Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Nya lärandemiljöer på MIT

Facebook Twitter Pinterest


Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

 

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.

 

Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.

 

Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.

 

För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)

 

Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.

 

I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.

 

I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.

 

Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.

 

Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

 

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.

 

Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.

 

Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)

 

Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.

 

Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.

 

Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).

 

Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

 

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.

 

MIT Media Lab och Koch Institute

Facebook Twitter Pinterest


Besöket på MIT är värt två bloggposter. I den första, denna, behandlar vi två av dess mer laborativa byggnader, i den andra skriver jag specifikt om några nyare lärmiljöer. Dagen bjöd också på en sväng till Harvard, men det har jag skrivit om senast jag var där, och varför upprepa sig när man bara kan hänvisa till redan uträttat arbete? Besöket är en del av arbetet med Chalmers mötesplatser.

 

Boston är en trevlig stad. Särskilt när man kommer från trånga, bullriga och smutsiga New York. Här är det rent, välordnat och inga bilköer. De har uppgraderat sin kollektivtrafik under de senaste 10 åren, och det märks. Dagens största leende fick vi i tunnelbanan. Spärrvakten tyckte att det var onödigt att vi skulle köpa en massa enkelbiljetter – utan han släppte sonika in oss utan biljett, med budskapet ”this ride is on me” (att vi sen transporterades som packade sillar gjorde leendet en smula mindre – men inte mycket).

 

Utblick mot entrén, uppåt i huset ligger de uppglasade labben

 

Om vi försöker oss på att beskriva MIT Media Lab (och jag kommer här i princip bara beskriva den nya delen av labet – den som syns på bilden längs upp i detta inlägg) så kan man förenklat säga att det är en byggnad som helt är tillägnad tillämpad forskning, där ny digital teknik och tvärvetenskaplig forskning är närvarande i alla. I stora uppglasade labb längs ett gemensamt atrium latjar forskarna fram nya roliga grejer. Som proteser. Eller enkla synundersökningsinstrument. Eller Transformers-bilar som kan fällas ihop för att göra dem enklare att parkera i en tät stadstrafik.

 

De gemensamma zonerna på de förskjutna planen i anslutning till det stora atriet som ligger till höger i bild

 

Atriet kräver några fler ord. Ovan entréhallen går det upp hela vägen genom huset, medan man i direkt anslutning till atriet har öppna ytor, förskjutna och dubbelhöga våningsplan. Överallt i dessa höga ytor finns möjlighet att hänga in grejer i taket, som ljusriggar och annat som förtjänar en upplyft position.

 

När man rör sig genom labet så har man ständig inblick i de olika laborativa ytorna och har möjlighet att se vad som sker inom respektive yta.

 

Flera funktioner och ytor är delade. Såsom verkstaden och de öppna ytorna mellan labben och lunchrummen och tankeytorna och… Längst upp finns ett konferenscenter med en fantastik utsikt över River Charles och Boston (där vi inte kom in i dag, men som jag besökt tidigare, och som ni kan läsa om här).

 

Här ett inte alls oviktigt notat. Vi brottas ju ibland med problemet att vissa ytor (typ verkstäder) inte får användas för ensamarbete. På Media Lab har man löst det. Kortläsaren in till verkstaden läser av hur många som är inne i verkstaden samtidigt. Och är det bara en kvar så stängs strömmen till alla farliga maskiner, och kör inte igång igen förrän ytterligare någon kommer in i lokalen (kräver att man checkar in och checkar ut ur verkstaden – men vaddå? Rätt elegant löst).

 

Den döda entén…

 

Okej, finns det då inget som är dåligt med Media Lab. Entrévåningen är ingen höjdare. Man förstår inte vad som händer i byggnaden när man kommer in – det känns som en tämligen ödslig och kal plats. Det finns utställningsytor, men de var inte så upphetsande inredda när vi var där. Likaså finns problem med hur den annonserar sig utåt. Den ligger ett halvplan upp från trottoaren, och annonserar sig inte särskilt tydligt utåt. Även om byggnaden är öppen för vem som helst (nåväl) att gå in i, så är det inte självklart. Den tar liksom avstånd från sin omgivning (se bilden längst upp i inlägget så får ni en uppfattning om hur byggnaden relaterar till sin omgivning).

