Uncategorized

En av konferensdeltagarna sa till mig ”en ganska lång konferens om ett ganska smalt ämne”. Jojo, det sammanfattar väl ett nörderi. Intressant och många nya intryck. Ska försöka att sammanfatta mina, innan jag slänger in den sista presentationen från Singapore.

Vi kan göra de vackraste, mest genomritade, mest fantastiska rymdrakter, men om ingen vill åka till mången så är de helt onödiga. Att skapa bra lärandemiljöer, oaktat om det handlar om IPE eller annan form av lärande, så måste det vara miljöer som de som ska bruka dem vill ha och vill använda. För att kunna skapa sådana miljöer så kräver det en förmåga att förstå (vad brukarna vill ha) och förklara (för brukarna att förklara vad de vill ha). Och motriktat. För brukarna att förstå hur miljöerna kan tänkas funka och för oss att förklara hur vi har tänkt. Det gemensamma språket. En gemensam process. Känns det igen? En faktor som inte nämnts på konferensen är att detta tar tid. Tid att förklara, tid att förstå.

Häri ligger ett behov av att parallellt utveckla de fysiska strukturerna/miljöerna, pedagogiken, utbildningsinnehållet samfällt. Att det ena stödjer det andra. Och att man kontinuerligt utvecklar de miljöer man åstadkommit. Att inte tro att det är färdigt i och med att det nya tas i bruk.

En annan sak som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet är frågor kring organisation och ledarskap. Det går att göra en hel massa saker utan att bygga om, nytt eller till. Det handlar om att vilja och att använda det man har på nytt sätt. Det handlar om att leda. Att styra. Att förändra och sätta samman organisationen på ett sådant sätt att man kan nå de mål man vill uppnå. Att förstå vari de verkliga problemen ligger. Att utveckla brukarna. Att förstå studenternas behov, för vem är det egentligen som definierar vilka miljöer det är som studenterna behöver?

En tredje sak handlar om förväntningar. Och fostran. Vad förväntar man sig av en miljö, hur har man (tidigare) lärt att använda den. Tydligast är väl bibliotek. Vi fostras att använda bibliotek tyst och försiktigt. En plats där man lånar böcker. Sen kommer man till en högre utbildningsmiljö där man vill att biblioteket ska vara en levande dynamisk plats med massa liv. Öppen dygnet runt och innehållandes en massa andra funktioner som man inte är van vid.

En fjärde sak är att det är lätt att slänga sig över en svart/vit-världsbild där man säger att antingen så är det individuellt arbete, eller så är det samarbete. Men det finns flera andra nivåer av sätt man arbetar. Det kan handla om koordinerat arbete. Eller samverkan. Och så samarbetar man, eller hellre; arbetar tillsammans. Mot gemensamma mål. För delar man inte målbild, då kör samarbetet i diket. Och det har hänt mer än en gång.

Och lite hallelujastämning fick vi på slutet. Under sammanfattningen. Vi har varit här i tre dagar. Vi kan så mycket. Vi är så uppflyta. Och fyllda med klokskap. Vi är nog bäst. Hurra! Och den ljusnande framtid… Vi kanske kan åka lövat lastbilsflak härifrån? Men så ska det väl vara. För vi har lärt oss en hel massa under dagarna. Vilket jag har försökt att förmedla. Nu över till Singapore.

Designing a new Medical School in Singapore

Peter Looker, Nanyang Technological University, Singapore

Sista föredraget. Hamnar lite utanför. Efter sammanfattningen och slutsatserna. Men här kommer det i varje fall. Förvandlingen av 107 lektionssalar (seminarierum) vid NTU. Inte bara ombyggnaden, utan vad händer efteråt. Processen av anpassning och att ta lokalerna i bruk.

Börjar med Singapores utbildningssystem. De har ett väldigt strukturerat system som bygger på examinationer i grundskolan, som i princip bestämmer vad du kommer att göra resten av livet. Detta har också implikationer på universitetet, många ämnen examineras och lärs ut tämligen (underdrift) traditionellt fortfarande.

Förändringen som gjorts är från lektionssal typ 1a, dvs klassiskt biosittning möblerade, till lektionssalar som är till för interaktivt samarbete. Eller grupparbete om ni så vill. Samtliga 107 salar förändras på samma sätt… Ska vi kalla modellen för 1b?

