån gång i framtiden kanske det kan vara er tur att bygga ett nytt bibliotek. För nu ska det bli projektpresentation av koncept och tävlingsvinnare.

Helsinki Central Library Project

Helsingfors ska bygga ett nytt stadsbibliotek, vilket ska ligga precis bredvid Musikhuset som vi hälsade på igår, granne till Kiasma och Helsingen Sanomat, nära parlamentet och med vy över Tölö sjön/bukten. Finfint liksom.

Bibliotek är populära i Finland, någonstans mellan 72-80% av invånarna använder biblioteket regelbundet på något sätt, vilket är mycket högt internationellt sett (undrar vad det är i Sverige?). Denna popularitet har sina rötter i den nationella rörelse som under 1800-talet byggde upp folkskolor och –bibliotek, och gjorde dessa till självklara platser i samhällslivet.

För att få fram basen, programmet, för det nya biblioteket har man arbetat på flera olika sätt. Inte minst har medborgardialogen och -inflytande varit stort. Mängder av seminarier och andra öppna tillställningar har anordnats, ”förslagslådor” (vilka kan komma i mängder av olika fysiska former) har ställts ut etc. Fler än 2 600 idéer har inkommit från allmänheten. Men man har även gjort ett extensivt eget arbete. Grunden presenteras i skriften Central library – The Heart of Metropolis, 2008 (sammanställd av Mikko Keisti). Flera av de koncept man vill bygga in i sitt nya bibliotek övar man i sitt nuvarande bibliotek (blev inte beskrivet mer än så). Men övergripande har man formulerat sitt uppdrag som ”The goal of public libraries is to serve citizenship”, vilket ringar in intrycken från gårdagen tämligen väl, och inkluderar också den osäkra framtiden.

I det nya biblioteket räknar man med 2,5 miljoner besökare per år (betänk att det finns 600 000 invånare i Helsingfors) eller nedbrutet upp till 10 000 besökare/dag. En siffra de själva knappt trodde på, men en benchmark visade till exempel att Åbos nya stadsbibliotek har 5 000 besökare per dag. Eller för den delen universitetets Kaisa library (mer om det i eftermiddag), med sina 6 5000 besökare per dag.

Efter att ha satt koncept och program bjöds det in till en stor inernationell arkitekttävling. 544 bidrag lämnades in och själva tävlingsprocessen tog 1,5 år. Slutligen stod ALA Architects med förslaget Käännös som vinnare. I stället för att jag skriver spaltmeter så finns det mängder av information på nätet, börja hos ALA och googla dig vidare.

Bygget beräknas påbörjas under november 2016, och den stora invigning ska ske på självständighetsdagen den 8 december 2018. För det nya biblioteket har utsetts som ett av de projekt som ska fira Finlands hundra år som självständig nation.

From Lille 1 University Library to the LILLIAD Innovation Learning Center,

Då slänger vi oss över till nästa, Lilliad. Först lite basfakta; Lille är en stad med 1,2 miljoner invånare, 100 000 av dem är studenter, och största utbildningsinstitution är den tekniska högskolan Université Lille 1.

I Lille har byggarbetet precis startat, Julian Roche (överbibliotekarie) kallar det för ett slagfält just nu. Och det är väl en lämplig liknelse för hur det känns och ser ut när byggen drar igång.

Projektet finansieras av universitetet och regionen Nord-Pas de Calais, och ingår i ett nätverk av Learning Centers i hela regionen (både inom och utom universitetssfären). Och det speglar av sig i vem man tänker sig ska använda faciliteterna, man vänder sig (förutom mot universitetets anställda och studenter) utåt mot gymnasier, näringsliv och ”allmänhet”. Och utgångspunkten är att skapa en plats som stödjer en kultur av innovation. Det svåra tycks vara (och är) vad detta betyder i praktiken. Men ambitionen kan man inte klaga på.

Grunden för att stötta en kultur av innovation är att vara en attraktor och inspiratör, att skapa en plats till vilken ”man” vill gå och uppehållas sig (utläs ”man” som en massa olika brukargrupper). Kopplat till detta ska man ha supportfunktioner, mötesplatser, seminarieverksamhet, utställningar, expo etc. Event- och konferensverksamhet är inte helt obetydliga inslag. Kort sagt, ”det gamla vanliga”, men förpackat och med en tydlig verksamhetsbärare i biblioteksorganisationen.