 

 

Koch Institute for Integrated Cancer Research

 

Vi börjar med namnet. Koch ska uttalas som Cook, annars kan man få konstiga blickar från sina värdar. Okej? 100 miljoner dollar gav farbror Koch (USAs typ fjärde rikaste man, en redig industrialist) i donation till MIT för att få sätta sitt namn på kåken, en bra grundplåt till en kåk som kostade 240 mn USD att bygga.

 

Detta är en ren forskningskåk som öppnade den 1 november 2010. I labben finns bara faculty, post-docs och doktorander. Från början tänkt bara för biologer, men efter ett mail sent en kväll från MIT:s rektor omtänkt till att passa lika delar biologer och ingenjörer. Fokus är att lösa gåtan med cancer. I samma kvarter (runt Kendall square) är en av världens största hot spots inom Life Science. Tvärs över gatan från Koch ligger två forskningsinstitut (knutna till MIT och Harvard), granne med detta ligger Novartis osv.

 

Vy genom plan 1, till vänster ligger cafét, rakt fram utgången till campus och rakt bakåt finns entrén från Main Street.

 

Plan 1 är helt öppet mellan kl. 07 och 18. Här kan man röra sig genom byggnaden från Main Street in på MIT:s campus (rakt till Stata building – en kåk jag skrivit om här). I bottenplan finns också ett café/lunchrestaurang, öppet för alla, ett seminarierum med en kapacitet på 200 personer (och den utnyttjas väldigt mycket) och de administrativa delarna av institutet.

 

Plan 2-6 ser i princip lika dana ut. När man kommer ur hissen finns en öppen mötesyta med soffor och white-boards. Runt kring denna yta ligger mötesrum, fikarum, och andra gemensamma funktioner. Åt höger respektive vänster ligger sedan labben och arbetsplatserna (vilka finns utanför labben, ävensom forskarna gärna hade haft dessa inne i själva labben, men ledningen ville att kontoren skulle bli en plats där forskare från olika forskargrupper blandades och träffades).

 

Rolig detalj. Då det inte är tillåtet att ta med kaffekoppar och annat in i labbet har man integrerat en hylla precis utanför dörren för att forskaren ska kunna ställa ifrån sig den innan inträdet

 

Biologerna finns i ena hälften av byggnaden och ingenjörerna i den andra hälften. – de delar alltså inte lab – och förklaringen är att ingenjörerna använder mer kemikalier har andra krav på dragskåp och luftväxling, men de har endast klass 1-lab. Labben ligger ut mot fasad för att ge dessa maximalt med dagsljus, för det är här som forskarna spenderar största delen av sin tid. Det finns förrådsytor, kylar osv. Allt som behövs för att kunna forska på ett effektivt sätt. Totalt ryms 26 forskargrupper (dvs. 26 lab), 13 av varje sort och totalt kan man vara 600 personer som arbetar här.

 

Laboratoriepornografi – ett annat sätt att lösa kanalisation av media och el, allt ansluts direkt i taket – och vips så var det löst.

 

På plan 7 finns djuranläggningen. Det är brukligt att dessa finns i källarvåningen, men här går tunnelbanan precis under källaren och vibrationerna gör att mössen inte vill föröka sig. I källaren finns cykelrum, omklädningsdito, inlastning och sopstation. En sug från Envac (tror vi) suger skräpet från djuranläggningen till specialcontainrar. Luftomsättningen i byggnaden gör att den är en stor energianvändare, även om den är effektivare än motsvarande labb på MIT och andra universitet.

 

En kanske inte lysande bild, avseende komposition, men det är så här det ser ut när man tar sig ur hissen på laboratorievåningarna.