Bygger på en ambition att förändra hela utbildningen på NTU till att ge feedback till studenterna (något som saknas helt i dag), understryka samarbete och ge studenterna tillgång till mängder av on-line resurser/stöd.

Ok, för att skapa de nya miljöerna fick man börja med fakulteten. Hur undervisar ni idag, och hur ska ni göra i framtiden för att nå målen? Ledde till en mer grundläggande diskussion om varför de undervisar och hur de gör det. Hardcore-pedagogik helt enkelt. Och det här är kanske den grundläggande (och enda?) erfarenheten som vi kan ta med från projektet (för resten handlar väldigt mycket om singaporiansk kultur och samhällsstruktur), för att få lärarna ska börja använda en miljö så måste de också vara med och utforma den.

Concluding session

Jaha, mina tankar har ni längst upp, så här sammanfattar konferensledningen vad som sagts. Håll till godo, hoppas ni haft trevlig läsning.

Har gått och grunnat på en grej sen gårdagens middag. Varför är simkunnigheten så låg i Indien? Generellt låg. Även i kuststäderna. Jag kan förstå, men inte acceptera, att kulturella aspekter gör den låg, framförallt hos kvinnor, i Abu Dhabi (eller vilken gulfstat det nu var Fanny ritade sin simhall), men inte i Indien. De har ju massor med kust och sjöar. Och ändå är simkunnigheten låg. Why oh why?

Nu blir det fler exempel.

Space, place and governance

Judith Mitchell, Longwood Health Systems Consulting, USA

Arkitekt i grunden,. Har under senaste åren arbetat mer med den ”mjuka” sidan av utveckling, dvs. sånt lull-lull som ledningsstruktur för att skapa en ”total” utveckling i samband med att man bygger nytt.

Okej, jag har alltid varit svag för Sasaki, så börjar man med ett Sasaki-projekt så är jag med. En ombyggnad av ett tidigare bibliotek, för att skapa en bättre studiemiljö och kommunikation mellan studenter och lärare/forskare. Följer grundtankarna i det som tidigare sagts på konferensen, och som är röda tråden i många andra lärandemiljöprojekt.

Men en spännande knorr var att man inte från början hade bestämt vem som skulle sitta i byggnaden (från personalen). Alla fick vara med i designprocessen, men på slutet gjorde man en ”tävling” där personalen fick föreslå och motivera exakt vilka av dem som skulle finnas i byggnaden och varför. Enligt Judith var detta framgångsrikt, men man skulle kunna misstänka att det blev lite friktion… Men intressant!

Byblos campus i Libanon. Lebanese American University, 20 minuter från Beirut. Här bygger man ett nytt campus för hälsovetenskap. Grundtanken är att läkar- och sjuksköterskeprogrammen delar alla ytor, med en central trappa, med balkonger som ska utgöra den huvudsakliga ”bump-platsen” i byggnaden. Organisationen är uppbyggd kring IPE (Interprofessional Education för er som glömt, eller inte läst tidigare inlägg), att stödja och realisera densamma.

Nu DEGW. Uni of Virginia, hörde lite om det igår. Behövde nya lärandemiljöer. Man arbetade parallellt med en ny utbildningsplan/pedagogik och att skapa den nya byggnaden. Detta kan bli problematiskt, då byggnaden ofta blir klar före den interna diskussionen. Men här verkar man ha lyckats. Även om man hade kort tid på sig, lyckades man driva projektet i en positiv anda. En av de saker som lyfts fram är den IPE lärstudio som var med som en tidig konceptuell idé och som nu har fyllts med innehåll.

Som parentes kan nämnas att ”utbildningsplanskommittén” har fortsatt sitt arbete nu när byggnaden är klar, för att fortsatt utveckla utbildningen och de grundläggande tankarna kring IPE.

Slutligen en monstermasterplan vid Ohio State University Medical Center. En av de första saker de först identifierade var en lista (se bilden) på vad det är som hindrar dem från att utveckla det de vill ha, och kom fram till att det främst handlade om kulturella problem. Inte fysisk struktur. Så parallellt med att den fysiska planen togs fram har man arbetat med kulturella och organisatoriska aspekter för att nå sina mål, och att söka fysiska lösningar på dessa problem, eller snarare som hjälpa så gott det går.