Det nya Learning centret är en utbyggnad till det existerande biblioteket (som byggs om och behåller sin nuvarande funktion – men med adderade funktioner för att än bättre passa och stötta lärprocessen) och det ligger mitt på campus med de akademiska byggnaderna som ekrar ut från denna mitt.

Även här finns projektets arkitektur beskrivet på andra platser. Börja hos arkitekten Auer Weber. Men lite kort… Det existerande bilbioteket är en rund byggnad, tillbyggnaden (”learning centret”) görs i ett plan (inspiration från Rolex Learning Center i Lausanne) med grönt tak, som samtidigt ska fungera som en park för universitetet. Det kommer finnas 1 500 arbetsplatser för besökare, 50 grupprum och ytor för event upp till 400 personer. Men det kommer bara finnas en ingång till byggnaden (sic! why?)

Fräscht, fint, men inte särskilt unikt. Ska ändå bli spännande att se när det står klart. Å den finns som video oxå!

Vienna Learning Resource Center

Risken när man tar in konsulter, som arkitekter, på en konferens av denna typ är att de blir lite för benägna att sälja sina tjänster och berätta om sitt bolag, i stället för att försöka bidra till konferensens tema och samtal. Men Cornelius Schlotthauer från Zaha Hadid Architects sköter sig okej, Först lite sälj och självförhärligande, men sen över till själva projektet, ett LRC för det ekonomiska universitetet i Wien. Och det är precis inflyttat och klart.

LRCt är resultatet av en tävling (så klart!). Denna tävling föregicks av en masterplan-tävling som hade definierat platsen, stråk och förutsättningar. Hur som tävlingen hade ett tydligt program, och uppgiften var att distribuera detta på bästa sätt i en byggnadskropp. Och som arkitekt är det detta som Cornelius tycker är roligast att prata om., men brukarperspektiv bryr han sig inte riktigt om… Och igen, detta finns beskrivet på nätet på mängder av platser. Inte minst hos universitetet i Wien, hos Zaha Hadid men även på andra platser. Och som video:

Vienna University Library and Learning Centre by Zaha Hadid Architects · Neutral from Neutral Digital on Vimeo.

Universitetsbiblioteksarkitekturskonferens. Sug på det ordet en stund. 42 bokstäver. Inte illa hur dynamiskt man kan misshandla det svenska språket. Biblioteksnörderi. Denna gång i Finland. Helsiniki. Senast, 2012, var vi i Prag, från vilken man kan hitta avtryck på vår blogg.

Programmet började igår med besök på flera olika bibliotek i och runt Helsingfors, en rapport från den övning går att läsa här. Förmiddagen idag var också avsatt för studiebesök, men idag valde man ett objekt och vi gick till Musikhuset, en rapport från det besöket kommer här på bloggen. Så nu är vi insuttna i Helsingfors universitets lilla aula, på fjärde våningen i en interiört lätt sovjetstyle byggnad mitt i centrala stan (på tal om stadsintegrerade campus som vi har rapporterat om bl.a. här, så kan man absolut se detta som ytterligare ett exempel.

Helsingfors universitet, det är alltså universitetet till höger

Registrering. Hej och välkommen från Ulrich, ordföranden för Liber LAG, och universitets rektor, professor Jukka Kola (o plötsligt flyter 80-talets alla dåliga skämt om finnar upp, ni vet Hakkihällinen och Maskihallonen – men så är jag ju en väldigt enkel person). Professor Kola konkluderar i sitt öppningsanförande att, förutom det vanliga om konkurrens, globalisering, MOOC, att ur hans perspektiv så ska universitetsbiblioteket svara mot universitets behov när de försöker svara mot samhällets behov. Utmaning när man utvecklar biblioteksmiljöer handlar alltså om att förstå samhällets nuvarande och kommande behov, både ur individens och

Innovative interdisciplinary design for learning spaces

[Editors note, det blev lite mycket text, men det finns en länk till en jättespännande video längst ner, och för att förstå den så måste du liksom läsa texten dessförinnan.]

