Helle Juul, Juul+Frost, pratar länge, engagerat och initierat om framtidens campus och bibliotek. Staden. Campus. Plug in, plug out. 24/7, böcker i bakgrunden och under grunden. Men kvar. Öppet. Holistiskt. Diversitet som norm. Studenter och samhälle. Bibliotekarien i ett nytt sammanhang. Men hon missar forskaren. Varför ska forskaren gå till biblioteket nu när nästan allt material finns att tillgå digitalt. Vad ska forskaren, alla fall merparten av dem, med biblioteket till? Och varför ska forskaren vara på campus överhuvudtaget?
Förr var svaret enkelt; informationen som fanns lagrat på biblioteket. Ju större bibliotek ju bättre. Nära och tillgängligt. Kollegor och handledning. Sökte sig som flugor till en sockerbit. Tillgången till det senaste tryckta materialet, och arkiven, kombinerat med ett extensivt resande runt i världen, gjorde nya framsteg möjliga. Men nu? Vad lockar? Finansiering? Infrastruktur och arbetsrum? Närmsta kollegorna och labbet. Why oh why ska de vara här?
Helle beskriver beskriver att framtidens universitetsbibliotek behöver ge svar på vad:
1. Creating knowledge
2. Consuming knowledge
3. Communicating knowledge
…betyder/är.
Jag tror att det är den sista punkten riskerar att bli tungjobbad när forskarna lämnat biblioteket. I alla fall till viss del. Förr möttes man här. Visade öppet vad man sysslade med, det fanns möjlighet att komma i samspråk med fler än de man normalt lunchade/fikade med. Kanske inte över fakultetsgränser, men väl över ämnesgränserna. Då och då kanske man till och med kunde samspråka med en student. Hjälpa. Eller intressera, månne en framtida kollega? Ibland kanske man såg någon människa från utsidan. Inte så ofta. Men ibland.
Nu sitter forskaren instängd på sitt rum (obs, grov generalisering). Kommunicerar digitalt med kollegor över hela världen. Som förstår det smala smala område man själv är specialiserad inom. Man behöver inte förklara för klåpare vad det är man gör. Skönt. Då kan man ju vara mer effektiv. Komma längre. För intryck stör den väg man slagit in på.
Universitetet ska närma sig näringslivet. Risken finns att forskarna kan få lukrativa erbjdande därifrån. Kanske inte historikerna, men naturvetarna, ekonomerna, psykologerna, samhällsvetarna… Ett nytt arbetsrum i ett nytt sammanhang, andra kollegor. Men ingen interaktion. Eller ingen som stör, man kan försjunka. Campus har dränerats, urvattnats och forskaren går miste om den kringliggande kompetensen. Frågorna. De nya infallsvinklarna. Från helt andra håll.
Frågan är akut. Varför behövs campus för forskarna? Vad gör att det är bättre för en forskare att tillbringa sina dagar på campus än någon annanstans? Svaret skulle kunna vara mötet. Med kollegor från andra områden, studenter, samhälle, näringsliv. Som leder till nya infallsvinklar och upptäckter.
Biblioteken i sin nya form, kunskaps- och interaktionsnoden, kan vara ett av av platserna som dessa möten sker. Men hur ska vi forskarna dit? Vad gör universiteten för att skapa arbetssätt och fysiska strukturer som gör att campus även om 100 år (nåja) är dynamiska platser för kunskapsproduktion, -konsumtion och -kommunikation där, förutom studenter, samhälle och näringsliv, även forskarna är aktiva aktörer.
Kring detta gav Helle Juul inget svar. But yet is more to come!
Jag gillar Stora Saluhallen. Jättemycket. Lukta, handla, vara. Men säg att det inte gick att ha den kvar. Eller snarare att det inte gick att bedriva mathandel här. Utdömt, otjänlig. Vad gör man då? River, bygger handelspalats. Cos-butik? Ett hotell till med ännu mer hängande pool? Eller nått vettigt (-are)? Nått som faktiskt tillför stan en bra funktion på en bra plats.
