Den 3 december började Hanna Lindgren på inobi. Hanna, född i Västerås, är utbildad byggnadsingenjör med inriktning mot arkitektur vid Tekniska Högskolan i Jönköping samt arkitektur vid Korea University i Seoul. Innan hon kom till inobi jobbade Hanna som projektingenjör på ett mindre byggföretag i Göteborg. När Hanna inte är på kontoret äter hon sin sambos hemlagade biffar. Välkommen Hanna!
Vi är runt och pratar här och där, då och då. Under november har vi två föredrag inplanerade.
Torsdagen den 22 november pratar Erik Berg om läget för byggemenskaper i Sverige som en del av en seminariedagen om byggemenskaper på Älvrummet i Göteborg. Tiden är 10.30, seminariedagen arrangeras av Föreningen för byggemenskaper, program och anmälan här.
Den 28 november föreläser Erik Berg på KYH Yrkeshögskola i Malmö om hur framtiden ser ut för ett miljöriktigt byggande och om samspelet mellan byggnad och samhälle. Föredraget handlar också om hur olika kompetenser inom och utanför byggbranschen kan jobba ihop för att uppnå hållbarhet ur alla aspekter.
Oktober 2012 besökte inobis Andreas Eklöf ett antal universitet och kunskapsorienterade städer i USA och Kanada på jakt efter exempel på det senast i campusplanering och kreativa miljöer. Det blev sex artiklar fullmatade med observationer och foton som har publicerats löpande på vår blogg. För att få lite överblick över artikelserien har vi lagt in en länk till var och en av rapporterna på den här samlingssidan.
MIT – Massachusetts Institute of Tecnology
|
Williams College, Massachusetts
|
Montreal och McGill University, Québec
|
The New School (of Social Research), New York
|
New York Univeristy och Queens College
|
Columbia University och the High Line
|
Fredagen avslutar den nordamerikanska turnén för denna gång. Sista besöket gick till MIT, Massachusetts Institute of Tecnology. En av världens kanske förnämsta utbildningsanstalter. Massa nobelpris och berömda medarbetare. Återigen blev vi fantastiskt mottagna och bemötta. Lärde oss att det finns fler än 60 colleges och universitet i Bostonområdet, mer 200 000 studenter. Lite sliten känner man sig av la dolce vita. Huvudnumret var MIT:s medialab, om vilket du ka läsa mer här.
Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då hade vi fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Fördjupningar kring alla MIT:s utvecklingsprojekt kan man finna här.
Vart börjar man. Kanske med att konstatera att det finns enorma systemskilnader. MIT har ett endowment på $10 miljarder. Försöker att lura ut hur detta funkar, men som jag förstår det så gör man årligen så att antingen a) 5% av avkastningen på endowmentet eller att b) de 5% endowmentet prognostiseras kasta av går in till högskolans verksamhet. Just nu lutar jag mot a). Hur som helst, eftersom pengarna är investerade på olika sätt så slog finanskrisen hårt mot amerikanska universitet. Särskilt hårt mot ”the other universtiy” (Harvard) som har ett endowment på i storleksordningen 250 miljarder SEK. Men det lär väl var mindre nu…
En del av MIT:s endowment är investerat i fastigheter, och då talar vi inte om de fastigheter som universitetet bedriver sin verksamhet i, utan rent kommersiella investeringar i närområdet. Naturligtvis med baktanken att man på sikt (och då pratar vi 25, 50, 75 år) ska utveckla sin akademiska verksamhet och ta även dessa markresurser i besittning. För att minska riskexponeringen arrenderar man i stora stycken ut marken till fastighetsföretag som utvecklar marken på långtidskontrakt. Området runt MIT är numera väldigt hett, här kan man finna den högsta koncentrationen av IT- och Biotech-företag i världen (i termer av antal företag per sqf).
