Stadens Sociala Liv

Från det generella till det specifika

Facebook Twitter Pinterest


Modernismens arkitekter var väldigt förtjusta i att betona betydelsen av flexibilitet och generalitet. Det idealiska modernisthuset skulle helst vara så generellt att det kunde ha uppförts lite varsomhelst och om möjligt (det var i praktiken nästan aldrig möjligt) skulle det byggas med ett ”systemtänk” som möjliggjorde förändrade konfigurationer av lokalprogrammet hyfsat smärtfritt i den dunkelt löftesrika Framtiden. Från samma horisont kom samtidigt variationen, förekomsten av det avvikande, udda och icke standardiserade att betraktas som någonting mycket mer problematiskt – eftersom det stod i vägen för ett rationellt -ekonomiskt effektivt – byggande och en rationell samhällsplanering.

 

Istället för det speciella strävade modernisterna, inspirerade av universalismens anspråk, efter det allmängiltiga; att i alla lägen identifiera gemensamma nämnare och utifrån dessa gemensamma nämnare utforma miljöer som skulle passa ”alla”. Visst finns det en demokratisk och tilltalande idé i botten på det där. Men att identifiera våra lägsta gemensamma nämnare innebär inte per automatik att de miljöer som blir resultatet i praktiken kommer att tillgodose de behov vi har. Konsekvensen kan istället bli att de inte passar någon alls. För även om vi människor till större delen liknar varandra så är det ändå i de sista procenten som vi bär våra specifika och unika behov och egenheter – vår personlighet. Eller, för att harangera en personlighetstyp som på senare år återerövrat en offentlig respekt, vårt nörderi.

 

Den alltför öppna planen – på pappret maximalt flexibel – ger i praktiken ett dåligt stöd för att specifika aktiviteter ska kunna ta plats. Den är helt enkelt alltför flexibel och alltför generell. Det finns ingenting att ”fästa” aktiviteter i (detta är en variant på ett av Kurt Voneneguts klassiska skrivtips: “Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.”)

 

När universalismen kom i gungning på andra samhällsområden kom den också att ifrågasättas inom arkitekturen och med tiden har en mer relativistisk syn vuxit fram där istället betydelsen av det unika och det varierade betonas. Ofta stannar emellertid denna ambition vid det yttre arkitektoniska uttrycket medan planen förblir präglad i en alltmer modernistisk ordning.

 

Det är faktiskt ingen superbra kombination. Samtidigt som modernismens demokratiska ideal har övergivits har dess sämsta idéer, som den mördande tråkiga strävan efter det generella, bevarats i arkitekturens levande praktik.

 

Om man nu vill åstadkomma en miljö som främjar kreativitet, möten och mänskligt liv, hur ska man då bygga? Jag vill påstå att vi redan i lokalprogrammet bör släppa strävan efter det generella och flexibla och istället på allvar omfamna det specifika och ickerationella (vilket inte är det samma som det irrationella). Istället för att sträva efter maximalt flexibla lokaler bör vi sträva efter en variation av lokaler som tagna tillsammans ger förutsättningar för olika typer av på förhand ej förutsedda användningsområden. Detta är vad som kan ske i en organiskt framvuxen stadsmiljö med en blandning av stora och små lokaler, generella såväl som specialanpassade, nybyggda med hög standard som är dyrare och äldre med lägre standard som är billigare. En bra stadsgata ska ha verksamhetslokaler med många olika sorters lägen. Några med A-läge – skyltfönster mot ett välfrekventerat stråk – andra uppe under taken på vinden eller nere i källaren – och allt däremellan. Förekomsten av ”dåliga” och ”dåligt anpassade” lokaler är i den meningen den urbana miljöns främsta styrka, ur just den variationen – ur frånvaron av det generella – växer den mångfald av verksamheter och olika innehåll som gör en miljö kreativ och full av socialt liv.

 

Konstnärligt campus och HUMlab, med eller utan X

Facebook Twitter Pinterest


Umeå. Skinande sol. Har, nästan, inte varit här sen lumpen. Blå dragonen. Attackerad av veganer med potatis efter skorvmål på Max. Scharinska (stavas det så?) villan. Snö och kallt. Björkarna finns så klart kvar som minne av storbranden artonhundrakallt. Lärt mig ett nytt epitet idag. Vid sidan av digital bibliotekarie kan jag nu lägga digital humaniora. Stort utomlands sägs det. Men Umeå rankas som en av de 3-5 främsta i värden inom området. Konsultar åt Stanford. Det är fint serni.