För erkänn nu. Visst är det rätt bra med stadsbiblioteket i Brunnsparken. Kan det inte få ligga kvar där? I alla fall till en del. Befinner mig i Prag. Konferens om universitets- och forskningsbibliotek. Har inte dragit igång riktigt, började med studiebesök nu på förmiddagen. Jag var på ett av Prags fyrtiotvå stadsdelsbibliotek. Inte mycket att yvas över. Förutom just detta med saluhallen.
För det är där det ligger. Gammal saluhall. Kass. Häftigare med centrala köpcentrum i det postkommunistiska Tjeckien. Saluhallen stängdes. Men revs inte. Istället la man in ett bjälklag till. På bottenvåningen ligger en supermarket. En våning upp, men en relativt blygsam entré ligger stadsdelsbiblioteket, mitt i stan, kopplad till gatan och med en intensiv å utåtriktad verksamhet. 120 000 besök om året. Internetkurser för de gamle, skol- och barnverksamhet en masse.
Specialiserad på science fiction litteratur. Här finns en nyckel. Boken är central i Tjeckien. Längs paradgatan Václavsksé námesti räknar jag inte färre än tre enorma boklådor. Att läsa för barn, skolverksamhet, biblioteket mitt i byn, lättillgängligt, tillhandahålla de böcker, som sci-fi, som gör att läslusten växer är ett effektivt sätt att få en läsande befolkning. Enkelt och begåvat. Helt tvärtemot Sveriges biblioteksinköpspolicy på 70 och 80-talen, där Enid Blyton, Asterix och Barnen Hedenhös var litteratur non grata, fast det var detta som vi alla ville läsa.
Kul är även verksamheten kallad “en natt på biblioteket”. Barn bjuds in att sova över tillsammans med bibliotekarierna på biblioteket. Man läser sagor, spelar teater, leker o smyger runt. Men man sover inte så mycket. Det hinner man inte liksom. Sen är det frukost som biblioteket bjuder på. Eller schh, det får man inte säga högt. Ty EU:s livsmedelshanteringsregler gör att man egentligen inte får bjuda på frukosten. Så det gör man i smyg.
Kort är det en plats som vill bidra till ökad läslust, som vill visa barn att bibblan inte bara där en plats för tystnad och dammiga böcker, och som säger att det ibland är helt rätt att bryta en och annan regel. I vart fall om den är för puckad. Som en homage de de gamla revolutionära dragen som genomsyrar den här byn.
Urbanisering. Ordet känns aldrig så påtagligt som när man åker bilvägen genom landet för att nå påskfjällen. I bil, inte på kvast.
Först Tösse. Jag vet inte om det är någon mer än jag som ser den. Den stora stenkåken mitt emot kyrkan, precis efter att Västergötland övergått i Dalsland. Tror jag.
Landskapen verkade åsättas större betydelse i fröken Marys undervisning på åttiotalet än vad som återspeglas i Trafikverkets skyltprogram.
I varje fall. Stenhus i Tösse. Ett spekulationsbygge från artonhundratal. Grosshandlaren trodde att den nya järnvägen skulle dras förbi kyrkan. Därför satsade han stort. Byggde en ny handelsbod och bostäder, både till sig själv o andra. Välbyggt. Sten. Precis som Vasastan. Här skulle det nya, expansiva Tösses centrum hamna Men åt pipsvängen gick det. Järnvägen gavs en mer östlig sträckning. Grosshandlarns kåk står där. Välbyggd. Sten. Mitt på en åker. Minner om den tid då Tösse skulle växa. Bli en metropol. Järnvägen skulle komma. Kommunikation, talang, kapital. Idag stannar inte tågen här. Inte finns det någon affär heller. Man får ta bilen till nästa köping. Eller fara in till Trollhättan, orten med stort framtidshopp.
Färgelanda. Mellerud. Åmål. Säffle. Torsby. Malung. Avfolkade, tror jag. Flera byar med en jordmån längs älven så smal att mina farfarföräldrars steniga småländska åkrar verkade oändligt bördiga och livgivande tillfamiljen.