Är det bra då? Tja, det är ett labb som bygger på en tydlig idé om ett fokuserat och integrerat arbetssätt kring cancer – och den idén är tydlig genom hela huset. Den bygger vidare på den kultur MITs biologer alltid har haft om att dela resurser och kunskap och samarbeta nära närhelst det går, att skapa förutsättningar för informella kontakter forskare emellan. Och som laboratoriebyggnad funkar det bra. Jag kan tycka att labben skulle kunna organiseras på annat sätt, göras mer flexibla, stödfunktionerna (förråd, kylar osv) än mer effektiva och, framförallt, skulle man kunna ha öppnat verksamheten mer mot omgivningen. Och sen faller vi tillbaka på tycka, smak och kontextuella frågor när vi kommer till materialval, möbelval, färgsättning och utförande. För så där tjusigt, häpnadsväckande och elegant kan man inte säga att det är.

 

10 Ytterligare en rolig detalj, golvmosaiken visar MIT:s campusplan och Koch Institutes läge på detsamma.

 

Bryant Park och the power of ten

Facebook Twitter Pinterest


Ibland gör man dumma saker. Som att slicka på järnstänger när det är kallt ute. Eller som att gå till Bryant park utan en ordentlig kamera. Bara telefonen med, och visst den har sina förtjänster – det går till exempel att ringa från den, men den brister i bildkvalitet. Så håll till godo, det kanske är funktioner och berättelsen som är det intressanta, illustrationen av desamma kunde dock vara betydligt bättre. Och skarpare.

 

Hur som, Bryant park är parken bakom New York Public Librarys huvudbyggnad. Den anlades på 70-talet och den egentliga uppgraderingen har pågått sedan början av 80-talet. Och varför är den då spännande. Ju serni, här har vi ett bra exempel på ”the power of ten”, dvs det koncept som Project for Public Space utvecklat och som säger att kan man samla minst 10 av varandra oberoende aktiviteter till en definierad plats så skapas möjlighet för att människor upplever platsen som både aktiv och trivsam. PPS har också varit inblandade i omformandet av parken. I nedanstående bildsvit ges en uppfattning av vad det är man lyckats samla i parken

 


En finfin karta över Bryant Park. Jag tar er med medurs/-sols från nedre högra hörnet (42.dra gatan) och varvet runt för att se vad som gör Bryant till ett så lyckat exempel på the power of ten.

 


I ingången till parken, från det håll vi kom, ligger en kiosk och en yoghurtbar. Så småfika är aktivitet no 1.

 


Pingis. Så klart. Jättekul när det blåser… Aktivitet no 2.

 


Eller varför inte en gratis jongleringskurs på lunchrasten, och här har vi aktivitet no 3.

 


Japp, biblioteket flyttar ut i parken. En läsesal i det fria, en bibliotekarie lånar ut tidningar och tidskrifter. Även en småregnig dag som den vi var där. Aktivitet no 4.

 


Och, ville visa att läsesalen inte bara var en skylt. Här är verkliga människor som läser.

 


Sitta och hänga och göra vad man vill. Mängder av stolar av olika sort och kvalitet, det kanske ni kunnat gissa utgående från tidigare bilder. Sitta och hänga blir aktivitet no 5 (ävensom möjligheten i just denna aktivitet gör att den skulle kunna räknas som flera).

 


En pianospelare sitter bakom centralbiblioteket och klinkar. Ny pianist varje vecka gör att lyssna på konsert blir aktivitet no 6.

 


I parken finns ett antal skulpturer (i detta fall Getrude Stein) och också en guide så att man ska hitta dem, och man kan göra en egen konstvandring om man så önskar. Självklart kan man bara flanera planlöst, ävensom ytan för flanerandet är tämligen begränsat – parken upptar bara ett block/kvarter – så den är inte så stor. Skulpturvandring är aktivitet no 7 och flanera aktivitet no 8.

 


På baksidan av centralbiblioteket finns en ”fine dining”-restaurang och bar som under lunchtid var alldeles fullknökad. Käka fint, både middag och kväll, blir aktivitet no 9.

 


En detalj, vidhäftat till restaurangen finns en extra matsal i ett genomskinligt tält (med heltäckningsmatta på golvet…). För att låta naturen komma in har träden fått stå kvar och klättrar ut via varsin strumpa.