 

Landar på Umeås flygplats. Den har säkert ett käckt namn. Inte Kallax, något annat. Björklien. Nä. Låt oss kalla den Umeå international. Tar en karta. En sån där gratis ihopvikbar variant. Öppnar. Programförklaring i vänsterspalt. Umeå är en konst- och kulturstad. Umeå är en universitetsstad. Umeå växer. Umeå har ett kreativt näringsliv. Umeå är ungt och glatt. Välkommen. Och så lite reklam för det nya konstcampuset. Mer om det senare.

 

Börjar nog med HUMlab. En spännande verksamhet. Etablerad för femton år sedan ungefär. I källaren under universitetsbiblioteket. Syftet, idén, var att para ny digital teknik med humanistisk forskning, att skapa en mötesplats för forskare/studenter/samhälle och att vara en autonom proaktiv aktör som kan stödja forskarna i deras vardag. Vill både tillgängliggöra forskningen på ett nytt sätt, och förändra sättet att tänka kring vad det nu är man tänker kring. Hjälpa till.

 

Okej, vad betyder då detta. Kanske enklast att försöka beskriva. Dels finns här en massa teknik. Datorer, skärmar, mjukvara m.m. Bemanning, tekniker, programmerare, ledning och ett 20-tal forskare som är knutna hit för att utveckla verksamheten. Sen är det en plats. Eller två. En i källaren under UB. Den andra finns på nya konstcampuset. Även här i källaren, fast öppen ut mot Umeälven. Ny och flådig. Med tillägget X. HUMlab-x. Där x:et står för att det är en mötesplats. Eller nytt och okänt. Men har inget med Bio-x att göra. Synd. Man ser de två labben som en enhet. Men på två ställen.

 

HUMlaben är öppna, röriga, tillåtande och myllrande. Man har gett användningssättet och skapandet av de fysiska rummen ett epitet: ”Creatorshape”. Att skapa sin miljö för att den på bästa sätt ska stödja det man håller på med. Bra. Men svårt. Överlappa glappet mellan verksamhet och byggnad.

 

Vid vårt besök pågick samtidigt en föreläsning, öppen om digitalisering av hällristningar för museifolk, individuella projekt, gruppstudier, en programmerares envisa hackande, en workshop och en dragning för oss om vad det är man gör och har gjort.

Sen är det själva verksamheten i labben. Byggd kring en infrastruktur som ska supporta humanistisk och kulturell verksamhet. Skapat en mängd projekt. Allt från att hjälpa lärare att utveckla moment i kurser genom att applicera nya tekniska hjälpmedel, till att bjuda in barn till TV-spelsaftnar där de bidrar till forskning om interaktion och spelande. Post-doc program där unga lovande forskare från hela världen har kommit för att bedriva sina projekt i HUMlab-miljön. Har handlat om vilken roll den interaktiva tekniken har i amerikanska megakyrkor. Eller att använda sig av Sonys Kinect-teknik i improvisationsteater. Eller de GIS och 3D modellerade hällristningarna som snart kommer vara tillgängliga på ett nät nära dig. Sånt liksom. En lek- och tummelplats. Här får man göra det man annars inte hade gjort.

 

Ävensom HUMlab organisatoriskt sorterar under Humanistisk fakultet är det än universitetsövergripande resurs. Ungefär hälften av användarna kommer från annat håll. Att använda sig av deras tjänster, att konsultera dem, kostar inget. Vill man däremot ha hjälp på djupet, involvera HUMlab i ett projekt krävs en finansiering. Som HUMlab kan vara behjälpliga att försöka finna. Att använda HUMlab kräver att man ansöker och har en projektidé. Blir man beviljad tillträde är det bara att köra. Dygnet runt.

