Uncategorized

Montreal är platt, rätt jäkla stort och ligger på en ö. Pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter. Banden till Europa är starka, och man ser sig som en brygga mellan det nordamerikanska och det europeiska. Saker jag inte alls var beredd på när vi kom hit. För handen på hjärtat, vad vet du om Montreal? OS-76 (Bernt Johanssons höjda armar), Canadiens, men sen tar det rätt mycket stopp. Härligt inlandsklimat med kalla, snörika vintrar och varma torra somrar. Som konsekvens ligger stadens stora shoppingdistrikt under jord, med mer än 25 mil (kan det verkligen stämma) gångar med affärer etc. Staden känns, trots sin storlek, rätt lättfattlig och trygg. Den har med sig den enkla tydliga Amerikanska rutnätstrukturen, men det europeiskt lågbebyggda.

Förutom en guidning genom hela bygden, upp på Mont Royal ner till Chinatown, via Notre Dame och mängder av sevärdheter, var våra besök koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Om vilka du kan läsa mer ingående här och här. Montreal ligger i Québec, den franskatalande provinsen i Kanada, och är världens näst största fransktalande stad. Ungefär 80% av invånarna har franska som första språk. Skolsystemet är uppbyggt kring språken, där man måste bevisa att (minst) ena föräldern är engelsktalande för att man ska få gå i en engelskspråkig skola. Men redan från första årskurs läser man ”det andra” språket, vilket gör att man kan säga att hela befolkningen är tvåspråkig.

McGill

I Montreal finns fyra större universitet, varav två engelskspråkiga (McGill och Concordia). Till skillnad från skolsystemet så är man inte styrd som student, utan kan fritt välja vilket universitet man vill läsa vid. Vill man vid McGill tentera på franska så måste de ordna med detta, precis som man har rätt att tenta på engelska vid Université de Montréal och Unviersité de Québec a Montréal.

McGill äger, liksom merparten av de nordamerikanska universiteten, sina egna byggnader och mark. Dessvärre har de gått i den fälla som är förknippat med det egna ägandet, man har eftersatt underhållet och istället satsat sina resurser på, framförallt, sin forskning. Nu står man med brallorna nere, eller om ni hellre vill med sängen blöt och kall, och måste investera stort i existerande fastigheter för att dessa inta ska falla sönder.

Diskussion kom att handla mycket om stadsplanering och relation till stad och grannar (konstaterar att vår plan- och bygglagar är väldigt stringenta och enkla i jämförelse med de kanadensiska) och om vårt Projekt Campus Näckrosen. McGill har, inför arbetet med underhållet, tagit fram Guiding principles och en implementeringsplan för dessa. Vi fick beskrivet hur dessa arbetats fram, vilket måste sättas i den kanadensiska kontexten, och hur man arbetat med olika individer och organisationer inom och utom universitetet.

De var mycket nyfikna på Näckrosen, och det är intressant att få inspel från campusplanerare som inte har någon förförståelse för vår Göteborgskontext. Varför ska projektet genomföras, har vi staden med oss bakom, vilka är det som ska in på campus förutom universitetet, vad gör Näckrosen attraktivt för dessa och vem är det som bestämmer (tar risken) kring nya hyresgäster.

Montreal 2025, Quartier des Spectacles

Okej, jag börjar med slutsatsen. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit. Byt idéer och fundera på hur Montreal har gjort för att utveckla sin stad. Börja med en ”summit”, kalla det rådslag om ni vill. Utgå från vad man vill att staden ska bli och vad som krävs för att nå den visionen. Bjud in brett till diskussionen, men låt alla komma till tals. Och framförallt när en gemensam bild finns framme, berätta berättelsen, och lär era ambassadörer att berätta berättelsen. De turistguider som visade oss runt i stan är de bästa berättelsebärarna. De pekade på historia, utveckling och framtid. Måste åka guidebussen i Göteborg någon gång, bara för att höra vad de har att säga. Någon som gjort det på länge? Eller någonsin…

Montreals stad ställde upp med stor delegation. Svenska konsultatet hade informerats om vårt besök, och en av kommunhöjdarna hade, när hon var i Göteborg för tre veckor sedan, informerat Annelie Hulthén om vårt besök. Måste säga att vi tyckte detta kändes lite småhäftigt. Och ovant.