 


Karusellen blir aktivitet no 10

 


Och alla matställen för enklare mat utgör basen i aktivitet no 11

 


Och hur vore det utan en putting-green? Här som aktivitet no 12

 


Kubb – ”The Viking Game”, vi kanske skulle satsa på att bli Bryant park-mästare. Aktivitet no 13

 


Stilstudie. Folk spelar det faktiskt.

 


Och så en bouleodrom – det kanske mest givna inslaget, aktivitet no 13

 


Okej, det kanske inte är en aktivitet som går att särskilja från ”sitta och hänga”, men jag tycker nog att däcksstolarna såg så goa ut att jag vill ha sola till aktivitet no 14

 


Då var vi strax ute igen. En stor fontän är ett måste i varje park av dignitet. Något som, rätt självklart, inte syns på bilderna är att man vintertid spolar upp en is mitt på gräsmattan – till glädje för alla som vill utmana ödet att slå sig fördärvad i en piruett. Så plaska i fontänen är aktivitet no 15 och åka skridsko aktivitet 16.

 

Och då har jag inte räknat in biblioteket eller annat som vid en första anblick kanske inte är fullt så uppenbart. Men minst 16 oberoende aktiviteter på en så liten plats som Bryant park ändå är gör det till en myllrande och trivsam plats. Väl värd ett besök.

 

Nya New School

Facebook Twitter Pinterest

För två år sedan besökte jag New School senast. Då var de mitt uppe i att bygga sitt nya universitetscenter. Det invigdes i våras, och nu var vi tillbaka, inom ramen för arbetet med Chalmers mötesplatser, för att titta på resultatet. Ett litet debacle bara; två dagar innan de skulle ta byggnaden i bruk inträffade ett ledningsbrott i gatan, med tillhörande översvämning – vilket resulterade i att de två våningar som ligger under mark ännu inte kunnat tagits i drift. Vår guide Michael försöker påskina att det kanske var tur att det inträffade innan de hann flytta in – så man inte hade hunnit vänja sig, men erkänner samtidigt att de grät floder – vilket man väl kan ha viss förståelse för, ävensom den tillknäppta skandinav man är. Men trots detta följer här ett inlägg, med massor av bilder.

 

Okej, vad är då New School? För den som vill veta väldigt mycket mer så går det bra att läsa inlägget från den tidigare resan. Enkelt sagt är det ett lite egde:at universitet belägget nära Union Square på Manhattan. Man har aktivt arbetat med att visa upp verksamheten mot gatan, att låta universitetet bli trottoarens förlängning, man vill verkligen synas och se.

 


Sheila C. Johnson Design Center från ovan. Notera de vinklade glasen, allt för att öka synligheten från gatan, och på så vis göra utställningsytorna till trottoarens förlängning. Mer beskrivet här.

 

Deras universitetscenter är den första byggnaden som New School bygger sedan 1930-talet (alla andra byggnader som de bedriver verksamhet i har haft andra ändamål från början och anpassats till universitetsverksamheten). Tanken är att samla all undervisning i byggnaden, att designstudenter ska sitta granne med sociologistudenter som sitter granne med regiassistentsstudenter, som sitter granne med biologistudenter och så vidare. Det vill säga att i denna byggnad finns inga fasta platser för fakulteten, utan de enda som finns här är bibliotekarier, vakter, driftspersonal, IT-support och så vidare.

 

Formmässigt är den speciell. Den tar upp hela blocket (kvarteret) med sina nedersta sju våningar, och sedan ligger en studentbostadskloss, med plats för 600 studenter i dormatories, förskjuten ovanpå. Längst upp finns det teknikutrymmen. Fasaden är i en legering mellan koppar och mässing, och panelerna har böjts och skjuvats för att maximera möjligheten för ljus att ta sig in i byggnaden (så säger i varje fall arkitekterna SOM, och det är som vanligt svårt att avgöra om det är bullshitbingo och en förskönande efterhandskonstruktion, eller på något sätt förankrat i verkligheten).

 


Universitetscentret från norr. Notera fasaden, fönstren, brandtrappornas synlighet i fasaden och den tillbakadragna studentbostadskuben.