 

 

Längs Umeälven har Umeå universitet etablerat ett nytt campus. Här har Designhögskolan legat ett antal år. Arkitekthögskolan tillkom 2010. Konsthögskolan har precis fått nya lokaler och den 29 maj är det dags att inviga Bildmuseet, som UmU har i uppdrag att driva med finansiering från Utbildningsdepartementet. De fyra verksamheterna finns i olika byggnadskroppar, men är sammanlänkade med en gemensam inomhuskorridor. Korridoren är suterrängplan och är glasad mot den promenadväg som följer Umeälven från centrum och ut mot, ja vad det nu kan heta som ligger i okänt väderstreck längre bort. Längs korridoren ligger även HUMlab-x , restaurangen och andra pausutrymmen.

 

Öppenhet präglar samtliga verksamheter. Verkstäderna i det gamla designhuset har glasats, konstnärernas ateljéer öppnar sig mot yttervärlden. Arkitekthögskolan (läs mer i arkitektur 7/2010) domineras av den öppna ”trappan” med tillhörande utrymmen som används för undervisning, modellbygge, events, föreläsningar och externa aktiviteter. Med mera ska jag lägga till. Och med det menar jag ett av campusets problem. Studenterna är av den typen som aldrig vill gå hem. Och som använder husen som om det vore deras hem. Explorerkorken vi råkade sparka till kanske kan ge en indikation om vad jag implicerar.

 

Just det! Bildmuséet får vi inte glömma bort. En riktig (enda?) siluett i det Umeåska stadslandskapet. Sticker upp och har ljusa härliga utställningsytor. Klädd på utsidan av trä. Precis som övriga campusbyggnader. Blev ”svindyrt” för att citera prorektorn. Men med Lars Nittve som konsult kanske det var att förvänta. Här ska man dels presentera studentarbeten, men framförallt visa samtida bildkonst och utveckla den verksamhet som tidigare funnits på Gammlia.

 

Campus kompletteras av den gamla konsthögskolan Sliperiet (gammal industrilokal som användes vid papperstillverkning) som nu står inför en totalrenovering. Här har universitet valt att behålla en del lokaler, öppna ytor med ännu så länge visionärt innehåll. Det ska konkretiseras och ses som ett nödvändigt tillägg som mötesplatser och samarbetsytor för verksamheterna inom de tre högskolorna på campus. In ska också en inkubator och funktioner som ska locka in andra aktörer från näringsliv och samhälle.

 

Lägre bort på campus, mot stan till, bygger IKSU en ny stor idrottsanläggning. Här ska även ett företagshotell byggas och på sikt kommer kommunen att bygga Kulturvävaren som ska inrymma stadsbiblioteket och musikskolan (ett projekt som har utsatts för massiva protester och demonstrationer – Googla och läs – eller använd annan valfri sökmotor såklart). Man vill ”vända staden mot älven” och att staden mellan broarna ska präglas av kulturella aktiviteter, upplevelser, mötesplatser, småskalig handel och annat som gör området befolkat, tryggt och levande året om.

 

Sammantaget tycker jag att den satsning som UmU gör kring sitt Konstcampus, även om det bara inrymmer 450 studenter, satt i perspektiv på stadsförnyelse och att Umeå ska bli Kulturhuvudstad 2014, är lovande. Man har en designskola i världsklass, en väl fungerande konstutbildning och en arkitektskola som försöker tänka något annorlunda (byggd på konstnärlig grund) än sina kollegor på andra platser i Sverige. Man vitaliserar centrala Umeå, bjuder in staden att delta och skapar platser för möten mellan studenter och forskare från olika ämnen och discipliner.

 

Befriande känns det ändå. Att besöka ett universitet som försöker att tänka nytt. Men sin starkt politiserade historia. Här finns en ledning som håller i gemensamma medel och gör universitetsövergripande satsningar. Tar och vinner diskussionen med fakulteterna. Mer lekstuga i utbildning och forskning. Mod att tänka nytt. And yet is more to come. Se om satsningarna ovan kan spela roll för att fortsatt utveckla universitetet.

 

Un polo culturale a Modena

Facebook Twitter Pinterest


Det verkar som om varenda överbibliotekarie som gått i pension blir “library consultant” för att få hänga i ett tag till. Inget fel med det. De bibliotekskonsulter jag hört tala har haft mycket klokskap att komma med. Så även den italienske herren med böljande hår. Slängig halsduk inomhus. Känns trygg. Fnittrar åt sina egna skämt. Men visar en väldigt spännande utveckling.