Illustration av den framtida utvecklingen av Quartier des Spectacles

Summerar i korthet. Den summit man hade för snart tio år sedan gjorde att man enades kring en strategi som bär namnet Montreal 2025. Egentligen enades man under en stackatolik rubrik: ”Live, learn, create, enteratain” och drog igång fyra större utvecklingsinitiativ och satte av en stor påse pengar till vart och ett av dessa (total rör det sig om 95 miljarder över en 20-årsperiod):

1. Montreal technopole, satsningar kring universiteten och universitetssjukhusen för forskning och näringsliv, och ett utökad utbyte mellan desamma.

2. Montreal waterfront, ett initiativ för att ta hand om det gamla hamnområdet och låta staden gå hela vägen ner till vattnet.

3. Quartier de la vie, naturrum och ekoturism, koncentrerat kring Olympiastadion och Mont Royal

4. Quartier des spectacles, nöjesdistriktet mitt i stan.

Och det är kring det senare som vårt besök var koncentrerat. Vad man gör inleddes egentligen på 60-talet. Montreal blev under förbudstiden i USA ett utflyktsmål för de som önskade ett sämre levena. Red light – området i Montreal var därför en dominerande del av stadsbilden när borgmästaren på 60-talet bestämde sig för en sanering, och byggde ett nytt operahus och konsertsal och försökte på så vis bli av med den icke önskvärda verksamheten.

Men sen stannade det av, och det var inte förrän vid Montreal 2025-summiten som det verkligen tog fart igen. Härigenom drivs nu utvecklingen av Quartier des Spectacles som ett nerifrån och upp projekt. Inte genom kommunala dekret.

Som komplement till skyltar projekteras gatunamn och hänvisningar till händelser direkt på gatan

Okej, vad är det då man har gjort. Jo, man har försökt att skapa ett område, några kvadratkilometer stort, för konst, kreativitet och evenemang. Här finns ungefär 45 000 arbetsplatser (främst inom den ”kreativa” sektorn), ungefär 6 000 bostäder och drygt 45 000 studenter. Det finns fler än 80 kulturscener av olika typ och storlek, med 28 000 sittplatser och det anordnas ett 40 tal festivaler årligen. Totalt besöker 10 miljoner åskådar olika evenemang inom området varje år. 65% av de boende har inte bil, och så mycket som 85% av de arbetande och studenter som har området som bas pendlar hit antingen kollektivt eller med cykel. Ett färdmedel man satsar stort på i Montreal, och vi blev stolt påvisade deras första kombinerade cykel- och gångbana! Hur förhåller man sig till sådan stolthet?

Massor av cyklar. Hela tiden.

En stor diskussion i stadsutvecklingen i Kanada rör ”gentrification”, dvs. segregering, men inte på det sätt som vi brukar diskutera. Utan det handlar om att när man bygger nytt så trycks det existerande undan och försvinner genom att hyror höjs och man inte har råd att bo kvar. Detta leder till att vid nybyggnation tvingas utvecklare (t.ex. fick vi presenterat för oss planer till nya campus) att även skapa ”social houses” och ”affordable houses” inom outvecklingsområdet, för att undvika detsamma.

Frågan om utvecklings baksidor behandlas med största allvar inom Spectacles-projektet. Det är viktigt för området att konstnärer och ”vanliga” människor har råd att både bo kvar och vara verksamma inom området. Flera initiativ görs för att detta ska blir verklighet. Framförallt blandar man gammalt och nytt, och låter inte allt bli så ”jävla fint” som vi tenderar att göra i Sverige. Risiga kåkar står granne med nybyggen. Det viktiga är att all verksamhet bidrar till att göra området levande.