 

Som vanligt går jag inte loss på form – och tänker inte ha någon ambition att beskriva detaljerade element, det gör andra så mycket bättre, utan det som får igång mig är funktion och hur väl man lyckats att transkibera visionen till en byggnad. Och, för att gå händelserna i förväg så tycker jag nog att de har lyckats rätt väl. Men jag återkommer till grunderna i det påståendet.

 

Vad man ville, förutom att samla undervisning och studenter till en plats, var att skapa en ”quad” – ni vet den aktiva kvadratiska gräsmattan som är så vanlig i amerikanska colleges och universitet, fast på höjden. Så trapporna fick stå i fokus. Det är här som rörelserna ska ske och det kring trapphusen som aktivitetsskapande funktioner har placerats. I byggnadens kärna ligger undervisningssalar och studios. Även utrymningstrapporna har en funktion – de ska vara ”genvägen”, ”motorvägen” för desom har bråttom och inte vill riskera att träffa någon när de tar sig mellan punkt A och B. Men, säger Michel, de används mindre än de förväntat. Brandtrapporna ligger ”under” den vanliga trappan, men är synlig både inåt och utåt genom att man använt sig av mycket brandglas (borgmäster Bloomberg tycker att detta är toppen, han har dragit igång ett initiativ för att aktivera New Yorks brandtrappor). Detta är liksom gundkoncenptet, Fler detaljer hittar ni i bilderna nedan.

 


Här syns brandtrappornas uppglasning och dess påverkan på fasaden ännu tydligare.

 

För New School har universitetscentrat inneburit att de samlat sin verksamhet inom fem kvarter. Tidigare låg de utspridda över hela Manhattan. Men en annan, tämligen pekuniär tilldragelse påverkar också byggnaden. Den tidigare rektorn hade stora expansionsplaner – studentantalet skulle öka med 50% till 15 000 studenter inom fem år. Men den nya rektorn, som tillträdde under bygget, satte stopp för planerna – och nu ska man behålla de 10 000 studenterna under ”överskådlig framtid”. Vilket gör att universitetscentrat är något överdimensionerat, och man har fått flytta in verksamheter som inte skulle in från början – ett verkligt test på byggnadens flexibilitet. Samtidigt har de kunnat släppa andra förhyrningar och därigenom fortsatt ha en ekonomi i balans (Googla Cooper Union så kan ni läsa om hur det kan gå om ens framtidsvisioner saknar verklighetsförankring).

 


Huvudentrén i dag. Rakt fram ha ni quad-trappans början. Tänk dig ett tvåvånings atrium till vänster, i skarp blå kontrastfärg, med ”sitt-trappor”, vetenskapskafé och gym (för de som bor i studenbostäderna). Idag: en vit gipsvägg. Rätt trist faktiskt.

 

Miljömässigt är byggnaden Leed Gold Leed har gjort om sina kriterier, vilket betyder att de hade fått Leed Platinum för några år sedan. Stackars stackars. Några av de mer notabla åtgärderna är:

 

– Ration mellan fönster och solid vägg är 40/60, vilket ska vara optimalt för att få maximalt med dagsljus och minimalt med värmeförluster/-laster.

 

– Dagvattnet samlas upp och återanvänds för toalettspolning

 

– Även brunvattnet tas om hand, och fekalierna sorteras från vätskan, och efter rening återanvänds även detta till toalettspolning.

 

– Men än mer notabelt är att man fryser ”isblock” på natten som sedan kan användas för att kyla luft dagtid (vi debatterade en del varför denna åtgärd krävs – och landade i att det nog både handlar om att eltillgången i New York är högre på natten än på dagen och att det är lättare att kyla något när det lägre temperaturer ute – men att frysa? Känns lite korkat…)

 

– Man växlar också värme mellan bostäderna (som får överskott på nätterna) och undervisningslokalerna (som får överskott på dagarna).

 

– Byggnaden är fullproppad med givare och teknik, mer än vad driftsavdelningen klarar av att hantera… bland annat styr man luftflödet med både närvarogivare och luftkvalitetsdito.

 

– Man har ett (för) avancerat styrsystem för belysningen som känner av hur mycket dagsljus som strålar in och anpassar belysningen därefter

 

– Sammantaget använder man 25-30% mindre energi än motsvarande konventionella nybyggen.