 

Bakgrund. Modena. Italien. Eftersom jag aldrig varit i Italien är Modena en blind fläck. Kan inte ens kolla på en karta vart det ligger. Men någonstans. I Italien. Här finns ett gammalt sjukhus. Etablerat på 1700-talet. 1753 säger anteckningarna. Del av den gamla stadskärnan. Ombyggt i omgångar. Moderniserat. Men inte så farligt. 2005 flyttade sjukhuset ut. Nybygge någon annanstans. Kan anta 1000 gånger funktionellare. Så stan har ett sjukhus över. Vad göra? Högskola? Inkubator? Eller nått annat.

 

Det blev nått annat. I Santagostino, som byggnaden kallas, ska etableras ett kulturhus. Det är nu det blir intressant. Här ska man:

 

1. Lyfta samman två bibliotek, ett, även det, från 1700 talet och ett från mitten av artonhundra, till att samsas under ett tag. Det äldsta har fokus på humaniora, den yngre konst och arkitektur.

 

2. Sen ska man få en ny plats för utställningar. Konst och annat. Både aktivt och passivt. Event och konserter. Allt.

 

3. Hit ska också universitetets center för foto och film flytta. Liksom centret för utländska språk (här var det lite oklart om det rörde sig om kunskap i utländska språk, som Modarnesarna (eller vad de nu kan heta) ska lära sig. Eller om det rör sig om utomitalienska studenter som vill lära sig italienska. Vet inte. Utländska var det i varje fall.

 

4. Man fyller oxå upp på med konstundervisningen och boende för gästforskare.

 

5. Slutligen slänger man in en del kommersiella och service ytor. Vet inte exakt vad de tänkt att de ska innehålla för typ av verksamhet. Ska försöka hugga Alessandro under kvällens bankett. Eller så får min vapenbroder göra det. Han undrade oxå något. Undrar vad det var.

 

Summa summarum får man en väldigt spännande kvarter. Tänk vad intressant med två bibliotek fyllda med gamla handskrifter och bilderböcker om hus. Och så parar man detta med centret för film och foto. Och har konstisarna nära. Och har en utställningsyta. Och, nej det hade man inte, lite digital kompetens. Aaaahhh, men det har jag ju lärt mig att sånt finns inom biblioteken. Så då var det klart.

 

När kulturcentret står klart om 3-4 år (det är en historisk byggnad, skrev jag det? Gör det hela lite besvärligt) kanske det kan vara dags för mig att åka till Italien. Om inte förr.

 

Kan oxå konkludera att förmiddagens föreläsningar om hållbart byggande – fokus på energi – gav två lärdommar:

 

1. I resten av Europa är man ungefär på den nivå som vi var i Skandinavien på 70-talet. Nästan. Kanske inte rörande frågor om systemtänkande, energiproduktion och kyla. Men det var fint sammanfattat och tillvänt en auditorium fyllt av bibliotekarier (fördomar!)

 

2. Ett fördrag på tjeckiska, tolkat till engelska och med obegripliga slajdar, även de på tjeckiska, och som avhandlar renoveringen och värmesystemet på Nationalteatern inte bara var spirituellt upplyftande. Ungefär lika begripligt och underhållande som spex på finska.

 

Pragsk läslustan och revolt

Facebook Twitter Pinterest

Jag gillar Stora Saluhallen. Jättemycket. Lukta, handla, vara. Men säg att det inte gick att ha den kvar.  Eller snarare att det inte gick att bedriva mathandel här. Utdömt, otjänlig. Vad gör man då? River, bygger handelspalats. Cos-butik? Ett hotell till med ännu mer hängande pool? Eller nått vettigt (-are)? Nått som faktiskt tillför stan en bra funktion på en bra plats.

 

 

För erkänn nu. Visst är det rätt bra med stadsbiblioteket i Brunnsparken. Kan det inte få ligga kvar där? I alla fall till en del.  Befinner mig i Prag. Konferens om universitets- och forskningsbibliotek. Har inte dragit igång riktigt, började med studiebesök nu på förmiddagen.  Jag var på ett av Prags fyrtiotvå stadsdelsbibliotek. Inte mycket att yvas över.  Förutom just detta med saluhallen.