I denna byggnad finns mängder med ateljér och arbetsplatser för konstnärer av olika slag. Hyrorna hålls medvetet låga.

Vi imponerades stort av Montreals stringenta behandlade av sin strategi och hur de har låtit den bli konkret i både fysisk- och stadsutvecklingsprojekt. Samverkan sker inom olika paraplyorganisationer, där man fått med alla, eller i varje fall de viktigaste, aktörerna att samverka för framgång. Man menar att Montreal nu växer inom den kreativa sektorn, med stora dataspels- och programvarutvecklare i spetsen, liksom inom kultursektorn och upplevelseindustrin. Men vad det gäller arkitekturen har man mycket övrigt att önska…

Efter Montreal for ÖP:n hem till Göteborg. Vi sörjer. Nästa stopp på resan är Boston och Williamstown, innan Per åker hem till Sverige och jag får en vecka i New York. Au revoir.

Festivaltorget, rymmer upp till 100 000 åskådare. Färdigdragen el och de stora strålkastarställningarna utgör grundläggande infrastruktur för evenemang.

Runt festivaltorget finns mängder av “kurer” som används för konstutställningar och som “kiosker” vid arrangemang.

Röda prickar används identitetskapande som symbol för Quartier des Spectacles

Allting är inte så jäkla fint och polerat, detta är en rest från en grafittifestival.

Columbia University (tidigare känt som Kings College, före det amerikanska frihetskriget vill säga), High Line och så lite turistande kring Ground Zero och Battery Park. Mitt livs första dag i NYC, det stora äpplet är avklarad. Eller snarare än ett äpple är det stan som alltid låter. Överallt och hela tiden. Blir lite lätt tokig av att aldrig hitta tystnad. Till och med AC:n på rummet låter så att flaskvattnet skvalpar. Vojne, vojne, ack dessa i-landsproblem.

Torsdagen var dag ett på den nordamerikanska turnén. Går kanske att hitta på twitter under #inobigoeswest2012. Tillgången till (icke svindyrt tack vare tele2.s usla rabatter) nät är begränsat, vilket gör kvittrande mer till ett stillsamt kutter. Tillsammans med projektledaren (a.k.a. ÖP.n) och GU:s fastighetschef (a.k.a. Per) besöker vi totalt nio olika objekt för att samla kunskap och lärdomar till Projekt Campus Näckrosen. Objekten finns sedan tidigare beskrivna i den omvärldsanalys vi gjort för projektets räkning. Dagens extensiva läsning går att finna här (Columbia) och här (New York). Kommer inte att upprepa det som redan finns skrivet, utan koncentrera mig på våra allmänna intryck och reflektioner.

Manhattanville Campus, en del av Harlem

Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man insåg också att man hade ganska mycket sämre lokaliteter än sina främsta konkurrenter (läs Harvard), med merparten minst hundraåriga kåkar som svårligen kan ges nya funktioner och innehåll. I slutet av det förra seklet gjorda man en lokalprognos för de kommande 10, 25 och 50 åren. Universitet tenderar ju att exercera i långsiktig planering. Och med denna som grund började man köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus. Marken bestod av gamla industribyggnader från den tid, före senaste världskriget, som New York hade fler än 1 miljon industriarbetare. Finns inte så många kvar idag.

Den gamla industrimarken gränsar till, eller kanske snarare är en del av Harlem. Huvudgatan i Harlem, 125 St., går rakt igenom området på sin väg mellan East river och Hudson dito. Det tog 10 år för Columbia att förvärva all mark, till slut behövde man även stadens hjälp med att expropriera de sista fastigheterna. Men det gjorde inte så mycket. För lika lång tid tog det att få till en ny stadsplan. Planerna överklagades hela vägen om till högsta domstolen (vi vet Supreme Court, dom som brukar prata om dödsstraff och abortlagstiftning vardagsvis). Motståndarna var allt från ”usch vad Columbias ledning var dumma 1968 när det slog ned på studentrevolten” till de som oroade sig för att hyrorna i närområdet skulle skjuta i höjden.