På slutet gick det fort, men Judith sammanfattar sina erfarenheter i nedanstående bild.

I åhörarkommentarerna underströks att detta, utbildningsplan, pedagogik, ledarskap och fysisk miljö, samt att utvecklingen inte tar slut i och med att huset står färdigt, hänger ihop om man vill skapa verklig förändring. Och att detta är den egentliga sammanfattningen av hela konferensen.

“A Library of Choice” – encouraging serendipity, experimentation and collaboration

Graham Legerton, Thomson Adsett, Australia

En emigrerad britt, numera boende i Australien. Biblioteksprojekt i Brisbane, Griffith University, gigantiskt utvecklingsområde, men detta lilla projekt – biblioteket, har som ambition att vara det viktigaste utvecklingsprojektet på campus. Graham karaktäriserar grunderna i biblioteket enligt nedanstående:

Okej, hur har de tänkt när de har ritat projektet:

– Den mest hållbara byggnaden är en byggnad som du inte behöver bygga (t.ex. genom att återanvända det man redan har)

– Man utvecklar den existerande byggnaden men gör tillägg till den så att den sträcker sig ut sig i det kringliggande landskapet

– Det ska vara inkluderande och ta hand om existerande (gång-) vägar. Taget klimatet är det enklare att hantera frågor som inne/ute, öppet/stängt…

– Då blir slutsatsen att bottenvåningen ska vara öppen och innehålla informella miljöer, en våning upp kan man bli mer formell, seminarierum, samarbetszoner, utställning etc. Här finns också boksamlingen, viktig, men inte central för det nya biblioteket

– Byggnaden ska upplevas som öppen, och är designat för att både upplevas dag som natt, och ska vara öppen 24/7 (även om man stänger ena av de båda ingångarna på natten)

Några ledord i vad man bör åstadkomma i en bra levande lärmiljö (illustreras av bilden först i detta blogginlägg):

– Corridor – som mötesplats, se bloggen från igår

– Visibility – spanläge

– Oxygen – luftigt

– Bump – roligare ord för oväntade möten

– Withdraw – behov av att kunna dra sig tillbaka, även i en publik miljö

– Exchange – plats för att kunna utbyta idéer

Stockholm/Solna. Solen skiner. Finns inget som en slamrig byggplats en härlig sommarmorgon. Ska bli kul och se har det gått nästa gång jag kommer hit. Men markförsäljningen går trögt. Marken som ska innehålla bostadskvarteren. Marken som ska finansiera resten av utbyggnaden. Med en prislapp på 10-11 000 kr/kvm (markkostnad) så är det svårt att få ihop kalkylen. Särskilt med en väldigt styrande plan. Hög exploatering och små lägenheter. Men tydligen arbetar de en del med att tolka om och förändra planen. Nu när den ledande planarkitekten gått i pension…

Sista dagen. Idag ska det bli exempel Ska försöka fånga dem, och kanske bjuda på några slutsatser på slutet. Håll till godo.

Knowing that we are doing the right thing: assessing decisions about learning environments

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas med LEaRN presenterar den kunskap som finns kring hur man kan utvärdera de miljöer som man bygger. För de är lite märkligt menar han, att man spenderar stora pengar i nya lärandemiljöer, men inte tar reda på vare sig om de fungerar eller tar med lärdomar in i projekten som andra har dragit. Detta skulle vara helt otänkbart i andra, kommersiella, branscher.

Han utgick från vårdmiljöer, och den ”evidence based” utveckling som används när man formar dessa som numera är legio. Eller borde vara. Att ta reda på hur andra har gjort, vad som har fungerat och bygga vidare på denna kunskap. T.ex. har man sett att det finns korrelation mellan vissa fysiska egenskaper och hur vården fungerar, såsom att enkelrum förbättrar läkprocessen, gör arbetsmiljön och logistiken bättre etc.

En annan studie som han hänvisar till (Shared workspace experiences) är att delade arbetsplatser (landskap för att tala klartext) är en bättre plattform för kreativitet, samverkan och överföring av det som kallas tacit knowledge (tyst kunskap – som är branschspecifik och mer eller mindre medärvd) än de klassiska cellkontoren.