En annan stor skillnad, och nu har vi äntligen börjat bena i det, rör relationen med staden i vilken man är verksam. I Cambridge (inte i England, utan den del av Bostonområdet som MIT och Harvard befinner sig), som även kallas för Peoples Republic of Cambridge på grund av sitt mångåriga liberala styre, är man inte bara nöjd med att så stora markarealar upptas av universitetsverksamhet. Universitet är nämligen not-for-profit, och betalar därigenom ingen skatt, och som ni vet är fastighetsskatten lokal och inkomstskatten federal i USA.
En stor del av diskussionerna i samverkan med kommunen handlar om att både öka skattebasen (t.ex. genom att utveckla kommersiella fastigheter, för vilka man betalar skatt) och ge saker tillbaka till staden genom att fysiskt utveckla sitt område till Cambridgebornas väl och ve. Idag betalar MIT ungefär $35 miljoner i skatt för sina kommersiella fastigheter, och eftersom runt campus är attraktivt har fastighetsutvecklare attraherats att investera i Cambridge, vilka inte i huvudtaget fanns där för 10 år sedan, och är nu bland de största skattebetalarna i staden. Självklart är detta problematiskt då mark- och hyrespriserna har skjutit i höjden och små, nystartade verksamheter har flytt området (se även inlägget om Montreal)
Man har också stora diskussioner kring transport och kommunikationer, men inte lika allvarliga som på Stanford där county inte godtar ytterligare biltrafik till universitetet som därför måste ta till relativt radikala åtgärder för att fortsatt kunna expandera. Och sen har man så klart de vanliga problemen med grannar som vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Amerikanska universitet är i allmänhet väldigt bra på att arbeta med sin planering och att förklara sina fysiska strukturer och intentioner. Man gör det både för sakens skull (Parkinsons lag), men också för att kunna samla in pengar och vara beredda på att kunna ta emot en donation. För erfarenheten är att det är viktigare för donatorer (och nu pratar vi hundratals miljoner dollar) att projekten blir av snabbt, än att det hamnar på exakt rätt plats. Och då måste universiteten vara beredda. Båda att man själv har klart för sig vilka behov man har, till vilka ändamål man samlar in pengar, och att planeringsproblem med stadens myndigheter är lösta.
Sen blev det arkitekturporr för hela slanten. Först Frank Gehry’s Stata-building. Jag har alltid tyckt att den var rätt cool, men kommer hädanefter bara att se den som ett underhållsproblem. Och, enligt vår värd, är den ungefär lika yteffektiv som en katedral. Inne i Stata har man även experimenterat med miljöer för nya pedagogiska grepp, ett av de starkare var de multamediaklassrum för handledda grupparbeten, med lärarna i en tron i mitten med möjlighet att projektera på alla väggar. Studenterna i smågrupper med datorer runt runda bord. Först undervisning, sen grupparbeten och sen redovisning. Alla förstaårsstudenter har sin fysikundervisning i dessa lokaler.
Pågående renovering…
Inne finns mängder av gemensamhetsytor designade för möten och umgänge
Huset har blivit MIT:s nya signaturbyggnad
Okej, kanske lite mörk bild, men detta är ett av flera nya klassrum för lärarledda grupparbeten
Kronjuvelen idag är definitivt MIT Media Lab. En japansk skapelse i vitt. Helt öppna labb som vänder sig mot ett öppet atrium i vikten. Coola tryckskärmar som visar vilka forskargrupper som finns i huset, vad de pysslar med och vilka individuella forskare som finns i dessa grupper.
Labben ligger glasat öppna och aktiva mot atriumet
Ljusgård för all sköns aktivitet
Vi tittade också på den gamla huvudbyggnaden från 1916, med sin kupol som för tillfället var under renovering. Det är denna kupol som bland annat har haft en polisbil placerad på sig. Samtidigt är det imponerande att en så pass gammal struktur fortfarande är flexibel och kan omvandlas att passa nya syften. Att den byggdes utgående från de senaste rönen om moderna industrilokaler, med ordentlig takhöjd, ventilation och ljus har underlättat.
Den ursprungliga planen för MIT, i huvudsak genomförd
Slutligen har vi Saarinens kapell. En liten pärla som bara måste upplevas.