Så småningom Särna. Huvudgata. Live striptease. Byggnaden går att köpa för 295 000. Och så ett mobilnummer. En gammal bio, Röda kvarn, i en röd lada. Sen kommer det. Ett lokstall. I rött tegel, kunnat stå modell för Märklins byggsatser. Men ingen järnväg. Inte längre, eller har det någonsin gått järnväg hit? Ett spekulationsbygge till? Oklart, får leta svaret någonstans.
Tänk att bo här. Hissnar. Vad hände, hur blev det så här? Vad ska det bli sen? Hur formulerar man framtiden? Här? Det är som ett land vid sidan av det land som jag brukar tänka på. Skäms lite. Skräms. Men ibland behövs det påtagliga.
Vi stoppade in Göteborg i röntgenapparaten idag för belysa dess hårda skelettdelar. Det här är Göteborgs fotavtryck när stadskartan har reducerats till enbart byggnader.
Då det pratas om mötesplatser i arkitektur och stadsbyggande tenderar mål- och problemställningen ibland att fastna i en föreställning om mötesplatser som innebärande främst trivselorienterade målpunkter dit människor går med mål och avsikt att ”mötas”. Att ”skapa mötesplatser” handlar med det synsättet om att bygga och göra plats för caféer, krogar, auditorier, bibliotek, torg, scener mm.
Samtidigt ägnas många gånger en otillräcklig omsorg och eftertanke åt utformningen av de gemensamma platser där vi spenderar mycket tid av bister nödvändighet och oundviklighet; aktiviteter som att stå i kö, vänta på bussen, sitta på spårvagnen, besöka toaletten etc. Detta är också platser som potentiellt sett kan befrämja interaktion och kontakter mellan människor, men deras betydelse underskattas grovt.
Vilken är egentligen den viktigaste mötesplatsen på ett universitets/företagscampus? Kanske är det inte det påkostade auditoriet för en kvarts miljard utan snarare de strategiskt placerade toaletterna. Vilken är egentligen den viktigaste offentligaste platsen i Göteborg? Kanske är det inte det överstora blåsiga Gustaf Adolfs torg utan snarare spårvagnarna och bussarna.
Jonah Lehrer, författare till boken ”Imagine: How Creativity Works” berättar att när Steve Jobs köpte The Graphic Group av George Lucas och omvandlade företaget till Pixar Studios tvingade han fram en en omorganisering av den fysiska miljön. I sin enkelhet är den följande historien en ganska god illustration av poängen med friktion och att ägna uppmärksamhet åt vardagsmiljöerna:
”Den ursprungliga utformningen av Pixar studios bestod av tre separata byggnader med datorfolket i en byggnad, animatörerna i en byggnad och alla andra (regissörer, klippare osv.) i en tredje byggnad. Steve insåg att detta var ett fruktansvärt upplägg och den stora utmaningen var att få folk från olika kulturer – datornördarna och serietecknarna – att arbeta tillsammans, att verkligen samarbeta. Han insisterade därför på att hela Pixar skulle flytta in i ett enda stort utrymme.
Jobs argumenterade för att det bara skulle finnas två toalettutrymmen på hela kontoret och att dessa skulle placeras i det centrala området. Detta var naturligtvis ganska obekvämt – ingen vill behöva gå 15 minuter för att gå på toaletten. Trots det insisterade Steve på att alla toaletten är den enda plats som alla människor måste besöka åtminstone någon gång varje dag. Nu kan man prata med anställda på Pixar och alla har de sin egen ”badrumshistoria” om de viktiga samtal som inletts vid handfaten medan de tvättat händerna.
Steve Jobs ville skapa blandning. Han visste att det är genom friktion mellan människor som det slår gnistor, och att varje kreativt projekt förutsätter att människor från olika kulturer kommer samman. Men man måste tvinga fram blandningen, eftersom vår naturliga tendens är att hålla oss på vår kant och prata med folk som är precis som vi själva, som talar samma språk och delar samma problem. Det är ett stort misstag. Jobs lösning var att tvinga folk att mötas, även om det så bara var på toaletten.”