Okej, det här kan bli spännande. Kirsti Lonka (professor, specialiserad på lärandets psykologi) ska prata om lärmiljöer. Hennes utgångspunkt är från Lärarakademin vid Helsingfors universitet. Klipper lite från hemsidan:
”Helsingfors Universitets Lärarakademin är ett nätverk för lärare som på många sätt använt sin tid och sina resurser att utveckla undervisningen. Lärarakademin är även universitetssamfundets erkänsla för lärarens pedagogiska skicklighet. Att bil utsedd till ledamot i Lärarakademin är ett viktigt bevis på lärarens pedagogiska meriter och vetenskapliga förhållningssätt till undervisning.”

Och kan konkluderar att det är en klubb för lärare som är särskilt intresserad av lärandets nobla konst.

Okej, se det som en bakgrund till hennes nuvarande forskning, som nu även inkluderar den fysiska platsen där lärandet ska äga rum. En av de saker hon studerat i sin forskning är när, i vilken situation, universitetsstudenter upplever Flow – dvs. när de känner sig stimulerade och smarta, när de lär som bäst. Föga förvånande är det inte i den klassiska katedralsundervisningssituationen, utan det sker i smågrupper och på bibliotek! Och det är egentligen inte så konstigt. Universitetssystemet är i sin uppbyggnad väldigt individualistiskt. Detta möter dock den uppväxande generationen dåligt, eftersom lärandet alltmer är sociala distribuerade processer, man ser andra studenter som medspelare, snarare än som konkurrenter. De givna fysiska och för den delen även digitala ramverken begränsar (eller möjliggör) för oss att kommunicera och därigenom att lära.

Kirsti Lonka menar att vi måste minska glappet mellan de uppväxande generationen, s.k. ”digital natives” (per definition är dagens studenter dignatives, då de är födda kring 1990 (eller senare) och använder ICT som ett integrerat verktyg i vardagslivet) och lärarnas klassiska angreppssätt för att undervisa/lära ut, samt att de är Digital immigrants, dvs använder ICT bristfälligt och som externa verktyg (”för att lägga upp en film på Facebook måste jag ju kopiera bilden från kameran till datorn, men först måste jag starta den och den står ju där hemma och sen kan jag logga in på internet och sen på facebook och sen… och det orkar man ju inte”). Skolan är idag som ett flygplan; man ska spänn fast sig, stäng av alla elektroniska apparater och förhoppningsvis når man resans mål efter några år.

Så de frågor Lonka och hennes kollegor brottas med är hur ska vi sätta studenterna i centrum av lärprocessen, och vilken typ av social lärandeform vill vi ska äga rum? Och här krockar lärarnas klassiska synsätt med studenternas mer integrerade approach. För att slippa skriva så mycket så tror jag att nedanstående listning, som jag inte ger mig på att översätta, förklarar utmaningen tämligen bra:

(I parentes sagt så har Lonka träffat på studenter som fått problem, inflammationer, i axlar och händer efter att ha gjort examinationer där de får skriva för hand.)

Från ord till handling

Med ovanstående kunskap har Helsingfors universitet gjort ett fullskaleförsök kallat Minerva plaza, där man försökt att skapa en dynamisk fysisk miljö för lärande och kunskapsöverföring. Det är ett learning center där man enkelt kan omorganisera den sociala interaktionen. Lonka kallar det för en Blending learning environment som kombinerar fysiska, virtuella, sociala, mobila och mentala lärandeplatser – ett lärande som ska gå långt utanför klassrummet.

Fysiskt är Minerva plaza ett rum, flera våningar högt, med möbler som inbjuder till ommöblering. Kring det öppna rummet finns mindre grupprum, och på andra sidan korridoren ligger fakultetsbiblioteket. Denna blandade miljö utgör den fysiska plattformen för att prova nya lärmetoder, och nedanstående Time-lapse beskriver användandet på ett talande sätt (i varje fall inom vad som är synligt, dvs. hur studenterna grupperas, i vilka grupper de arbetar och att de har med sig datorer/läsplattor och använder dessa som ett tillägg till det arbete de gör på plats):

MINERVA PLAZA TIME-LAPSE VIDEO from Faculty of Behavioural Sciences on Vimeo.