Jaha, då återstår att tacka för att ni läst denna reseblogg, solen har strax gått ner över Logan airport och klockan är kvart över sex på kvällen. Hoppas ni fått ut något vettigt av den. Jag, Per och Agneta har lärt oss massor som vi nu kan implementera i Campus Näckrosen. Mitt slutmål är inte Boston, utan nu blir det en vecka i NY. Men då har jag för intet avsikt att blogga…
Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. ”Som en lekskola för ett lite äldre klientel” som en av våra värdar uttryckte det. Mer om Williams kan du hitta här.
En fantastisk resa genom ett Massachusetts skrudat i höstens alla vackraste färger. Otroliga vyer med lövskogsbevuxna kullar. Smutskastningskampanjen från det amerikanska valet på radion. Det tar ungefär tre timmar att köra från Boston till det nordvästra hörnet av delstaten. Williams ligger där Massachusetts möter Vermont och staten New York. I ödemarken skulle man kunna säga, som att lägga en privatskola i det inre av Medelpad och hoppas på att det skulle funka.
Omgivningarna är helt otroliga. En strålande dag och höstens vackra färger bidrar så klart, bäddar in de historiska byggnaderna och skapar en sagokänsla. Studenterna bor allesammans på campus, utom en litet antal som deltagit i ett lotteri där vinnarna ges möjlighet att bo utanför området. Alla studenter är med i ”21 meal plan”, vilket innebär att de äter frukost, lunch och middag på campus. Även merparten av lärarna bor på eller kring campus. Ovanstående är i och för sig inte unikt när det gäller undergraduate studier i USA, men det brukar för det mesta endast gälla förstaårsstudenterna och inte inkludera lärarna.
Årsavgiften (”tuition fee”) ligger på i runda slängar $30 000, hälften av studenterna får någon form av bistånd i form av stipendier från Williams. Vilket delvis ligger i deras princip om att anta utan att först undersöka de sökandes ekonomiska status.
Rektorsbostaden
Men de $30 000 räcker inte långt. De faktiska kostnaderna uppgår till $82 000/student, och det är avkastningen från donerade medel (”endowment”) som täcker upp för underskottet. Merparten av de donerade medlen kommer från före detta studenter vid Williams, alumner, som vill ge något tillbaka till sin alma mater.
Innan vi går över till skrönorna, för de finns det gott om, så kan vi börja med att konkludera att detta med donationer, endowment och alumni är en av hörnstenarna i amerikanska universitets verksamhet. Studenter blir alumner, som kan bli bidragsgivare, varför det är väldigt väldigt viktigt att skapa en vi-känsla och tillhörighet under studieåren. Det här är något som Williams, med sitt residential-system, är duktiga på.
Bidrag från alumner är viktigt både för privata och delstatliga universitet, även om det så klart är viktigare för de privata. Gamla studenter bjuds in, bidrar och lägger sig verksamheten. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Ibland blir man erbjuden donationer som man inte vill ha, och ibland tenderar alumnerna att verka konserverande. Eller lägga sig i detaljerna kring sin donation. T.ex. vilken arkitekt som ska rita vilket hus.
En sådan berättelse stötte vi på igår då vi gick en guidad historisk tur på Harvard. Deras stora fina bibliotek (Widener Memorial Library) tillkom genom en donation från hans mamma. Sonen drunknade nämligen när Titanic gick under 1912, efter att han varit i Europa för att hitta kronjuvelen till sin boksamling, titel och författare har jag förträngt. Börjar bli lite fullt i skallen nu. I vart fall så satte den sörjande mamman som villkor att Harvard i biblioteket skulle ha en exakt replika på sonens arbetsrum innehållande hans fantastiska boksamling och att det skulle få nya färska blommor varje vecka. Därtill fick inte en enda detalj, tegelsten eller annat, i fasaden förändras efter dess uppförande. Exteriört skulle det konserveras. Vilket resulterat i att Harvard byggt till biblioteket under marken för att få plats med sina samlingar, som växer med ungefär 50 000 titlar per år.