Under planeringsperioden deltog Columbia i ungefär 400-500 externa möten, av olika sort och storlek. Vilket i och för sig inte helt tillintetgjorde all kritik, därav överklagandena, men som resulterade i flertalet samverkansavtal kopplade till det nya campuset, kring allt från praktik för ungdomar från närområdet till avtal med konstnärsgrupper om att får göra utställningar på det nya campuset.

Att det nu till slut faktiskt blir av handlar om den uthållighet som universitetet uppvisat. Den rektor som tillträdde 2002 gjorde Manhattanville till ett av sina viktigaste projekt, och har hela tiden ställt sig bakom och propagerat för detsamma.

Illustration av det pågående bygget av Jerome L. Greene Science Center, av Renzo Piano

En annan viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Att alla bottenvåningar inom campus ska vara öppna och innehålla verksamheter som kan användas av de kringboende. Man uttrycker att den som passerar genom området ska inte lägga märke till att de passerar genom ett universitetscampus, medan dess studenter och lärare klart ska känna att de är på Columbia när de kommer till campus. Detta är en utmaning i sig. Man löser det genom, så klart, utåtriktad service och genom att upplåta mark till utåtriktad verksamhet. Ett exempel är marknadsstånd, likt den marknad vi såg vid Columbias Morningdale Campus.

Även i campusplanen handlar det om respekt och integration med de närboende. Gatorna ska skära genom campus och ge Harlem kontakt till vattnet (Hudson river). Trottoarerna görs breda och gatorna ska ge tydliga siktlinjer ner mot vattenbrynet. Universitetet driver denna utvecklings själva, dvs bekostar och utformar gator och allmänna ytor, främst för att det är enklast så, skulle man invänta stadens finansiering skulle det ta lång tid och troligen blir fel.

Att man inte tänker bygga lokaler för kontor och andra näringslivsbehov på campus handlar om lagstiftning. Dels hur staden bestämt att marken får användas (stadsplanens bokstavsbeteckningar) och dels hur privata universitet beskattas. Om de ska vara skattebefriade (i det närmsta) får inte mer än en viss procent av lokalerna hyras ut kommersiellt. Men idén med näringslivsaktörer på campus betecknas som ”intressant”. Frågan är om det var ett artigt svar, eller faktiskt spännande. Oh, dessa amerikaner. Vår hatkärlek är oändlig.

I övrigt följer designprinciper och drivkrafter bakom arkitekturen samma trender som vi ser hos oss. Det ska inbjuda till multidisciplinära samarbeten, bidra till det öppna universitetet, breddad rekrytering och campus ska inte planeras ad hoc.

När Manhattanville står klart kommer Columbia ha dubblerat sina ”akademiska lokaler”. Men om det tar 20, 40 eller 50 år återstår att se.

Om du vill fördjupa dig så finns som sagt mer text om Manhattanville och Columbia här, och projektets egna hemsida finns här

High Line

Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Att järnvägen hamnade i luften beror på att när järnvägen gick på marken så kallades vägen där den gick för ”Death avenue” pga. alla fotgängare som hamnade under tågen. Vilket ledde till att man skaffade sig beridna vakter som red framför tågen för att jaga bort alla som kunde hamna i vägen. 1929 bestämde man sig för att flytta järnvägen upp i luften, och det är denna bro, nära tre kilometer lång, som nu blivit en park.

Från början skulle den rivas. Men grannar samlade ihop sig i en medborgargrupp och hindrade rivningen. Det kanske är det häftigaste av allt. Genom att formulera en tydlig idé lyckades man få till en utveckling som utvecklade något existerande till något ännu bättre och användbart.

Vi har redan skrivit om High Line här på bloggen och den finns än mer detaljerat beskriven här, men den gör sig bäst i verkligeheten. Whenever in New York, åk dig och upplev. Ett tillägg som verkligen förvandlat sin del av staden.

Denna afton har jag också införskaffat en ny kamera. Ledsnade på iPhonens begränsningar. Som vem vet, i morgon kanske bloggen är en fullkletad fotoexposé.