 


Här syns relationen mellan quad-trappan och snabb-trappan (brandtrappan) tydligt. Den senare hänger under den förra.

 


Man ska väl vara noga med att säga att det inte bara finns en quad-trappa, utan tre. För att i huvud taget kunna orientera i denna ganska biffiga fyrkantiga byggnad ges möjlighet till utblickar, en tämligen distinkt färgsättning och skyltprogram ska också hjälpa till.

 


Kring quad-trappan har man placerat utrymmen för studier och möten, för att maximera möjligheten till möten och aktivitet

 


Studentutrymmen ges också rollen som fond-element i quad-trappan

 


Ytterligare exempel på mötesmiljö nära trappan

 


Och ett exempel till

 


För att göra snabb-trappan attraktiv dekoreras den just nu, här med namnen på notabla (gäst-)lärare och namnet på deras kurser.

 


Skyltprogrammet är snillrikt (men funktionellt?). Ju högre upp i byggnaden, ju längre skugga kastar bokstäverna. Lutningen på de mindre bokstäverna skvallrar också åt vilket håll ”det skyltade” är placerat.

 


Starka färger ska hjälpa orienterbarheten. Till höger i bilden syns skåp som kan hyras av lärare (eller snarare avdelningar) för förvaring av undervisningsmaterial – så de inte ska behöva släpa dessa från kontoren till universitetscentret

 


Kanske inte så stark färg, men monokromt. Skåpen hyrs av studenterna terminsvis, räcker inte till alla utan är dedicerade till studenter med mycket eget material, såsom design- och biologistudenterna.

 


Ytterligare ett färgexempel, detta är entrén direkt från studentbostäderna in i universitetscentret på sjätte våningen.

 


Ett undervisningslabb för biologi får påvisa hur New School arbetar med att integrera ICT i undervisningen. Först kan vi se en gul tub högt till vänster i bilden. Det har inget att göra med labbet i sig, utan är en konstinstallation som finns överallt i byggnaden. I denna går rör som används för att trycksätta brandtrapphusen, övertrycket ska hindra rök att ta sig in i händelse av evakuering. I mitten finns en projektor och till höger uppe på väggen sitter en kamera…

 


… projektorn kan projicera på en duk längst fram i salen, och längst fram till höger finns en dator, med kontrollpanelen för rummet. Här kan man styra väggkameran och på så vis filma, eller strömma, lektioner. Längst fram till vänster (syns lite dåligt) hänger det ner en mikrofon som fångar allt som sägs i rummet (läraren kan också vara mickad för att det ska höras ännu bättre)

 


Själva kontrollpanelen kan, som sagt, styra kameran, inspelningen och annan teknik (såsom ljuset). Det går också att bestämma vilken/-a bilder som ska visas på filmen/utsändningen – bara vad kameran fångar eller även vad som visas på projektorn.

 


Skärmen är en touchscreen, vilket gör att läraren kan skriva direkt på bilden, eller direkt ovanpå en power-point. Dessa ”skärmanteckningar” sparas också om lektionen spelas in

 


På motstående vägg mot kameran finns whiteboards för mer traditionell undervisning/genomgångar. Kameran kan, som sagt, styras och även filma vad som på denna vägg.

 

Denna teknik för inspelning och lärarstöd har New School rullat ut i alla sina klassrum och studios. Allt för att stärka. Innan har man gjort vissa försök, och bl.a. förenklat kontrollpanelen för att göra den så enkel som möjligt att använda. Okej, är detta då framtiden? Nja, det ska bli spännande att följa. Det är ju ingen ny pedagogisk metod som tekniken stödjer, utan bara ett sätt att dokumentera lektioner. Samtidigt är det på gränsen dumdristigt kan jag tycka att rulla ut så mycket och så avancerad teknik i alla undervisningslokaler. Och som Michael sa, det är ju stor risk att tekniken är utdaterad om två år…

 


En annan typ av ny lärmiljö är den distansundervisningssal som man har byggt upp. Denna gång bara i ett exemplar för att testa. Egentligen är det en liten gradängsal som försetts med teknik för distansundervisning.