“Who put that ugly fucking door on that fine building” sa Frank Lloyd Wright när han hälsade på Williams på -20-talet.
Det kom en liten skröna i vägen, men nu tillbaka till slutsatserna från Williams. Detta är den undergraduate-institution i Amerika som rankas högst beträffande kvaliteten i utbildningen. Den stora hemligheten tycks ligga i att man skapat en stolthet kring undervisning. Det ses inte som en belöning att inte behöva undervisa, och den (lilla) forskning som lärarna bedriver sker i huvudsak utanför terminstid. Klasserna är huvudsak små med omkring 20 studenter i varje, och lärarna får ett personligt förhållande till studenterna.
Insatserna kring pedagogisk utveckling är betydande. Det finns flera kommittéer som håller på med pedagogiska spörsmål och lärarna hjälper varandra och sitter med på varandras lektioner för att ge tips och råd om vad som kan förändras/förbättras. Men några särskilt nya rön i kopplingen pedagogik fysisk miljö såg vi inte.
Ett nytt bibliotek är under uppförande (boken är fortfarande betydelsefull för den akademiska personalen på Williams) där det ska finnas mängder av studieplatser för studenter och något vi lite slängigt kan kalla ett mediatek. Däremot pratar man sig varm för formella och informella mötesplatser inomhus, då klimatet är ungefär lika uselt som det är i Göteborg under vinterhalvåret. I nischer och korridorer ställer man i ordning platser där man kan sitta ner och samtala.
Nya biblioteket under uppförande. Spana in i kullarna i bakgrunden. Bedårande utsikt.
Extensiv läsning
Vi blev guidade runt campus av den fantastiska professorn i arkitekturhistoria EJ Johnson. 75 år och lika aktiv som alltid. Inspirerad av en kollega från tidigt i sin karriär som var aktiv ända till han fyllde nittio. EJ är själv en alumn från Williams, och på den tiden var det en ”all male school” och man bodde och levde i ett ”fratt-house”, förhållanden som förändrades på sextiotalet. Fratt:sen ständes och kvinnor släpptes in. Eftersom kvinnornas prestationer var högre än männens så lyfte nivån i utbildningen flera nivåer. Idag är det ungefär lika många kvinnor som män i undervisningen.
Eugene J Johnson
Det första byggnaden på campus uppfördes 1792 och innehöll alla de lokaler som det nygrundade colleget behövde inom sina väggar. Sovsalar för studenterna, lektionssalar, bibliotek (enligt legenden nådde bibliotekarien alla böcker från sitt skrivbord), matsal och ett kapell. Eftersom skolan från början var protestantisk var eleverna tvungna att delta i gudstjänst två gånger per dag. Numera är Williams icke konfessionellt.
Kapten Williams, som testamenterade grundplåten till colleget, dog redan på 1750-talet i ett av alla fransk-engelska krig. Men det kom att ta 40 år innan verksamheten kom igång på grund av att Harvard höll emot. De tyckte att det absolut räckte med en institution för högre utbildning i den nya världen. Och övertygade delstatsledningen om att så skulle det vara. När Williams sen kom till så placerades det så långt bort från all sans och redighet som det var möjligt. Dessutom i indianterritorium där det vid flera tillfällen hade förekommit överfall och till och med massakrer på nybyggare. Så kanske hoppades Harvard att Williams skulle ta en ända med förskräckelse.
Fratt-house bakom träd. Stort. Från tiden då studenterna brukade ha med egen butler till skolan.
Sent 1800-tal så krisade det ordentligt. I protest mot den trångsynta och instängda staden Williams stormade en majoritet av lärarna och studenterna iväg och bildade det som kom att bli Amhurst college, Williams ärkerival. Men Williams överlevde och har idag en fantastisk verksamhet och campus. Ganska långt ifrån grundtankarna i vårt Näckrosen-projekt, men ändå tar vi med oss tankarna och vi-känsla och den stolthet de uttrycker för sin undervisande verksamhet.
Imorgon MIT, ser om jag hinner blogga om detta innan Internet tar slut.