Om man antar att lärande är en social aktivitet, så behöver miljöerna stödja denna sociala samvaro, snarare än att göra det enkelt att överföra tacit knowledge. Men det finns mångt färre studier kring utvärdering av utbildningsmiljöer. Vissa ansatser har gjorts i bl.a. Australien t.ex. Post-occupancy evaluation (hur brukarna använder och upplever sina miljöer), vilka säger att det är komplext, och att man måste veta mycket om bl.a. användandet, de sociala grupperna och tidsfaktorn. Däremot görs en del för att fånga in tidigare goda exempel, applicera dem och bygga vidare. Men mer ”by heart” än ”vetenskapligt”.

Det är lättare att utvärdera ”upplevelsen” av miljöerna än hur de ”faktiskt” bidrar till bättre till resultat. The impact of school environments har tittat på miljövariabler, dvs. hur ljud, ljus och luft påverkar lärandet. Sociala faktorer är mycket svårare att ”mäta”, man kan se att de påverkar (hur engagerad läraren) vilket gör bruset stort när det gäller att utvärdera något så isolerat som den fysiska miljön.

Man kan dock inte studera miljön som endast en produktionsplats för utbildning. Eller forskning. Utbildningsmiljöer är också en innovationsmiljö. Och en rekryteringsfaktor. Och… Men, säger Tom, så finns det en framtid i att utvärdera och dra lärdom från varandras projekt utgående från ett antal variabler. Och det är dessa variabler som vi borde hitta. Och i någon mening en samstämmighet om vad dessa variabler innehåller och betyder. Men de kvantitativa mätetalen är svåra, om inte omöjliga att hitta.

Sen verkar det som om att Macquarie bank i London är värt ett besök. Hälften av föreläsarna har visat den som ett exempel på något bra.

Challenges and potentials in strategic planning of future learning environments

Catherine Schmidt, The Danish Ministry of Science, Technology and Innovation, Denmark

Danska fastighetsverket! Med en spretig portfölj. Nästan som det var här en gång i tiden. Vill se sig om del i ett nätverk som skapar fysiska förutsättningar för kunskapsproduktionen i samhället.

Vad är det man ska skapa utbildningsmiljöer för? Jo, för ett ökat antal studenter, bättre koppling högre utbildning – samhälle, förbereda studenterna för samarbeten i arbetslivet, innovation och entreprenörsskap, rörlighet – attraktivt för studenter från andra länder.

Catherine menar att närhet är viktigt i lärprocessen. Arkitekturen måste utgå från detta. Liksom att virtuella nätverk kan skapa närhet. Och att staden kommer in, att man får intryck och influenser utifrån.

Sen kommer casen;

– ETH Hönggerberg. Skapat funktioner för att bjuda in allmänheten.

– Rolex learning centre, Lausanne, där man skapat ett lärande landskap, både inne och ute.

– Aalborg university, E-learningLab, en plats där studenterna bjuds in att sitta på institutionen och studera. Ger studenterna en inblick i vad det är att forska (och vice versa)

– IT-university, Köpenhamn, försökt att bryta ner bilden av vad ett klassrum är

– Området runt Rigshospitalet i Köpenhamn, nya lärandemiljöer, Science Park etc.

– Aalborg igen, att öka närheten mellan universitet och sjukhuset. I mellanrummet, platserna mellan de två organisationerna, ser man de bästa miljöerna för att skapa bra lärandemiljöer (här ska man bygga en bro, vilken man redan har byggt – får vi veta vid frågestunden, i Toronto för att koppla sjukhus till universitet)

– Testbäddar. Dels IT-stöd för att arbeta med oerfarna grupper i programskeden, dels fysiska strukturer där man kan uppnå flexibilitet (läs flyttbara möbler)

(undrar om hela världen har samma referensdatabas och utvecklingsidéer, eller om det är så dåligt med exempel på nya, moderna lärandemiljöer)

Catherine lyfter frågan om förmågan att kommunicera intentionerna i en utvecklingsplan. Att beskriva vad man vill och vad man vill uppnå. För kan man inte vara övertygande, att få allmänhet och beslutsfattare att förstå, så kan man lägga ner.