 

 

För det är där det ligger.  Gammal saluhall. Kass. Häftigare med centrala köpcentrum i det postkommunistiska Tjeckien. Saluhallen stängdes. Men revs inte. Istället la man in ett bjälklag till. På bottenvåningen ligger en supermarket. En våning upp, men en relativt blygsam entré ligger stadsdelsbiblioteket, mitt i stan, kopplad till gatan och med en intensiv å utåtriktad verksamhet.  120 000 besök om året. Internetkurser för de gamle, skol- och barnverksamhet en masse.

 

 

 

 

Specialiserad på science fiction litteratur. Här finns en nyckel. Boken är central i Tjeckien. Längs paradgatan Václavsksé námesti räknar jag inte färre än tre enorma boklådor. Att läsa för barn, skolverksamhet, biblioteket mitt i byn, lättillgängligt, tillhandahålla de böcker, som sci-fi, som gör att läslusten växer är ett effektivt sätt att få en läsande befolkning. Enkelt och begåvat. Helt tvärtemot Sveriges biblioteksinköpspolicy på 70 och 80-talen, där Enid Blyton, Asterix och Barnen Hedenhös var litteratur non grata, fast det var detta som vi alla ville läsa.

 

 

Kul är även verksamheten kallad “en natt på biblioteket”. Barn bjuds in att sova över tillsammans med bibliotekarierna på biblioteket. Man läser sagor, spelar teater, leker o smyger runt. Men man sover inte så mycket. Det hinner man inte liksom. Sen är det frukost som biblioteket bjuder på. Eller schh, det får man inte säga högt. Ty EU:s livsmedelshanteringsregler gör att man egentligen inte får bjuda på frukosten. Så det gör man i smyg.

 

 

Kort är det en plats som vill bidra till ökad läslust, som vill visa barn att bibblan inte bara där en plats för tystnad och dammiga böcker, och som säger att det ibland är helt rätt att bryta en och annan regel. I vart fall om den är för puckad. Som en homage de de gamla revolutionära dragen som genomsyrar den här byn.

 

Att resa genom landet

Facebook Twitter Pinterest


Urbanisering. Ordet känns aldrig så påtagligt som när man åker bilvägen genom landet för att nå påskfjällen. I bil, inte på kvast. 

 

Först Tösse. Jag vet inte om det är någon mer än jag som ser den. Den stora stenkåken mitt emot kyrkan, precis efter att Västergötland övergått i Dalsland. Tror jag.

 

Landskapen verkade åsättas större betydelse i fröken Marys undervisning på åttiotalet än vad som återspeglas i Trafikverkets skyltprogram.

I varje fall. Stenhus i Tösse. Ett spekulationsbygge från artonhundratal. Grosshandlaren trodde att den nya järnvägen skulle dras förbi kyrkan. Därför satsade han stort. Byggde en ny handelsbod och bostäder, både till sig själv o andra. Välbyggt. Sten. Precis som Vasastan. Här skulle det nya, expansiva Tösses centrum hamna  Men åt pipsvängen gick det. Järnvägen gavs en mer östlig sträckning. Grosshandlarns kåk står där. Välbyggd. Sten. Mitt på en åker. Minner om den tid då Tösse skulle växa. Bli en metropol. Järnvägen skulle komma. Kommunikation, talang, kapital. Idag stannar inte tågen här. Inte finns det någon affär heller. Man får ta bilen till nästa köping. Eller fara in till Trollhättan, orten med stort framtidshopp.

 

 

Färgelanda. Mellerud. Åmål. Säffle. Torsby. Malung. Avfolkade, tror jag. Flera byar med en jordmån längs älven så smal att mina farfarföräldrars steniga småländska åkrar verkade oändligt bördiga och livgivande tillfamiljen.

 

Så småningom Särna. Huvudgata. Live striptease. Byggnaden går att köpa för 295 000. Och så ett mobilnummer. En gammal bio, Röda kvarn, i en röd lada. Sen kommer det. Ett lokstall. I rött tegel, kunnat stå modell för Märklins byggsatser. Men ingen järnväg. Inte längre, eller har det någonsin gått järnväg hit? Ett spekulationsbygge till? Oklart, får leta svaret någonstans.

 

Tänk att bo här. Hissnar. Vad hände, hur blev det så här? Vad ska det bli sen? Hur formulerar man framtiden? Här? Det är som ett land vid sidan av det land som jag brukar tänka på. Skäms lite. Skräms. Men ibland behövs det påtagliga.