Denna lilla berättelse vittnar om betydelsen av att inte göra staden och arkitekturen alltför bekväm. Det existerar en motsättning mellan en funktionellt strömlinjeformad stad och förutsättningarna för interaktion, möten och aktiviteter.
En planering och arkitektur som medvetet vill skapa potential för ”kreativitet” måste därför utforma stadsrum och byggnader med målet att skapa friktion, att framtvinga interaktion mellan olika grupper som annars inte skulle välja att mötas – om de hade ett val. Allt annat lika kommer en stad med en hög andel resor i kollektivtrafiken ha bättre förutsättningar att vara kreativ och levande än en stad där de flesta tar bilen till och från sina arbetsplatser.
Ett konkret exempel kan hämtas från våra boendemiljöer. Hur vi rör oss den sista sträckan fram till den enskilda bostaden kan vara helt avgörande för förutsättningarna för att vi ska hälsa på och lära känna våra grannar. I bilden nedan illustreras skillnaden mellan två principlösningar. Till vänster har varje hus sitt eget garage och passagen framför grannens hus – i bil – tar endast 1,7 sekunder. I bilden till höger nås entrén genom en promenad över gården, passagen tar 35 sekunder och förutsättningarna är betydligt mer gynnsamma för att ett samtal alls ska kunna uppstå med en granne som för en stund vistas i samma rum:
Visst är det bekvämt att kunna parkera bilen precis intill huset. Men i samhällsplaneringen måste ändå frågan ställas: vad blir konsekvenserna, i ett större perspektiv, för förutsättningarna för möten och interaktion om all friktion slipas bort för bekvämlighetens skull? Staden måste inse värdet med att hålla kvar människor lite längre i det gemensamma rummet. Där kan saker hända.
På ett plan är alla de bekväma mötesplatser som bygger på en självvald närvaro på en plats – som caféer – betydligt sämre på att bidra till spontan interaktion över gruppers kulturgränser än de ofrånkomliga platser där vi inte kan undslippa att interagera. Bussarna och spårvagnarna drar varje dag ett stort lass för att bryta isolering och ensamhet och läka ihop de raviner som segregationen drar upp genom staden. Kollektivtrafiken gör mycket mer än att transportera oss, framförallt kan den föra oss samman, och fungera som en scen för det offentliga livet. Som, t ex, såhär:
Men: att skapa friktion i stadsrummet är inte i sig tillräckligt. När det enbart skaver slår det inga gnistor. Efter att vi tvingats ta oss till de gemensamma miljöerna – Steve Jobs toalett, tunnelbanan eller den ofrånkomliga promenaden över bostadsgården – måste miljön vara utformad med en omsorg om mänskliga behov som understödjer att vi inte bara ser varandra utan också pratar med varandra. Att vi befinner oss i samma rum innebär endast en potential till interaktion. Det är först när miljön upplevs som trygg, trevlig och attraktiv, som vi känner oss bekväma nog för att inte skynda genom det gemensamma rummet fortast möjligt med hörlurar i öronen, rockslagen uppdragna och den bredbrättade hatten nerdragen över pannan.
Om Steve Jobs magiska toalett hade bestått av en stinkande pissoar hade den inte genererat några samtal överhuvudtaget. Toalettbesökarna hade gjort vad de måste göra och skyndat sig vidare fortast möjligt. Det bär emot att inleda samtal eller ens hälsa på andra människor i otrivsamma miljöer. En dålig miljö gör oss otrygga och illa till mods. Det är inget bra underlag för konstruktiv och utvecklande interaktion.
Men av just det skälet har vi så mycket att vinna på att se och ägna större omsorg i planeringen åt utformningen av de vardagliga och tvungna mötesplatserna. Där kan små investeringar ge utdelningar i stora sociala mervärden. Kanske kunde det vara en värdig utmaning och uppgift för Göteborg? Tänk om vår stad istället för nya jätteinvesteringar i materialtunga projekt bara helt enkelt skulle föresätta sig att ha Världens Trevligaste Kollektivtrafik.
Inte den snabbaste, inte den smidigaste, inte den största.