 


Studenterna kan koppla in sig i distansundervisningen med sin egen dator, och på bordet finns en knapp med vilken man kan aktivera sin mikrofon.

 


Föreläsaren kan också styra vad som ska visas på skärmen. Antingen en bild från salen eller den sal som man är uppkopplat mot, (som vid vanlig videokonferens) eller bilder från en presentation eller något från en av deltagarnas laptops.

 

Egentligen inget märkvärdigt, lite elegant att ha en gradäng med lösa stolar, gör att man kan bruka salen på ett annat sätt, i samband med distansundervisning, än att bara sitta rakt upp och ner. Man kan t.ex. sitta bredvid sin kompis. Nära. Och bara det är ju en nyhet… Men samtidigt berättar Michael att salen inte, mest, används för sitt syfte, utan för att visa bilder och prata kring dessa på de tre skärmarna…

 


Så över till sorgebarnet. En fin kåk. Men så en sådan miss. En stor aula. Expanderbar gör att den kan rymma upp till 350 personer. Ett scengolv som kan göras om från catwalks till orkestrering relativt enkelt. Men sen har någon tänkt för långt. Stolarna har olika bredd, för att passa med en algoritm som ger maximala siktvinklar. Ingen ska skymmas. Ibland är bredden smal – vilket har fått vissa av de mer välvuxna att reagera. De fastnar liksom i stolen. Men det är inte det värsta.

 


Det värsta är benutrymmet. Hur i helsefyr kan man bygga en ny konsertsal (eller vad man nu ska kalla den – aula skrev jag visst förut) men inte anpassa benutrymmet efter välvuxna. Ska vi skicka ett exemplar av byggnadsstyrelsens projekteringsriktlinjer till SOM? För så här får man inte göra igen. Skämmes alla gubbarna!

 


Så, över till avdelningen, små bra saker. De har, i alla mindre klassrum, bord på jul, som enkelt kan fällas ihop och ställas undan.

 


Det här är bibliotekariernas hela miljö. Bara några kraschdown platser och ett mötesbord. Mer behövs inte som back-office.

 


Lärarrummet. De behöver en plats att sitta ”mellan lektioner”. Här finns några kraschdownplatser (skymtas till höger), fyra telefonhytter/platser för enskilda samtal med studenter, två mötesrum och ett pentry med kyl och microugnar.

 


29 På informationstavlorna, digitala – finns överallt, har de information om vart det finns lediga datorer – ett enkelt sätt att styra studenterna till platser de kanske aldrig har varit förrut.

 


Och slutligen – en vattenpåfyllningsautomat med både kallt och varmt vatten.

 

Amerikanska mötesplatser

Facebook Twitter Pinterest

Då var vi ute och tittade oss omkring igen. Tillbaks till USA. Som en del av det kunskapsarbete vi genomför åt Chalmers och Chalmersfastigheter om mötesplatser är vi runt och studerar framgångsrika och tänkvärda platser. New York, Boston, Seattle och San Francisco på 11 dagar. Intensivt och härligt. Här kommer en rapport från den första dagen.

 

Jag börjar från slutet. Sist var vi och hälsade på Ethan Kent på Project for Public Space. En non-for-profit organisation, grundat redan 1975. Arbetar en del i Sverige, bl.a. tillsammans med Spacescape, och den kommande Chalmersprofessorn Lars Marcus. Men vad gör de egentligen? Kanske inte så svårt. Även om det är en del ord och många bra one-liners.

 

Utgångspunkten är att skapa goda platser, framförallt eller snarare nästan uteslutande, utomhus, miljöer som många vill vistas i. Där ”tricket” är att man driver visionsprocess med de som kan något om platsen, som ska använda den och som faktiskt kan ta ansvar för att den blir av.

 

Och sen har man utvecklat en metod för att genomföra sådana arbeten på ett strukturerat sätt. Kartor med pluttar, intervjuer, strukturerad analys (med utgångspunkt i nedanstående diagram), varefter man kan ta fram ett förslag och ett program som en designer kan ta vid och ge färg och form.

 

 

Det känns igen. Så arbetar också vi. Börja med att göra analysen innan du sätter form och gestalt. Där är PPS tydligare och har hittat one-liners och postulat som de kan trycka upp på t-shirtar och bära med sig vart de än åker. Här är exempel på sådant de säger:

 

– Idén är att hitta nya idéer tidigare

 

– Inget attraherar människor lika mycket som andra människor

 

– Estetetik leder inte till att man gillar en plats – man måste ha en anledning till att stanna på platsen för att den ska kännas bra.

 

– Platser har behov av att vara lite oordnande

 

– Koncentrera livet i stället för att smeta ut det

 

– Fråga användarna vad de vill göra på platsen, inte hur det ska se ut

 

– Lighter, qucker cheaper – våga testa något billigt snabbt, så kan man dra tillbaka det om det inte funkade

 

High Line Park

 

Skulle kunna vara lite blassé och säja ”jaha, då har man varit där igen”. Men så är det ju inte. Bara. Vår guide Ken var fylld av skrönor och hade hur gott om tid som helst. Gjorde att vi kom lätt fuktiga på ryggen till mötet med Ethan på PPS. I stället för att skriva om High Line en gång till (vilket många redan gjort), så tänkte jag fånga upp några av Kens skrönor.

 

Ken håller hov för hela resegruppen

 

Den första handlar om tunnelbanan i New York. Manhattan har vuxit genom att schaktmassorna från byggnationen använts som utfyllnad i Hudson River, vilket betyder att High Line står där det inte fanns land tidigare.

 

Tillblivelsen är i sig intressant. Både av High Line och av High Line Park. Själva högbanan byggdes för att man inte skulle behöva köra tåg (lastade med kött) på själva 10th Avenue. Containrarnas intåg i logistiksystem, lastade på lastbilar, gjorde dock att behovet av tåg minskade och efter att det sista lasset med frusna kalkoner levererats till Thanksgiving så la High Line ner.

 

1998 ville borgmästare Giuliani riva hela skiten för att i stället kunna bygga feta skyskrapor. Det blev stopp och borgmästare Bloomberg bestämde att, såsom medborgarinitiativet ville, att det skulle bli en park på högbanan.

 

Det städade upp i området (som var ökänt för att det var hit man skulle gå om man ville få fatt i en prostituerad transvestit) och stan drog in 2 miljarder de första fem åren på grund av de ökade fastighetsskatteintäkterna.

 

Området runt High Line var tidigare slakterier, idag finns några köttproducenter kvar, men trycks ut av de allt högre hyrorna

 

Pier 54. Det var hit som fartyget som räddade Titanics överlevande anlöpte. Det var också härifrån som Jesse Owens avseglade till olympiaden 1936.

 

Liberty Inn. Rankad av New York Times som det bästa hotellet som hyr ut “by the hour”. Innan det blev hotell var det en s/m-klubb. Eftersom det omgivs av trottoarer på alla sidor så är det formellt ett “block”/kvarter. New Yorks minsta

 

Granne till High Line ligger en byggnad som inrymde 85 ton uran under andra världskriget, del av det s.k. Manhattan-projektet som ledde fram till skapandet av den första atombomben

 

Frank Gehry-skapelsen granne med High Line, helt byggt i glas. Ken konkluderar om kvällstiden “The building is all lit, like most of my friends”

 

Tredje etappen av High Line Park invigdes för några veckor sedan. Nu går parken hela vägen bort och runt Penn station

 

Det enda permanenta konstverket längs High Line, allt annat är temporära installationer. För att skapa detta konstverk satt konstnären i en båt i Hudson River i 11 h och 40 min (700 minuter) och tog ett foto på vattnet varje minut. Från varje foto extraherade han sedan en pixel och den pixeln fick ge färg åt varje infärgat glas (färgåtergivning är rätt kass – ska dra mot blå-grönt).

 

Bilparkering. Billboard. Varannan månad gör bilparkeringen reklam för sig med en poster. Varannan månad får High Line sätta upp ett konstverk i jätteformat. Exempel på samverkan med näringslivet i omgivningen.

 

Ser ut som en drickaautomat. Men lura dig icke, det är ett konstverk, med massa gott-i-gott-gott. Se innehållet nedan